Äntligen backar forskningen och Brå upp det internationell forskning visat länge – att det visserligen finns ett samband mellan brottslighet och socioekonomiska faktorer men att det är svagt och inte kan vara enda förklaringsfaktor.
Trots att vänsterkriminologen Jerzy Sarnecki vilselett debatten i flera decennier med att påstå att det är fattigdom som driver brottslighet och att utlandsföddas överrepresentation inte behöver undersökas kanske vi nu äntligen kan ha en vettig debatt om brottslighet?
Det finns ett starkare samband mellan brottslighet och konflikter i familjen, problem i skolan och umgänge med kriminella än att man är fattig. Liksom antisociala beteende och impulsivitet.
Varför Brå ignorerat en av de viktigaste faktorerna, NPF-diagnoser, är oklart. Man vet att fängelserna har mycket stor överrepresentation av framför allt män med ADHD.
Annan forskning visar också att det är antisociala beteenden som visar sig tidigt hos barn som påverkar om barnet senare i livet blir kriminell.
Men allt handlar om korrelation och kausalitet. Varför familjer är fattiga eller har konflikter i familjen är faktorer som förbises i sådana här studier. Vad är hönan och ägget? Är familjerna fattiga för att de har andra problem eller får de problem för att de är fattiga?
Det här är varför att läsa alla slags forskningsrapporter är svårt och det verkar extra svårt om man är journalist, för hur många gånger har man inte läst hårresande slutsatser på studier för att man helt ignorerar korrelation och kausalitet?
Du har inte automatiskt dålig moral för att du har lite pengar, ändå har den oförskämdheten reproducerats i olika former under decennier av opinionsbildning från vänster.
I verkligheten har kriminalitet alltid frodats, som mögel i en särskild perfekt miljö. Låg utbildning och inga jobb eller jobb med låg inkomst leder till att man måste bo i områden med lägst hyra. Dessa orter är det vi kallar förorter, eller Orten idag.
Under flera decennier från andra världskriget och framåt var det där de finländska arbetskraftsinvandrarna bodde, inte en obetydlig andel hamnade av olika skäl i missbruk och vi som växte upp under 70- och 80-talet har alla historier om lokala finska alkisar. Då var det den invandrargruppen som hamnade lägst ner på stegen, nu har de ersatts av nya.
Och där har vi en annan komponent till kriminalitet. Missbruk. Antingen att du växer upp med det och/eller själv dras in i ung ålder. Idag är droger vanligare än alkohol.
Lågutbildade föräldrar innebär ofta att deras barn själv inte heller lyckas i skolan, och där är ännu en faktor för att bli kriminell. Du klarar inte skolan.
Sedan vet vi sedan länge att överrepresentationen bland framför allt utlandsföddas barn är enorm vad gäller dagens kriminalitet.
Barn födda i Sverige till invandrade föräldrar, av någon anledning verkar vissa invandrargrupper helt dominera vissa delar av brottsligheten i Sverige. I de unga gängen är en hög andel svensksomalier, i de äldre gängen är de turkar och med rötter i Balkan. Även om våra förorter helt domineras av muslimer från MENA och de därför också utgör majoriteten av de kriminella i förorterna.
Andra bakgrundsfaktorer är viktigare än fattigdom, konstaterar Brå, och framför allt är det en kombination.
För så har det alltid varit. Idag kan vi bara lägga till komponenten utländsk bakgrund. Och de barn som föds här hamnar i gränslandet mellan föräldrarnas konservativa kulturer och den fria alltför tillåtande svenska. De skapar sig egna normer och värderingar som upplöser majoritetens värderingar, de svenska. Det antisociala beteendet gror i det här.
Kusinäktenskap i generationer har tyvärr skapat en överrepresentation av olika diagnoser i de här grupperna, vilket också bidrar till antisociala beteenden.
Men en sak vi sällan pratar om i den här debatten är att de här barnen har de betydligt bättre än sina föräldrar som barn och bättre än deras släktingar i hemländerna.
I den kontexten är även barnen i Orten rika. De har lägenheter, värme och elektricitet. Moderna kläder och mat på bordet, avgiftsfri skola och skolmat, billiga fritidsaktiviteter subventionerade av kommunerna.
De kan till skillnad från en del av föräldrarna svenska och svenska koder. De har alltså som tonåringar redan mer makt än sina föräldrar eftersom de har kunskaper de saknar.
Vad gör det med en kille i orten?
Att plötsligt när han är tonåring så är han på vissa sätt starkare än sina föräldrar, kulturellt och socialt? Föräldrar som kanske inte kan svenska, aldrig har arbetat, en mamma som inte känner någon annan än sina landsmän som bor grannar och en och annan i området. En förälder som de tonåriga killarna får översätta hela det svenska livet för, alltid.
Den här bilden hittade jag i Thomas Gürs flöde, den kommer från en Brå-rapport om utlänningars brottslighet (1983:4: Utlänningarna och brottsligheten).
”Personliga intervjuer med invandrarpojkar i dylika ligor det dock en helt annan bild. Dessa pojkar har ofta en hög status i familjen, kunde bättre svenska än föräldrarna och sina äldre syskon. Pojkarna kände sig stora. De anammade den svenska världen och den västerländska stilen.”
Det är lätt att se att detta gäller fortfarande.
Så att det är synd om alla i förorterna och särskilt med med utländsk bakgrund måste revideras som bild och förklaringsmodell till alla problem. I kontexten ”infödd svensk med föräldrar i övre medelklass” har givetvis samtliga barn i Orten bokstavliga skitliv.
I verkligheten lever dessa personer hela sina liv i just dessa områden, som för övrigt dög för vanlig svensk medelklass och arbetarklass när de byggdes och rätt ofta. Ingen klasskompis har något mer än de, ingen klasskompis någon annanstans. Man lär känna ungarna på gården. Och alla barn med utlandsfödda föräldrar har samma situation – deras föräldrar hade ett mycket sämre liv i sina hemländer. Hur lite inkomst de än har i Sverige kan de inte få lägre här än att leva på försörjningsstöd plus alla bidrag man kan stapla. Deras intäkter är enormt mycket större än de någonsin haft i Somalia, Syrien eller Irak.
Många av de fattigaste i Sverige skickar till och med hem pengar varje år, en del mycket pengar. Trots att de lever i den socioekonomiskt lägsta decilen.
Detta är skälet varför hemvändarbidrag inte fungerar. För det måste vara enormt för att ens kunna locka iväg folk som redan gjort sig besväret att ta sig hela vägen hit och nu bott här X antal år, kanske decennier. När de kan få pengar här helt utan ansträngning hela livet, gratis sjukvård, skola etc.
De kommer hit vana med betydlig lägre standard och har i jämförelse med det ett stort överflöd oavsett hur lite inkomst de har i jämförelse med svenskar.
De kriminella killarna i gängen har vuxit upp med samma standard som alla de känner, det är bara på internet och senare, när de tar sig utanför området, som de ens kommer i kontakt med någon som inte har samma liv.
Och hemma har de som tonåringar hög status i familjer just för att de är födda i Sverige.
När man börjar reflektera lite mer på djupet hur det ser ut bortom rubriker om fattigdom är det lätt att se att det som Brå nu konstaterar, att sambandet är svagt och att andra faktorer är viktigare men framför allt, att flera faktorer samspelar för att driva en ung i förorten in i kriminalitet är betydligt viktigare.
Man ska också inte glömma att de flesta som utsätts för brott också lever i de här förorterna. Statusen killarna har i sina familjer förvandlas snabbt till en önskan om att också få status i området där de bor.
Makt är mycket viktigare faktor än pengar någonsin varit när det gäller all sorts kriminalitet. Våldet som nu eskalerat bortom all kontroll handlar mycket mer om makt och hämnd än om pengar.
Ingen kriminolog igen borde oemotsagd i TV och debatt få påstå att fattigdom är de kriminellas enda problem. Och jag skulle gärna se nya studier som den där från 1983, som går till djupet med hur dessa killar egentligen uppfattas av sina familjer och vad orsakerna är till att de valt att bli gängmedlemmar.
För att det är så enkelt så att killarna i Orten som blir kriminella växer upp i misär och bara vill ha det liv som infödda svenskar i Bromma har är helt enkelt inte sant.
