Förra veckan fick vi se något märkligt utspela sig i medierna, framför öppen ridå. Miljöpartiet bråkar öppet. Visst har enskilda miljöpartister regelbundet bråkat, de är inte Centerpartiet som är landets mest stängda parti. Men det vi såg förra veckan är medvetetet läckt smutskastning av en av två falanger och det är något nytt.
Och det är stor skillnad från att enskilda partister vill plocka poäng genom att vara missnöjda i media, som Carl Schlyter till exempel ofta var när han var aktiv.
Det hela började med att Per Bolund meddelade sin avgång den 15 juni. Att han inte skulle ställa upp för omval på höstens kongress, vilket är ett normalt förfarande. I god tid meddelas avgång så att partiet hinner hitta exakt rätt efterträdare.
Goda nyheter för makthungriga för det handlar också om god tid för de som vill efterträda att mygla och manipulera situationen så att de blir valda.
Ränksmideriet började redan då, för bara några veckor senare kom första tecknen – hemliga källor uppgav till Aftonbladet att Märta Stenevi var kass och dålig. Det påstods att manliga språkrörskandidater ”tvekar” för att de inte vill sitta fast med henne som wing-man.
Redan då läckte anonyma att det var svårt att samarbeta med Stenevi.
Attackerna kom också mot hennes påstått bristande övertygelse inom klimat och miljö, eftersom hon gjort något som bara kan kallas raketkarriär – hon gick med 2012 och blev 2014 regionråd.
En så kallat lågt hängande frukt ihop med samarbete – kvinnor med makt utmålas enkelt och alltid framgångsrikt som häxor, i kombination med att lyfta fram hennes CV-brister i avsaknaden av Grön Ungdom och den mäktiga miljörörelsen.
Redan då var det tydligt att någon grupp bakom en av de intresserade manliga språkrören skulle arbeta metodiskt för att underminera Stenevi inför det kommande valet.
I början av oktober larmade Sacos egen representant på Miljöpartiets riksdagskansli om en ”toxisk toppstyrning” och dålig arbetsmiljö, attack nummer två var ute. Av samma gäng.
Sådant här är aldrig en slump i politiken.
Ingenting i politiken uppstår av sig själva bara utan baktanke, eller mycket få saker i alla fall. Det är det som är politik, det är den grisigaste av branscher och kräver att du utan att blinka kan trycka in en kniv i ryggen på en person som du fram till nyss var bästa kompis med.
Det är ett nollsummespel och ”me, myself and I” styr alla människor och handlingar. Vad kan jag tjäna på det här? Och så klättrar folk uppåt en pinne i taget på stegen, ovanpå liken av före detta vänners och ovänners politiska karriärer som nu ligger i en hög nedanför.
Det tog inte lång till innan ”den toxiska arbetsmiljön” som läckt till media följdes upp av ännu en skandal kring Stenevi – pressträffen.
Daniel Helldén kom som bekant från posten som gruppledare för Miljöpartiet i Stockholm in i riskdagen 2022, efter att ha tvingats sluta där efter 9 år enligt interna rotationsregler. Han var kommunalråd alla år, först med S och V, sedan med Alliansen. Per Bolund hade samma bakgrund innan han kandiderade till riksdagen och sedermera efterträdde Gustav Fridolin. Åsa Romson som var språkrör tidigare hade också suttit som kommunpolitiker i Stockholm.
Det är riksdagens minsta parti och de har dessutom inte så många att välja på, så att Helldén som alltid haft stora ambitioner och en grandios självbild skulle sikta på att bli partiledare var givet.
Bara 2 veckor efter att Stenevi utmålats som världen värsta chef i media kom nyheten att hon vägrade delta på en presskonferens med Daniel Helldén, som skulle annonseras som valberedningens förslag till nytt språkrör.
Återigen kom nyheten från anonyma källor inifrån Miljöpartiet, denna gång partikansliet. Stenevi har gjort ett förträffligt jobb att framstå som osympatisk och härskarteknisk under debatten när hon hånskrattat och flinat åt motståndare genom åren.
Att trycka dit henne just på detta område var både listigt och effektivt för nu sitter verkligen bilden av Märta Stenevi som en outhärdlig person.
Hon skyllde på sjuka barn trots att hennes yngsta barn är runt 11-12 år. Dagen efter den 20 oktober var tydligen barnet friskt för då kom pressträffen, men svaret på frågan om de kan samarbeta är glasklart nej.
I alla fall om man kan läsa vad Helldén svarade. ”Vi har samarbetat i riksdagen och har lång erfarenhet av samarbeten……”.
Så vad handlar det här egentligen om då? Och vilka är de olika falangerna?
För det som hänt är att Miljöpartiet fått sin egen Wykman-situation som Moderaterna tyvärr levt med i över ett decennium nu. Partiet är splittrat i två falanger, där den ena (som styrs av Niklas Wykman) alltid skjuter pil på partiledningen genom ”anonyma källor”.
Det är solklart att falangen bakom Daniel Helldén läckt både nyheten om att Stenevi är som chefen i ”Djävulen bär Prada” och vägrade delta i pressträffen med Helldén.
I media har analysen varit att de står på olika ställen ideologiskt. Redan första attacken mot Stenevi i juli förde man fram att skälet till kritiken är att hon anses vilja ”bredda partiet” medan andra (icke namngivna) bara vill fokusera på klimatfrågan. Notera också att vid tidpunkten för den första läckan så fanns bara en enda man som öppet sagt sig vilja bli språkrör.
För tre dagar sedan kom ytterligare en attack mot Stenevi – då skrev tidningarna om ett påstått kuppförsök mot Stenevi.
Återigen angavs skälet att hon tillhör ”fel” falang, att hon vill att Miljöpartiet ska vara ett slags allmänt vänsterparti istället för ett miljö- och klimatparti.
Men sanningen bakom falangerna är att du har en del av partiet som vill sitta i regeringen igen och den leds av Stenevi. Hon skulle sälja sin egen mormor för att bli statsråd precis som Fridolin, som också var en anhängare av ett MP som inte bara var grönt utan mestadels rött. Den andra delen tycker att det kostade dem alldeles för mycket.
Daniel Helldén har spelat den här maktstriden skickligt från dag ett.
Genom att samla en grupp personer som är lojala med honom, och vars lojalitet han ytterligare köpt genom löften om fina positioner bara han blir partiledare, var de redo så fort Bolunds avgång tryckte på den röda knappen. Och rullade ut första attacken. Långt innan han själv erkände att han skulle kandidera.
Att Helldén är en maktspelare vet alla i Stockholm och han har i intervjuer själv medgett detta.
Det är också väl känt att han vill att Miljöpartiet, från att ha flyttats från mitten och till Socialdemokraternas hundkorg av Fridolin och Romson, en roll som cementerats under Bolund-tiden, ska tillbaka dit Maria Wetterstrand och Peter Eriksson framgångsrikt placerade partiet. I mitten. Som gav dem maximalt positivt medieutrymme och maximal makt.
I en intervju med Dagens Industri under valåret när han kandiderade till riksdagen kan man läsa hans tydliga ambitioner.
Regeringssamarbetet var dåligt för MP och de måste backa in mot mitten igen.
För denna åsikt utmålas Helldén av Stenevis halva av partiet som höger men han är inte höger på något sätt. Han är en maktspelare och han är snarare nya Jimmie Åkesson.
Det finns två grupper som inte kommer överens i Miljöpartiet, två falanger. Men de handlar mindre som uppdelningen ”sociala frågor” kontra ”miljö och klimat” och mer om Rosenbad och var någonstans Miljöpartiet ska stå på skalan.
De som är emot att sitta i regeringen är också emot att så hårt surra sig vid ett regeringsalternativ. Man vill tillbaka till framgångstiden under Wetterstrand när Miljöpartiet, trots att de alltid varit vänster och aldrig skulle stödja en högerregering, ändå kunde låtsas vara ett mittenparti.
Både partiet och media låtsades som att de stod i mitten och kunde välja fritt mellan högern och vänstern och det gav dem makt som vågmästare. En position som Jimmie Åkesson tog 2010 när MP kandiderade för att sitta i en regering med Mona Sahlin som statsminister och första gången någonsin Socialdemokraterna öppet gick till val med dem som regeringspart. 2014 lyckades de som bekant.
Hösten 2021 slängde Bolund och partistyrelsen in handduken mot viljan av den grupp inklusive Stenevi som ville sitta kvar.
Lorenz Tovatt är en av Helldéns medhjälpare i det här. Erfarenhet av strider i Grön Ungdom och av rikspolitiken kan han spinnet och det politiska spelet, samt en bakgrund från MP Stockholm som även Helldén har som bas. Och han tycker som Helldén att partiet inte ska sitta i Rosenbad.
Att det kostade för mycket. Han hoppade av riksdagen i samband med valet 2022 men meddelade detta redan innan MP lämnade regeringen. Skälet var just ”otydlighet” och att de låstes alldeles för mycket av regeringssamarbetet.
Han har officiellt inget nytt jobb ännu, även om han som blev invald efter 2014 har betydligt mindre generösa övergångsregler och inte kommer kunna leva på avgångsbidraget. Det enda man hittar är att han är skribent ”som volontär” på den nya opinionsbildningssajften Klimatgranskaren som ingen bryr sig om.
Som av en händelse nämndes just hans namn som en av de som röstade för att bara ha en partiledare, men förlorade omröstningen. Trots att den var jämn.
På den sidan står även Grön Ungdom (som Tovatt varit språkrör för) och Gröna Studenter bland annat.
En annan ”slump” är att läckorna kommer från riksdagskansliet.
Den som styr riksdagskansliet nu heter Lova Andre Nilsson. Hon återkom till politiken 2020 då hon började arbeta som chef där. Innan dess arbetade hon för Daniel Helldén i Stockholm när han var kommunalråd.
Omröstningen var jämn men Helldéns gäng lyckades inte få ihop tillräckligt med röster innan röstningen. Det betyder dock inte att de gett upp.
För den här falangstriden är egentligen en rökridå till verkliga skälet varför Stenevi nu attackeras gång på gång media.
Hon representerar ett gäng som vill ha kvar två språkrör, för hon förstår att väljer man att ha en partiledare måste båda språkrören ställa sina platser till förfogande och hon kommer inte bli vald. Enda sättet för henne att behålla sin position är att vara emot och kräva att två språkrör även är framtidens ledarmodell.
Daniel Helldén däremot har inte förlorat kriget, bara slaget. Frågan kommer att komma upp även nästa kongress och då har han lyckats skrapa ihop en majoritet för både att byta modell och att han ska ta över.
Detta har varit hans plan länge.
Han ska ta över som den första enda partiledaren för Miljöpartiet i historien och leda sitt parti till maximalt med makt mellan blocken.
Han ska skriva in sig i historien på riktigt.
Liksom Putin drömmer om Sovejtunionens återuppståndelse drömmer Helldén att som ensam kung på tronen återupprätta Wetterstrands stora kungadöme. Där miljöpartister av media utmålades bara vara goda miljövänner med siktet inställt på att rädda världen och där man både fick makt av regeringen och oppositionen.
Den perfekta vågmästarrollen.
Wetterstrand och Eriksson tog partiet framgångsrikt från nästa spärren till opinionssiffror på 10 %, även om det bästa valresultatet landade på drygt 7,3% i valet 2010. Efter det har det bara gått utför.
Helldéns plan har precis satts i verket, och attackerna mot Stenevi har också precis börjat. De kommer inte leda partiet ihop särskilt länge och det vet Stenevi. Det är bara en tidsfråga innan hon kommer tryckas bort, antingen att de läckta skandalerna (och de framtida) skapat ett så högt avgångstryck att hon slänger in handduken själv eller så försvinner hon på nästa kongress.
Intressant nog har Helldén lierat sig med Karolina Skog, som var en av de största fiaskona som statsråd och som försvann snabbt igen. Stenevi fick hennes gamla jobb i Malmö när hon blev minister men står nu på Helldéns sida vad gäller partiledarfrågan så det är ju tydligt att hon och Stenevi inte kommer överens.
Jag tvivlar inte på att Daniel Helldén kommer att lyckas.
Det är bara en tidsfråga innan han både manövrerat ut Stenevi, som får sluta med ryktet om att ha varit en elak värdelös chef dessutom, och spelat ombuden till att rösta för en enda partiledare. Som också kommer bli Daniel Helldén. Nästa attack mot Stenevi kommer när som helst.
En spade är en spade och det vi ser pågå i media nu är framtida kung Helldéns väg till makten. När han kommit en bit på väg kommer vi se Lorenz Tovatt göra politisk comeback på något sätt. Varför inte som partisekreterare?
