Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell.

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. 

Vill du stödja mitt arbete – bli Patreon genom att klicka här.
Eller Swisha: 0762096244

 

 

 

Strandhäll, NKS och egenintresset

Nya Karolinska Sjukhuset, eller NKS, är Stockholms Läns Landstings nya sjukhus i Hagastaden. Finansierat inte av staten utan av Stockholms läns skattebetalare. Det är alltså en del av det kommunala och regionala självbestämmandet reglerat i grundlagen.

Detta hindrar förstår inte sossar att försöka göra NKS och debatten om NKS till en valfråga.

Den 16 februari 2018 annonserade därför sjukvårdsminister Annika Strandhäll att de avser att ta statens resurser för att “utreda” NKS.

Utredningen är förmodligen olaglig men vad är väl en grundlag när man ska säkra ett socialdemokratiskt maktinnehav?

Sossar har traditionellt inga skrupler att använda statens resurser för att bedriva valrörelse för partiet. Över 7 miljoner svenskar kommer aldrig komma i närheten av NKS, det är inte en nationell angelägenhet utan något som stockholmarna ska ställa sina egna landstingspolitiker till svars för om de är missnöjda.

Strandhälls pressekreterare heter Victor Harju.

Som av en händelse är han sossarnas toppnamn till just Stockholms läns landsting i valet 2018. Någon dryg månad efter denna bild publicerades meddelade hans nuvarande chef Strandhäll att de tillsätter en statlig utredning, av den fråga hans parti framför allt går till val på just i landstinget.

Erika Ullberg försöker svära sig fri från NKS, att sossarnas inget visste och inte varit en del av beslutet. Som ni själva ser påstår hon att det är fel när moderaten Gripestam påpekar att hon och hennes parti röstade igenom NKS 2010.

Kollar man på närvarolistan när beslutet fattades hittar man……Erika Ullberg. Hon kom till landstingsfullmäktige 9.32 och gick 19.32.

Beslutet fattades alltså den 8 juni 2010. Finanslandstingsrådskandidaten för sossarna hette då inte Erika Ullberg utan Ilja Batljan.

Om man ser på protokollet var Erika Ullberg inte alls intresserad av NKS på mötet trots att beslutet fattades då. På listan för frågor kan man se att hon ställde tre stycken, samtliga om trafik. Ingenting om NKS.

Hennes landstingsråd Ilja Batljan hade ihop med övriga landstingsråd dagen innan undertecknat det förslag till beslut som sedan klubbades den 8 juni 2010. Utan en enda reservation från Socialdemokraterna.

I själva verket så kramades moderaten och finanslandstingsrådet Catharina Elmsäter Svärd och just Ilja Batljan, enligt protokollet. Alla applåderade.

Kramandet skedde efter debatten mellan landstingsråden, där sossarna bland annat kallade avtalet för “en svensk modell av OPS”.

“Det är också det som gör dagens beslut till politik när den är som bäst”

Kostnaden man diskuterade i samband med att hela landstinget var överens och skrev på var 53 miljarder. Ändå anförs den siffran idag som en fullständig nyhet. Är inte det märkligt? När man 2010 på mötet då NKS klubbades diskuterade just denna.

“Därmed har vi en svensk modell av OPS som också har gett bättre förutsättningar för att landstinget också kan använda sina resurser tillsammans med aktieägarna mer effekt”, lät det då från sossarna. Sedan kramades man alltså.


Innan man bestämde sig, även Socialdemokraterna, för OPS, diskuterades andra lösningar. Detta finns protokollfört 2008.

Inte heller här reserverade sig sossarna. De enda som gjorde det var Miljöpartiet, men 2010 skrev de vackert på beslutet om NKS.

Det ena finansieringsförslaget är funktionsupphandling, som OPS kallades i detta dokument. Nu diskuteras frågan om OPS och NKS som om det bara ingår nackdelar, men om så vore fallet hade det varit en verklig skandal. Givetvis finns det fördelar med den modellen och detta är skälet varför även Socialdemokraterna valde den till slut. I grunden står landstinget och skattebetalarna mindre risk finansiellt genom en sådan lösning, om något oförutsett händer. Mot det ska ställas den riskpremie man i gengäld betalar till bolagen, och att landstinget som offentlig aktör har lägre lånekostnader än ett privat företag. Till exempel.

Det andra alternativet, som man i slutändan valde bort, var partnering. En “vanlig” upphandling men där sedan projektledningen och risken föll på landstinget.

“Dock ikläder sig SLL ett betydande ansvar för den övergripande projektstyrningen och därmed de finansiella risker som är förknippade med förseningar och fördyringar av projektet”.

Detta var det tyngsta argumentet emot att välja denna finansieringsmodell. Och sossarna valde alltså precis som resten av partierna bort den efter att man hittat en “svensk OPS-modell”, som Ilja Batljan uttryckte det 2010 innan han kramade Catharina Elmsäter Svärd.

Men självklart vill sossarna lägga ut rökridåer, för att slippa prata om det stora vårdköhaveriet de själva skapat under bara 3,5 år vid makten. En prestation i sig tycker jag.

En bit in i Alliansens andra mandatperiod som regering hade alla landsting i snitt en måluppfyllelse av vårdgarantin på 87 %, i december 2014 när Löfven tog över var den 85 %.

På drygt 3 år har Stefan Löfven, Annika Strandhäll och resten av “samarbetsregeringen” lyckats förstöra vårdgarantin ner till 74 %. Imponerande dåligt.

Men det här blir jobbigt att prata om i valrörelsen, alltså ska man nu banka på NKS-trumman för att finta bort väljarna i en av deras mest prioriterade frågor – att få vård i tid. Så att man inte, ja dör faktiskt.

Som ni kan se så levererar Alliansen i Stockholm en vårdgarantiuppfyllelse på i snitt 86 %, att jämföra med sossestyrda Skåne som ligger på sorgliga 73 % eller Västerbotten på 60 %. Men här bryr sig inte Annika Strandhäll, det är ju bara norrlänningar som får vänta och hon har ett val att vinna.

Och inte bara ett val för henne personligen, hennes pressekreterare ska ju beredas väg in i maktens korridorer i Stockholms vita landstingshus. 

Alltså är det bara att ta statens resurser och genomföra en förmodligen olaglig utredning bara om regionala sjukhuset Nya Karolinska och hålla för näsan och hoppa in i valrörelsen utan att bry sig om de alarmerande och växande vårdköerna.

Välkommen till valet 2018.

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Nej, det är inte orättvist mot kvinnliga företagare

Jag blir så trött på jämställdhetsdebatten. Extra trött blir jag på tidningar som struntar fakta och cherrypickar siffror i sin strävan att “bevisa” de teser de driver på nyhetsplats. Dagens Industri är en av de bästa i sin klass, särskilt Di Digital.

Jag kan inte kalla det annat än oseriöst. Tyvärr.

Och ännu mer tyvärr får det konsekvenser eftersom en del som läser Di Digital tror att det som står där är sant och inte byggt på åsikter.

Missförstå mig inte, jag är själv feminist och att kvinnor och män ska ha samma chanser och möjligheter är en jätteviktig fråga för mig. Därför blir jag extra irriterad när debatten bygger på myter och rena falsarier, vilket ofta är fallet. Jämställdhetsdebatten har blivit ett eget monster och jag har börjat se det som en viktig del i mitt arbete att svänga den rätt faktiskt.

För vi ska inte ta viktiga politiska beslut på saker som inte är sant.

Di Digital slår på stora trumman i rubriken. Kvinnor får mindre än 1 % av riskkapitalet. Det låter ju hemskt.

Men så läser man lite i texten och då kommer urvalet – de har bara kolla på teknikbolag. 569 investeringar under 2017 enligt databasen Nordic Tech List.

Men att Dagens Industri äger databasen nämns inte heller i texten. 

Om man bara granskar ett urval (2017 års investeringar) från ytterligare ett urval (de bolag som ingår i databasen Nordic Tech) från en databas man själv äger och styr över kan man inte påstå det Di Digital påstår i rubriken – att 1 % av riskkapitalet går till kvinnor. Det är helt enkelt lögn.

Rätt rubrik hade varit: 1 % av riskkapitalbolaget enligt databasen Nordic Tech som gått till teknikföretag har gått till företag som kvinnor äger.

Men nu luras läsaren att tro att det gäller alla företag och allt riskkapital.

Varför får då kvinnor mindre riskkapital?

För att de startar betydligt färre företag, är en förklaring. För att kvinnor helst startar företag i branscher som inte behöver riskkapital är en annan förklaring. 

Enligt statliga Tillväxtanalys och deras analys av riskkapital 2016 gick riskkapitalet till följande branscher, där livsvetenskap (bland annat medicin) och IT-företag toppar.

Mest pengar gick till bolag i expansionsfasen.

Om man då ser hur företagen ser ut vad gäller storlek kan man se att av alla företag i Sverige som finns så är 819 000 enmansföretag, som alltså knappast har behov av riskkapital så länge de är en person. Det händer säkert men det är garanterat mycket ovanligt att enmansföretag söker externt kapital.

Om man kollar på i vilka branscher som kvinnor till störst andel startar bolag så visar Tillväxtanalys att de vanligaste branscherna är juridisk och ekonomisk konsultverksamhet, annan konsultverksamhet, rekrytering, vård, skola och omsorg.

1 273 bolag inom rekrytering, 1 438 inom utbildning, 1 721 inom vård och omsorg, 1 859 inom kultur, nöje, fritid och 3 836 inom personliga tjänster (frisör till exempel).

Det vill säga inte alls inom de områden där riskkapital ens investeras i generellt.

Kollar man då på tillverkning och IT så startades 778 bolag totalt inom tillverkning av kvinnor 2017 och 460 IT-företag.

2017 startades det totalt 71 825 bolag. 23 024 bolag startades av kvinnor, dvs 32 %.

Hur stor andel av alla företag 2017 startades då av kvinnor inom IT, som är det Di Digital granskat?

6 promille. 

3 494 IT-företag mellan 2009 och 2017 startades av kvinnor. Samtidigt startades 28 041 IT-företag av män samma period. 12 % av kvinnor alltså. Men i den här kolumnen ingår även som sagt enmansbyråer och fåmansföretag som sysslar med hemsidesutveckling och annat som inte behöver riskkapital.

Men folk litar som sagt på vad som märks som en nyhet i en stor nationell tidning i Sverige så idag dök det upp en debattartiklar som byggt hela sitt innehåll på Di Digitals genomgång, som inte säger någonting. Camilla Läckberg och Christina Saliba som har ett gemensamt investeringsbolag skrev idag en artikel. 

Där upprepar de den felaktiga slutsatsen att kvinnor är missgynnade generellt på riskkapitalmarknaden. Att kvinnor är missgynnade punkt. 

En passus är rubriken “kvinnliga affärsidéer”. Som mn det finns några idéer som är unikt kvinnliga. Jag har lite svårt för den uppfattningen men kanske är det bara en semantisk miss, vad vet jag. Men poängen är inte det utan innehållet, att de bygger sin artikel på Di Digital.

Jag klandrar inte dem eftersom det är rimligt att lita på att granskande oberoende journalister i en nyhetsartikel bygger på fakta och inte teser och myter.

Men det här visar hur fel det kan bli när media inte levererar nyheter utan något annat, som jag bäst kan beskriva som någon slags opinion. Man vill bevisa något och sedan letar men efter “fakta” som backar upp det man vill skriva.

För om kvinnor startar 0,6 % av IT-bolagen varje år men får 1 % av kapitalet kan man inte säga annat än att de tvärtom är gynnade extra och att de som är missgynnade är manliga IT-entreprenörer.

Om det nu är alla företag som drivs av kvinnor man syftar till.

Om man kollar på bara tech-bolag blir det mer komplicerat, för även om de startar 12 % av IT-bolagen varje år (av totalt antal IT-bolag som startas) så är inte alla bolag inom den kategorin bolag som ens vill ha extern kapital. Är du en kvinnlig hemsidesutvecklare eller programmerare som till exempel jobbar som konsult driver du ju inget företag som sannolikt kommer vilja ha externt kapital.

Fact is king.

Vi kan inte få en rimlig feministisk debatt om vi struntar i verkligheten. Jag vill gärna se en diskussion om riskkapital men den måste bygga på faktiska omständigheter – av de bolag som söker riskkapital givet hur stor andel av dem som drivs och ägs av kvinnor, hur mycket kapital lyckas de få?

Att sedan entreprenörer som Läckberg och Saliba prioriterar att investera i kvinnor och deras företag har jag inga som helst synpunkter på. Kör på. Men det är tråkigt att Di Digital inte väljer att skriva om kvinnors företagande som det ser ut på riktigt. För det farliga blir inte när privata företagare litar på Di utan när andra journalister eller politiker, som fattar våra beslut, litar på något som helt uppenbart är falskt.

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

 

 

Islamistiska studier för miljoner

Resorna från svenska muslimer till studier på islamistiska universitet, för att sedan i många fall komma tillbaka och missonera eller på annat sätt delta aktivt i den islamistiska communityn i Sverige har ökat radikalt.

Jag begärde ut siffror från CSN. Länderna islamister åker till är framför allt Saudiarabien, och då universitetet i Medina, Jemen och Pakistan. 2011 betalades bara ut 16 000 på hela året för studier i Saudi. 2005 hade siffran totalt utbetalt till dessa tre länder ökat ill 537 000 kronor. 2008 var det nästan 1 miljon kronor. 2015 hade summan stigit till 1,3 miljoner för att toppa 2015 med över 1,5 miljoner kronor. Totalt har CSN finansierat resor till dessa länder, där syftet i princip uteslutande är studier inom islam på olika sätt, för nästa 13 miljoner kronor.


Nu har gymnasieministern sagt att dessa typer av universitet inte ska godkännas men det är fortsatt godkänt då inget beslut ännu är taget. Så svenska islamister kan fortfarande få beviljat medel för den här typen av studier. Men det främsta problemet är inte pengarna utan att de kommer tillbaka och radikaliserar folk.

Målet är antingen dawa eller att fortsätta engagera sig i någon av de mest radikala moskéerna och föreningarna. Men moskén i Gävle och Karlstad är salafistiska, Eskilstuna har radikaliserat form för terrorresor, Gävle och Bellevue i Göteborg med, Stockholmsmoskén har kopplingar till Muslimska Brödraskapet. I Eskilstuna finns givetvis också en Dawa-rörelse med nära kopplingar till moskén.

De åsikter som dessa personer hyser är mycket konservativa, där målet är att muslimer inte ska beblanda sig med svenskar eller andra i samhället, kvinnor inte ens lämna hemmet och målet är att så många muslimer som möjligt radikaliseras så här och att införa sharia.

Islamakademin i Göteborg som lurat skattebetalarna på pengar via Arvsfonden i projektet Våra liv, där inga resultat kunde styrkas och pengar försvann oredovisade via Spiritus Mundi, har visserligen en karismatisk imam men han har inte mindre radikala åsikter för det, som ofta yttras i mer stängda rum i verkligheten och online.

Halmstad moskés imam Abu Muad är en likadan person, som skyller radikala åsikter på att folk “missförstått”.

Denna Abu Muad föreläste till exempel i december i Bellevue-moskén i Göteborg, som Medina-studenten och dawa-isten Abo Atika delade på sin Facebook-sida då.

Hijabist-rörelsen är aktivismen för de kvinnliga islamisterna. Anas Khalifas syster är aktiv, hon som stämde Stockholms stad för att få ha niqab på jobbet på en skola. 

Kista Folkhögskola, som har lokalen Kista Träff är också en del av den här rörelsen.

Medinastudenten är Moosa Assals Instagram-konto, där kan man se kopplingen mellan Dawa-rörelsen och Arabiska institutet. Som har ett stängt Instakonto men hänvisar till kurslitteratur från Medina.

Abo Saad är en annan person som Sveriges Förenade Muslimer i januari hade som föreläsare.

Abu Saad har själv på SFM:s uppdrag bjudit in en rad kontroversiella predikanter, som Al-Shahrani som tycker att kvinnor inte ska gå ut alls.

I ett inlägg på Magnus Sandelins blogg beskriver han hur Dawa Sweden har kopplingar till jihadismen i Sverige.

På Medina-studentens Insta-flöde kan man se bilder på Anas Khalifa och Rechan Rafat, båda från Göteborgs radikala miljö och den organisation som hette TUFF men som blev Sveriges Förenade Muslimer. Ett nav bland islamister i Sverige. 

Rechat är också en del av just Dawa Sweden.

Dawa-laget är ytterligare en av alla dessa dawa-föreningar som vuxit upp senaste åren. Där måste du gå kurs för att omvända folk på rätt sätt.

En ledande islamist i Sverige är Yasri Khan, som höll på att bli invand i Miljöpartiets partiledning för två år sedan. Hans text från 2014 på Facebook tycker jag sammanfattar rörelsen och varför den här utvecklingen är så dålig. Varför vi måste fortsätta granska den och se till att den inte längre kan få skattepengar och makt.

Hotet från Dawa

Svenska skattebetalare har i åratal finansierat islamisters studier i Saudiarabien. Genom CSN har svenskar fått lån och bidrag för att studera på universitetet i Medinah. I Saudiarabien är man salafister och är mycket aktiva med att se att denna mest extrema islamism sprids runt om i världen.

Men detta är givetvis inget nytt.

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet från 2011 kom svenskar hem från Medina men även Jemen och fick hög status i de islamistiska kretsarna direkt.

Några av de svenskar som studerat på universitetet i Medina är Abo Atika, konvertiten Abdulwadod Frank, Moosa Asal, Sadiq Somali och Abu Suleyman. Som ni kan se pluggar Atika till lärare och är aktiv i Dawa-rörelsen. Något Asal också är. Det är nämligen ett av syftena med utbildningen, att göra dawa. Det handlar i korthet om att omvända kristna i länderna man kommer från till muslimer. Eller snarare till salafister.

Atika jobbar åt dawa-rörelsen I need Allah in my life.

Frank är en känd salafistisk predikant.

Man brukar säga att islam inte missionerar men det stämmer inte. Dawa är oavsett vad man säger en form av mission där man både vill locka redan troende muslimer, i fallet med folk som studerat i Media till salafismen, samt ovända otrogna kuffar till islam. Att islamisera länder är en del av islamisternas mål, andra mål är att använda de demokratiska institutionerna att ta makt i sina länder, beskylla all kritik för islamofobi och på den vägen långsamt sedan kunna införa sharia. Det ultimata målet för detta som Muslimska Brödraskapet formulerat är att ta över västerländska demokratin. Detta är inte en konspriationsteori i likhet med den om att ta över genom att föda så många barn som möjligt, som ska förkastas till ren foliehattsteori. Utan detta är vad politisk islam går ut på.

Dawa, oavsett om den syftar till att rekrytera till salafism eller “bara” omvända folk till muslimer, smyger däremot tyvärr under radarn i Sverige. Bara terrorforskare, som Magnus Sandelin och Magnus Ranstop till exempel, verkar intressera sig.

Dawa har funnits länge men växer stadigt och det finns många aktörer idag. Kritiserade Islamguiden har till exempel haft en Dawafond. 

Sverige Dawa Organisation (tror inte den finns som eget varumärke längre) har haft en crowdfunding.

På Facebook kan man se att föreningen Al-Taqwa 2012 hade ett event med Swedish United Dawa Center och Sveriges Förenade Muslimer. Arrangör: Amanj Aziz. Han var aktiv i kritiserade och nu nerlagda TUFF och bjöd då in hatpredikanten Bilal Philipps.

Aziz stod på Dramaten nyligen och pratade islamofobi för skattepengar under America Vela-Zervalas överinseende.  

2014 samlades 1000 muslimer inom Dawa på ett konvent i Norrköping. En av de aktiva sa till Norrköpings Tidningar att jämställdheten är överdriven i Sverige. De samlas vartannat år enligt personen som intervjuades.

I Gefle Dagblads granskning 2016 av moskén i Gävle ingick också en granskning av just Swedish United Dawah Center (SUDC). Som enligt forskare är en salafistisk grupp, den sortens islam de svenska studenterna studerat och sedan kommer hem och sprider.

Abo Raad är en av föreläsarna på SUDC, en annan är Abdurrahem Green från England. Som är en känd antisemit.

Efter kritiken tog SUDC som det ser ut ner sin Facebook-sida och har nu på sin hemsida länkat till den internationella Facebook-sidan Islam istället.

Docent Aje Carlbom beskriver SUDC som salafistisk med en uttänkt säljteknik att dölja kvinnofientligheten för att locka svenskar.

Terrorforskaren Magnus Sandelin har också skrivit om dawa-rörelsen och salafismen på sin blogg.

Amanj Aziz drev TUFF ihop med Anas Khalifa, som också är en känd islamist. När TUFF tvingades betala tillbaka MUCF-pengar efter granskningen och kritiken la de ner och överlät verksamheten på just Sveriges Förenade Muslimer. 

Som ni kan se från Sveriges Förenade Muslimers Facebook-sida så sökte de i februari 2018 folk som kan bedriva dawa, mot ersättning. De betalar alltså de som blir antagna.

Anas Khalifa i sin tur hänger med Rechan Rafat, också en känd islamist.

Anas Khalifa är sedan TUFF togs över av Sveriges Förenad Muslimer aktiv där och föreläser åt dem, och är aktiv inom dawa. Föreningen SFM tappade i sin tur MUCF-bidraget efter granskning för att deras kvinnosyn inte lever upp till de krav man ställer. 

Bellevue-moskén i Göteborg är en av de radikala salafistiska moskéerna i Sverige. De har anklagats för att rekrytera till IS. Saudiarabien finansierar moskén. 2014 poserade konvertiten Abdul Samad al Swedi (Mikael Skråmo) med vapen på ett Facebook-kontot. Skråmo radikaliserades i den moskén och anslöt till IS för fyra år sedan.

I tisdags föreläste hatpredikanten Said Rageah i moskén.

Han har bland annat sagt att hädelse borde straffas med döden och att kvinnor inte ens ska lämna hemmet om man kan undvika det.

Anas Khalifas syster Alia Khalifa är också aktiv och det var bland annat hon som anmälde Stockholms Stad till DO för att hon inte fick jobb på en skola när hon krävde att få arbeta i niqab, den heltäckande klädseln där man inte ser något annat än ögonen. Hon vann tack och lov inte. Vi ska inte ha personer i skolan som inte visar ansiktet för barnen.

När Sveriges Förenade Muslimer tappade bidraget blev det känt att den som varit handläggare för bidraget var Omar Nur, som arbetar på MUCF. 

Nur ägde den muslimska friskolan Jasminskolan i Norrköping som har svenskt rekord i anmärkningar av Skolinspektionen på 90 stycken vid ett enda tillfälle och skolan stängde 2013.

Men Omar Nur har även en bakgrund som ordförande för Islamiska Kulturcentret i Norrköping, och har även varit handläggare på Migrationsverket. Artikeln är från 2010.

Islamiska kulturcentret är de som byggt moskén i Hageby i Norrköping. 

Arabiska Institutet verkar relativt nystartat, omslagsbilden på Facebook lades upp 2017. De är en del av dawa-rörelsen och ordnar utbildningar i arabiska gratis. I Kista Folkhögskolas lokaler, där Omar Mustafa är rektor. 

Även studieförbundet Ibn Rushd håller på med dawa. I deras verksamhetsplan för 2018 redogörs kort för projektet Ung Dawa.

Ibn Rushd får mycket stora bidrag från staten, något jag granskat i en serie inlägg. I verksamhetsplanen kan man också se att de tycker att en del av deras uppdrag är att ge en del av dessa bidrag till sina medlemsorganisationer. Bland annat IFIS, där Omar Mustafa varit ordförande. 

Som ni kan se finns det en uppsjö av Dawa-organisationer i Sverige och de växer. Moskén i Bellevue och moskén i Gävle är mest aktiva, folk som plugga i Medina kommer tillbaka och inleder dawa, Sverige Förenade Muslimer, Kista folkhögskola och Ibn Rushd är också inblandade i allra högsta grad.

Den mest extrema formen av islam – salafismen, sprids på det här sättet, unga människor radikaliseras och vi ger allt jämt skattebidrag till hatpredikanter.

Vi kan inte låta dawa breda ut sig. Syftet är ju att radikalisera och ta över. Att flytta fram de islamistiska organisationernas positioner. Det krävs betydlig mer granskning och intresse både från media och från politiken. Vi behöver dra ut detta till ljuset.

För dawa är bara ett av många medel för islamister i Sverige att få makt och avancera i sin strävan att använda Sveriges demokratiska system inklusive skattepengar för att successivt införa politisk islam på alla nivåer.

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Sagan om de ojämställda lönerna

Man ska alltid ifrågasätta etablerade sanningar. Ett kritiskt tänkande är essentiellt i varje demokrati och varje individ har det ansvaret. För en etablerad sanning kan ändå vara falsk, men blivit en etablerad sanning för att tillräckligt många upprepat det falska tills den gängse uppfattningen är att det är sant.

Myten om lönediskrimineringen gentemot kvinnor är en sådan. En urban legend faktiskt.

För de som driver debatten tjänar på att utmåla verkligheten falsk och målet helgar medlen för vissa. 

3,5 miljoner, den siffran har ni garanterat läst. Att detta skulle vara skillnaden mellan mäns och kvinnors livsinkomst. Det stämmer inte. Den bygger på Medlingsinstitutets ovägda siffra för 2011. En 7 år gammal siffra som vissa debattörer ändå inte har några som helst problem att anföra som argument.

För skillnaden mellan ovägd och vägd siffra från Medlingsinstitutet låter som en tråkig statistisk term bara. Men det är skillnaden mellan att räkna in allt det som påverkar lön: ålder, yrke, utbildningsnivå, erfarenhet och omfattning på arbete (heltid eller deltid), eller strunta i det. Ni förstår själva då att den ovägda siffran alltså inte säger ett smack om verkligheten. Man kan inte jämföra en 19-årig vaktmästare som jobbar deltid med en 50-årig överläkare i anestesi.

Men det finns heller inte fastlagd lönediskrimininering gentemot kvinnor alls. Det finns en skillnad mellan mäns och kvinnors löner, och den sjunker. Men att detta skulle beror på könet är en lögn.

I rapporten “Löneskillnader mellan kvinno och män” (2016) från Medlingsinstitutet, som är den myndighet som har uppdraget att varje år mäta detta, konstaterar att det finns ingen konstaterad diskriminering mellan män och kvinnor. 

Den största förklaringen till att det idag skiljer drygt 4 % i vägd skillnad mellan könen är yrke. Man väljer yrken med olika lönelägen.

Oförklarad är inte det samma som osaklig.

En mycket viktig mening. För precis tvärtom hävdar landets enade feminister när de säger att löneskillnaden är orättvis, att den beror på att kvinnor är diskriminerade.

Jag upprepar – det finns en löneskillnad mellan män och kvinnor men att den skulle beror på könet stämmer inte för att det inte finns några bevis för det.

Denna oförklarade skillnad beror till stor del på val av yrke men även andra faktorer. Till exempel att kvinnor är individer. Och alla individer presterar inte lika bra oavsett yrke. Man är olika, vissa är bra på sitt jobb, andra är faktiskt inte det.

MI har verkligen försökt hitta belägg för att den oförklarade skillnaden beror på kön men inte hittat något samband.

Det finns ingen diskriminering bakom siffrorna. Givetvis händer det garanterat att enskilda kvinnor diskrimineras men det förklarar alltså inte lönegapet, som ändå används som det största slagträt i jämställdhetsdebatten.

Yrke och karriär, där har ni den största förklaringen. 

Att kvinnor inte får exakt samma lön som män även om de skulle ha samma yrke och jobba på samma arbetsplats handlar sannolikt om förklaringar på individnivå eftersom kvinnor hur mycket feminister än försöker göra oss till det inte är en homogen utan en heterogen grupp. Vi är olika.

Jag tar ett exempel.

Gunnar och Gunilla har exakt samma utbildning och har jobbat lika länge på arbetsplatsen. Men Gunnar tjänar mer.

Gunilla kommer alltid till arbetet när de börjar 8.30 och går kl. 17. Gunnar däremot är ofta på jobbet tidigare, och jobbar längre. Han tar initiativ, ger förslag på möten och tar på sig extra uppgifter. Han har dessutom en bredare erfarenhet på sitt CV än Gunilla har. Gunnar får mer betalt helt enkelt för att han utför ett jobb som företaget värdesätter till en högre summa än Gunillas arbetsinsats.

För att motverka individuella prestationers påverkan på löner hittade man på kollektivavtal. Alla ska få exakt samma löneökning oavsett om de har petat sig i naveln på jobbet och stämplat ut så fort sekundvisaren slagit eller om de har ansträngt sig extra. Kvinnor jobbar i betydligt större utsträckning i branscher som har kollektivavtal, där individuella prestationer inte ska spela någon roll. Kvinnor som anstränger sig extra där får alltså inte betalt för det.

Ändå har vi en politik som bygger på att skillnaden mellan könens löner är osaklig.

Expressen brydde sig inte om att rapportera den vägda siffran. I en nyhetsartikel, som mest ser ut som en hyllningsartikel till regeringens politik om man kollar på bildsättningen.

I en debattartikel i Dagens Arena påstår två personer från sosse-tankesmejdan Tiden att lönegapet är 12 %, också den ovägda skillnaden som inte tar hänsyn till något som påverkar lönen. Och därifrån drar SCB slutsatsen att det kommer ta 80 år innan lönerna är samma. Men varför är det målet när man alltså inte kan konstatera att skillnaden är osaklig eller oskälig?

Island har nyligen stiftat en lag att arbetsgivare måste bevisa att man betalar män och kvinnor samma lön för samma jobb. En planekonomisk idé för den tar inte hänsyn till att män och kvinnor som individer presterar olika bra och därför förtjänar olika lön. Den isländska lagen verkar bygga på att varje skillnad i lön mellan människor är oskälig.

Regeringen är en regering som förhåller sig flexibelt till fakta, det vet vi redan. Alltså bygger de sin politik på dessa inarbetade myter. I “Handlingsplan för jämställdhet” upprepas löneskillnaden på 12 %, även om den förklaras ovägt längre ner i dokumentet. Men det är 12 % som är argumentet för planen.

Ett sätt att lösa detta problem anser regeringen är att se till att kvinnor i sitt fria val att utbilda sig och jobba med vad de vill inte väljer som de vill om detta fria val visar sig vara något inom vård, skola eller omsorg. De traditionella kvinnoyrkena.

Så Skolverket och Arbetsförmedlingen har fått i uppdrag att motverka könsuppdelningen på arbetsmarknaden.

Praktiskt innebär detta att istället för att ha som mål att det viktigaste är att folk får jobb istället har som mål att folk ska få av regeringen utsedda rätt sorts jobb givet vilket kön man har. Om en arbetslös kvinna vill ha jobb som vårdbiträde ska alltså arbetsförmedlaren aktivt försöka motverka detta, till förmån för något annat jobb.

Samma sak för Skolverket. Studievägledarna ska försöka övertyga och övertala elever om att deras val av yrke, exempelvis kvinnor som tänkt sig vård, skola eller omsorg, inte är tillräckligt bra och istället få dem att välja till exempel programmering.

Konsekvenserna av det har vi ännu inte sett. 

Men det är solklart att det kommer bli allvarliga sådana. För när staten bygger sin politik på inarbetade myter som förvandlats till sanningar för att de upprepats av tillräckligt många istället för på fakta och när denna politik aktivt ska styra folks fria val till att passa de mål uppsatta på grund av dessa myter kommer vi få problem. Bara en sådan sak att vi saknar en massa folk i vård, skola och omsorg som det är, vilket kommer förvärras ytterligare nu när såväl skola som arbetsförmedlare har som uppdrag att få folk att låta bli att välja dessa yrken, om de har en snippa mellan benen.

Detta är huvudlös politik.

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Basdemokrati och att jävlas – detta är Hamnarbetarförbundet

Hamnarbetarförbundet har som jag i tidigare inlägg beskrivit, en unik inställning till svensk arbetsmarknad. En unikt dålig. De är det fackförbund som strejkat allra mest sedan 70-talet, de struntar blankt i fredsplikt och bråkar ofta för bråkandes skull.

Hamnfyran i Göteborg och Erik Helgesson, som jag berättat om tidigare, är även engagerad i andra politiska frågor. Som Palestina-frågan. Helgesson har själv åkt på Ship to Gaza.

På en demonstration 2009 som man kan se på Youtube viftar folk med plakat med hakkors precis framför Helgesson som håller tal.

Fräscht. 

De har också nära band med Vänsterpartiet som jag redogjorde för i förra inlägget om Hamnarbetarförbundet.

Något annat de har är basdemokrati.

Robert Lindelöf föreläste för Marxistiska Studenter i våras.

Där berättar han bland annat att Hamnfyran i Göteborg är största föreningen i Hamnarbetarförbundet med över 600 medlemmar, att man måste både vara från Göteborg och vara hamnarbetare själv för att bli förtroendevald (om du flyttar till Göteborg i vuxen ålder är oklart om du kvalar in beroende på vad han menar med vara från Göteborg).

Enligt Lindelöf spårade allt ur när APMT tog över hamnen. Då började man “skära ner” i saker, bland annat pensionsmiddagar. Jag har aldrig hört om folk som får middag av sin arbetsgivare när de går i pension, tårta och present brukar vara det företag bjuder på. Men hamnarbetarna har alltså fått en middag per person som alla anställda bjuds på varje gång någon pensioneras. Helt rimligt att ta bort givetvis.

Men så handlar deras krav i konflikten, förutom att få betraktas som enorma LO gentemot arbetsgivaren och få lika mycket makt, om saker som finare och dyrare avskedspresenter och fler TV-kanaler i fikarummet.

Lindelöf beskriver under lektionen hur det går till i hamnen. Man kör maskiner 1-2 timmar, sedan får de “träna eller göra lättare uppgifter” och så kör de igen. Vanliga företag har en friskvårdstimme per vecka, Hamnarbetarna får träna på arbetstid varje dag. Driften stannar aldrig genom att man byter av varandra.

“Detta upplägg på arbete gjorde att vi kunde hitta ett väldigt trevligt sätt att strejka på.

Genom att vi la ett varsel på 36 timmar kunde vi stänga hela hamnen i en vecka”

Han berättar också att förbundet är basdemokratiskt, vilket innebär att det är alla medlemmar som bestämmer vad förbundet ska göra.

Beslut som strejk fattas alltså kollektivt, även av medlemmar som inte jobbar i den aktuella hamnen. Och det är som sagt majoriteten av medlemmarna, inte förbundsstyrelsen, som beslutar om allt. Hela förbundet, dvs alla medlemmar i förbundet, bestämmer gemensamt när man ska strejka och i vilken hamn. Så strejken i Göteborg har inte Hamnfyran beslutat om utan hela Hamnarbetarförbundet, även medlemmar som arbetar i Helsingborg, Oxelösund etc.

Alla andra föreningar, våra val, politiska partier etc har representativ demokrati när medlemmar representeras av ombud på kongresser och stämmor, där röstar igenom beslut och mellan dessa tillfällen så representerar de förtroendevalda alla medlemmar och fattar besluten. Vad gäller strejker så är det lokala föreningar som varslar om konflikter.

Men Hamnarbetarförbundet tycker att även Oxelösunds medlemmar ska få bestämma om hur och hur länge man ska strejka i Göteborg så majoriteten av de som beslutat om strejken i Göteborgs hamn jobbar alltså inte ens i Göteborg.

……………………………………….

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244