Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Hålen i budgeten du kommer få betala

Magdalena Andersson hävdade att hon presenterat en budet som “håller ihop” och är finansierad “krona för krona”. 

Men hur ser det ut i verkligheten?

Stefan Fölster, fd chefekonom på Svenskt Näringsliv och nu chef över Reforminstitutet, har med erfarna nationalekonomglasögon gått igenom budgeten och hittade omedelbart intressanta saker. 

De avskaffar den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Kostnaden beräknas därmed öka, men bara några hundra miljoner kronor. Sett på hela statsbudgeten är detta nästan felräkningspengar givet hur stor budgetpost socialförsäkringar är totalt sett.

Hur är det möjligt? Jo, finurligt nog har de lagt in en brasklapp. Som man måste vara nationalekonom för att förstå. 
 

De har kallat det “Beräkningsteknisk överföring på hushållen”. Hushållen, det är alltså du och jag. Vi som betalar hela budgeten. 

Och här ligger inga kaffepengar längre. Utan 6-7 MILJARDER. Som regeringen medger att sjukföräkringen eventuellt kommer att kosta när gränsen tas bort

När Finanspolitiska rådet ställde frågor svarade regeringen: 

Deras brasklapp, och skälet till varför de i budgeten mörkar de verkliga kostnaderna för sjukförsäkringen är, “för att det svårt att prognosticera”. 

Well, vad sägs om att kolla på förra gången ni hade makten?

Mellan 1999 och 2003 ökade kostnaderna med 50 miljarder. Per år. 

Inga 200 miljoner, inte heller 6-7 miljarder. Utan 50 miljarder. Summan är svindlande. Men sossarna gör som sossarna brukar: de ljuger för väljarna innan valet, de vilseleder oss i budgeten med siffertrix och de underskattar medvetet kostnaderna med svepskäl som anledning. 

Jag förstår varför Magdalena Andersson inte gillar Finanspolitiska rådet och vill lägga ner dem. De gör ju inte som hon vill. 

Elefanten i skoldebatten

Ingen kan väl ha missat att vår nya utbildningsminister Gustav Fridolin ska rädda skolan på 100 dagar från tillträde? Det är den 11 januari. Gustav får ligga i lite nu, klockan tickar. 

Hittills består räddningsinsatsen av den här filmen när Fridolin, i skepnad av självkänsle-coachen Mia Törnblom (minus käcka leenden) och med sin allra lenaste “jag pratar med 5-åringar”-röst, levererar visdomar som: 

 – Jag lovar att lita till dig (ja, han säger så) 
Våga vara stolt över att vara lärare. När någon frågar vad du jobbar med: säg stolt att du är lärare (alltså svara på frågan, som du brukar…..)
– Ställ upp på varandra (på, inte för alltså. på som i ovanpå?)
– Snacka gärna skit om politiker (alla utom mig helst, jag är ju er kollega)
Tro på dina elever (inte som du gör nu, kalla dem korkade och slå dem i huvudet)
Kritisera dumma politiska beslut (dumma, dumma beslut. Jättedumma)
 

En annan räddningsinsats som det pratats mycket om är fler lärare. Det är SÅ angeläget att den nya majoriteten i Stockholms stadshus inte ens hunnit värma upp kontorsstolarna innan de höjde skatterna, och majoriteten av de 700 miljonerna detta ger ska gå till skolan och fler lärare. 

Problemet är bara att sjunkande PISA-resultat inte alls beror på att vi har för låg lärartäthet. Det är både Skolverket, och PISA, eniga om. Den “sanningen” har politikerna själva skapat, från höger till vänster, för att det lät bra i valrörelsen. Men bara för att något låter bra innebär det inte att det är bra. 

Varför fick Sverige bottennapp i senaste PISA då? 

Det kan man bland annat läsa i den här rapporten som Skolverket släppte i våras och som reder ut begreppet likvärdig skola och PISA-resultaten.

En helt uppenbar faktor, som vi inte pratar om, är att andelen barn födda utomlands ökat kraftigt i svenska skolor i och med att flyktningsströmmarna ökat. Och genomsnittsåldern när barn kommer hit har ökat från ett snitt på 7 år till idag 9 år (sid 57).

Skillnaden mellan barn födda i Sverige av svenska föräldrar (anges som 0 i diagrammet) och barn födda i Sverige av utländska föräldrar har minskat kraftigt sedan 1998 och har gått från -13 poäng till -5, en förbättring på 62 %. Idag är det väldigt liten skilland mellan barn födda i Sverige av utländska föräldrar och barn födda av svenskar.

Men gruppen barn födda utomlands presterar sämre och sämre och idag är skillnaden enorm mellan dem och de två andra grupperna.

Idag utgör elever med utländsk bakgrund 15 % av eleverna i grundskolan, varav 9 % är födda här och 6 % födda utomlands. Mellan 2007 och 2011 var det hela 35 % av de födda utomblands som inte uppnådde behörighet till gymnasieskolan, det vill säga mer än var tredje. I början av 2000-talet var det 27 %. Allra sämst klarar sig elever födda i Afrika, där mer än hälften inte uppnådde behörighet. Killarna klarar sig sämre än tjejer. Även barn födda i Asien ligger i botten av resultatligan. 

Den moderne debattören, specialisierad på rasifiering, skriker nu: afrofobi! Rasism! 

Nä. 

För forskningen visar att utlandsfödda elever betygssätts MER generöst när man jämför resultat på nationella prov och slutbetyg. Ändå ser det alltså ut så här. 

Och DET måste vi prata om betydligt mer när det kommer till skolan. 

Att en stor invandring och en höjd snittålder av de barn som kommer hit påverkar det totala resultatet, att deras resultat inom den gruppen sjunker kraftigt och att det framför allt är HÄR resurserna måste sättas in. Att i det här läget, som socialdemokraterna och gänget pratar om, att tvinga alla skolor att ha en viss lärartäthet, att förstärka alla skolor med resurser etc är ett enormt slöseri med resurser och skjuter helt över målet. 

För hur ska vi förbättra de utlandsfödda barnens resultat genom att anställa fler lärare på ALLA skolor, även de som redan idag presterar på topp?

När de resurserna istället kunnat gå till de skolor där just dessa barnen går? På vilket sätt hjälper vi elever, nyanlända från Somalia, genom att tvinga Engelska skolan i Bromma att anställa flera lärare eller tvinga dem att ha en heltidsanställd bibliotekarie?

Tyvärr är det här själva definitionen på en elefant i rummet: vi ser att den finns men vi vill inte prata om den. 

Och för varje dag vi låtsas som den inte står där och därför försöker lösa problemet med att den står i vårt vardagsrum genom att skjuta giraffer på granntomten kommer vi fortsätta att svika ännu en elev.

En av alla elever som nu med hög hastighet är på väg till att bli ännu en  siffra i statistiken av utlandsfödda 15-åringar utan behörighet till gymnasiet och raserade möjligheter till en ljus framtid. 

Det är alla dem vi sviker genom att låtsas att vi har andra problem än vi har och därför gång på gång försöka låsa upp dörren med fel nyckel. 
 

Och så lite mer hyckleri

När man väl börjar gräva efter personer som säger en sak, gärna storstilat, och gör en annan, finns det raskt mer att hitta. 

Petter Stordalen har blivit något av en entreprenörernas egen Skavlan för svenskarna. Och en rockstjärna inom företagandet. Han är jätterik. Pengarna har han tjänat genom att bygga och köpa hotell runt om i världen. Imperiet har han byggt från två tomma händer. Sådant imponerar, även på mig. Det finns nästan inget jag beundrar mer än människor som bygger storheter av ingenting. 

En annan sak som imponerat på folk är att denna superkapitalist ÄLSKAR att betala skatt. 

Skatt er sivilisasjonens kostnad. Det at vi har bygd et av verdens beste velferdssamfunn, er tuftet på at alle skal bidra. Da er det naturlig at de som har mye, skal bidra mer. Det handler verken om å betale minst mulig eller mest mulig, men å betale riktigst mulig skatt, sier Stordalen som ifølge Kapital er god for 9,2 milliarder kroner.

Skatt är civilisationens kostnad. Wow. Stora ord.
 
Jag vill göra världen bättre. Vad är det annars för idé att driva företag och betala skatt. Jag är inte sosse, men samtidigt är vi alla lite sossar. Vi tycker att alla ska med. Det är skatterna och den svenska modellen som gjort Sverige till världens bästa samhälle. Och om inte vårt företag betalar skatt, hur ska då samhället ha råd med de vägar och järnvägar som gör att människor kan resa till våra hotell? 

Han kommer dessutom aldrig att flytta bolagen till skatteparadis. Han älskar Sverige. 

Allt det här låter ju väldigt fint. Det är bara det att Petter gillar inte alls att betala skatt när det väl kommer till själva betalningen. 

För han är en av tolv miljardärer i Norge som slipper 2/3-delar av förmögenhetsskatten. Jovisst, “den sista Sovjet-staten” Norge har kvar förmögenhetsskatten. Och undantagen. Så såg det ut i Sverige också.

Så Stordalen betalar bara 0,01 % i skatt i Norge.* 

I Sverige vill han inte heller betala skatt.

2007 upptaxerade Skatteverket hans bolag Capona för fastighetsaffärer med hans andra bolag Home Properties, som de bland annat gjorde via….. olika skatteparadis. För att undkomma skatt. Upptaxeringen landade på 500 miljoner, det vill säga en halv miljard mer i skatt än han hade tänkt att betala, tack vare sin finurliga skatteplanering. 

Nu stämmer han advokatfirman Mannheimer Swartling för “värdelösa råd”. De hjälpte Stordalen med affären, och skatteupplägget med paradisen. Men han fick ju ändå betala skatten, varför han nu stämmer byrån. Han vill att de ska betala 388 miljoner kronor av den skatt han ålagts att betala. 

Så visst älskar Petter Stordalen skatt. Han älskar skatt när någon annan betalar. 

*på sin förmögenhet
 

Vad är egentligen jämställdhet?

Vi pratar mer än någonsin om feminisim och jämställdhet. Men vi diskuterar alldeles för sällan vad vi egentligen menar med detta. Till exempel i familjen.

Vad innebär ett jämställt förhållande i praktiken?

Bristen på debatt om vad jämställdhet faktiskt ÄR bidrar till en politisk debatt som skjuter över målet. Det är därför det också kan komma ut så idiotiska förslag som exempelvis Anna Hedborgs, att förbjuda uttag av ersättningslösa dagar i föräldrapenningen för att stävja ojämställdhet. Som jag bemötte i Expressen ganska nyligen. 

Om man bara går efter politikens, och myndigheter som Försäkringskassans definition på vad jämställdhet är i en familj, är det att man och kvinna (eller partner) delar föräldraledigheten lika och lägger ner lika mycket tid på hushållsarbete. Det handlar också om att de ska jobba 100 % och att barnen börjar på förskolan efter drygt 1 år. Så att föräldrarna inte tappar konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Lägger man till den mediala debatten om jämställdhet handlar det dessutom om att inte hämta barnen tidigt på förskolan, dela VAB och hämtning och lämning lika och att kvinnor ska vara 50 % på alla positioner i hela samhället inklusive bolagsstyrelser. 

Det är här tankevurpan början. 

För i sin strävan efter 50/50-fördelningen, som upphöjts till evig sanning i jämställdhetsdebatten, en helig ko som aldrig får ifrågasättas, ignorerar man värde och preferenser. Något som styr alla våra val i livet, även i relationer. 

Låt mig ta ett exempel från mitt eget liv för att förklara vad jag menar.

Jag lägger, utan att ha mätt, säkert lite mer tid på saker som rör familjens liv.  Vilket borde vara det man mäter och inte det dammiga begreppet “hushållsarbete”. Det handlar ju om allt från att köpa kläder till barnen, gå till Apoteket, boka grejer etc –  fixa och trixa helt enkelt  till klassiska disk, städ och tvätt. Men värdet för mig att slippa disken och att slippa gå upp på morgnarna med barnen är så högt att jag gladeligen betalar med lite mer tid. Jag är mycket morgontrött. Men jag är mer strukturerad än maken när det kommer till fix och trix. Jag är definitivt 100 % jämställd. Trots att jag på pappret lägger ner något mer tid.

För att jag i min relation förhandlat och alltså gör de saker jag föredrar, oavsett tidsåtgång. 

Att helt ignorera de i livet generellt så viktiga variabler som personlig preferens och bedömt värde av olika arbetsuppgifter skapar en meta-debatt som flyger ovanför huvudet på människorna och deras liv. Och därför blir den också irrelevant.

Samma sak gäller föräldraförsäkringen, där man stirrar sig blind på statistiken. Och nu när man äntligen varit lite kreativa och mätt de faktiska dagarna föräldrar varit hemma med sina barn och inte de dagar de tagit ut gör politikerna ändå en volt och landar fel. För istället för att konstatera att män överraskande, och glädjande (enligt 50/50 regeln) är hemma 3,5 månader och inte 2 månader som man trott, bekymras politikerna över att det ändå inte är 50/50. Och tycker att en helt rimlig lösning vore att förbjuda föräldrar att ta dagar de betalar själva. 

Och även här finns saker som påverkar jämställdheten i relationer som inte ens finns med i diskussionen. Det faktum att dygnet har 24 timmar och att bebisar inte lever sina liv efter kontorstid 9-17 vardagar. I början gör de inte ens skillnad på dag eller natt alls. De äter var tredje timme dygnet runt. Alltså kan pappor, istället för att ta föräldraledighet som syns i statistiken, ta massor av ansvar på morgnar, helger och nätter. För att det passar just deras familj. Dessutom finns det en variabel till som vi av kända skäl aldrig pratar om i fråga om jämställdhet i familjer: amning. Eller snarare flaskmatning. Att dela på matningen ger fördelar jämställdhetsmässigt som amning inte ger. Skälet varför vi inte pratar om det är att politiken är fientligt inställd till flaskmatning och har amning på ett heligt altare. 

Det kräver ett helt eget inlägg dock. Så det återkommer jag till. 

Hela det här sättet att diskutera jämställdhet på, som vi hela tiden gör, bygger ju på ett i grunden socialistiskt sätt att se på individen. Inte så konstigt eftersom vi haft sossar som styrt i decennier men det märkliga är att vi inte ifrågasätter definitionerna i olika politiska områden nu när vi frigjorts. Som exempelvis jämställdhet. Med frigjorts menar jag att vi inte längre lever i ett land med socialdemokratisk hegemoni. Och att informationssamhället gett medborgarna kontrollen över informationen, som tidigare var maktens privilegium. Herregud, det var ju till och med olagligt att själv köpa och äga en telefon på 80-talet. Men idag tror ingen på att politikerna kan lösa alla problem. Tack och lov. 

För synsättet som härskar utgår från att staten sätter upp definitionen på vad jämställdhet är. Sedan ges myndigheter i uppdrag att mäta och styra efter dessa variabler, i det specifika fallet antal timmar lagda på hushållsarbete, antal uttagna dagar i föräldraledighet etc. Och ser resultatet dåligt ut stiftar staten nya lagar och regler och så börjar cirkusen om. För ett aktuellt exempel på detta, se på kvoteringsdebatten om föräldraförsäkringen. Som nu mynnat ut förslaget om en till kvoterad pappamånad. 

Ett mer verklighetsanpassat sätt att se på jämställdhet är att utgå från människorna.

Hur ser individer på jämställdhet? Vad är en jämställd relation? Vad är en jämställd man? Men eftersom politikens definitioner ankrar i socialistisk ideologi om strukturer och kollektivet är det ointressant vad människorna själva upplever och tycker.

Om någon inte uppfyller kriterierna på att vara jämställd men själva anser att de är jämställda har de 1) FEL,  2) bara tycker så på grund av strukturerna i samhället, de är lurade. De har ingen egen vilja och vet ingenting och 3) det spelar ingen roll vad de tycker utan anpassar de sig inte frivilligt till STATENS definition kommer de tvingas att göra det med tvång. 

Jag vet att det är chockerande men man KAN vara jämställd utan att ha delat lika på föräldraledigheten eller hushållsarbetet. Vi lever nämligen våra liv i verkligheten, i vardagen, och inte inne i kolumn i en byråkrats rapport. 

Släpp det märkliga 50/50-målet. Släpp över huvud taget på förhand skapade kvantitativa mål. Istället måste vi fokusera på förutsättningar. Och en betydligt mer omfattande syn på jämställdhet som bygger på värderingar, preferenser och upplevd jämställdhet. 

Om alla har förutsättningarna att välja, respektera då att människor sedan väljer olika. 
 

Vissa är mer jämlika än andra

Inlägget är redigerat 141028 med några förtydliganden, justerade siffror samt uppgifter om beräkningar efter frågor i kommentatorsfältet. 

Det finns en artikel som ofta yker upp i flödet just nu – Alex Schulman som skriver “fy fan” och ondgör sig över att Centern och Folkpartiet inte vill samarbeta med hans eget parti, Socialdemokraterna. Den har delats helt osannolika 70 000 gånger redan. 

Många av de som delat tycker att partierna nu ska “offra sig” på sossarnas hegemoniska altare, nu när ordningen är återställd och S igen sitter vid makten. Ni får ju ta en för laget, ställ upp nu för fan. Ert lag förlorade, då är det er roll att agera dörrmatta åt makthungriga socialdemokrater. 

Men “ta en för laget” är ju inte så kul om det handlar om dig själv. 

Samme Schulman har nämligen ägnat flera av sina krönikor att hylla höga skatter det senaste året. Bland annat här då han “älskar skatt” och tycker hög skatt är bra. I en annan tar han fram stora klubban och drämmer i huvudet på Anja Pärsson och kallar henne svikare för att hon inte vill betala så mycket skatt som möjligt. Skatt är ju coolt. 

Men coolast är när någon annan betalar skatt. 

För Schulman själv har ett bolag som omsatte 6 miljoner förra året. Då passade han på att ge sig själv en utdelning, utöver sin lön på 200 000 kr per månad. Utdelningen var 1,5 miljoner kronor. Faktum är att Schulman de senaste 3 åren tagit ut över 2,5 Mkr i utdelning.* 

Det är lägre skatt på utdelning. Så genom att ta utdelning istället för att öka sin lön har Schulman betalat 1 185 000 i skatt istället för 1 700 000 kr.

Skillnaden är 515 000 kr. Som Alexander “jag älskar skatt” Schulman skatteplanerat bort. 

Det motsvarar en och en halv heltidsanställda undersköterskors årslöner. **

En annan av snubbarna som gillar skatt är Henrik Schyffert. Som 2009 kom ut som sosse och var förband åt Mona Sahlin. Då var han även underhållning på deras jobbkongress och fällde den fantastiska meningen: “Reinfeldt har regerat Sverige lika bra som tjejer kör bil”.

Den meningen kräver nästan ett eget inlägg faktiskt. 

Han jobbade även åt S i årets valrörelse, gratis. Då var han speakerröst till en av deras filmer och fick två valvakebiljetter som betalning. 

Schyffert tog 12 Mkr i utdelning förra året. Det innebar en skatt på på 5,69 Mkr. Men hade han tagit ut pengarna som lön istället hade skatten istället blivit 8,2 Mkr (68 % skatt). Han “snuvade” alltså skattebetalarna på 2,5 Mkr. Eller 7 heltidsanställda underssköterskor ***. 

Samtliga uppgifter om personernas företag är hämtade från deras inlämnade bokslut då samtliga har aktiebolag och boksluten är offentlig information.  De har även tagit ut lön så utdelningen är givetvis inte enda inkomsten, då hade jag skrivit det. Det är nämligen sensationellt i sig i så fall. De har också stor omsättning båda två som möjliggör stora vinster, stora löner och därmed stora utrymmen för aktieutdelning. 

Jag har givetvis inga som helst problem med att man följer gällande skatteregler. 

Men personer som håller jäkligt hög skattemoralprofil offentligt, krititserar andra för just skatteplanering och sedan glatt skatteplanerar själva privat har jag svårt för. Poängen här är inte de exakta kronorna varje person betalat eller låtit bli utan att de VALT att ta utdelning som ger 37 % i snitt istället för löneutbetalning som inneburit 68 %. För så stor skillnad är det mellan alternativen. 

Varför är det så kul att betala skatt så länge man själv slipper? 

Tycker att det finns ett gäng fin-vänster med hög godhetsprofil som självupptaget på sina plattformar talar om vad alla andra borde göra men sitter på jäkligt höga hästar själv när det kommer till moral. 

Säga vad man vill om Jonas Gardell, också sosse för övrigt, men han är i alla fall konsekvent. Hans bolag har omsatt 20 Mkr per år de senaste åren och han har ändå tagit blygsamma 200-300 000 i utdelning per år.

Eller vänta, han inte alls så konsekvent. På bilden ovan twittrar han om att skattesänkningar skett på bekostnad av vården. Men när Ersta sjukhus ska bygga ut med 26 000 kvadratmeter rasar Gardell. Mot att hans utsikt blir förstörd.

Vissa är mer jämlika än andra.  

*Skatt på utdelning beräknat på ett snitt på 37 % för att ta hänsyn till bolagsskatt samt utdelningsskatt och fluktuationer mellan år. Summan är angiven efter att bolaggskatt på 22 % är avdragen så det har jag tagit hänsyn till. Beräkningarna är gjorda med att summan för utdelning, 2,5 Mkr fördelat på 3 år, istället skulle användas för att betala ut lön. Inte att summan blir lön netto. Lönen är beräknat på 68 % skatt inkl sociala avgifter. 

**Beräknat på 20 000 kr per mån i snitt plus sociala avgifter = 360 000 kr/år

***Skatt på utdelning beräknat på samma snitt på 37 % som ovan. Lönen är beräknat som om det samlade utdelningsutrymmet på 12 Mkr istället betalats ut som lön. 

Samtliga löneskatter är beräknade enligt ett snitt på 68 % inkl sociala avgifter, som också är en löneskatt. 

Jag debuterar idag som SlösO

I förrgår blev jag utsedd till ny SlöseriOmbudsman och idag debuterar jag som SlösO med en debattartike i Dagens Samhälle. 

Här är artikeln i sin helhet: 

En av de allra viktigaste frågorna oavsett regering är hur politiker och tjänstemän hanterar medborgarnas pengar. Jag har precis blivit utsedd till ny SlöseriOmbudsman, ett uppdrag i samarbete med Skattebetalarna som syftar till att granska slöseriet med skattepengar. Skatt är medborgarnas pengar och ska behandlas med varsamhet och respekt. Det görs tyvärr inte idag, varför behovet av en SlöseriOmbudsman är stort. Allt slöseri måste bli offentligt för medborgarna och politiker måste jobba hårdare för att motverka det.

Och innan jag ens hunnit tillträda dyker det upp nya exempel på slöseri med skattemedel. Politiker och tjänstemän som har glömt bort vem egentligen det är som betalar.

 Kriminalvårdens anställda ,som verkställer utvisningar, har åkt business class, bott på lyxhotell och stannat kvar på resmålet flera extra dagar. Förra året ökade Kriminalvårdens transportkostnader med 20 miljoner kronor trots att antalet utvisningar minskade. Totalt kostar detta 240 miljoner kronor per år. Kommer det sluta nu när de är avslöjade då? Nix. För ”de måste förhandla med facket” först. Nästa fråga är givetvis, när kan ni göra det då? För både Kriminalvården och fackförbunden borde kunna prioritera just detta kan man tycka. Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

 Men det finns fler som tagits på bar gärning som slöserist. Exempelvis åkte 19 av landets landstingsråd nyligen på en resa till Skottland. Notan på resor, hotell, middagar och vin skickades till skattebetalarna. Förstås. Det enda de inte betalade själva var whiskeyprovning. Förmodligen var det någon som tänkt på risken för tråkiga rubriker här, de såg väl hur det gick med Säpo och deras fest förra året. Med på den resan var även Kronobergs landstingsråd, som dras med underskott på över 10 miljoner kronor och därför kommer att ta bort 10 tjänster inom kort. Och han valde att ta med sin fru (!), vars biljetter skattebetalarna också betalade . Vad var hans försvar? ”Det hade kostat lika mycket pengar att åka till Stockholm”. Eh nä. Det hade det inte gjort. Om han inte tänkt bo i en svit på Grand Hotell.

 Ett annat exempel på slöseri är när politiker svänger sig med uttrycket ”gratis” trots att det i slutändan inte alls är gratis, bara någon annan som betalar.

 Den nya regeringen har knappt hunnit lära sig varandras namn innan de beslutar att alla statliga muséer ska ha gratis inträde. Men det är inte gratis, det är avgiftsfritt och det är väsentlig skillnad. För muséerna kompenseras för inkomstbortfallet, även om de 80 Mkr är långt ifrån de 140 Mkr de behöver. Skattebetalarna står alltså för notan. Dessutom vet vi från förra gången det var avgiftsfritt att kostnaderna för personal och bevakning ökade när besökssiffrorna stiger. En annan effekt är att när något är avgiftsfritt väljer folk att inte utnyttja andra, i det här fallet, kulturarrangemang, som kostar. Således går intäkterna ner för det som kostar, och en alternativkostnad uppstår.

 Inget i den här reformen är gratis.

Detta är verkligen typexempel på hur lite respekt många vars verksamheter betalas av skattepengar har för just skattepengar och hur lite de faktiskt reflekterar över vems pengar det är egentligen. Det visar också med all önskvärd tydlighet varför vi verkligen behöver en SlösO. En ombudsman som dessutom inte bekostas med just skatt. SlöserOmbudsmannen ett uppdrag från Skattebetalarna och finansieras därmed privat. Facebook-gruppen Slöseriombudsmannen har över 50 000 medlemmar så det har blivit något av en folkrörelse.   

 Så alla ni som jobbar med skattepengar – passa er. När ni minst anar det kommer jag dyka upp och ställa jobbiga frågor.

 Rebecca Weidmo Uvell, SlöseriOmbudsman i samarbete med Skattebetalarna