Riksdagen utan Miljöpartiet?

Den frågan vi som jobbar med politik oftast får är – kommer MP åka ur? Åtminstone är det en av de största frågorna. 

Chockvågor gick genom Miljöpartiet inför valet 2018 när de någon månad innan valet hade siffror som var under spärren. Man ser på bilderna från valdagen hur stor rädsla i folks ansikten byttes mot en enda känsla – lättnad. De åkte inte ut. 

De var chockade även innan, att de låg nära spärren trots den varma sommaren de lyckades få med sig media på att beskyllas på klimatkrisen när det var väder. Inte klimat. 

Men Miljöpartiets kris har pågått ett tag. Folk minns kanske inte men partiet höll sig kring 4,5 % under många år från 1994 när de kom in igen efter att ha åkt ut 1991. Jämte Ny Demokrati är nämligen MP det enda parti som åkt ur. Men MP lyckades med konsttycket att göra en comeback. 

Miljöpartiets grund är den alternativa rörelsen. Gamla hippies som ville leva i fred, gröna vågare som odlade egen potatis och drömde om att ta över nedläggningshotade byskolor och göra dem till friskolor. Det antroposofiska drömsamhället Järna var en bastion, vi vet efter dokumentärerna på SVT om hur det i verkligheten blev. 

Men även om många var vänster var ursprungs-MP snarare drivna av en slags alternativ livstil och en frihetslängtan snarare än klassisk ideologi. Även om MP dock mer och mer har tagits över av politiska broilers långt från kärnan som kulminerade när Gustav Fridolin valdes till språkrör. Som av en före detta högt uppsatt folkvald Miljöpartist sa till mig: ”Gustav är inte miljöpartist, han är sosse och han skulle sälja sin mormor för att få sitta i regeringen.”

Om Maria Wetterstrand var den sista bra partiledaren är Bolund och Stenevi det yttersta beviset på hur långt de gått från sitt ursprung. Två miljökarriärister, den ena med en arrogans bara den som anser sig själv vara det yttersta beviset på homo moralis, en människa född med en unikt bra och högre moral än nästan alla andra, och den andra vars medfödda osäkerhet resulterar i flackande blick och rabblande babblande. 

2002 valdes Maria Wetterstrand till språkrör tillsammans med Peter Eriksson och ett flera val långt segertåg inleddes, från nära spärren till deras bästa resultat hittills. Världen låg framför deras fötter. 

I valet 2006 fick MP 5,24 %. Det var en ökning från 4,65 % de hade 2002. 

De chockade sedan alla med det fantastiska resultatet 7,34 % i valet 2010. 

Då hade de fått draghjälp av ett gäng naiva liberaler som omfamnade partiet, kallade dem liberala och Mattias Svensson, numera SvD Ledare, kom ut som nyfrälst miljöpartist och skrev om en bok om miljöpolitik. Kapitalismens försvarare Johan Norberg stämde in i hyllningskören av liberaler i offentligheten, från politiker till ledarskribenter. 

MP skulle in i liberalismen. Själv startade jag Facebook-gruppen Granska MP inför valet 2010 där jag samlade allt galet de höll på med men jag var tydligen den enda i princip som såg igenom galenskapen.

Reinfeldt bjöd in dem att sitta i regering men en arg Wetterstrand nappade inte. Istället fick hon den numera ökända Migrationspolitiska överenskommelsen som gäller fortsatt idag, där en massa rättigheter för illegala invandrare bland annat gavs och gränserna öppnades. Ni vet resten. 

Den 21 maj 2011 valdes Gustav Fridolin och Åsa Romson till nya språkrör och eran av bra valresultat var över. 

Valet 2014 var sämre än innan men ändå för MP bra siffror, andra bästa de någonsin fått med 6,89 %. Klimatet hade börjat komma i fokus och bränderna i Västmanland som bröt ut 31 juli 2014 gav partiet draghjälp att sätta klimatet i fokus i valrörelsen. Det var en olycklig tur kan man säga, deras siffror var sämre i början av sommaren men med bränderna som fond fick de ut klimatet som en av valets viktigaste frågor och de höjde sig på slutklämmen. 

Löfven vann som ni vet, och Fridolin blev äntligen äntligen utbildningsminister. Han handhjärtade sig dock bort från bra opinionssiffror under mandatperioden. Åsa Romson kommer alltid mest av allt vara förknippad med två saker – giftig båtfärg och att hon grät på presskonferensen i november 2015 då migrationskrisen nådde sitt crescendo och EU:s mest generösa asylregler, en present från Reinfeldt, avvecklades.

2016, bara fem år efter att hon valts, kickade partiet henne som språkrör. Okarismatiska Isabella Lövin valdes i hennes ställe. 

Isabella Lövin i sin tur gjorde bara en valrörelse, valet 2018. 

Duon Fridolin Lövin lyckades med nöd och näppe hänga kvar i partiet i riksdagen. 143 000 personer lämnade Miljöpartiet 2018. 

Fridolin kastade i handduken efter valet och avgick två år före han måste.

Han meddelade sin avgång den 24 oktober 2018. I januari 2019 valdes därför Per Bolund till hans efterträdare. Men Bolund hade då redan varit minister från 2014, först som finansmarknadsminister. Sedan blev han Mehmet Kaplans efterträdare som bostadsminister. Och sedan fick han båda titlarna i den nya regeringen Löfven efter valet 2018. 

Lövin, som liksom Fridolin var sosse ideologiskt, avgick också i förtid. Den 26 augusti 2020 aviserade hon sin avgång. Också efter bara 5 år på posten. 

Duon Lövin Bolund varade alltså rekordkorta 18 månader. 

Vet ni hur många personer som stod mellan ett riksdagen utan Miljöpartiet och ett med i valet 2018?

28 332 personer färre och de hade fått 4 %. Eftersom man måste under kan vi avrunda till 30 000 personer. 

Av över 7 miljoner röstberättigande var det 30 000 personer som räddade kvar MP i riksdagen. 

Den 31 januari 2021, så för ett år sedan nästan exakt, valdes Märta Stenevi till språkrör och duon Bolund Stenevi är det alltså som ska se till att MP inte åker ur riksdagen. Hon hann sitta 10 månader som minister innan MP i november avgick från regeringen. 

Siffrorna fortsatte att dyka och är nu mycket kassa. 

Det är det här underläget de nu slår från. 

I snitt ligger de i senaste opinionsundersökningar på 2,9 %.

Glidande medelvärden visar trenden, trenden har varit nedåtgående länge som bekant men nu är det glidande medelvärdet senaste tre månaderna 3,5 %.

 

En partiledare som ger ett rakt igenom osympatiskt hånleende intryck och en med flackande blick ska leda partiet i nästa val till en slags valseger till, en som innebär att de även denna gång klarar sig. 

30 000 röster från att åka ut sist, nu ligger de långt från det resultatet, 

Jag har nog aldrig känt mig mer optimistisk över det faktum att MP faktiskt skulle kunna åka ut. Marginalerna är så oerhört små nämligen, det räcker med att 4 promille av väljarkåren ungefär väljer bort MP så är de ute. Och med mycket svaga partiledare och att momentum i debatten dött för dem, de är mer och mer irrelevanta, de andra partierna har kommit ikapp och tagit miljö och klimat och på agendan inför valet framstår i pandemins skugga inte klimatet som det största hotet länge kan det inte bli lätt. I fokus för valet 2022 står inte klimat utan vården, kärnkraft och elen, kriminalpolitik och integration. Kanske skolan. 

Jag tror inte de får särskilt många stödröster från sossar faktiskt. Många skyller Löfvens misslyckande på dem, inte minst energikrisen som kommer att kosta sossarna i valet. 

Själva verkar också MP bekymrade givet utspelen de gjort om ersättningar till landsbygd för elkostnader och den defensiva hållningen att det inte är deras fel. Inte ens de egna väljarna gillar elräkningar på 9 000 kr per månad. 

Jag har väntat tålmodigt på att MP ska sluta gullas med. Nu är det tydligen äntligen min tid. 

En av högerns främsta mål nu måste vara att med gemensamma krafter blåsa lite på det lilla Miljöpartiet så att 30 000 röster försvinner och de äntligen blir föredettingar. De har verkligen förstört tillräckligt. 

………..

Vill du visa uppskattning? Bli en Patreon

Swish: 123 444 5847

Sajten är öppen, inte kommersiell och gratis, väljer man att donera ska detta betraktas som en gåva utan krav på motprestation.

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!