Sök
Stäng denna sökruta.

Klassresor är inte gratis

 

Den amerikanska drömmen känner alla till. Att vem som helst ska kunna bli vad som helst om de bara arbetar hårt och satsar. I Sverige heter det klassresa och systemen har länge strävat efter att i möjligaste mån just uppmuntra detta. 

Socialdemokraterna, som ju byggt sitt maktinnehav på arbetare, gjorde den knepiga analysen på 90-talet, att eftersom de nu var älskade av alla, även folk som inte var arbetare, så spelar det ingen roll vad de arbetar med. Regionaliseringen av högskolesystemet inklusive en kraftig utbyggnad skulle säkerställa att arbetarna blev akademiker men stannade som socialdemokrater. 

Skolan har anpassats och anpassats igen för att i möjligaste mån se till att bakgrund ska spela så liten roll det går. Med en avgiftsfri skola från 6 års ålder till universitet kan alla bli vad de vill, om de arbetar och har förutsättningar. Med det menar jag inte annat än talang. 

Idag har vänstern i mångt och mycket slutat bry sig om klassresor, eller kanske har det bara tagit en ny skepnad. För när vänstern pratar integration är det ofta klassresor de också menar. Eftersom landet under deras ansvar idag har en permanent etnisk underklass bestående av lågutbildade utlandsfödda och deras barn i utsatta förorter har klassresan förvandlat till en integrationsresa. 

Det är inte längre svensk arbetarklass man pratar om när man pratar om klassresor, det är barn med utländsk bakgrund. Har ni tänkt på det?

Tyvärr har offerkoftan kvävt debatten alldeles för länge där självutnämnda representanter för olika grupper hävdar att det är bara på grund av rasism man inte lyckas. Och krävt kvotering som lösning istället för att diskutera hur framtidstro, hopp och ambition kan ta plats i de hopplösa förorterna. 

Men klassresor kostar. Det har de alltid gjort.

De kostar i hårt arbete, att avstå annat, att bryta loss från sin trygga miljö och flytta. Att hitta nya förebilder, nya vänner, nya sammanhang. Utsätta sig för obekväma nya miljöer och känslan av att inte höra hemma. Men ge sig sjutton på att lyckas. Och lita på att känslan av att vara en outsider försvinner med tiden, vilket den gör. 

Vi har oändligt antal framgångsrika som börjar med lite eller inget, det glömmer man lätt bort. 

Men precis som Vesna Prepovic skrev i en kulturkrönika i maj så är klassresorna svårare idag, att de är svårare för att vi fyllt på gruppen lågutbildade utlandsfödda och deras barn skriver hon dock inget om. 

B-laget är idag mycket större än på 90-talet och består mestadels av vuxna och barn med utländsk bakgrund. 

Klassresan må vara mer utmanande och svårare på vissa sätt idag men det är däremot ingen ursäkt att låta bli att försöka. Är förebilderna dåliga i området man bor i har man ett ansvar att skaffa sig nya. Och vi pratar för sällan om alla de utlandsfödda föräldrar som kommit hit, som utbildat sig och kämpat, som lärt sig svenska och svensk kultur och så fort de kunnat flyttat från de dåliga områdena så att deras barn ska få ännu bättre chanser. 

Det sådana som Prekopic egentligen menar när de skriver att man ska ”rigga systemen” är egentligen att på olika sätt ge fördelar åt vissa grupper. När det som behövs är precis det som krävts av alla tidigare generationer klassresenärer – att man använder det generösa avgiftsfria skolsystemet och jobbar arslet av sig. 

Släng offerkoftan och börja jobba, ingen sa att det skulle bli lätt eller gratis. Och det är jobbigare för vissa en andra men det är därför det kallas resa, för de som redan befinner sig i medelklassen och uppåt reser ingenstans. 

Inte sällan är vänsterns första sådant trappsteg att på olika sätt tvinga till sig den önskade ”blandning” av barn redan i grundskolan, som resulterade i att Socialdemokraterna ville smyga in lagkrav om bussning av barn mellan områden i en proposition.

Jag skrev om det i valrörelsen i maj, som faktiskt vände debatten om friskolor där Socialdemokraterna tvingades förneka att det som stod i propositionen stod ända fram till valet istället för att ägna sig åt att rikta attacker mot skolvalet som de gjort varje val sedan 2010. 

Här är några av de trappsteg som vänstern vill använda för att ”rigga systemet för klassresor”, som det så fint heter. 

Närhetsprincipen skulle till exempel avskaffas till 50 %, idag styrs hela kommunala antagningen till egna skolor på just närhetsprincipen. 

När hälften av en skolas alla platser var frigjorda för andra urval kan sedan staten, via Skolverket, först bestämma vilka kriterier som varje skola ska ha i form av ”heterogen social sammansättning” för att sedan via tvingande regler få kommunerna att utföra detta. 

Det berömda stycket om bussning, där invändningen var att något sådant ord inte fanns, ser ni nedan och där ordet ni söker är ”skolskjuts”. 

Sossarna hade i och för sig rätt att det också kan betyda taxi och inte bara buss. 

De statistiska verktyg sossarna ville använda var helt enkelt uppgifter om föräldrars inkomst, bostäder, utbildningsnivå och annat som kan kategorisera alla elever i A-laget eller B-laget, så att säga. 

Integration och klassresor är och förblir olika saker, även om debatten idag blandar ihop dem. För där klassresor inkluderar även alla svenska barn som föds med dåliga eller kassa förutsättningar, handlar integration bara om barn med utländsk bakgrund. 

Högern i Sverige borde ta den här frågan och prata betydligt mer om vad föräldrar kan göra om de vill att deras barn ska lyckas göra den klassresa de kanske själva inte klarat. Det är nämligen först deras ansvar. Sedan är det barnets. Ingen kan nämligen tvingas att skapa sig ett bättre liv, drivkraften måste komma inifrån och den måste vara stark. 

Det är de verkliga verktygen som måste fram, inte mer av kollektivism och tvång som är vänstern enda generallösningar. 

 

 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!
Become a patron at Patreon!