Dagens Nyheters reporter Lisa Röstlund har intervjuat klimatforskare och de slog upp på stort i samma förhoppning som alltid – att påverka politiken och debatten. Det lyckades inte heller denna gång men ambitionen i att vara en slags klimataktivist har inte mattats av. Av någon anledning när just DN stora drömmar om att vara en slags klimataktivisternas tidning med pressetiken som alibi.
Två hundra forskare valde att svara, av hur många framgår inte eftersom DN som alla andra opinionsbildare inte publicerade enkäten de bygger hela sitt case på.
Att en journalist bygger en hel granskning på en hemgjord enkät men redovisar minimalt gör mig alltid misstänksam, för du kan göra vad som helt med såväl statistik som undersökningar. Bristen på transparens visar något, att DN inte vill att läsarna ska veta eftersom tesen då inte förstärks utan försvagas.
Jag har mailat Lisa Röstlund för att se om jag kan få svar men jag har låga förväntningar, måste erkännas.
Notera också att DN haft ett mycket brett urval – klimat och miljö. Man undrar verkligen hur urvalet gått till, för vad har forskare om miljösaker som till exempel mossans påverkan på ekosystem, bisamhällen eller svampars reproduktion med klimatet att göra? Men vill man har rätt svar måste man tråla brett och det har Röstlund gjort.
Gissningsvis är ”enkäten” full med frågor som just har som syfte att bevisa det Röstlund vill skriva om – att forskare är oroliga över ”hatet och hotet”, som man slentrianmässigt kallar all kritik och debatt (även om del av den är otrevlig och osaklig är den inte hat).
Rubriken var given – ”miljöforskarnas oro”.
Varför ska vi finnas om ingen bryr sig?, klagar de som intervjuas.
Tja, visa mig den forskare som bara forskar för att få uppmärksamhet, kontrar jag med. Jag känner en hel del forskare och de forskar framför allt för att de söker sanningen och vill bidra till att mänskligheten blir klokare inom något ämne. Och som alla seriösa forskare i nästa andetag alltid säger – sanningen är inte absolut. Den existerar i själva verket mellan en massa resultat, forskare och i debatten där den knådas fram. Det är därför vi till exempel har opponenter i all forskning.
Den som hävdar motsatsen, att sanningen finns i den och den studien, att den är absolut och aldrig får ifrågasättas säger samtidigt med andra ord att det inte finns skäl att forska mer.
Som om vi redan visste allt.
Men just klimatforskarna, även de unga, tycker alltså att uppmärksamheten är så viktig att den framhålls som en slags egen förutsättning till varför de ens forskar. Har ni hört en forskare i molekylärbiologi eller rymdfysik klaga öppet i media över hur lite uppmärksamhet de får? En cancerforskare eller en som forskar på hållfasthet i nya material till exempel?
Det finns oändligt många forskare och de allra flesta ägnar sina liv åt forskning av helt andra skäl än uppmärksamhet i media. De flesta faktiskt.
Men jag noterar också att forskarna i artiklen är relativt unga och kanske har just medias totala fixering vid klimatfrågan ändå påverkat livsvalet, att de faktiskt valt att forska just för att sådana som DN upphöjt specifikt klimatforskare till en slags över-människor, några orakel som levererar en otvetydig sanning och där varje kritisk fråga enkelt har bortförklarats med hat, hot och sociala medier.
Eller som FN uttrycker det ”kriget mot vetenskapen”, när det gäller helt vanlig och sund demokratisk debatt om ett forskningsområde som tyvärr fått dominera politiken icke ifrågasatt så länge.
När klimatet är för viktig för att inte debatteras och när perspektiv som anpassning istället för att försöka mot förändringarna eller ekonomi aldrig någonsin får plats.
Man vet dessutom liksom redan i ingressen till artikeln att de suckande forskarnas egna teser är att just sociala medier är boven. För det är så besvärligt för sådana som DN och klimatforskare att vanliga människor kan göra sin röst hörda gratis och snabbt idag. Det var mycket bättre när sådana som DN och klimatforskarna bestämde vad folk, vanligt folk, skulle veta och resten ignorerades. Så mycket lättare att kontrollera människor så.
Men skälet varför vi tack och lov äntligen har en debatt där även forskare inom klimat ifrågasätts är ju att googlar man de få forskare som vill stå med namn och bild och bli lite kända hittas på sådana här ställen. Hanna Axén har till exempel skrivit under den här opinionsgrejen. Här är forskarna vilka forskare och lärare som helst för att få ihop 1620 personer.
Daniel Metcalf, den andra forskaren i artikeln med namn och bild, har också skrivit under en rasande aktivist-artikel för att politiker inte omedelbart gör som just de tycker. Att vi har en demokrati bekommer tyvärr inte forskare som också är aktivister.
Även här användes forskare brett som sjutton, och alla forskare oavsett vad man forskar om var tydligen välkomna att skriva under. Varför nu en ”pedagogisk utvecklare” på Uppsala Universitets åsikt om klimatet på ett enda sätt är mer värd än min och din är mycket oklart.
Kommer ni ihåg Musse Pigg Petitionen när 11 000 forskare runt om planeten skrev på ett liknande upprop för klimatet och det visade sig att bland annat just Musse Pigg skrivit under? Och någons mamma. Ni kan läsa mitt inlägg om det här, när jag läste igenom alla namnen.
Klimat- och miljöforskarna har själva bidragit till att vi väljare nu faktiskt inte litar riktigt lika mycket på just dem, genom att låna ut sig till ren aktivism har de inte bara dragit sina egna namn från seriositet till aktivism utan också smutsat ner forskartiteln generellt.
Om forskarna inom just klimat och miljö hade varit lite lite mer långsiktiga än att låta sig dras med i medial upphetsning i hopp om att själva få se sitt namn i tidningen och få lite stjärnglans och istället bedömt läget långsiktiga kontra kortsiktiga vinster hade de kanske fattat andra beslut. Att låta bli. Just för att allmänheten ska ha tilltro.
Forskare är ett jobb. Det finns bra och det finns dåliga forskare. Det finns också relevanta och mindre relevanta studier. Många journalister är tyvärr kassa på att läsa forskningsrapporter och det utnyttjas när forskare vill få sina 15 minutes of fame och skickar slutsatserna till en girig journalist som klättrar på karriärstegen själv. Korrelation och kausalitet är till exempel något som konsekvent ignoreras.
Om forskare inom klimat nu beundras mindre och kritiseras mer, kan inte samma forskare ägna en minut åt att reflektera över om detta kanske är något de själva påverkat?
Klimatforskare är inte universums centrum, även om DN och andra i media tyvärr inbillat dem det under lång tid. Dags att börja prata med fler av kollegorna och oftare än det handlar om att få deras underskrifter till nästa aktivistartikel tror jag och kolla med dem om de delar samma förtvivlan över att inte okritiskt hyllas i media längre.
……………….
