Vad kan ni om statssplanet?

Inte mycket va? Inte jag heller så jag har roat mig med att kolla upp lite grann. Och begärt ut vilka resor planet gjort sedan nya regeringen tillträdde. Men först lite fakta.

Statsplanet är egentligen 3 flygplan som ingår i Sweden Air Force. Ingen av dem heter Air Force One vad jag vet, det är namnet på ett annat lands plan. Varje plan tar 12 personer och 4 besättningsmän. Flottan består av två stycken TP Gulfstream IV och ett Gulfstream G550 (levererades 2011). De tillhör Skaraborgs flygflottilj (F7) men opererar från Bromma flygplats. Det nyaste planet har 18 sittplatser och beställdes av Alliansregeringen.

Var de ska operera ifrån när Miljöpartiet stängt Bromma är oklart. Gärdet?

Det är för övrigt Skaraborg flygflottilj som utbildar Jas 39 Gripen-piloter. Såtenäs är Sveriges Top Gun-skola.

Hur planet används regleras i Statsflygsförordningen 1999:1357. Enligt den så prioriteras de som vill flyga med planet i följande ordning: statschefen (kungen alltså), riksdagens talman, statsministern, utrikesministern, övriga statsråd, ÖB, generaldirektören i Försvarsmakten. Riksdagen och statliga myndigheter får också åka i mån av tillgänglighet.

Och flyger man får man betala till Försvarsmakten. Man måste även vara noga med dokumentationen.

Vilka har då rest med planet sedan den nya regeringen tillträdde den 3 oktober?

Statsminister Stefan Löfven
– 16-17 oktober Milano (högnivåkonferens om sysselsättning, då höll han detta tal)

Det där talet är så dåligt på så många sätt men främst fullständigt oacceptabel engelska. Vad är det för trainee som översatt det? The Swedish chef i mupparna skulle gjort det bättre. Skulle vilja ranta om det mycket längre men fortsätter nu min genomgång om flyget istället. 

– 20-21 oktober Finland, Estland, Litauen och Lettland
– 6-7 november Finland (Northern Future Forum)
– 9 november Hotell- och restaurangfackets kongress i Visby
– 11-12 november Norge och Danmark
– 19-22 november New York och FN
– 27 november Malmö (Sydsvenska handelskammarens höstmöte)
– 29 november Wien
– 18-19 december Bryssel (Europeiska rådets möte)
– 26 december medverkan i SVT och TV4:s sändningar (inrikes flyg…från vart?

Han har alltså tagit regeringsplanet för att vara med på LO-förbundet HRF:s kongress? På vilket sätt är det här statsministerns angelägenhet? Eller vänta, han kanske inte hade statsminister-hatten på sig då utan IF Metall-hatten? Eller S-hatten?

Stefan själv hade rätt mycket synpunkter på när Alliansen använde regeringsplanet under valrörelsen nämligen. Han tyckte att regeringen kan betala sina partiaktiviteter själv. 10 800 kronor per flygtimme. Men det var ju innan han själv var i regeringen. Nu har han glömt bort det och tar glatt regeringsplanet till interna LO-kongresser. Hepp.

Löfven är inte den enda som använt planet. Andra statsråd står också på listan

Försvarsminister Peter Hulqvist:
– 17 november FAC-möte Bryssel
– 24 november Riga, Tallin
– 28 november Vilnius

Landsbygdsministern S-E Bucht:
– Pajala 5 november
– 11-12 november
– 15-16 december Bryssel

Utrikesminister Margot Wallström:
– 11 oktober Kairo
– 19-21 oktober Luxenburg
– 19 november Köpenhamn (endast enkel resa)
– 25-26 november Kiev
– 4 december Basel
– 14-15 december Bryssel
– 14 januari Maputo

Näringsminister Mikael Damberg:
– 5 november Pajala
– 3 november Berlin

Miljöminister Åsa Romson:
– 6 oktober Milano

Energiminister Ibrahim Baylan:
– 6 oktober Milano (energiministermöte)
– 11-12 december Island

Inrikesminister Anders Ygeman:
– 4-5 december Bryssel  (RIF-råd)

Justitieminister Morgan Johansson:
– 4-5 december Bryssel (RIF-råd)

Löfven har åkt statsplan för 501 000 kronor hittills enligt de handlingar jag fått av statsrådsberedningen.

Men statsministern är ju ändå nummer 3 på prio-ordningen för planet så det är väl egentligen inget märkligt med det. Mer intressant är det att kolla på andra poster. Som att ett gäng anonyma tjänstemän kostat nästan hälften av statsministern under samma period.

Den där Eldhagen har varit med på samtliga resor.

Verkar vara samma gäng ungefär på alla resorna. Erik Eldhagen, till exempel, finns med på alla tre. Han är departementsråd på Finansdepartementet. Andersson syftar på Magdalena Andersson gissar jag. Men hon verkar bara följt med på en av resorna. De övriga två resorna ser det inte ut som om något statsråd flugit med på. Bara ett gäng tjänstemän från Finansen.

För 192 600 kronor.

Varför inte de kunde flyga reguljärt till Bryssel när det går plan från Bromma nu för tiden tycker jag är märkligt. Jag menar, statsplanet utgår ju ändå från Bromma. Att ta ett reguljärt hade varit lika lätt och mycket billigare. Men det kanske finns en jättebra förklaring.
En annan sak som är lite märklig är 242 100 kronor som en resa Arlanda – Puhket kostat.

Varför flög de från Arlanda när statsflygets flygplats är Bromma? Och vem flög till Puhket? Vad som hände i Puhket den 26 december vet alla svenskar. Det är minnesdagen för Tsunamin. Men om man ska följa lagens dokumentationskrav så är det här….hrm…lite tunt med information.

Jag har ställt frågan till statsrådsberedningen och inväntar svar.

En annan resa som kostade jättemycket är Margot Wallströms resa till Maputo i Mocambique.

Intressant med även denna kostnadspost är att den inte heller följer de dokumentationsrelger som lagen om stadsflyget kräver. Det står visserligen att utrikesministern flög men inte varför och med vem.

Och hur kan det kosta en kvarts miljon?

Som jag kan räkna ut det har regeringsplanet hittills kostat statsrådsberedningen

2 404 707 kronor

Perioden 3 oktober till 17 februari, som är handlingarna jag begärt ut. Om det är mycket eller lite låter jag vara osagt, jag var bara nyfiken på hur planet används.

Och tydligt är att det inte är bara statsråd som använder det. Och att det slarvas helt uppenbart med dokumentationen.

Sedan tänker jag lite grann att den här regeringen ju har en sådan tydlig klimatambition.

Det är första gången Miljöpartiet sitter i regeringen. Man vill vara en “miljö-regering”. Direkt aviserades att både motorvägen Förbifarten skulle stängas (stoppet kostade 170 miljoner till ingenting) och Bromma flygplats stängas. Och kärnkraften.

Affärsflyg, som ju statsplanet måste räknas till, släpper ut 38 gånger mer koldioxid än reguljärflyget. Och då hatar ju ändå Miljöpartiet reguljärflyget. Så vad tycker de då egentligen av privatjet undrar man ju.

De sitter i regeringen och så här viktigt är det att fokusera på klimatet. Vi måste flyga mindre. Till och med lägga ner flygplatser.  Faktiskt den flygplats regeringen flyger ifrån – Bromma.

Och det är ju här som det blir lite märkligt att åka så mycket statsplan.

För att har man ambitioner att vara en miljö-regering som denna regering duger det faktiskt inte att gömma sig bakom stora ord och sedan flyga flygplan som släpper ut 38 gånger mer än vanliga flygplan.

Sorry.

Då är det inte ambitioner. Utan hyckleri.

När man ser de här bilderna förstår man varför planet använts i princip varje vecka sedan regeringen tillträde. Det kostade 380 miljoner, har 18 sittplatser, 12 TV-apparater, espressomaskin och till och med en fax (!).

Men.

Walk the talk, regeringen Löfven.

Och parkera koldiox-monstret på den flygplats ni ändå vill lägga ner. Använd reguljärplanen istället. Jag vet att det är sjukt smidigt att bara åka statsrådsbil till Bromma och hoppa på planet. Slippa säkerhetskontroller och incheckning. Bara fly, fly away.

Men vi måste alla göra uppoffringar om vi ska rädda planeten. Er uppoffring blir att trängas i en säkerhetskontroll, ta av er skorna framför uttråkade flygplansvakter, dricka flygplatskaffe och stå i kö till gaten. Det kommer ta lite mer tid, javisst. Men det är klimatet värt.

Eller?

Vi har faktiskt bara ett jordklot!

Då har alltså Stefan Löfven utsett sitt efterlängtade innovationsråd.

Idag samlas hela gänget på Harpsund för sitt första möte. Pressmeddelandet om vilka som ingår skickades igår.  Löfven måste vara överlycklig, han har ju tjatat om det där rådet (och Industrikanslern) sedan 2012. Det och traineejobben verkade i valrörelsen vara hans främsta idéer. Förutom att sträcka ut en hand då.

Här är gänget som ska sitta och tänka med Stefan:

Jag spanade ju lite om Innovationsrådet i mitt inlägg om Industrikansler. Att en av de som ingår skulle vara IF Metall. Bingo till mig. Jag gissade på Anders Ferbe själv (ordföranden) men han skickade en av sina chefekonomer, Ola Asplund istället.

Vissa av dem som ingår verkar bara komma just från näringslivet utan politisk koppling och ha intressanta, framgångsrika bakgrunder för att spana om innovationer, även om jag är otroligt skeptisk till hela projektet. Att staten ska sitta uppifrån och försöka skapa innovationsklimat och på så sätt skapa nya jobb vittnar om en otroligt gammalmodig syn på politik och näringsliv. Det gick an på 80-talet när vi inte visste bättre. Nu vet vi att jobben skapas av företagen, även de nya idéerna och innovationerna. Det enda politiken ska och kan göra är att se till att reglerna är så lite krångliga, skatterna gynnsamma etc för att detta ska kunna uppstå.

Man kan inte beställa jobb och innovationer från ett rum på Rosenbad.

Jag har surfat runt för att lära känna rådets medlemmar bättre och på plussidan rent kompetensmässigt finns Jane Walerud (framgångsrik IT-entreprenör), Mengmeng Du (affärsmässigt underbarn), Darja Isaksson (IT-entreprenör) och Carola Öberg (entreprenör från framgångsrika Gnosjö-regionen). Pam Fredman som representerar högskolevärlden är också mycket kompetent. Ingen verkar ha politisk koppling, vilket måste vara poängen med ett sådant här gäng. Att de kommer med opolitiska glasögon.

Att storföretagen skulle ha representanter är inte heller otippat. Ericsons VD Hans Vestberg tycker att om regeringen kallar, kommer man.

Han tycker till och med att det är trevligt att en socialdemokratisk regering vill lyssna på fler än en part, vet inte om han syftar på parten fackförbund här. De har ju en historia av att BARA vilja lyssna på LO menar jag. Eller om han menar part i ett större sammanhang, som industri, akademi etc. Hur som helst är han tacksam. Inte lika tacksamma var hans branschkollegor när de tillfrågades om Industrikansler-jobbet.

Lite olika det där. Här har ingen alls lust att komma när Löfven kallar. Ax:son Johnson sågar till och med idén helt med orden:

“Efter 25 år som politiker och 35 som företagare har jag lärt mig att blandar man ihop en politikers roll och en företagares blir det dyrt och dåligt”

Kanske är detta skälet till varför de inte är fler än Vestberg? Förutom industrins representant såklart. För vad vore väl en Löfven-råd utan en gubbe från metallindustrin? Not much. Så Stora Ensos VD hoppade också av glädje när det hedersamma samtalet kom från landets statsminister. Hej, det är Stefan. Vill du komma och hänga på Harpsund?

Men vilka är de andra då? För ni har redan anat att jag har lite synpunkter på resten.

Ja, Ola Asplund. Kan jag ju börja med. Eftersom jag älskar LO. Jag inledde med att spana på hans Facebook.

Titta där. En idé han kan ta med sig till Harpsund. En helkväll i SVT från Betonggalan. Kommer sitta som en smäck i SVT:s redan så fantastiska programutbud.

Det fanns även lite bilder. Här till exempel, när han refererar till statsministern som metallarbetare. Vilket han själv verkar göra. Lojaliteterna är lite dubbla kan man säga. Sveriges väl eller IF Metalls? Vad välja? Inte så lätt.

Fackpamparna klär sig bättre nu för tiden är tidigare i alla fall. Kul att han kallar Karin Wanngård metallarbetare. Hemlig bakgrund?

Det är fint att jobba på LO. Man blir bjuden på många fester. En annan fest han gick på i höstas var IVAs middag. Där valde Sveriges talman Urban Ahlin Breznjev som tema för sitt tacktal (ja, Ola, det stavas med “z”). Gamla Sovjet-kramandet går visst aldrig ur hur lång tid som än förflyter.

Leonid Breznev tog över som generalsekreterare för kommunistiska partiet efter Chrusjtjov 1964, och som chef över supermakten Sovjet, och behöll makten till 1982. Mest känd är han nog för Breznev-doktrinen som innebar att Sovjet ansåg sig ha rätt att ingripa militärt i alla länder där det kommunistiska styret var hotat. Han invaderade både Tjeckoslovakien och Afganistan. Påminner om en annan nu aktuell rysk ledares inställning till omvärlden.

Ahlin och Apslund tyckte den referensen var skoj. Jag tycker bara det är osmakligt. Framför allt mot bakgrund av vad Putin håller på med.

Det här pamp-beteendet går lite grann som en röd tråd i Asplunds attityd faktiskt. För i en intervju i Arbetetet kallar han högskolestudenter i ekonomi för “spolingar” och “konstiga typer som hade attityden att de skulle bli något”.

Lite klassiskt bildningsförakt alltså.

Kommer bli intressant hur Asplund kommer överens med exempelvis Pam Fredman med den attityden.

Det är heller ingen slump att IF Metall håller på att ta över allt.

Ni ser, man behöver inte vara konspirationsteoretiker. Verkligheten överträffar dikten jämt ändå. Tidningen Fokus konstaterar i en artikel att för första gången har IF Metall både två partiledare och en LO-ordförande.

Även vänstertidningen ETC konstaterar att IF Metall är överallt. Så tog Metall över S, är rubriken. På artikeln och på verkligheten. Och det finns en medveten strategi.

“Att vi har lyckats öka antalet IF Metall-medlemmar som är ordinarie riksdagsledamöter ska vi känna oss väldigt stolta över” säger den fackpolitiska chefen på IF Metall.

Stefan Löfven hjälper alltså till så gott han kan genom att bjuda in Metall var helst det går, som i sitt innovationsråd. Där nu Asplund kan sitta och bevaka just sina medlemmars intresse, som en lobbyorgansiation har som uppgift. Sveriges väl och ve är ointressant här, på Asplunds första plats står metallarbetarna. Det är just därför det är en sådan dålig idé att ha med lobbyister överallt i politiska sammanhang. Men S har ju sin lojalitet främst hos sig själv och LO, och i andra hand alla oss övriga som inte är med i LO.

Vi som utgör den absoluta majoriteten av Sverige. Det är vi som är 96,5 %. 

Känns tryggt tycker jag.

IF Metall har 340 000 medlemmar. Sverige har 9 750 000 invånare. Ola Asplund och Stefan Löfven sätter alltså 3,4 % av landets befolkning före resten. 

På motsvarande sätt verkar Johan Rockström fått sitt gig. För han är solklart Åsa Romsons motsvarande kandidat. Inget innovationsråd utan en miljöforskare. Miljöpartiet är först och främst ett enfrågeparti nämligen, även om de försöker låtsas som något annat. Speciellt nu. Eller låtsas, det går så där med det tycker jag.

Rockström är en av de här “vi har bara ett jordklot!!”-alarmisterna.

Ja, ni vet vilka jag pratar om.  Han skriver gärna artiklar i på just det temat.

Googlar man på Rockström är det nästan svårt av välja bland alla alarmistiska artiklar men en sak har de gemensamt – innovation är inget Johan är expert på. Inte så märkligt, han forskar ju om miljö. Och är alltså Romsons miljö-alibi i gruppen. Antar att hans roll kommer vara att säga nej? Och varna om klimatet. Vi har bara ett jordklot!!!!

Man skulle vilja vara en fluga på väggen när han pratar med industrin om att Sverige 2030 inte ska använda någon bensin eller olja ALLS. Om 15 år alltså.

Han tänker väl kanske som Yvonne Ruwaida att allt kan ske med tunnelbana? Och där det inte finns T-bana (resten av Sverige utanför Stockholm), med tåg. Inga båtar ska heller gå på diesel utan lastfartygen ska köra via segel? Eller batteri?  Och basindustrin (och alla tåg som nu finns då alla lastbilar är avskaffade) ska bara gå på vindkraft, eftersom Rockström som alla miljöpartister är helt emot kärnkraft.

Extra kul med artikeln tycker jag är att han liksom jämställer “trossamfund” och “miljöorganisationer” (Naturskyddsföreningen, Greenpeace och Miljöpartiet antar jag?) med näringsliv, kommuner och människor i allmänhet. Nu vet jag att just miljö är som en religion men jag har aldrig sett det erkännas av miljörörelsen förut faktiskt. Vad Pingstkyrkan och Judiska församlingen ska göra exakt är oklart – be aftonbön för planetens framtid? Eller tänker han sig att de ska ta över predikandet om planeten och att vi bara har ett jordlot? Oklart. De ska hjälpa till i alla fall. I världens mest sekulariserade land.

Rockström är också, som de flesta inom miljö, tillväxtkritisk. Vi har alltså bara en planet om ni inte fattat det. Tillväxt är dåligt. Vad händer när en miljard indier vill ha bil?

DET GÅR JU INTE!!

En annan fribiljett för att bli vald till snofsiga innovationsråd är att helt sonika föreslå det själv. Inte att bli vald men föreslå själva rådet. Som innovationsforskaren Charles Edquist gjort på DN Debatt den 26 mars 2013.

Edquist har även en annan åsikt som faller Löfven och hans polare i LO på läppen, förutom att han också älskar idén om von-oben-perspektivet från 80-talet – låga löner är dåligt. Det har han bland annat skrivit i en gemensam debattartikel i Ny Teknik med socialdemokraternas  näringspolitiska talesperson . Där hela hans idé verkar vara att referera till Socialdemokraternas innovationspolitik.

Ja, varför gå över ån efter vatten?

Varför försöka hitta de bästa personerna till ett innovationsråd när man kan “hitta” folk som redan sympatiserar med partierna som sitter i regeringen? Då blir det ju så mycket lättare att styra gruppen menar jag. Och mycket lättare att få igenom sina idéer och få gruppen att skriva under på dem så att det ser ut som de kommer från näringslivet och inte regeringen.

För kikar man nu på sammansättningen, när vi vet var folk har sina sympatier, kan vi se följande mönster:

Sossar och industrikramande: 

• Stefan Löfven, IF Metall
• Mikael Damberg, S
• Magdalena Andersson, S
• Helene Hellmark Knutson, S
• Ola Asplund, IF Metall
• Karl-Henrik Sundström, VD för stålindustriföretag
• Charles Edquist, forskare och gillar S innovationspolitik

Miljö och tillväxtnegativa, kärnkraftsmotståndare etc:

• Åsa Romson, MP
• Johan Rockström, miljöforskare

Rådet har 14 medlemmar. Av dem har 50 % industrin som främsta intresse, framför allt metallindustrin. Och 14 % kan ingenting om innovationer utan kan bara miljö.

Då återstår det alltså bara 36 % av rådet som faktiskt inte har politiska glasögon eller särintressen. Dessa 36 % är de som har egen erfarenhet av företagande och innovationer. 

Så här går det när politiken ska försöka göra sådant företagen gör bäst själva.
Men innan man kritiserar Stefan Löfven för mycket får man hålla i åtanke att innovationsrådet inte ska resultera i något.

Varken rapporter eller några fler jobb. Utan det är egentligen bara till för att ge de idédränerade sossarna lite ny politik eftersom de inte orkar tänka ut en egen. Och ett sätt för Stefan att få vara ordförande för lite fler saker. Den hatten är ju så kul att ta på sig. Ordförandehatten.

Och kommer de inte fram till något kan de alltid köra plan B, också direkt från 80-talet: LO-polarna fixar biffen. För de har också på sina “drömmar-om-Palme-tiden-då-S-var-lika-med-stat-jobb-och-alla-annat-glasögon”. Så det fackliga bolaget 6 F tycker att vi ska låna 280 miljarder.

Tvåhundraåttio miljarder. För att fixa nya jobb.

Ja, man kan inte bromsa sig upp för en uppförstbacke, som Sally sa.

Men man kan låna och låtsas att det är på riktigt. Och att skattepengar kommer från himlen.

I december brann flera moskeér. I Eskilstuna, Eslöv och Uppsala. När branden blev känd i Eskilstuna var politikerna snabba på avtryckaren. Direkt gick inrikesminister Ygeman och justitieminister Johansson ut och fördömde dåden som islamofobiska utan att man ens visste varför moskén brunnit. På Twitter. Och en mängd andra politiker fördömde omedelbart dådet.

Men man vet fortfarande inte om det var ett hatbrott. Utredningen är inte klar men just Eskilstuna tror man inte alls var ett attentat.

Inte en enda person skadades i bränderna. Det var bara materiella skador, tack och lov.

Men för att markera mot det oacceptabla att folk i Sverige ska attackeras på grund av sin tro hölls en manifestation den 3 januari på Mynttorget i Gamla stan. Samhället visade sitt stöd till muslimerna och demokratiminister Bah Kuhnke deltog och sa en massa fina ord.  Bland annat det här – att hon ska träffa företrädare och särskilt prioritera moskébränder och islamofobi.

Att bli attackerad på grund av sin tro eller sin bakgrund är något ett demokratiskt samhälle med religionsfrihet måste markera emot. Kraftfullt. Och det råder ingen tvekan om att även om Eskilstuna-branden inte var anlagd utan förmodligen uppstod naturligt så attackeras moskéer regelbundet. Det är aboslut ett samhällsproblem när religiösa byggnader attackeras vilka de än är – moskeér, kyrkor som synagogor.

Sedan händer Charlie Hebdot. Då 12 människor mördas. Det var en attack mot yttrandefriheten av islamistiska fundamentalister. Men också en attack mot judar. För samma dag tog muslimen Ahmedy Coulibaly 16 personer som gisslan i en mataffär. Men det var inte vilken mataffär som helst utan en kosher-butik. Dramat slutade med att 4 judar sköts av Coulibaly innan han själv sköts av polisen under stormningen.

Vad händer då? Jo, Kuhnke skriver en DN Debatt. Och det är ju kanon. Men vad står det egentligen i den?

Ser ni avsnittet om anti-semitism?

Nej. För det finns inte. Faktum är att ordet inte ens finns med.

5500 tecken och Kuhnke lyckas med kirurgisk precision undvika just det ordet.

Och det här är sprickan blottas. På riktigt. Hur långt relativiseringen gått. Ett fruktansvärt hatbrott mot judar, som mördas bara för att de är judar, och vår ansvariga minister pratar om…..islamofobi. Trots att det alltså var en muslim av anti-semitiska skäl mördat 4 judar som bara var och köpte bröd en vanlig fredag i Paris påtalar ministern behovet av en  nationell strategi mot fobi mot muslimer. Det här är mycket märkligt. Och helt bakvänt.

Problemet med anti-semitism sopas effektivt under mattan.

Men hur ser då statistiken ut? Är brott mot muslimer vanligare vad gäller hatbrott och orsaken varför demokratiministern fokuserar 100 %-igt på dem?

Enligt en rapport som Brottsförebyggande Rådet har gjort identifierades 190 hatbrott mot judar 2013. Det bor 20-25 000 judar i Sverige, varav hälften i Stockholm. Upp till 75 % av brotten begås av……nazister?

Nej. Folk med rötter i Mellanöstern, ofta kopplat till Israel-Palestina-konflikten. Det här betyder givetvis inte att muslimer generellt hatar judar eller att alla muslimer begår de här brotten men vi är enögda om vi av rädsla att beskyllas för islamofobi inte ser på hårda fakta. Det ÄR så här det ser ut. Problemet kommer inte försvinna om vi inte pratar om det.

Det sker ett hatbrott mot judar per 131 judiska personer i Sverige.

Under samma tidsperiod utsattes 330 muslimer för hatbrott. Brott mellan muslimska inriktningar räknas inte in i denna statistik. 

Det bor ca 400 000 personer i Sverige som anser sig vara muslimer, sekulära eller troende. Det sker ett hatbrott mot muslimer per 1 212 muslimska personer.

Det är 9 gånger vanligare att drabbas av hatbrott i Sverige om du är jude.

50 % av brotten mot judar var ouppklarade medan 32 % av brotten mot muslimer är ouppklarade. Man undrar varför.

Alla hatbrott är lika fruktansvärda. Men om det nu är så, varför pratar inte ansvarig minister om brotten mot judar? Och varför fokuseras alla insatser mot det som helt uppenbarligen inte är det största samhällsproblemet just nu? Politiken måste alltid prioritera, så varför prioriterar man då inte det som är värst just nu undrar jag stilla.

Det första regeringen gjorde var att erkänna Palestina och skapa en diplomatisk kris med Israel som inte kommer lösa sig ordentligt förrän vi bytt regering. I regeringen sitter ministrar som är Pro Palestina-aktivister. Gustav Fridolin har själv blivit gripen i Gaza och utvisad av Israel och Mehmet Kaplan, som själv var ombord på Ship to Gaza.  När Stefan Löfven på sin Facebook försvarade Israels rätt att försvara sig fylldes kommentatorsfältet med så många antisemitiska kommentarer att kansliet till slut raderade den. Socialdemokraterna har en del att göra i sitt eget parti. Att kritisera Israel och vara antisemit är två olika saker men man undrar ju om inte regeringens egna starka pro-Palestina-engagemang färgar hela regeringens oförmåga att behandla antisemitism och islamofobi på samma sätt? Svårt att hitta en annan förklaring. De kanske verkligen inte kan ha två saker i huvudet samtidigt.

Eller så är de bara genuint ointresserade och tycker på allvar att islamfobin är ett mycket större problem.

Sedan händer attentatet i Köpenhamn. Som är en karbonkopia på Paris. En islamist med sympatier hos IS attackerar först yttrandefriheten och avlossar 40 skott mot ett kulturcentrum där Lars Vilks befinner sig på. Sedan går han till synagogan och skjuter en vakt. Han var på väg in i synagogan där en Bar Mitzvah hölls och förmodligen skjuta så många barn han kunde men stoppades av polis och dödads utanför i skottlossning.

Vad händer då? När judar ytterligare en gång attackarats bara för att de är judar och denna gång i vårt grannland? Skrivs det några debattartiklar eller hålls någon manifestation, som man gjorde för bränder i moskeér där inte en enda person ens blev skadad?

Nix. Men Stefan Löfven gör ett uttalande.

Ser ni avsnittet om antisemitism? Inte? Nej, för återigen nämns det inte ens.

En person var millimiter från att mörda barn bara för att de var judar och tog livet av en 30-åring vars jobb var att skydda dessa barn från just attacker mot dem för att de är judar. Och vår statsminister låtsas som det regnar.

Det här det här jag menar. Man sopar helt sonika hatbrottet under mattan och låtsas att han bara var en person som råkade komma emellan. Inte att gärningsmannen dödade honom BARA för att han var jude. Vår regering får understöd av public service som tycker att veckan efter dådet frågan “vilket ansvar bär judarna för antisemitismen?” är en lämplig fråga att ställa.

Löfven pratade på 70-årsdagen av befrielsen av Auschwitz och Bah Kuhnke åkte till Krakow för att vara på plats. Fina gester. Utan innehåll. För samtidigt lyser all typ av handlingskraft, markering och politik med sin frånvaro. För mig är det samma hyckleri som när Erdogan hyllar yttrandefrihet i Paris och sen åker hem och förbjuder satirteckningar. Vad betyder närvaron på en manifestation skapad för att inte glömma när man glömmer redan på planet hem?

Vi hyllar Raoul Wallenberg som nationalhelgon för sina insatser i andra världskriget och förra socialdemokratiska regeringen hade både konferenser och gav Forum för levande historia ett särskilt uppdrag att fokusera på anti-semitism. Göran Persson hade ett starkt, eget engagemang för frågan. Det verkar långt borta i socialdemokraterna nu. För nu, när attackerna är verkliga, när anti-semitismen inte längre handlar om saker som händer på betryggande historiskt avstånd från oss utan i vår närmiljö, vårt grannland, då glömmer vi medvetet. När det handlar om våra grannar, våra barns vänner, våra kollegor, då vänder det offentliga bort ansiktet.

Men judarna är, med rätta, rädda. Militant islamism är enligt Säpo vår största säkerhetshot i Sverige. Och enligt Brå är majoriteten av hatbrotten mot judar begågna av just den gruppen i samhället.

Så istället för manifestationer och fokus på antisemitism är det här nu en daglig syn i landets städer där judiska skolor finns.

Välkommen till Sverige 2014. 

Var är alla spaltmeter som väcker avsky mot brotten mot judar? Var är antirasisterna i media, som annars inte besitter en enda liten chans att skriva om rasism? Var är demonstrationstågen? Var är regeringens kraftfulla markeringar? Var är debattartiklarna och handlingsplanerna?

Jag kommer bara att tänka på två saker: relativisering. Och ryggradslös.

Så här kommer en passning till regeringen: om ni någon gång skulle känna för att komma ur relativiserings-koman kan ni hitta lite inspiration till hur man ska göra av den franska premiärministern Manuel Valls. Som höll detta fantastiska tal för judarnas försvar den 13 januari i år.

Tips. Byt bara ut Sverige där det står Frankrike och monarki där han säger republik så får ni en anpassad svensk version.

………

Ladies and gentlemen deputies, the tragic ordeals we’ve just been through have left their mark on us, on our country and on our conscience

However, we must also be capable, each time, of making a swift diagnosis on the state of our society and of its urgent needs. We’ll clearly have the opportunity to hold these discussions.

I’m going to say a few words and excuse me for taking more time than planned. The first subject we must deal with, clearly, is the fight against anti-semitism. History has shown us that a re-awakening is the symptom of a crisis of democracy, a crisis of the Republic. That is why we must adress it powerfully. After Ilan Halimi in 2006, after the crimes of Toulouse, there has been an intolerable rise in acts of anti-semitism in France.

There are words, insults, gestures,  foul attacks, as in Créteil a few weeks ago, which – as I recalled in this house – have not the outrage expected by our Jewish compatriots. There’s the uge worry, the palpable fear we felt on Saturday, in the crowd, outside that kosher supermarket at Porte de Vincennes and at the Synagoge de la Victoire on Sunday evening.

How can we accept in France – the jews land of emancipation two centuries ago but also 70 years ago, one of the lands of their agony. How can we accept that shouts of ”Death to the Jews!” can be heard in our streets? How can we accept the acts I’ve just recalled? How can we accept that French People can be murdered because they are Jews? How can we accept that a Tunisian citizen sent to France by his father to be protected can be killed while going to buy his bread for the Sabbath?

Because he is a Jew? It is not acceptable.

I say to the national community, whose reaction has perhaps been insufficent, and I say to our French Jewish compatriots that this time we can’t accept it. That we must also rebel.

We must make the true diagnosis: there’s an anti-semitism people call historical, going back many centuries but above all there is this new anti-semitism born in our neighbourhoods against the backdrop of the internet, satellite dishes, abject poverty and hatred of the State of Israel advocating hatred of the Jews and all Jews.

We must say this!

We must utter the words to combat this unacceptable anti-semitism

As I’ve hade the opportunity to say

As minister Ségolène Royal said in Jerusalem this morning, as Claude Lanzmann wrote in a magnificent article in Le monde

Yes, let’s say it directly to the world:

Without France’s Jews

France no longer will be France

It is up to us to proclaim this message loud and clear. We haven’t said it: we’re not outraged enough!

How can we accept that in certain institutions, middle schools and high schools, we can’t teach what the Holocaust was?

How can we accept that a kid aged seven or eight when asked by his teacher ”Who is your enemy?” can answer ”It’s Jews”

When the Jews of France are attacked, France is attacked and the universal conscience is attacked: let’s never forget that!

Samtidigt i Oslo. Muslimer har skapat en ring, en mänsklig sköld, runt synagogan för att visa sin solidaritet.

Det finns ändå hopp. 

Alla älskar vi en historia om en underdog som reser sig mot mäktigt motstånd. David mot Goliat måste vara nutidens mesta favoritsaga och temat används i berättelser av massa av journalister idag. Faktum är att just den vinkeln oftast är medias vinkel när det gäller allt. Man tar automatiskt parti för det man uppfattar som “underdog”.

Men ibland blir det fel.

Ni har alla sett bilden. Av den modiga lilla tanten som dängde sin handväska i huvudet på en nazist.

Av upphovsrättsliga skäl gentemot fotografer publicerar jag inte bilden. Ni kan istället titta på bilden här

Händelsen utspelade sig i Växjö 1985 och har blivit så omtalad att tanten till och med fått en egen staty. Hon symboliserar hela sinnebilden av ont mot gott, den lilla människan som slår tillbaka mot det stora, onda. En symbol för kampen mot rasism.

Vi älskar den där historien. Så mycket att vissa tycker att statyn med tanten ska pryda ett offentligt rum i just Växjö. Men politikerna säger nej. Tanten är våldsam.

Va? Sa de nej till tanten? Säger de nej till den finaste symbolen mot nazism som existerar? Det gillar inte LO, som manar till kampanj. Så LO:s Tobias Baudin har hämtat handväskan och tagit en selfie.

Jag tycker att det är synd att Baudin inte vågar kliva ur sin normativa patriarkala garderob som vit heterosexuell (vad jag vet) medelålders man och gå full frontal Dame Edna. Jag tycker hela trans-communityn ska se detta som en kränkning.  Tobias gillar inte er.

Så LO hjälper sina polare som de finansierar på Skiftet. Det går ju som sagt lite trögt med deras kampanjer. Den nya kampanjsajten, som kostat hundratusentals kronor, flyger inte än och de har tvingats skriva de flesta inläggen själv, kanske alla. Vem vet? Nätet är ju som vi alla vet en fin-fin plats att skapa alias och vara anonym på. Så LO rycker ut och testar www.minkampanj.se genom att kräva att statyn på tanten ska godkännas.

Men varför säger då politikerna nej?

Jo, de hänvisar till de fria ordet. Tydligen finns det nämligen människor i det här landet, beslutsfattare, som är mer intresserade av sanningen än av fina historier. För sanningen bakom tanten är inte så himla fin.

Verkligheten går en debattör i Smålandsposten förtjänstfullt igenom. För alla som vill lyssna.

För en liten grupp nynazister hade fått tillstånd av polisen att demonstrera på Stortorget i Växjö lördagen den 13 april 1985 kl 12. VPK hade också sökt demonstrationstillstånd på samma plats kl 11. Och märkligt nog fick de det. Polisen 1985 hade ännu inte kommit på att det här inte är smart. Detta var före både internet, mobiltelefoner och AFA. Före balaklavor, stenkastning, anonyma nätmobbar, Revolutionära Fronten och upploppen i Göteborg. Det var fortfarande oskuldens tid och Kling och Klang-mentalitet.

Partiledaren Lars Werner meddelar att han tänker åka dit och tar tåget från Stockholm. Torget fylls av motdemonstranter, både lokala och ditresta. 2000 personer totalt samlas och stämningen trissas upp av Werner. Men han har varit med förut så efter att han hetsat massan ber han dem att lämna torget, som man ska. Fet chans. Och den stackars polischefen som naivt beviljat tillståndet kunde inte tänka sig att det skulle ske våldsamheter i hans lilla Växjö. Det gjorde det.

När de 10 nazisterna från Nordiska Rikspartiet kommer för sin slot-tid med sina plakat är folksamlingen uppretad och överfalls av en rasande lynchmobb. För de som stod och lyssnade på Werner stod helt sonika kvar och väntade in den lilla ynkliga skaran nazister.  Som till slut kom, gick under avspärrningen Kling och Klang ändå satt upp, och började sitt möte. Men det tog bara minuter innan en uppretad medelålders kommunistfarbror går under bandet, den knubbiga ensamma polisen gör inga ordentliga ansträngningar att stoppa honom, och några sekunder senare slår han helt enkelt till nazisten. Helt oprovocerat.

Ett skolboksexempel på hur det INTE får gå till i ett land med demonstrationsrätt alltså.

Nedanstående bilder är hämtade från den här filmen. Så det förklarar den dåliga bildkvaliteten men det var ändå viktiga för att berätta hela historien. 

De första två bilderna visar VPK-mötet samt åhörarna.
.

Direkt när de är klara kommer de 10 nazisterna. Ett gäng unga sorgliga killar som ser lika ensamma ut här som de är med sina åsikter i världen.

Ett litet plastband och en ensam polis står emellan dem om de tusentals motdemonstranterna.

Så fort de börjat prata början massan röra sig, som ni ser på bilden nedan. Den ensamma polisen har ingenting att sätta emot när trycket kommer.

En man i beige jacka är först ut och polisen kan inte göra annat tydligen än lomma med och man ser att försöker “prata” med den uppretade gubben. Sekunder senare smäller det och slagsmålet är igång.

Som ni kan se på den sista bilden jagar nu mobben nazisterna genom stan. Enligt Rapport-sändningen jagas de till tågstationen där de låser in sig på toaletten, med den arga mobben bankades utanför. Samtliga skadade.

En av dem fick tantens handväska i huvudet. Hon var inte modig. Hon var bara en av tusentals uppretade motdemonstranter. Hon var heller ingen tant. Enligt uppgift var kvinnan 38 år gammal när detta hände. Hon gjorde bara som alla andra på torget gjorde – gav sig på människor vars åsikter hon inte gillade bara för att hon inte gillade dem. I skydd av den så härliga och förädiska gruppen och det numerära överläget. Grupppsykologi när den är som sämst.

Möte- och demonstrationsfrihet är en av demokratins grunder. Den vilar på det. Alla har samma rätt. Yttrandefriheten är lätt att försvara när det gäller fina åsikter. Det är när det blir fult som det svåra börjar. Men rätten att tycka hemska saker är lika som rätten att tycka motsatsen. Vi värderar inte åsikter med olika måttstock i en demokrati utan det hänvisar vi till totala regimer för. Och våld är aldrig aldrig ett argument. Våld är bara våld och det finns inget fint våld. Det finns inte gott våld. Det finns bara våld.

Tanten med handväskan är inte en symbol för det goda. Tanten är en symbol för vad som händer när människors primitiva instinkter tar över och den civiliserade demokratin för en stund glöms bort. Och när man skiter i vissa människors yttrandefrihet.

Tanten är inte modig alls.

För det är inte modigt att följa en grupp på tusentals som gör samma sak.  Det modiga hade varit att försvara nazisten mot övriga.&nnbsp;

Tanten är våldet i handväskan.

/ Rebecca Weidmo Uvell

Uppdatering 19 feb: nazisten på bilden som fick stryk dömdes senare för mord på en ung judisk homosexuell man enligt uppgifter jag hittat.

Den bakgrunden gör försvaret för hans rätt att praktisera sin demonstrations- och yttrandefrihet än mycket svårare. För alla.

Men det är vid sådana lägen som vi som försvarar den okränkbara rätten mot varje litet ingrepp verkligen måste stå rakryggade och vägra acceptera relativisering. Av våld. Av den generella principen att allas åsikter är lika mycket värda och alla har rätt att tycka vad de vill. Har vi inte det har vi ingen demokrati längre.  Att försvara goda åsikter kräver inga svettdroppar. Det är att försvara det riktigt fula och otäcka som är svårt.

Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Uppdatering 21 feb: komplettering med bilder från filmen jag fick skickat till mig som visar händelserna i Växjö

Detta är arbetsunderlaget för den artikel regeringen publicerade på DN Debatt 19 februari 2014 gissar jag.

Etableringspaket – ett fint paket med röda och gröna snören utan innehåll presenteras idag av regeringen. Vi fokuserar på att säga så lite vi kan på så stor yta som möjligt. Egentligen ville vi att hela regeringen skulle skriva under men Mehmet svarade inte i telefonen och Kuhnke har ingen pressekreterare igen. Kristina skickade vi ett meddelande till via brevduva (hon har varken mail eller Twitter) men den verkar ha flugit vilse. 

Det som sker i vår omvärld berör oss alla, inte bara oss i regeringen och våra vänner. Ni måste förstå det. Det berör oss ALLA.  Du, och du, och du, och du där borta. Vi känner avsky mot alla onda och empati med alla offer. Och 300 andra öppna dörrar som vi roar oss med att sparka in men där kontentan är att ont är dåligt, gott är bra och vi är godast av dem alla. Vi tar emot jättefå flyktingar egentligen, fast tittar man från andra hållet tar vi emot skitmånga. Regeringen kommer konsekvent att öppna ännu fler redan öppna dörrar och stå upp för vår rätt att göra det i fler pompösa artiklar på DN som inte säger någonting.  Eftersom DN tycker att det räcker med att det är vi som skriver under så får vi vilket skräp som helst publicerat. Sjukt praktiskt.

FNs flyktingkommissarie  Antonio Gutteres lyfte nyligen fram Sverige som ett föredöme. Helt in linje med den traditionella svenska uppfattningen utrikespolitiskt att Sverige är bäst på nästan allt och vi ska i vanlig ordning sprida vår visdom i resten av världen. Stor i orden men liten på jorden. Alla länder borde vara lika bäst som Sverige. Så åker vi bara till EU och berättar hur folk ska göra kommer de förstås att göra så. Vi är ju Sverige. Och alla vill egentligen vara svenskar – den fulländade människan. Alla människor som flyr vill ha en bostad, ett jobb och skapa ett nytt liv. Alla vill vara lyckliga, alla vill ha kakor. Vår politik bygger på dessa självklarheter och hepp, har vi sparkat in ännu en öppen dörr med lite hederlig snömosretorik.

Om vi sköter mottagandet av nyanlända är det en stor möjlighet (om vi inte sköter det går det åt helvete men det skriver vi inte utan det får vara en av de få självklarheter vi inte skriver ut i texten). Under många år har folk varit oroliga och vi har kallat dem alla rasister. Det var kul. Men det gick inte så bra visar det sig. Nu tvingas vi prata om det vi inte velat prata om sedan barnen Hedenhös och vi tvingas också sluta med sporten “kasta rasist” som vi och våra anhängare haft så kul med. Tråkigt. Extra trist tycker Aftonbladet Ledare, gänget på Alliansfritt och Politism att det här är men tough shit. Ni får hitta en ny sport. Så nu betonar vi att folk inte alls är rasister utan oroliga. Alla utom hus-ideologen i integrationsfrågor, den upphöjde forskaren Henrik Arnstad, som inte verkar ha läst vårt PM. Men Stefan försöker få tag i honom under dagen.

Många av de som kommer till Sverige har en utbildning. Mest grundskola och gymnasium men vi tänker fokusera på de 20-30 % som har någon typ av högskoleutbildning  för att blanda ihop korten lite. Vi tänker också fortsätta klumpa ihop alla de som kommer hit, till den enhetliga gruppen “homo invandrare”. Alla som inte är födda i Sverige är EN grupp, vi som däremot är födda här är individer och inte likadana. Men har du svart hår och konstigt namn – lika som bär. Tänker man så kan man glatt jämföra nomadfolk från Somalia med akademiker från Belgrad. Samma. För vi gillar kollektivism och buntar man ihop folk med “one size fits all” låter det ju så himla bra på papper. Dessutom blir allt så mycket enklare. För oss. Vi som håller i spakarna på det här stället.

Men allt är inte toppen så här kommer ett litet självkritiskt avsnitt för att visa hur mycket vi tar rasisternas oro på allvar. För få invandrare får ett jobb och så har det varit länge. Insatserna är för dåliga men det är också rasismens fel. Så, det där räcker.

Nu är regeringens fokus att skapa fler jobb, minska klyftorna och öka sammanhållningen i Sverige. Därför struntade vi i integrationsministerposten, vi tycker att Framtidsfrågor och Folkhälsa är oändligt mycket viktigare än det här urtråkiga området. Först måste folk sluta röka, sedan kan vi ta tag i det där med bostäder. Postfrågor är också viktigare, de har Mehmet fått och finns som en särskild beskrivning i hans uppdrag. Men integration – nix. De visar vi att vi prioriterar så mycket att vi här jobbar med telepati. Och det är Kristinas ansvar. Hennes stab har ett särskilt rum på Rosenbad där de i skift sitter och tänker hårt på integration så att nationen förstår hur viktiga de här frågorna är.

Under de senaste veckorna har oppositionen varit alldeles för pigga med konkreta förslag – här kunde vi kallat dem fascister men vi lät bli – men dessa förslag bygger inte på godhet utan vill göra livet surt för alla nyanlända och för hela samhället. Kontentan är att vi är goda, alla andra onda. Hur kan de ha lurat er så länge? Högern är ju alltid ond. Det fattade folk mycket mer förr, när vi fick börja indoktrinera medborgarna redan som små, via barnprogram och “sagoböcker” på dagis. Och när inte internet fanns och bara förstörde vår envägskommunikation. Det var bättre förr när bara LPn fanns, så vi kunde köra in dolda “högern är onda”-spår på Lill-Babs och Tomas Ledins alla skivor. Det går ju inte längre.

Regeringen tar nu fram ett paket med luftslott och fluff byggt av stora ord inom fyra områden. Vi har inga idéer alls ännu men vi jobbar på det. Men det har varit ett jäkla tjat att vi inte har någon integrationspolitik så nu har ni tvingat oss att skriva innehållslösa artiklar. Tills dess får ni nöja er med följande.

1. Vi upprepar: bostad, jobb, språk. Viktiga grejer.
Här radar vi upp lite självklarheter, som att ska du kunna jobba i Sverige måste du kunna svenska. Ingen förstår nämligen utrikiska här. Men vi slänger också iväg några diskrimineringsankare – mycket är fortfarande de ondas fel. Folk måste ha någonstans att bo. Har vi sagt att bostäder är viktigt? Fler bostäder måste alltså byggas. Nu har vi inga idéer på hur det ska lösas. Grodor, träd och buller är fortfarande viktigare för miljöpartisterna och det tänker de inte kompromissa med. Hyresgästföreningen är ju vår gamla polare så hyrorna tänker vi inte röra. Att det kostar nästa lika mycket att på Strandvägen för rika direktörer med kontakter är fortarande viktigare än att det är billigt att bo i en etta i Flempan. Hellre inga bostäder än att vissa är billiga eller har lite mindre lull-lull. Som inbyggd micro och golvvärme. Och parkettgolv.

2. Barn är viktiga. Utbildning är viktigt.
Även barn måste först lära sig svenska, annars kan det bli knepigt att fatta något i skolan. Som är viktigt. Har vi sagt att utbildning är viktigt? Fridolin har dessutom varit lärare.

3. Alla måste bidra
Alla ska med. De som inte vill ska få pengar.

4. Det civila samhället har en nyckelroll
Vi har redan momsbelagt ideell sektor och dessutom sett till att inga ska uppmuntras att ge bort mer av sina pengar frivilligt genom att ta bort avdragsrätten. Pengar ger man inte bort, de måste tas med tvång för att räknas. Det vill säga skatt. Men ni måste förstå att även om det verkar som om vi hatar ideell sektor och vill minska den – all vet att det bara är staten som kan göra saker ordentligt – skriver vi här att den är ooootroligt viktig. Och det vi menar med ideell sektor är det vi kallar folkrörelser – IOGT-NTO, ABF, LO, Sossarna, Unga örnar, SSU, Fältbiologerna (det tvingade Åsa oss att skriva). Så de kommer få pengar. Man måste ju se till att alla nya svenskar lär sig att uppskatta Per Albin Hansson från start. Och Earth hour (det här tvingade också Åsa oss att skriva). Hur skulle samhället annars se ut? Se hur dåligt det gått för sossarna sedan vi avskaffade tvångsanslutningen från LO. Ner, ner, ner. Det måste få ett stopp.

Det här är alltså utgångspunkterna för den snömos-kanon våra anställda på regeringskansliet just nu håller på att fylla. Det är ett vägval. Ingen annan har någonsin tidigare tyckt så här. Vi kommer inte presentera några symbolförslag. Vi kallar lösa skott något annat. “Visioner” är det ord vi hittills kommit på under den work shop Åsa höll i, med sådana där roliga post-it lappar.

Med vänlig hälsning

Sveriges regering, a k a “De öppna dörrarnas frontsoldater”

Stefan Löfven (S), överstekucku
Åsa Romson (MP), vice barnslighets-major
Gustav Fridolin, (MP), lärare
Ylva Johansson, (S), LO-gate-keeper

/ Rebeccca Weidmo Uvell

Vi har alltså en Framtidsminister. Fräckt. Men vem är hon?

Kristina Persson är dotter till en entreprenör och direktör i Jämtland, Sven O Persson,  som lämnade efter sig ett jättearv när han dog 1990. Han tjänade pengar på bilhandel, sågverk, bryggerier etc. Han var även moderat lokalpolitiker i Östersund. Äpplet faller långt från päronträdet. Hon och de fyra syskonen ärvde hans företag, som omsätter 3 miljarder per år. Familjen kallas Jämtlands Wallenberg. Hennes andel i familjeföretaget köptes av systern och brodern.

Hon är alltså den tätaste ministern i regeringen, utan tvekan. En del av pengarna  bildade hon Stiftelsen Frejas Fond med, som arrangerade konferenser på 2000-talet. Vad stiftelsen gjorde 1990-2000 är oklart. Men 2005 startade Kristina tankesmedjan Global Utmaning, som är Frejas Fonds enda projekt. 15 miljoner kronor satsade hon av arvet till stiftelsen och som alla stiftelser utgår jag från att det som delas ut till Global Utmaning är avkastningen på kapitalet.

Kristina har varit med länge, hon är ju regeringens äldsta medlem med sina 69 år. Hon började sin politiska bana med att i början på 70-talet redan arbeta på Finansdepartementet under regeringen Palme. Och hon har hunnit med att jobba på LO, LO/TCOs biståndsnämnd och TCO. En klassisk karriär för en karriär-sosse alltså.

Hon satt i riksdagen 1991-1994 för socialdemokraterna, satt i Europaparlamentet tio månader 1995 och blev sedan landshövding i Jämtland. Hon utsågs av regeringen Carlsson. Hon var vice riksbankschef 2001-2007. Vad hon gjort sedan dess är oklart, levt på sina pengar antar jag. Hon har ju en del.

Men vad hon ska göra nu och vad hon gjort hittills i regeringen är rätt oklart. 

Jag lyssnade på en intervju med henne i Epstein & Nordegren i P1, gjord bara 3 dagar efter att hon utsågs. Där ställer de frågan vad hennes främsta uppgift nu är. Hon svarar – “skapa mitt kansli. Och förbereda möten”.

De vill också veta en fråga hon vill ta tag i före jul. Svaret är den gröna omställningen. Hennes egen tolkning av jobbet är att hon ska hjälpa statsministern att se till att hela regeringen har fokus på framtiden, de komplexa frågorna. Men exakt vad hon menar med de komplexa frågorna förutom grön omställning, är inte så lätt att förstå. Tydligt är i alla fall att rent praktiskt ser hon framför sig att bilda arbetsgrupper, workshops, diskussioner och prata. Vilket ju är den röda tråden i alla de här företeelserna – de är alla varianter på snackarverkstäder.

Men hon lovar att “vi kommer få se en hel om hur vi jobbar”.

Japp. Det här var alltså 6 oktober. Snart fem månader sedan. Men när man kollar i media och på regeringens hemsida är det tomt. Okej, hon är Nordenminsiter också så en fyra sådana möten har hon hunnit bränna av. Men nu pratar vi ju om framtiden. Och där lyser den med sin frånvaro, förutom ett seminarium hon var med på 6 februari. Någon grön omställning verkar hon heller inte hunnit med.

Men idag, så kommer äntligen beskedet!

Kristina har skapat tre analysgrupper. Hon sa ju att hennes viktigaste jobb var att skapa ett kansli. Så det har hon tydligen gjort nu under 5 månader. Eller vänta. Läser man artikeln har hon inte skapat sitt framtidskansli ännu. Det SKA inrättas. Och skriva rapporter. På det som analysgrupperna pratat om. Antar jag?

Så vi får väl vänta till kansliet är skapat då. Hon lovade i oktober att vi verkligen skulle få se “en hel del” om hur de jobbar. Ett sätt hade varit att använda de verktyg som finns, som sociala medier. De är snabba. Men nä, Kristina finns inte där.

Den 26 oktober “höll de på att titta på sociala medier“. Än så länge har hon inte dykt upp.

Nä, de snabba puckarna är verkligen inte hennes grej. Hon finns på Facebook som hon säger men senaste uppdateringen var i juni 2013. På sin profilbild flyger hon. Det tog ett helt liv att lära sig, säger hon.

Hon kanske syftar på sin förmåga att flyga i tid?

För direkt efter hon utsågs till minister kom det fram att hon rest i tid och rum. Genom reinkarnation. Hon har bland annat pratat med Raoul Wallenberg och blivit ihjälslagen. Det kom fram i en intervju i programmet Striptease 1997 och som någon rotade fram. Själv säger hon att hon blev lurad att prata om privata saker, när Epstein frågar. Men själva sakfrågan dementerar hon inte.

Sociala medier är inte hennes fokus alltså. Något hon däremot är mycket intresserad av är investeringar i infrastrukturprojekt och grön omställning. Globala utmaningar. EU – ett vänsterprojekt (trots att det skapades av Kristdemokrater).  Det är infrastrukturprojekten och energieffektivisering som ska lösa allt. De är framtiden.

Och de var framtiden redan i historien för Kristina. För hon har pratat  i decennnier om investeringar och globala utmaningar. Hon är ihärdig. Redan 1994 skrev hon en motion på temat när hon satt i riksdagen. Om behovet om att tillsätta en Framtidsgrupp. Så där började hennes resa mot den åtråvärda titeln “Framtidsminister – minister för framtiden”.

Då hade inte den blivande framtidsministern en aning om det kommande informationssamhället för internet nämndes inte med en rad i motionen. Inte heller mobiltelefoner, som ändå var större än internet på den tiden. Faktum nämns över huvud taget inte teknik. Men den typen av framtidsfrågor var alltså inte hennes melodi, då heller. Däremot ska hon ha komplimang för att hon redan 1994 insåg att jobben inte skapas i industrin.

Man hoppas ju att hon i egenskap av “Löfvens högra hand”, kan övertyga chefen om detta. Han som alltså nu ska jaga fram en “industrikansler” och är bekymrad över att folk inte fattar att industrin är framtiden. 
Men som Nordegren konstaterade i intervjun – hon kan bara se bakåt i tiden, inte framåt.

En sak hon innan statsrådsposten talade sig varm för är ett slopande av överskottsmålet. Något Vänsterpartiet driver som enda parti i riksdagen. Så sent som 2013 skrev hon på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om att slopa det för att hindra stora skattehöjningar. En lite annan linje än regeringen driver idag alltså.

Bilden ovan här är tagen från Kristinas Facebook, där hon kommenterar sin egen artikel. Ett öppet mål alltså. Som regeringen hon nu sitter inte har lust att sparka in bollen i. Jag förstår varför hon duckade frågorna i Epstein och valde att svamla om globala utmaningar istället.

Vad tycker hon mer politiskt? 

Det enda man kan hitta från modern tid (läs sedan 1995) är just saker från sin egen tankesmedja. Som alltså är döpt till favoritorden “Global utmaning“. I krönikor på deras hemsida under sin tid som ordförande där har hon bland annat skrivit saker som:

“globaliseringen verkar ha lagt sig som en våt filt över de politiska initiativen”

Lösningen är att staten “återtar sin ledande roll i samhällsbygget”. Det är det enda alternativet. Och man ska inte tveka.

För tydligen behöver vi ÄNNU mer än 70-talet mer politisk inblandning.

Det är väl inget nytt under solen att många 70-åringar idealiserar tiden när de var unga själva men låt mig bara fräscha upp ert minne vilken politik som gällde på 70-talet.

• Palme var statsminister. Så här lägger vi ribban.
• Löntagarfonder föreslogs
• Stora statsstöd till varvsnäringen (som ändå gick under) och andra bolag
• Staten uppfostrade barnen med politiska barnprogram
• Långtgående censur av film, TV och radio
• Kraftig höjning av skattetrycket från drygt 30 % över 50 %
• Två TV-kanaler och förbud mot reklam
• Televerket ägde telefonerna och äga en egen var förbjudet

Jag skulle kunna hålla på i evigheter men det här illustrerar alltså nivån på politisk inblandning Kristina Persson bara för ett år sedan tycker är en rimlig nivå. Eller vänta, vi ska alltså ha MER än det här.

Hon tycker också att skattekonkurrens i “den globala utmaningen” inte borde finnas. Rent tekniskt antar jag att det ska hindras genom att EU avgör enskilda medlemsstaters skatter. Överstatlighet även på EU-nivå alltså. Mer parlamentarism och bort från subsidiaritetsprincipen, som innebär att besluten i huvudsak ska fattas nära medborgarna.

Lite grann en röd tråd i Kristinas politiska uppfattning alltså.

Man kan tro att Persson är den enda Framtidsministern som funnits. Men så kreativ är inte Löfven. För redan Olof Palme insåg det snygga i den titeln och utsåg Ingvar Carlsson 1982.

Sedan dess har ingen annan statstministern insett att de behöver en sådan. Förrän nu.

Själv ser jag med spänning fram emot vad Kristina och hennes armé av snackarverkstäder ska komma fram till. Ska vi slå till med en gissning att vikten av “global utmaning”, “grön omställning” och “investeringar i infrastruktur” dyker upp på fler ställen ett?

// Rebecca Weidmo Uvell

Bilen nedan är hämtad från en artikel på DN.se