Nu syftar jag inte på riksdagsvalet utan det val som kommer före det – valet till Europa-parlamentet 2029. Och som blivit viktigare och viktigare med åren. När jag började som opinionsbildare 2012 genom en krönika på Aftonladet Debatt var EP-valen otroligt ovikiga, Ingen brydde sig. Och de personerna som partierna valde som kandidater var inte sällan också ointressanta.
Det blev en slags avstjälpnings-plats för politiker som antingen blivit föredettingar eller som partier gärna blivit av med, eller personer i partier som inte visste vad de egentligen ville göra.
Men de senaste två valen har mönstret ändrats.
Namnkunnniga personer, inte sällan före detta partiledare, och andra mer kända personer har sökt sig dit. Kanske för att man inte längre existerar i ett vakuum utan att intresset bara ökat på senaste åren.
Just nu sitter Isabella Lövin (fd partiledare), Alice Bah Kuhnke (fd minister), Jonas Sjöstedt (fd partiledare), Alice Teodorescu (fd ledarskribent och opinionsbildare), Pär Holmgren (fd meterolog och kändis) och Charlie Weimers (fd KDU ordförande) där och Sara Skyttedahl satt där tidigare, också som fd KDU-ordförande.
Rekordmånga kända personer med andra ord.
Jag har därför en spaning till valet 2029, där listorna sätts 2028 vilket alltså kräver att man börjar kampanja internt i partiet om mindre än 2 år.
Annie Lööf kommer meddela att hon vill rädda Centerpartiet från medieskuggan de har på grund av sina kassa kandidater Emma Wienser och irakiern. Hennes barn är då lagom stora för att se fem år i Bryssel på internationell skola som ett äventyr och Lööf får äntligen komma ur sin högst personliga medieskugga som hon vantrivs i. Jag som följer henne på Instagram ser hur irrelevansen tagit grepp om hennes trafiksiffror och innehåll. Hon har garanterat tråkigt. Ingen ringer.
2028 är det Lööf som meddelar att hon ställer upp i EP-valet, det sätter i alla fall jag en peng på.
Och nu har Birgitta Olsson börjar klamra sig fast i hennes gamla parti. Det har hon säkert i och för sig inte något emot, de tycker ju likadant. Men apropå irrelevans så är det ju samma skäl varför Olsson nu försöker kryssa sig in förbi Marin Ådahl på Stockholms-listan och komma in i riksdagen.
Varför vill en person som satt så oerhört länge i riksdagen, som dessutom precis varit dödssjuk, tillbaka dit hon hade rätt tråkigt sista tiden undrar vän av ordning. Och när hon arbetade i flotta Washington?
Jag tror skälet är att Olsson tänker använda positionen i riksdagen för att etablera sig som en känd politiker igen, under ett par år. I ett litet parti är det lätt bara man sitter i riksdagen.
Och 2028 meddela att hon kandiderar till EP.
Sverige är för litet för Olsson, hon vill prata de stora frågorna på de stora arenorna med de stora personerna. Inte sitta och tjafsa i pleni med olika futtiga Sverigedemokrater och Kristdemokrater hon föraktar. Partiledare har hon nog sedan länge kastat bort från horisonten. Men ett äventyr till i Bryssel, som en slags final på karriären, tror jag lockar. Olsson är drygt 50 år. Kommer hon ställa upp och bli vald handlar det om perioden fram till 60. Hennes egna barn är dessutom 15 och 19 år 2029, så åtminstone kommer den äldsta att ha ett eget liv.
Det är svårt att pensionera sig från politik. Det visar inte minst Jonas Sjöstedt som brunbränd, utvilad och uttråkad åkte direkt från solstolen till fem år i Bryssel efter ett par år. De pallar liksom inte att ta det lugnt och framför allt pallar de inte att folk inte bryr sig längre. De vill vara viktiga, de vill prata i media, de vill synas.
Det förändras inte av sjukdom eller privatliv. Utan styrs av en politikers innersta väsen – uppmärksamhet och vilja att ha makt.
