Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Med ett schysst järnrör


Det här är historien om två företagssamma invandrare som kom hit för 14 år sedan från Irak. 

De köpte i somras Ingeborgs Bageri i Linköping. 

Nu riskerar de att gå i konkurs. Varför? För att vi har fackförbund i Sverige som har gudskomplex. 
 

Sema och Ahmed Mehdi är syskon och bageriet går som nya företag gör efter ett sex månader så han kör taxi 5-6 timmar per dag. Egentligen är han grafisk designer och har dessutom en reklambyrå. De renoverade i flera månader.
 

De jobbar alltså jättemycket själva men har förutom sig själva även en enda anställd. Denna personen kontaktade plötsligt sitt fackförbund, LO-förbundet Livsmedelsarbetarna. De krävde 4000 kronor mer per månad, som det nystartade bageriet alltså inte har råd med. Ägaren har ju inte råd att betala sig själv lön, han kör taxi. 

Men se, ekonomiska argument funkar inte i den verklighet fackförbunden lever i, detta bekväma paralleluniversum. Så de satte då bageriet i blockad i mars. 

Blockad innebär att de tar ut sin medlem, det vill säga den enda anställda, i strejk och sedan sätter ut vakter utanför bageriet för att förhindra företaget att ta in andra anställda att jobba, vilket facket kallar strejkbrytare. Du behöver inte själv vara med i facket för att beskyllas att vara strejkbrytare utan det räcker att du försöker jobba. 
 

Enligt strejkvakten har bolaget två alternativ. Avtal eller avtal. Att inte teckna avtal är alltså inget alternativ. Välkommen till Sverige 2015. Där alltså företagare blir behandlade så här.

Okända facktanter kan ställa sig utanför ditt företag och stå där tills du skriver på ett avtal du inte vill ha. Bara järnröret saknas. 
 

Eftersom Livs inte tycker ekonomi spelar någon roll tänker jag bara upplysa om att en kostnad på 4000 kronor mer per månad är en ökad årskostnad på ca 67 000 kronor för bageriet (beräknad på 40 % i sociala avgifter). 

Hur såg då ekonomin ut i bageriet när Mehdis köpte företaget?

Jag skulle helst sett deras egen årsredovisning men har man bara ägt bolaget sedan i juli har man av förklarliga skäl inte hunnit göra ett bokslut än. 

Bolaget hette Ingeborgs Bageri AB. Genom att kolla på den verksamhet som fram tills i juli drev exakt samma bageri får vi ändå koll på hur den ekonomiska situationen ser ut idag. 
 

Som ni kan se hade det Ingeborgs bageri som var innan Mehdis köpte i juli alltså en årsomsättning på 416 000 kronor 2013/2014. Det gick alltså så där för tidigare ägaren. Mehdis vittnar dessutom att de direkt efter köpet hade stängt i månader för att bygga om så då kommer det in noll kronor i intäkter. 

Förra ägaren hade skulder på flera hundra tusen, de nya är garanterat inte skuldfria för att ha råd med renovering etc. 

Enligt årsredovisningen hade Ingeborgs 2 anställda året innan försäljning men drog ner till en när intäkterna halverades. Sedan sålde de. 
 

Dessutom hade de anställda lönebidrag från Arbetsförmedlingen. Trots det gick alltså 65 % av företagets intäkter till lön innan de sålde. 

Det säger sig alltså självt att en ytterligare kostnad på nästan 70 000 per år inte funkar för det nystartade företaget. Just nu.

Men Livs struntade i det och satte igång sina “maffiametoder” genom att stå utanför bageriet en hel vecka med sina västar. 
 

Efter en vecka gav syskonen upp och tecknade avtal med Livs. 

Sedan konstaterade deras revisor att de alltså inte har råd, något de visste från början, och tvingades säga upp personen innan avtalet började gälla. På grund av arbetsbrist
 

Livs påstår under de här tiden att de bara “vill rädda ett jobb”. Well, eller så funkar inte era Corleone-metoder på alla. Har man inte råd har man inte råd. Punkt. En färgglad väst trollar liksom inte fram 70 000 kronor hur hårt ni än håller i önskestenen med era fingervantar. 

Under blockaden försökte Fria Moderata Studentförbundet hjälpa bageriet ur bråket genom att dra igång en insamling på Facebook och fick in över 15 000 kronor som gick till bröd de köpte varje dag. Sedan gavs brödet bort till hemlösa i Linköping. Men tyvärr tvingades ändå Ingeborg att skriva på ett avtal de varken ville ha eller hade råd med. 
 

Då kan man ju tycka att Livs borde vara nöjda. De fick ett avtal, även om deras medlem sedan förlorade jobbet. Men Livs fick ju rätt och det är viktigt i fackens värd. Viktigare än jobb. 

Men nix. I fackens underbara värld är man inte nöjd förrän man drivit ett företag i konkurs. Så vad gör nu Livs?

De stämmer stackars Ingeborgs och syskonen Mehdis. På 650 000 kronor. 
 

Facket påstår att den anställda har blivit uppsagd för att denne var med i facket och på detta sätt fått sin föreningsfrihet kränkt. Men personen var alltså redan med i facket innan de började bråka och kräva att bolaget skriver på ett avtal de inte vill ha. 

Och kollektivavtalet började gälla först efter att personen sagts upp, vilket facket medger men hävdar ändå att de har rätt. 
 

Så nu är det upp till Arbetsdomstolen.

Om Livs får bestämma kommer det här lilla bageriet, ägd av två strävsamma invandrare som jobbar tredubbelt för att få företaget att fungera, gå i konkurs. 

För att företaget praktiserade SIN föreningsfrihet. Den negativa. Den som medger rätten att INTE behöva gå med i en förening. 

I sådana här lägen skäms jag över att vara svensk. 
 

Lappen


Trappan på bilder är inte trappan till dagiset, trappan på bilden är nämligen normalstor och inte från ett hobbit-hus. Vilket den verkliga trappan är. 

Ibland förstår man verkligen, VERKLIGEN inte hur vissa människor är funtade. 

Okej, ofta. 

Jag har som alla andra mina barn på dagis, ett helt fantastiskt kommunalt dagis för övrigt. Det är ett stort dagis, fyra avdelningar och de har två våningar. Innergården ligger en våning upp. 

Problemet är att deras trapphus är otroligt dåligt. Det är så smalt att två vuxna män skulle kilas fast mellan vägg och räcke om de försökte gå samtidigt. Och den är brant. Små barn i overaller och klumpiga skor kan alltså lätt ramla i den trånga trappen när de inte är så bra på att gå.

Fram till nyligen har jag därför åkt hiss med mina barn trots en våning.

Det är nämligen inte bara trångt pga dåligt byggt utan dessutom trångt pga många föräldrar och barn som ska upp och ner samtidigt i en trapp där alltså 3 personer får plats i samtidigt. 

Notera alltså att jag FRAM TILL lappen ändå gått i trappen för att det går fortare nu när barnen ben är tillräcklig stabila och långa. 

Hissen har varit dåligt och nu bytts ut. Det är en stor modern varuhiss plats för typ 8 pers i alla fall men den har funkat lite halvkass. 

Perfekt, tänkte jag. Tills jag såg den här lappen sitta på hissen igår. 
 

Brf Kastanjen Karlberg tycker alltså att jag som förälder ska låta bli hissen när jag hämtar och lämnar mina barn för “den är mycket påkostad och ska enbart användas i nödsituationer”?

Bra att de la till de där blommorna så ser man inte det vidriga budskapet…. Eller vänta. 

Dessutom vill jag passa på att upplysa nötterna i Kastanjen att just i nödsituationer ska man alltså INTE använda hissar. Alls. Då är det…..världens minsta trapphus som gäller. Eller kasta sig ut genom fönstret och hoppas att man landar mjukt, vilket jag nästan skulle föredra framför att bli nertrampad av panikspringande kastanjer i de 50 cm breda trappstegen. Just hissen är en säker biljett till fel ställe, under exvis brand.

Men vad är väl lite blod i trappen från en snubblad ett-åring i overall mot “påkostade hissar”? Jag menar de är ju ändå en hiss, gjord för att…… åka i.  Jag är förvånad över att ingen lapp sitter om att allt promenerande i trapphuset sliter på stenen och att folk därför borde ta av sig skorna först men den kanske kommer i höst. 

Jag mailade då föreningen och la upp deras snygga lapp på internetz. Twitter närmare bestämt. 
 

100 RT på en dag. Fler än jag som tyckte Brf Kastanjen Karlberg verkar vara rätt osköna typer

Mitt andra problem med dem, förutom att de är ogina, är att de försöker påskina att jag som förälder ska rätta mig efter ett avtal deras Brf och mitt dagis ingått. 

Sist jag kollade hade inte dagis rätt att ingå avtal å min räkning eller för alla andra föräldrar utan de har bara rätt att ingå avtal för egen del. När jag hämtar och lämnar mina barn ansvarar jag för dem och det är på min fritid och inte på dagistid, så är nämligen reglerna för exvis försäkringar. Det som händer till och från dagis är mitt ansvar. Som förälder har jag däremot rätt att hämta och lämna mitt barn till just det dagis mina skattepengar alltså betalar, bland annat går en del av hyran till just den fastighet dagiset ligger. 

När några av Brf:s boende försökte ge svar på tal kan man inte direkt säga att de hjälpte till att ändra bilden av deras förening. Som nu är rätt tydlig. 

Lite grann kan jag tycka att kan man inte rädda situationen ska man åtminstone låta bli att göra den värre. Men herrarna här tyckte tydligen att kan deras bostadsrättsförening verka ännu mer dumma i huvudet ska de göra det så här kommer två av de svar jag hittills fått: 
 

Jag hade tänkt att nöja mig med Twitter men stjärnan Andersson här uppe inspirerade mig att föreviga det här debaclet så att framtida köpare av Brf Kastanjen Karlberg kan hitta deras lapp med de söta söta blommorna på innan de köper en lägenhet där. 

Och tänker till en gång extra innan de får Andersson som granne. 

Själv tänker jag ignorera sopprötterna som bor i huset och fokusera på att barnen har världens bästa dagis som tack och lov inte har någonting att göra mer med Brf Kastanjen-människorna än att de tar emot hyresavin varje månad och kanske passerar dem i trappen på dagarna. 

Eller vänta, de är ju hissåkare. De går inte trappen. 

Råkar åka samtidigt som mig och barnen i hissen då, på väg upp eller ner. 
 

Tala är silver, åka tåg guld


Som ni vet blir våra riksdagsledamöter valda från olika orter och förväntas att ha en nära anknytning dit även efter de börjar jobba i Stockholm. Man representerar ju sitt valdistrikt. 

Jag utgår i det här inlägget från det helt naturliga antagandet att antingen så bor man i Stockholm som riksdagsledamot eller så bor man de facto i det distrikt man är vald för. Men rent tekniskt kan man ha blivit vald från ett annat distrikt, jobba i Stockholm men vara folkbokförd på ett tredje ställe. 
 

Enligt Skatteverket ska du också folkbokföra dig där du har din mesta dygnsvila, det vill säga där du bor. 

Därför erbjuds samtliga riksdagsledamöter olika reseförmåner. 

Jag var lite nyfiken på hur de där används och begärde ut lite handlingar. 

“Har ledamoten långa resvägar eller andra särskilda behov kan de erhålla ett årskort på flyget.”

Det verkar ju ändå logiskt. Primärt får man tågkort, annars flyg. Vad kostar då ett årskort på SAS respektive Bromma?  Mellan 124 000 145 000 är svaret. 
 

På listan jag fick finns 55 namn på riksdagsledamöter som fått flygkort, på vilket bolag framgår dock inte. Och plötsligt dyker det upp två intressanta rader – Stockholms län och Örebro. 

Enligt uppgifter från Sverigedemokraternas riksdagsledamot Linus Bylund på Twitter efter detta inlägg publicerades är det som står på riksdagens hemsida fel i den bemärkelsen att de inte blivit valda från dessa valkretsar. SDs ledamöter slumpades till distrikt efter valet då de som enda parti hade rikslista.   
 

Vad gäller tågkorten, som 196 av ledamöterna begärt att få, finns det lite olika varianter, med lite olika kostnader givetvis. Det verkar vara så att ledamöterna själva får välja helt fritt vilket kort de föredrar, vilket jag tycker är märkligt faktiskt.
 

Guldkortet är bäst, det hörs nästan på namnet. Med det får du gratis mat, hänga i deras lounge och ta med en resenär avgiftsfritt.

Men smakar det så kostar det så 73 000 kronor får du punga ut med. Eller du och du, staten. Om du är riksdagsledamot. Men som ni ser är det hälften så dyrt som flyg. 
 

Om du klarar dig utan en gratis måltid per resa och möjligheten att gratis ta med en gäst är Silver Plus för 67 300 kronor alternativet för dig. 
 

Struntar du i att åka första klass utan tycker andra klass är fullt tillräckligt räcker det med att du betalar 43 300 kronor för årskort Silver. 
 

Utöver årskortet på SJ kan alla riksdagsledamöter som vill även skaffa sig Resplus, som ger obegränsat med resor i landets all lokaltrafik. Kostnaden är 16 000 kronor extra, utöver själva årskortet på SJ. 
 

Det intressanta är att enligt Riksdagsförvaltningen ersätts inte måltider enligt utlägg. Men det är alltså helt okej att välja ett årskort där mat ingår, som det gör i Guldkortet. Ett smart sätt att komma runt detta alltså. 
 

Det här har de flesta riksdagsledamöterna snappat upp så av de 196 som har årskort på SJ har 121 stycken Guld-kort. Då kan man tänka sig att alla dessa bor långt bort från Stockholm. 

Nix. 

Bland dessa guldåkare hittade jag sex stycken som samtliga är valda i Stockholms kommun, vilket alltså är innerstaden plus Bromma, Enskede, Spånga och någon del av Huddinge. Visst kan det vara så att dessa personer endast är valda där och inte överhuvud taget bor i närheten av Stockholm trots att de jobbar här men det här personerna bor även i Stockholm. 

Och inte vilket årskort som helst utan Guldkortet för 73 100 kronor styck. 
 

Miljöpartisten Jakop Dalunde till exempel. Han bor på Bondegatan på Södermalm men tycker alltså att han åker så mycket tåg att han måste ha Guldkort på SJ. 

Ja, jag blev särskilt glad att hitta Dalunde i det här gänget. Vi har en speciell relation.

Men Dalunde valde åtminstone bort Resplus och därmed gratis SL-kort. Det gjorde inte Maria Ferm, också från Miljöpartiet. Hon har både Guldkort och Resplus, till en total kostnad för skattebetalarna på 89 100 kronor per år. 

Bara som jämförelse kostar ett årskort på SL 8 300 kronor. 
 

Övriga på listan av Stockholmare som tycker att de åker så mycket tåg i jobbet att de inte kan köpa lösa biljetter och göra en reseräkning utan måste ha årskort guld är följande: 
 

De här fem stockholmarna som alla bor i Stockholm stad och inte länet, det vill säga allra närmast centrum egentligen och efter tunnelbanelinjen, kostar oss 429 500 kronor per år för att de ska åka gratis tåg i hela landet och även gratis lokaltrafik. 

Men jobbet då, kanske ni tänker? De reser ju även i jobbet? Absolut. Men man ska resa otroligt mycket tåg och kollektivt för att en fast kostnad på 90 000 kronor per år ska löna sig. Dessutom bygger detta på att de ALLTID åker tåg, aldrig flyg eller taxi. Gör man det, då ska man absolut ha ett årskort. Annars ska man köpa styckbiljetter. 

Men det finns även ledamöter som är valda i Mälardalsregionen som har årskort. De från Sörmland har dock åtminstone inte valt Guld-kortet. Förutom en person. Han bor i Katrineholm, det tar dryga timmen till Stockholm.   
 

Från Uppsala valdistrikt är det fler som vill ha gratis mat. Trots att det alltså tar 45 minuter max till Uppsala och måste vara en av de närmaste valkretsarna utanför Stockholms län.  

Jag har kollat upp de på listan och antingen bor de i Uppsala eller i någon ort i Uppland. 

Samma mönster hos de som är valda i Västmanland, där Västerås är tätort och där flera av dem bor. Här väljer fyra av elva Guldkort. Här tar det också dryga timmen att åka till Stockholm. 
 

Eftersom man måste jobba i Stockholm oavsett var du bodde innan du blev vald är det inte konstigt att folk bor kvar och måste veckopendla. 

Det märkliga är när människor som BOR i Stockholms inte bara beviljas årskort på SJ utan dessutom Guldkort och Resplus. De kan omöjligt resa så mycket utanför sitt eget distrikt samt där de jobbar, vilket alltså är SAMMA STÄLLE, att ett årskort är försvarbart framför enskilda biljetter. 

Eller när människor som bor i de regioner som själva marknadsför sig som orter med kort pendling till Stockholm väljer det dyraste årskortet där mat ingår trots att de i Uppsala har 45 minuter tåg och samtliga har max 1,5 h tågtid.

Hur kan de motivera det?

Dessutom undrar jag varför Riksdagsförvaltningen inte verkar ha någon resepolicy alls? Många privata företag har som policy att man ALLTID ska välja det billiga alternativet. De som måste pendla får alltså Silver-kort. Riksdagens resekostnader betalas av skattepengar. Då måste policyn vara att minimera dessa.

Men ära dem som äras bör.

Därför avslutar jag det här inlägget med att säga tack till följande fem riksdagsledamöter som samtliga valt SJ-kortet Silver, det vill säga det billigaste kortet för 43 300 kronor istället för 73 100 kronor. Av 196 personer är det bara fem som frivilligt gjort det. 

Till skillnad från gänget i Stockholms kommun som kostar skattebetalarna onödiga 429 500 kostar det här gänget, som uppengarligen har respekt för skattepengar, oss “bara”  232 500 kronor. En skillnad på 197 000 kronor bara för att dessa människor inte som övriga till varje pris vill maximera sin egen vinning utan faktiskt gjort ett medvetet val.  

Och tack till de 98 riksdagsledamöter som valt bort årskort helt och hållet utan åker på enskilda biljetter när ni åker. 
 

Jobbegoister


Det är så underhållande att LO:s pratar så mycket om solidaritet. När de i själva verket bara är intresserade av sig själva. 

Me, myself and I.

De kommer dessutom undan med det. LO är inte intresserade av några andra i världen än sig själva och sina betalande medlemmar. Ändå får de ostraffat påstå gång efter annan att de på något sätt vill allas väl.

Det är också mot den här bakgrunden regeringen nu sitter i deras knä och LO bjuds in till presskonferenser, sitter i statliga utredningar etc. Att de skulle vilja hela Sveriges väl och ve när de alltså bevakar sina egna intressen endast. 

Och som Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet skrev idag, varför skulle de göra annat?
 

Personligen har jag inga som helst förväntningar på fackförbund eller andra medlemsorganisationer än att de ska göra det medlemmarna betalar för – bevaka deras intressen och inga andras. Det lustiga är att det finns någon kollektiv svensk låtsas-lek sedan urminnes tider där vi inte behandlar LO som just det särintresse de faktiskt är. 

Jobbegoism. 

Ett alldeles förträffligt ord som beskriver det LO och dess förbund sysslat med sedan 1800-talet då de bildades. De är jobbegoister.

Jobben i Sverige ska gå till svenskar, det vill säga deras medlemmar. Ingen konkurrens om jobb är okej för det skadar deras medlemmar, vare sig invandring eller fri rörlighet av företag är bra. Det är och har varit deras och socialdemokraternas linje jämt

Senast i valrörelsen gick socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson ut och sa följande:
 

Tydligare jobbegoism finns nog inte. 

Även vår nuvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson gick i valrörelsen ut och höll med LO i kravet att begränsa arbetskraftsinvandringen för att skydda svenska jobb, vilket de gjorde i en artikel i DN i maj 2013
 

Behovsprövning innebär att LO i princip får veto över vem som får komma hit.  De vill skydda sina medlemmars jobb enligt principen jobbegoism. 

När det gång på gång blir så här tydligt vad LO står för, hur är det möjligt att de inte betraktas som det särintresse de faktiskt är?
 

“Vi slåss för att våra medlemmar ska få arbete”

Problemet med LOs inställning är att de skiter i unga och invandrare, som står längst från arbetsmarknaden. De struntar faktiskt i alla som inte redan har jobb, de får liksom sköta sig själva för de betalar inte medlemsavgift till LO. Än. 

Nyligen släppte Konjunkturinstitutet en rapport som befäster att Sveriges höga lägstalöner är ett problem. De löner som LO bevakar som en hök. 
 

Exempelvis finns det grupper som har markant lägre chans att få arbete, som de med låg utbildning och utrikes födda. Dessa grupper har svårt att få arbete till rådande lägsta löner. 

Den absoluta majoriteten av de som är arbetslösa är ungdomar utan utbildning och invandrare. Dessa behöver sitt första jobb, en språngbräda. Men det skiter LO i. 

Ännu viktigare än någonsin blir det mot bakgrund av att vi väntar upp till 400 000 asylsökande plus anhöriginvandring de kommande 5 åren. Den absoluta majoriteten av dessa har max gymnasieutbildning, upp till 40 % har bara förgymnasial utbildning. 

Glöm påståendena om att validering av högskoleexamen är prioritet när det gäller flyktingvågen. Över 75 % av de som kommer har ingen examen att validera. 

Gång på gång fastslår all forskning att höga lägstalöner skapar problem med hög arbetslöshet för ungdomar och invandrare främst. Gång på gång vill LO, helt otippat, att vi litar på deras partsinlagor i form av “rapporter” som bevisar att höga lägstalöner inte alls är något problem. Ironin. 

Vad är då dessa lägsta löner?

Ja, i Sverige kan du i princip inte tjäna lägre än 16 000-18 000 kronor när du jobbar heltid alldeles oavsett (lönen inkluderar inte OB-tillägg, helgtillägg etc). Det spelar ingen roll om du inte kan svenska, inte har gått annat än 7 år i grundskola, hoppat av gymnasiet eller nyss fyllt 18 år. Enligt LO är alla lika produktiva och därför värda dessa löner. 

Det säger sig självt att en analfabet från Somalia, som utan problem kan göra enkla praktiska jobb som diska, jobba som städare, hantlangare på bygge etc så fort han kommer till Sverige, inte från start är värd 20 000 kronor per månad. Inititalt alltså. Men allt eftersom personen lär sig svenska, blir bättre på sitt jobb etc ökar produktiviteten och personen blir värd mer i lön. Han behöver dock få sitt första jobb för att kunna gå igenom den här utvecklingen. Men om han kostar exakt lika mycket som en svenskfödd 20-åring som gått en yrkesutbildning på gymnasiet och har förkunskaper dessutom är det lätt att räkna ut vem som får jobbet. 

Alla är nämligen inte värda samma lön. Det måste vi sluta låtsas. Alla har samma människovärde men värdet för arbetsinsats är inte samma sak. 

Men det är effektiv opinionbildning av LO att dribbla ihop korten och få folk att tro att människorvärde och värde i lön är samma sak. Smart men inte sant. 

Sammanställningen är som  ni ser löner från 2011 men jag har inte hittat en liknande sammanställning av LOs samtliga avtals lägstalöner daterad senare som dessa löner kan ni dessutom räkna upp med 4 år. Det verkar inte vara något LO prioriterar att visa upp. Jag förstår dem. 

Observera att dessa löner INTE inkluderar OB-tillägg och andra påslag på lönen. Detta är grundlönerna. Så Handelsanställda som har lägsta lön på 17 700 kronor har alltså i realiteten betydligt högre då handeln har både OB-tillägg efter kl. 17, tillägg för helgjobb etc

För att sätta i perspektiv vad en från gymnasiet avhoppad 18-åring alltså anses vara värd enligt LOs måttstock kommer här ingångslöner för några av de akademikerjobb som har längst utbildning på universitetet. Ingångslön är att jämföra med lägstalöner även om de bara är rekommenderade. 

Jurister rekommenderas en lön på 25 000 kronor, civilekonomer 27 000 kronor och civilingenjörer på 29 600 kr. Läkares ingångslöner varierar vid vilket landsting de gör sin AT-tjänstgöring, som är en del av utbildningen men den ligger vanligast mellan 27 000 och 32 000 kronor
 

Då har de här personerna alltså studerat 4-5 år på högskola, utbildningar som alla kräver otroligt mycket jobb. Långa dagar, svåra tentor. Under den här tiden har de alla levt på studiemedel som i dagsläget 9 948 kronor per månad, under de månader du studerar. Under sommarens 3 månader är studiemedlet noll kronor. Det här är att jämföra med det vi kallar existensminium och ligger sida vid sida med socialbidragsnormen. Då ska studenter dessutom köpa sin litteratur på dessa pengar. De ligger också 4-5 år i årslöner back jämfört med LO-anställda som alltså inte studerat på högskola utan jobbat hela den här tiden.

Inkomsten är dessutom villkorad med att du klarar dina tentor. Klarar du inte majoriteten får du noll kronor tills du fixat tentan. Du kan dessutom inte vara sjuk. Klarar du inte tentorna på grund av sjukdom, tråkigt. Du får ändå noll kronor.  

Det skiljer alltså några tusenlappar med vad en 18-årig målare får och en färdigutbildad jurist

I dagsläget har LO släppt kravet på behovsprövning, det gjorde de innan valet. Om det var taktik eller inte låter jag vara osagt, kanske insåg de att de inte samtidigt kan beskylla andra för att vara rasister med den retoriken. Men de villkorar sitt medgivande för arbetskraftsinvandring med följande: 
 

Företag som vill anställa andra är svenskar måste alltså “bevisa” att de behöver just den typen av arbetskraft. De måste också garantera “ekonomisk stabilitet” som inte går att tolka på något annat sätt än att företagen ska lova att aldrig säga upp personen. Rimligt. 

En annan rimlig retorik man ofta hör från LO-håll är “slavliknande förhållanden“, vilket inte betyder att LO tror att folk hålls kedjade på fält utan att de får lägre löner än LOs kollektivavtal säger. För detta är ju i princip samma sak. 
 

Vad LO menar med slav och vad du och jag gör skiljer sig alltså.

LO tycker till exempel att en lön på 30 000 kronor per månad är att jämställa med slavliknande. Det tjänade en man från Bolivia som Byggnads ville skicka hem 2014
 

Det är så här det blir i praktiken när de protektionistiska jobbegoisterna i LO får inflytande över politiken. Personer som gör rätt för sig, betalar skatt och har höga löner skickas hem för att LO vill att svenskar till varje pris får alla jobb. Svenskar som är medlemmar i LO alltså.

typiskt skurkmanér sätter LO och dess förbund detta i system och utnyttjar reglerna till max till sin egen fördel. Det finns ingen lägstanivå.

Fackförbunden lämnar felaktig information, avfärdar ansökningar enbart för att arbetsgivaren inte har kollektivavtal eller avstyrker en ansökn på rent okynne. Det uppger migrationsrättsjurister. 

Det är ett skämt att de tar ens ordet solidaritet i sin mun tycker jag. 
 

LO har från start avskydd sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga upp till 26 år. För detta har lett till att efterfrågan på unga, som oftast numera inte är med i facket, ökat. Företag har föredragit att anställa ungdomar framför medlemmar i LO helt enkelt. Nu, med en socialdemokratisk regering, tas detta bort. LO har återigen makt över arbetsmarknaden. 

En ung person blir snart nästan 40 000 dyrare att anställa per år. Ett tungt slag för alla de ungdomar som behöver sitt första jobb. LO äter väl tårta på Norra Bantorget nu, för om ett företag måste betala lika mycket för en ung oerfaren eller en äldre kommer LOs medlemmar få de flesta jobben och ungdomarna får ta kölapp på arbetsförmedlingen igen. 
 

Det sorgliga är det här är inte att LO gör som de gör. De har betalt av medlemmarna för att driva deras intressen enbart. Utan det är att LO samtidigt kommer undan med att hävda att de arbetar för Sveriges väl. Att de har någon typ av allmänintresse. 

LO är de största jobbegoisterna i landet. Det har de alltid varit. 

De ska därför inte vara välkomna in att få bestämma över vare sig arbetsmarknad eller invandring. De ska betraktas som det extrema särintresse de faktiskt är. 

 

Minister på Prao


Vet ni vem det här är? Jag tror att jag hade haft svårt att knäcka en fråga på det på stan om jag inte läst på faktiskt, trots mitt jobb.

Hennes namn är Aida Hadziliac och hon sitter i regeringen. Som Anonymitetsminister skulle man kunna gissa givet hennes enorma aktivitet. Men hon är gymnasieminister.

Har ni ens sett henne senaste halvåret? Inte jag. Läser man på regeringens hemsida är det i princip blankt. Så vem är då vår gymnasieminister? Och var håller hon hus?

Sydsvenskan gjorde nyss en genomgång på media. Hon kommer näst sist, bara Framtidsministern har färre.

Nyss blev det känt att hon var en av de ministrar som statsplanet flög från Arlanda till Bromma för.

Hon är den yngsta i regeringen, född 1987 och har ingen pedagogisk bakgrund själv utan är jurist. När hon var 23, det vill säga 2010, utsågs hon till kommunalråd i Halmstad och ansvarade där för skolfrågor. Det var hennes första heltidsjobb.

Den meriten tyckte Löfven räckte för att ge henne ansvaret över hela gymnasieskolan i Sverige. Jag har inga som helst problem med att unga får chansen men att ha som enda politiska merit att ha jobbat med frågan i en mindre kommun endast 4 år kvalar i min bok inte in för att ha det högsta ämbetet i landet. Sorry.

Löfven kanske tänkte att hon gick ju i gymnasiet för 8 år sedan, alltså hon tog studenten 2 månader innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister, så hon kan ju liksom lingot? Hon har fräscha erfarenheter, kan man säga.

För bara två år sedan, när hon alltså var kommunalråd i Halmstad, gjorde hon den här otroligt amatörmässiga intervju med Ingvar Carlsson just om det här med ålder. Att fler i socialdemokraterna måste vara under 35 år. Kungen framstår som en retoriker av rang jämfört med Aida.
Eller från pressträffen nyligen om Skolkommissionen.

Fantastiskt hur man som endast 27-åring vars arbete är publikt kan vara så exempellöst dålig på att hålla en presentation.

En medfödd talang. Kan ingen hjälpa henne?
Kul förresten att hon intervjuar just Ingvar Carlsson. Det var nämligen han som genom Luciabeslutet stängde gränserna den 13 december 1989. Skälet var den “rekordstora flyktinginvandringen” på 20 000 personer under första halvåret 1989. Välfärden skulle drabbas och Carlsson förordade beslutet som sedan togs.

Men tack vare regeringen Bildt upphävdes beslutet och Aida och hennes familj kunde komma hit. Hade Carlsson fått bestämma hade hon förmodligen fått stanna i Bosnien trots kriget. Vår välfärd skulle inte klara sådana som henne och hennes familj.

Vad har vi då för problem med gymnasiet?

Ja, bland annat att folk hoppar av. Detta ville regeringen lösa med ett obligatoriskt gymnasium. Men att tvinga upp till 18-åringar att gå i skola tyckte ingen annan i riksdagen var en kul idé så detta röstades ner. Det är nämligen så att folk är myndiga sitt sista år på gymnasiet och så fort du är myndig kan staten inte tvinga dig att gå i skolan hur som helst. Den absoluta majoriteten som hoppar av gör det just sista året. Detta orkade tydligen inte sossar och miljösnubbarna kolla upp.

Även Lärarförbundet sågade idén. 99 % av alla 16-åringar börjar idag gymnasiet redan.

Skälet de hoppar av är oftast studietrötthet, vilket man absolut inte löser med tvång. Så summa sumarum var obligatoriskt gymnasium en episkt dålig idé av alla dåliga idéer som kommit från hjärngänget i Rosenbad hittills.

Intressant nog när man kollar på SCBs statistik har en tredjedel av de som hoppat av inte gått in i arbetslöshet och majoriteten är arbetslösa upp till 6 månader bara. Ett övergående problem alltså.

Det är också så att en majoritet av de som hoppar av har utländsk bakgrund, det vill säga är födda utomlands.  Bara hälften av de som invandrat efter 12 års ålder fullföljde gymnasiet.

Aidas svar på alla frågor gällande skolan är…….utredningar. Inte konkreta förslag (förutom briljanta obligatoriskt gymnasium) eller metoder utan hennes melodi följer detta mönster:

1. Uttala sig om landets bristfälliga skola
2. Berätta att skolan måste räddas
3. Tillsätta en utredning för att ta reda på hur dagens skola de facto ser ut
4. Återanvända steg 1.

Runt, runt, runt. En evighetsmaskin. Rätt smart egentligen, då behöver hon aldrig ta någon risk. Eller riskera att faktiskt göra något konkret. Hon simmar mycket hellre runt i teori illustrerad av en pool med utredningskopior.

I Ekots lördagsintervju återkom hon  till att utredningar är svaret på alla frågor, när hon inte läste innantill från Socialdemokraternas hemsida och lekte floskelbingo med sig själv. Tydligast här blir att Aida faktiskt varken har ideér eller erfarenhet.

Precis som Gustav Fridolin upprepar hon det här med socioekonomisk bakgrund och att detta förklarar varför skillnaden mellan skolor ökar, den så kallade mellanskolsvariationen. Trots att Skolverket och PISA konstaterat att socioekonomisk bakgrund INTE fått ökat betydelse sedan 1999 och alltså inte kan förklara ökad mellanskolsvariation.

Även kallat “hitte-på”.  

Hon säger att hon vill föra en vetenskapligt grundat gymnasiepolitik men struntar alltså i den evidens som finns från Skolverket. Hon pratar i Ekots lördagsintervju om att skolans problem är att den har för lite resurser men ignorerar OECDs konstaterande att vi är topp 4 av höga satsningar på skolan i pengar i OECD. Det är inte resurser som är problemet.

Hon förespråkar också högre lärartäthet trots att OECD samtidigt konstaterar att detta inte behövs, vi har redan tillräckligt hög lärartäthet.

Över lag är samtliga av hennes idéer skåpmat från sin tid i Halmstad. För allt hon hittills föreslagit är saker hon föreslog i Halmstad. Delar hela landets gymnasier Halmstads skolors behov och problem undrar jag stilla. Eller är det så att ministern har en oförmåga att inte bara ta tills sig forskning utan också oförmåga att utveckla en egen position byggd på förändrad omvärld, det vill säga nytt jobb och ny infomration?

Att vara gymnasieminister är nämligen inte alls som att vara kommunalråd. 

OECD-rapporten (i vilken lärarna själva fick uppmärksamma områden i behov av utveckling) pekar alltså inte på behovet av bättre ”classroom management”, mindre skolklasser eller karriärsguidande och yrkesförberedande verksamhet utan snarare behovet av elevutvärdering. I rapporten framgår även att decentraliseringstrenden är en av den svenska skolans styrkor varav bristen på ansvar är en stor svaghet.

Trots detta är gymnasieministerns lösning att via kommunen införa fler traineetjänster för ungdomar, en strategi som inte förändrats sedan Aida satt som kommunalråd i Halmstad 2013. Kanske är det just detta traineeprogram hon tagit del av som gymnasieminister i ljuset av hennes otaliga studieresor på diverse gymnasieskolor och oändliga utredningar.

Hennes kärlek till Halmstad syns på andra sätt. Hon bor fortfarande kvar där, trots att hon varit statsråd 6 månader och dessutom är så ung att hon ännu inte har barn. Antingen tror hon inte att hon blir så långvarig, eller så älskar hon bara att pendla.

För det har säkert ingenting med att göra att det är fina ersättningar att bo kvar. 

En snabb titt på Hadzialics schema på regeringen.se ger bilden av att inget utöver gymnasiebesök och en internationell skolträff i Kanada skett, förutom prat om utredningar.

Det förklarar hennes totala osynlighet. 

Vinsthatare?


Ilmar Reepalu var kommunstyrelsen i Malmös ordförande i 20 år innan han avgick 2013. Mest känd för allmänheten kanske han är för sina antisemitiska uttalanden.

Att sittande regering bara utser sina egna kompisar till utredare har blivit solklart efter bara 6 månader, bland annat har Ylva Johansson sparkat två moderater och utsett två av sina egna vänner till utredare.

I mars i år fick därför Reepalu, av sina polare, jobbet som utredare av privata välfärdsföretag.

“Utredningen” går alltså ut på att komma fram till hur man kan tvinga privata företag att inte få ta ut vinst alls, givet gällande lagstiftning samt hur man kan ta bort LOV. Inte så mycket att reda ut när man redan vet svaret men Reepalu behöver väl ett jobb.

Hur har det då gått i Malmö som gör att just Reepalu är den bäst lämpade att komma fram till hur privata företag kan tvingas bort?

Ja, på ett sätt är han den bästa personen eftersom Malmö hela tiden han styrt gjort i princip vad som helst för att motarbeta friskolor. Vad. Som. Helst.

I den här skriften från Ohlininstitutet kan man läsa hur:

  • Friskolorna i Malmö får inte använda stadens gymnastiksalar eller idrottsanläggningar utan tvingas hyra in sig på Friskis och Svettis och andra privata alternativ
  • Friskolebarnen får inte ta del av kommunens rabatterade försäkringskollektiv
  • Friskolorna får inte ta del av de rabatterade läromedel etc som kommunen förhandlat fram enligt ramavtal etc
  • Kommunen hjälper inte barn i friskolor till praktiker och sommarjobb
  • Kunskapsskolan ville starta skola i Rosengård men vägrades av kommunen
  • Friskola i Limhamn ville bygga ut med 150 kvadrat men nekades pga av att “grönområdena måste bevaras” trots att skolan hade lång kö dessutom
  • De hittade 2014 på ett helt nytt sätt att fördela pengarna som gav just friskolor betydligt mindre pengar, mitt under pågående budgetår. Allt för att försvåra för skolorna. Men de valde att kommunicera detaljerna 18 december, då Skolförvaltningen passande nog stängde för jul.

Hur har det då gått för Malmös kommunala skolor då, som Reepalu var högst ansvarig för?

Det finns bara ett svar: katastrofalt.

Rosengårdsskolan i Malmö utsågs till exempel 2012 till landets sämsta skola alla kategorier.

Av de 50 sämsta skolorna var 47 kommunala. 

Ett år efter denna vinst beslutade kommunen att lägga ner skolan.

Nyligen stängdes en annan kommunal skola eftersom man inte kunde garantera personalens säkerhet (!).

Hur är det då med äldreboendena? Är de kommunala bäst?

Nej. Det är de privata som är. Inte i en enda stadsdel var de kommunala bättre.

Malmö är den kommun som tar emot absolut mest kommunalt utjämningsbidrag, förra året tog de 4,3 miljarder från andra skattebetalare för att klara att driva sina egna verksamheter. Och nej, man kan inte skylla allt på invandringen. Ledningen i Malmö är bevisligen helt urusel.

Den främsta uppgiften man har som kommunledning att göra en budget och följa budgeten samtidigt som man levererar det en kommun ska leverera, till högsta kvalitet. Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.  Och stöld blir det när KVALITETEN är låg, inget annt. Som skattebetalare förväntar jag mig främst att få det jag betalat för.  Detta klarar många andra kommuner och får därför vackert öppna plånboken varje år för bland annat inkompetensen i Malmö.

Det som är mest anmärkningsvärt är att väljarna ändå inte röstar bort dem.

Reepalu har inte bara styrt Malmö, han var till nyligen vice ordförande för SKL. Nu mera sitter han “bara” i styrelsen för SKL Företag, åtminstone enligt deras webbsida. Alldeles oavsett har Reepalu haft stor påverkan i SKL under lång tid.

SKL är alltså Sveriges Kommuner och Landsting och alla kommuner i Sverige är medlem. De fungerar både som arbetsgivarorganisation i avtalsförhandlingar med facket och som intresseorganisation.

SKL har även en hel del företag som man alltså samlat i en egen koncern. Syftet med koncernen är att”på affärsmässiga grunder bedriva verksamhet”. Alltså göra vinst, bland annat.

SKL finansieras av medlemsavgifter av kommuner och landsting, som i sin tur kommer från skattemedel.

SKL Företag AB finansieras av intäkter i bolagsform. Men en stor andel av dessa intäkter kommer från kommuner och landsting och är alltså också skatt.

Aktiebolag närmare bestämt, organiserade i en koncern med ett moderbolag och diverse dotterbolag, vilket är det mest skattetekniskt lönsamma sättet att organisera sin verksamhet på.

Och grejen med aktiebolag är alltså att man MÅSTE ha vinst som syfte. Annars måste detta uttryckligen stå. Det gör det inte i SKLs bolagsordning.

Ändå är det alltså just vinst med skattemedel som regeringen, dess bundsförvanter och Ilmar Reepalu själv tycker är så förskräckligt.

Här ser ni hur SKL valt att organisera sitt företagsimperium så att det blir mest effektivt.

Koncernen omsätter 800 miljoner till nästan en miljard per år och hade en avkastning på eget kapital på nästan 10 % 2013. Varje år delar SKL företag ut 15 miljoner till ägaren.

Majoriteten av pengarna (intäkterna) ni ser ovan är alltså skatt. Avkastningen är bra, utdelningen stor.  Och ändå är detta alltså exakt detta i andra företag som Reepalu och regeringen tycker är så fel att en hel utredning startats för att hitta sätt att förbjuda det. För så här skrev regeringen på DN Debatt nyligen.

Förekomsten av vinstintresse påverkar incitamentsstrukturen, vilket går ut över kvalitet….

Nya regler bör starkt begräsna möjligheterna att dela ut vinst.

När man läser lite mer i årsredovisningen ser man att SKL, under Reepalus ledning, verkligen gillar det här med koncernbidrag och skatteplanering.

Detta är helt i enlighet med skattelagstiftningen. Och det brukar anses som en win-win-situation för alla i kommunen. Den enda förloraren är fabror staten, eller alla beroende på hur man ser det. 

Ja, pappa Staten här är alltså alla skattebetalare utanför exempelvis Malmö men som ändå får betala för de stora svarta hål de gräver. Men SKL tycker det är fint att bara mjölka staten på pengar och bidra så lite de kan själva. Finurligt.

Som ni kan se går SKL Företag AB bättre 2013 än 2012 så ledningen passade på att nästan fördubbla sina egna arvoden, från 741 000 till 1 214 000 kronor.

Passande nog har SKL ett fastighetsbolag där det “finns möjlighet att skattemässigt direktavskriva hyresgästanspassningar”.

Allt det här planerande gör att man bara betalar 985 000 i skatt på ett resultat på 62 miljoner. 

Men det är klart.

Reepalu ska ju inte utreda Sveriges kommuner och landstings möjlighet att skatteplanera, ha höga arvoden och få utdelning av skattemedel. Trots att deras huvudsakliga verksamhet (kommuner och landsting alltså) är……välfärd. Utan han ska bara utreda privata välfärdsföretag som gör samma sak, det vill säga konkurrenterna till kommuner och landstings egna verksamheter.

Så det är ju en heeeelt annan sak. 

Ett av bolagen i SKL Företag AB är inköpscentralen SKI Kommentus. Men de hade lite problem 2012 för de försökte kringgå gällande lagstiftning och fick konkurrensverket på sig. Oops.

Reepalu har varit inblandad i fler kommunala bolag.

År 2000 satt han i styrelsen för bostadsbolaget BO01 AB, som byggde ut Västra hamnen och var en bomässa för framtidens boende. Det passade den gamla civilingenjören Reepalu som hand i handsken. Problemet var att bolaget gick i konkurs, med 43 miljoner i skulder. Pengar som skattebetalarna fick hosta upp.

Bokföringen var så dåligt skött att Reepalu och fyra andra i den första ledningen åtalades för bokföringsbrott. Han friades dock i rättegången.

Han har åtalats en annan gång också, några år senare.

Då blev han bjuden till Sydafrika av företagaren Dan Olofsson. Han friades även denna gång. Om ni tycker att namnet låter bekant är det för att Olofsson tagit strid för vinster i välfärden på debattsidorna en mängd gånger senaste året. Gissar att Ilmar och Dan har en del hetsiga samtal när de käkar middag.

Men som Reepalu säger, de är goda vänner. Så goda vänner att miljardären och Sigma-ägaren Olofsson tog in Reepalu som delägare i sitt nystartade bolag Sigma Civil så fort han slutat som politiker. Bolaget är ett konsultföretag för infrastrukturprojekt.

Passar ju kalas nu när sosseregeringen aviserat infrastruktursatsningar. Det ska bli intressant att se om de drar någon vinstlott här.

Reepalu sitter för övrigt i en mängd styrelser, förutom som ordförande i sitt eget bolag.

En annan politiker som drivit bolag är Ylva Johansson. Det gick inte så bra. Johansson var VD för e-learningföretaget Att Veta AB, som ägdes av bland annat SKL Företag. De  ägde 41,3 % (de hette tidigare Förenade Kommunföretag) och var alltså största ägare.

Bolaget gick urdåligt. Redan 2002 tvingades ägarna skjuta till 45 miljoner extra via en nyemission. Pengar som alltså kom från skattebetalarna. Pengar som kunde gått till “välfärdens kärna”.

Yva Johansson hade en lön på 116 000 kronor per månad trots att bolaget vissa perioder drog in ungefär det. Lönen var dessutom betydligt högre än genomsnittslönen för en VD på IT-företag på den tiden.

Att Veta AB blev ett prakfiasko. När förlusterna var 200 miljoner kronor ville till slut ägarna, bland annat skattebetalarna via SKL, inte skjuta till mer pengar. Aktiekapitalet skrevs ner från 43 miljoner till 100 000 och SKL tog över företaget. De äger det fortfarande.

Förlusterna Ylva Johanssons eskapader med Att Veta AB orsakade har SKL fått skriva av ungefär fram till nu. Tack för det.

Politiker ska inte lajva företagare om man inte har koll, är sensmoralen här. Speciellt inte för skattebetalarnas pengar. 

En person som styrt kommunen med den sämsta ekonomin, landets sämsta skolor, kommunala äldreboenden som överallt i staden är sämre än de privata och som satte i system att motarbeta alla privata verksamheter med fula metoder är nu satt att hitta det bästa sättet att förbjuda privata välfärdsföretag. Det är nämligen det “utredningen” syftar till.

Anledning?

Att välfärdsföretag använder koncernbidrag och andra enligt lag tillåtna tekniker för att optimera sina verksamheter skattemässigt, exakt det som Reepalu gjort själv i bolaget SKL företag. SKL ägs av de största välfärdsägarna i landet – kommuner och landsting. Pengarna Reepalu skatteplanerat är skatt. Uttryckligen för att “slippa betala till pappa staten”.

Skatteplanera verksamheter som drivs av skattemedel och som sysslar med välfärd och dessutom har aktiebolag är alltså okej. Ibland.

Givetvis tycker jag inte att reglerna ska ändras utan att inställningen till privata välfärdsföretag som både regering och Reepalu har är det som borde ändras. Kvalitet är det enda som räknas. 

/ Rebecca Weidmo Uvell