Bussning av barn kommer bli verklighet


Det är tråkigt när ens avsikter avslöjas, då kan man alltid dra till med att det bara handlar om skrämselpropaganda som regeringen nu gör vad gäller deras senaste i raden av proportioner som ska avveckla det fria skolvalet. 

Förra propositionen Reepalu-utredningen är kanske regeringen Löfvens största av många kalkoner. Den sågades till och med av experten som varit med i den genom en debattartikel i Dagens Industri. Utredningen syftade till att via löntagarfonder-retorik om ”övervinster” helt slakta valfriheten genom ett förbud mot att göra vinst. Inte utdelning. All vinst över X procent över reporäntan skulle förstatligas. 

Hej socialism. Den hamnade i papperskorgen. 

Sedan grupperade vänstern om sig. Nu låtsas man som om man älskar valfriheten. Men det är bara vissa saker som ska bort. Som allt som har med friskolor att göra. Kö, valfrihet och vinst, genom att man vill dra ner skolpengen med 8 %, vilket överstiger den genomsnittliga vinstmarginalen med råge varför många skolor skulle gå i konkurs. Man kan avskaffa friskolor bakvägen alltså. 

Men det mest obehagliga med den här propositionen är bussningen av skolbarn. 

Det står svart på vitt bara man kan läsa byråkratsvenska och det kan jag. 

Vänstern har pratat om ”allsidig social sammansättning” i flera år men vägrar definiera det och ingen journalist har ännu försökt att fråga tills man får svar. Jag har själv försökt. Men eftersom vi vet att skolresultat styrs av föräldrarnas utbildningsnivå, etnicitet, bostadsort, yrke och inkomst är det lätt att dra slutsatsen att vissa eller alla av dessa faktorer är den sociala sammansättningen man vill åt. 

Regeringen nöjer sig dock inte med detta utan vill ge sig själva och Skolverket/Skolinspektionen rätt att ”meddela ytterligare föreskrifter” vad gäller allsidig social sammansättning efter att riksdagen fått möjligheten att klubba igenom den. Så det som står i propositionen är inte hela sanningen ens. 

Hur ska en kommun kunna uppnå en blanding av elever som har föräldrar med hög och låg inkomst, hög och låg utbildning, fin och ful adress och svenskar respektive icke-svenskar?

Den frågan får aldrig vänstern svara på och det är för att de med framgång bara duckat alla dessa. 

Men det finns ju bara ett enda sätt att garantera den här ”allsidiga sociala sammansättningen” – klassificering – offentlig statistik. 

Hur ska man annars veta vilket barn som har ”gynnsam bakgrund” och vilka som inte har det? Man måste lägga all denna offentliga data, för den är tyvärr offentlig, i en databas och sedan gradera barnen redan vid 6 års ålder. Vilka har högst poäng på skalan och är de gyllene barnen som ska fixa sammansättningen? Sedan ska varje skola få en kvot av A-barn, B-barn och C-barn, där C är motsatsen mot A.

Nästa gång någon i vänstern påstår att det är påhitt att kommuner ska gradera elever i Excel-ark efter föräldrarnas bostad, utbildningsnivå etc kan alla bara hänvisa till de här styckena i propositionen, som man hittar nästan längst bak i dokumentet. 

”De förslag som lämnas i denna proposition innebär att huvudmän för förskoleklass och grundskola kommer att behöva behandla personuppgifter i sitt arbete för att åstadkomma en mer allsidig social elevsammansättning”. 

”…….som ligger till grund för denna fördelning är enligt rapporter från SKR elevuppgifter som föräldrarnas utbildningsbakgrund, migrationsbakgrund, elevens kön, förekomsten av försörjningsstöd i elevens familj och familjesammansättning liksom elevens bostadsområde.”

Tur för regeringen har kommuner redan tillgång till allt som behövs för att fördela in barnen i kategori A, B, C etc. 

De skriver rakt ut att det index som den här fördelningen ger upphov det (A, B C etc) berorende på hur högt eller lågt det blir kan bedömas hur väl blandad skolan sedan är och om man måste göra några förändringar. 

Om de verktyg som just den här propositionen ger kommuner inte räcker kommer regeringen via Skolverket att senare besluta om fler krav och regleringar, kanske detaljstyra exakt hur en sådan fördelningsnyckel ska se ut. Som att varje kommun måste upprätta en urvalsgrund där eleverna graderas just efter om deras föräldrar har en max 3-årig eftergymnasial utbildning eller en längre, som magister eller forskare, inkomstintervall (som med lätthet begärs ut från Skatteverket), hur stora lägenheterna är och om de är hyresrätt eller bostadsrätt etc. Det finns ingen begränsning i propositionen på antal kriterier, bara att regeringen och Skolverket ska ha rätt att ge mer detaljerade föreskrifter på egen hand utanför riksdagens insyn givetvis. 

Så länge kriterierna inte bryter mot diskrimineringslagen bara. 

Notera ordbruket om index. 

Det sociala sammansättningsindexet pratar regeringen märkligt nog inte alls om i sina debattartiklar eller tidigare i propositionen utan detta centrala begrepp gömmer de längst bak i stycket om dataförordningen och personuppgiftslagen. Märkligt. 

Friskolor gör urval på kö, kommunala skolor däremot jobbar egentligen som de alltid gjort. Via närhetsprincip. När jag gick i monopol-skolan var det 100 % geografiskt området. Man tillhörde en skola och så var det med det. Önska fick man absolut inte, eller byta, ens om du var mobbad. Du fick stå ut. För det kommunen bestämde gällde och det spelade ingen roll om du hade väldigt goda skäl att vilja byta skola. 

Kommunala skolor räknar vid varje antagning ut vilka elever som sökt skolan som har relativt närmast, dvs en elevs avstånd till de närmaste skolorna beräknas och jämförs med alla som sökt skolorna. De som har längst bort till alternativen får skolplatsen. Och de är fågelvägen som räknas, inte gångväg eller kommunala transporter. Men även om du önskat tre olika skolor kanske du ändå hamnar på en du inte önskat, för finns det inte plats så finns det inte. 

Kommunen beter sig alltså i mångt och mycket som de gjorde på monopol-tiden. Skillnaden idag är att du får önska tre skolor och att passar det inte får du välja en friskola. 

Men detta vill regeringen ändra på. Bara hälften av en skolas platser ska med det nya förslaget få fyllas genom geografisk närhet. 

Den andra hälften ska uttryckligen lottas till elever som varken har syskonförtur eller nära skolan. Det vill säga till elever som inte bor i stadsdelen. Elever från ”andra geografiska platser” med andra ord, som utsatta förorter. 

De som blir över och därför inte får plats i en skola i stadsdelen, var ska då de gå i skola om nu närhetsprincipen i det närmaste upphävs är frågan. Ja det står ju svart på vitt i propositionen. 

Bussning. 

Finns inga platser kvar i skolorna närmast kommer ett urval av 6-åringarna att bussas till andra stadsdelar, där deras poäng i Sociala sammansättnings-databasen kan blanda ut aktuell skola till ett bättre genomsnitt.

Att dessa barn inte får gå i en skola de kan gå till, inte gå med kompisar de växt upp, inte bor i närheten av sina nya skolkompisar eller ens betraktas som barn med rättigheter som bara är barnets hör alltså inte hit. 

Vänsterns syn på barn är att de är redskap.

Redskap för att fixa bättre statistik åt de politiker som nu lägger förslagen om att för alltid lagstadga bort barnens rättigheter till att bara ha ansvar över sig själva och sitt liv. Barn kommer i vänsterns framtida värld reduceras till politiska instrument som ska fixa integrationen. 

Regeringen utvecklar sin människosyn längre fram i propositionen. Som att de vill just ta bort skolan byggt på elevernas preferenser. 

”….skolvalets nuvarande konstruktion innebär att elevers och föräldrars önskemål visserligen kan komma till uttryck men inte ger utrymme för att väga samman individuella önskemål och samhälleliga mål och integration och kontakter mellan barn från olika bakgrund.”

Med andra ord – med dagens system (valfrihet) styr inte politikernas önskemål om att barn ska vara integrationsverktyg utan det är barnens önskemål som ligger i vägen för detta. 

Detta vill regeringen ändra så att barns vilja prioriteras bort. 

Regeringen förtydligar också sin uppfattning om att elever främst inte är barn utan redskap genom avsnittet om de så kallade ”kamrateffekterna”, ett fint ord för kuddflickor där blotta närvaron av duktiga elever påstås inspirera sämre elever till bra studieresultat. Trots att det inte finns kamrateffekter på riktigt, det enda som händer är att skolan på snittet höjer sina resultat eftersom fler duktiga elever går där. De dåliga eleverna blir inte bättre. 

Kamrateffekter är kanske det absolut vidrigaste ordet jag vet i skoldebatten eftersom det så tydligt innebär ett barnförakt. Att vissa barn har en uppgift att fixa andra barns studieresultat. 

Vänstern påstår om och om igen att något förslag om bussning inte finns. Trots att det ju ordagrant står så i propositionen. 

Först upprepar de att närhetsprincipen är jätteviktig men senare i propositionen så luckras definitionen av geografiskt baserat urval upp genom att man föreslår att kommuner ska kunna rita in förorter som ”förtursområden”. Så närhetsprincipen gäller alltså hälften av ungarna i en särskild attraktiv stadsdel och resten ska fördelas i vilket utsatt område som helst som politikerna valt ut ska tillhör just dina barns skola. 

”Det kan t ex vara fråga om hela eller delar av det socioekonomiskt gynnsamt område där en skola är belägen och hela eller delar av ett mindre socioekonomiskt gynnsamt område”.

Barnen i den utsatta förorten ska bussas. 

”……kan geografiskt baserat urval t ex användas där det finns en skolskjutslösning från ett geografiskt område till en skola.”

Den här bilden kan ni spara att visa alla som påstår att det bara är lögn att vänstern vill bussa barn för det står svart på vitt. Bussning. 

Regeringen vill också ta bort möjligheten för elever att börja i låg- eller mellanstadiet i en skola och sedan även gå i högstadiet i samma skola, av samma anledning. 

Detta kallas skolspår. Att en elev börjar på en skola i en ålder och sedan fortsätter i samma skola när han eller hon börjar mellanstadiet och/eller högstadiet. 

Men att vi har F-9-skolor tycker vänstern är dåligt för då kan ju barnen, som fått börja i en skola i sin stadsdel på grund av närhetsprincipen, inte användas som integrationsredskap ens i högstadiet. 

Det här vill regeringen ändra på och vill därför att skolor gör om sina F-9-skolor till F-6 så att man sedan kan kvotera in elever från utsatta förorter på alla högstadiet i attraktiva stadsdelar. 

Vad som händer med den andra hälften elever som vid 12 års ålder plötsligt slängs ut från den skola de gått i och inte får plats i en skola i närheten kan vi ju läsa innantill – bussning som sagt.

De eleverna kommer i sin tur att tvingas att gå i ett högstadium i de förorter vars barn kvoterats in till stadsdelen han eller hon bor i. 

Det enda regeringen inte tog med från utredningen verkar vara att de ville gå ännu längre och kvotera elever rakt upp och ner. Till och med Socialdemokraterna insåg att det vore att ta det för långt. Synd egentligen, då hade ju alla påståenden om att det är lögn att de vill dela in barn i kolumner i en databas och sedan bussa dem självdött på fläcken. 

Så ett tips till alla som inte vill att vänstern ska komma undan med att mörka att de vill ha bussning och ett Socialt Index – ta och spara bilderna ovan som är direkt från Propositionen och posta dem. 

Även om de flesta är faktaresistenta är det svårt att hävda att det som står i regeringens proposition inte står där. 

Copy link
Powered by Social Snap