Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell.

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. 

Vill du stödja mitt arbete – bli Patreon genom att klicka här.
Eller Swisha: 0762096244

 

 

 

Andra ska bidra

En i raden av kändisar och artister som när politiska drömmar och levererar stora ord om andras skattemoral är hiphop-artisten Timbuktu. 

Han var årets invigningstalare på Stockholm Pride Festival som inleddes igår och talet ägnade han åt politik. Festivalen handlar om HBTQ men det fick inte riktigt plats i Jasons tal, som istället passade på att leverera sin vanliga repertoar av vänsterpolitisk vurm.

Framför allt är allt näringslivets fel. De undviker att betala skatt och bidra till att göra samhället bättre.  
 

Pengar värderas högre än människor, påstår han. 

Hur är det då med Jasons eget intresse för pengar? 

Till att börja med har han engagemang i inte mindre än 7 olika bolag. 
 

Flera av dem är enskilda firmor eller handelsbolag och dessa har inte publika årsredovisningar. Men SFG i Malmö AB och Mansa Musa är aktiebolag.

Timbuktu sitter som styrelseledamot i ett tredje aktiebolag – AMAE Skandinavia – som säljer frisörutbildningar etc. Men det bolaget hamnade i obestånd i våras och var nära konkurs

450 000 kronor hade det bolaget fått av statliga Almi Företagspartner AB, pengar som nu alltså är borta och som bolaget nu kämpar för att kunna betala tillbaka.

Lyckas inte rekonstruktionen är dessa skattepengar borta för evigt
 

I bolaget SGF i Malmö AB producerar Timbuktu musik, producerar  konserter och förvaltar kapital som musiken redan genererat. Och det är inga småpengar.

2014 omsatte han 6,7 miljoner, året innan 5,6 miljoner. 
 

Timbuktu har investerat en hel del i aktier och andra värdepapper så flera år på raken har han kunnat förbättra sitt resultat med hundratusentals kronor tack vare dem. 
 

2014 ökades hans resultat med 441 744 på klassisk kapitalistverksamhet. Ibland är marknaden bra. 

Han har för övrigt sparat väldigt mycket pengar på just marknaden – över 15 miljoner kronor hittills som han istället för att ta ut som lön etc samlat på hög och placerat för att tjäna ännu mer pengar på kapitalinkomster. 

Samma marknad Timbuktu ägnar mycket av sin musikaliska gärning åt att kritisera, som exempelvis i klassiska “Alla vill till himmelen”

“Man vill kamma in vinningen men sår inga frön”.

Vilka frön sår Timbuktu själv undrar jag?
 

Inte skapar han jobb i alla fall, trots att han själv har flertalet bolag.

Man kan nästan tro att anledningen till att han har så många bolag är teknisk. Omsättningen på över 6 miljoner vittnar ju dessutom om att det knappast handlar om pengar varför han inte har några anställda. 

För bolaget har bara en manlig anställd – han själv. Hans lön var 414 000 under 2014, vilket motsvarar 34 500 kronor per månad. 
 

Fiffigt nog har Timbuktu sett till att hans lön ligger under gränsen för statlig skatt så att han bara behöver betala kommunalskatten på drygt 30 % som Stockholm har. Hade han haft en högre lön hade han fått betala 50 % på det överskjutande beloppet. Värnskatten ligger sedan på 56 %. 
 

Istället har han gett sig själv utdelning på 155 650 kronor. Skatten  på utdelning är 20 %.
 

Detta är ett vanligt sätt att planera sina inkomster så att man minimerar sin egen skattebetalning – att ta så lite lön som möjligt för att slippa betala ens statlig skatt och istället dryga ut med utdelning. Skatteplanering alltså. 

Men “styrelsen anser att utdelningen är försvarligt med tanke på risker etc”. Styrelsen han själv sitter i alltså. 
 

Han gjorde likadant 2013 också. Så totalt har han alltså tagit över 310 000 kronor i utdelning senaste två åren.  
 

Det året tog han lite mer i lön men la sig strax över gränsen, bara 69 000 över på årsbasis. Vilket alltså är summan han betalat statlig skatt på. Gränsen för värnskatt är han inte ens nära. Den har han märkligt nog aldrig kommit upp i, trots omsättningar på 5-6 miljoner och vinster på 4-5 miljoner per år. 

Istället har han som sagt sparat pengarna i bolaget och investerat dem i bland annat aktier och värdepapper. 
 

Faktum är att han sedan 2009 gjort resultat på minst en miljon, med ett undantag bara. 
 

Men han har som sagt fler bolag, bland annat Mansa Musa AB som har royaltyverksamhet, producerar radio, DJ etc. Bolaget är ett dotterbolag till SFG Malmö. 
 

Bolaget har bara en anställd – han själv – men här har han inte tagit lön alls.

Varför skulle han det, då måste han ju betala mer skatt?
 

Även här har han sparat avsevärda pengar på marknaden – närmare 4 miljoner kronor finns uppbundet i värdepapper etc. 
 

Om nu marknaden och näringslivet är giriga och dåliga, ett näringsliv han själv är en mycket aktiv del i med sina 7 engagemang och omsättningar i mångmiljonklassen – varför tar han inte ut mer i lön och på så sätt bidrar till samhället?

Jag menar, värnskatten ligger ju på 56 %. Alla pengarna går ju tillbaka till samhället han säger sig värna. 

Istället skatteplanerar han och tar utdelning för att minimera just sitt bidrag till samhället. De som ska bidra maximalt är visst andra personer. 

Bolaget han sitter i styrelsen för har bränt 450 000 kronor av det “statliga riskkapital” Löfven vurmar så mycket över och som består av skatt. Han har skapat exakt noll jobb trots att hans bolag svämmar över av pengar och att han säger sig värna människor högre än pengar. Gör man det borde man anställa folk istället för att sjunga om hur mycket man bryr sig. Och han skatteplanerar varje år för att minimera sitt eget bidrag till det samhälle han också säger sig värna. 

Någon annan ska betala. Som vanligt.

Timbuktus politiska ambitioner är kända. Innan valet anmälde han sig frivilligt som riksdagsledamot till “någon av vänsterpartierna”. Spelade tydligen ingen roll vilket. Diakite verkar inte heller förstå hur partistrukturerna ser ut eftersom han anmälde sitt intresse ett par veckor innan valet i somras. Listor till riksdagen fastställs nästan ett år innan varje val. För att hamna på dem krävs att partiets egna medlemmar röstar in dig. 

Men Löfven lät meddela att “han har hans nummer“.

Kanske dyker han upp som medlem i något kul råd/kansler/kommitté vad det lider och får äta bullar på Harpsund med någon från regeringen. Det vore ju festligt. 

 

Jag menar, även om han inte verkar kunna något om politik så har han ju en massa åsikter och det borde väl ändå räcka? Exempelvis har har varit gästartist i kriminella Kartellens låt “Svarta liljor och vissna duvor “(eller var det tvärtom?). 

“Dunka jimmie gul & blå”

Fin syn på demokrati tycker jag. 
 

För att tycka att “marknaden och näringslivet” är giriga och förstör samhället när de smiter från skatt samtidigt som man själv gör allt man kan för att slippa just att betala skatt är inget som brukar hindra politiska drömmar. 

Tills telefonsamtalet kommer kan han fortsätta simma runt i sin pool av värdepapper för 20-tals miljoner och fundera ut fler sätt att smita skatt. 

Vi andra kan vänta på nästa tal eller låt där samma kapitalist kastar stora stenar i sitt glashus. 
 

Hej martyr

Är det något jag är less på, bland mycket  annat, är det kvinnor som i feminismens röda rum sitter och stickar offerkoftor av garn spunnet av egenupplevd orättvisa. 

Senast men garanterat inte sist i raden är statsvetaren Jenny Madestam som i sin krönika i Expressen kräver statlig styrning för att lösa såväl sin egen känsla av brist på jämställdhet och alla andras, som artikelförfattaren menar finns överallt. 

Den egna besvikelsen över att livet inte blev som man tänkt, de egna tillkortakommandena projiceras på resten av den kvinnliga befolkningen och ska lösas genom att nästa generations kvinnor inte får möjligheten att fatta egna beslut. De ska i detta avseende omyndigförklaras för att artikelförfattaren fattat fel beslut och överlåtas till pappa statens myndiga famn. Politiken kan rädda idealen. Hennes ideal alltså. 

Krönikan börjar med en tillbakablick. På just idealen, innan hon fick barn. 
 

Hon ville leva jämställt men hamnade tio år senare ändå i “sin 40-talistmammas trista könsmönster”. Exakt vad Madestam menar med det är lite oklart men jag har också 40-talisföräldrar och jag gissar hon syftar på saker som deltidsjobb, vabb, hämtningar på dagis, bakning, disk, tvätt och köpa overaller (vilket är en referens hon använder längre ner i artikeln så att hon är less på overaller står klart). Att kvinnan, det vill säga hon i detta fallet, gör allt detta. Men jag får som sagt gissa här. Något är hon bitter över i alla fall. 

Trots att hon hela tiden praktiserat lyxen av det fria valet. 

En lyx inte alls förunnat majoriteten av världens kvinnor. Tvärtom. 

Hon har fått välja pappan till sina barn och sin partner. Hon har fått studera gratis, och är som bekant en disputerat statsvetare. Hennes avhandling handlade om partiledarval. Hon är så framgångsrik att hon fått en egen plattform i form av en kolumn i Expressen och är flitigt anlitad av såväl TV som radio. Hon har valt att skaffa barn, hur föräldraledigheten ska fördelas och vem som ska göra vad. 

Ändå är Madestam missnöjd hur det blev. Hon blev ändå sin egen mamma. 

Ett problem som hon identifierar är lönestrukturen. Och hon har helt rätt i att ekonomi är en faktor som påverkar exempelvis uttag av föräldradagar. Många kvinnor tjänar mindre än sina män. Men analysen varför är enligt Madestam “kvinnor är underordnade män”. Eller om det ska tolkas som ett konstaterande i fråga om att lönesumman är lägre. 
 

Kvinnor tjänar i snitt mindre än män för att de väljer, notera ordet nu – väljer – att fortfarande i hög utsträckning jobba i offentlig sektor där lönerna styrs av kollektivt förhandlade avtal. Vård, skola, omsorg. Där hittar du en stor grupp kvinnor, i äldrevården är det exempelvis 80 % kvinnor. Varför nu kvinnor i dessa yrken tjänar mindre än andra branscher där facken förhandlar lönerna får ni fråga facken om. Det LO som säger sig stödja den “feministiska regeringens politik” har i decennier sett till att prioritera mansdominerade branscher. Ansvaret är deras. Och kvinnorna som väljer dessa yrken. 

Madestam själv har ju inte valt ett kvinnodomerande yrke utan tvärtom valt att bli forskare. Jag är tacksam för att hon inte valde referensen 3,6 miljoner i sin krönika (13 %). Den summan som vi kvinnor påstås tjäna mindre på ett liv än män är nämligen inte rensad från deltid och tar inte hänsyn till ålder, erfarenhet, yrke etc. Saker som påverkar lönen oerhört mycket.

 Enligt Medlingsinstitutet sjunker dessutom den oförklarliga löneskillnaden. 2013 var den 5,8 %, 2014 har den sjunkit till 5 %.

Men den stora boven är alltså inte valfrihet utan “normer och värderingar”. Hon blev sin egen mamma och det är inte hennes fel. 

Jag tycker att det tydligaste 40-talistsmönstret och idealet som dominerar här är martyren, direkt importerad från en diskbänk för 40 år sedan. 
 

Men den här texten är egentligen inte ny, bara en av alla varianter på samma tema som dagens feminister vevar. En av de mest kända offerkoftorna är Maria Sveland, som till skillnad från Madestam aldrig hävdat att hon gillar frihet och individens ansvar, utan i alla fall kör öppna kort med sin socialism. 

Sveland är också besviken på att hennes liv inte blev jämställt. Jag har läst boken. Där beskriver hon en tillvaro där hon tar allt ansvar för hem och familj medan hennes man gör karriär. Ett liv hon alltså VALT med en man hon VALT. 

Ändå är det inte hennes fel utan “arvet”.
 

Kvinnor “vårdar sina egna kärlekslögner”. Föräldraskap är att “säga upp abonnemanget på en del av sig själv”.

Fint sagt om det här med att bli förälder, att skapa och fostra en ny människa. Det största, reducerat till ett uppsagt abonnemang. 
 

Buskapet Madestam, Sveland och alla andra i Martyrskapets stick-junta vill sända är: 

Alla kvinnor är lurade. De lurade martyrerna är slavar under mönster och värderingar från tidigare generationer så starka att bojorna till spisen inte går att sprängas med någon annan kraft än lagstiftning. Det fria valet finns inte, det är en schimär. Ingen kvinna kan välja själva. Vi är alla slavar. 

Ursäkta men jag kräks lite i munnen av den här fullständiga objektifieringen av mig som kvinna, att jag bara på grund av mitt kön är något viljelöst mähä som inte kan stå emot utan luras att tro att jag väljer när jag i själva verket tvingas av dessa osynliga “normer”. 

Om ni inte kan prata med era egna män, de ni fått välja helt själva av kärlek och lust, är det ni som är mähän. Men blanda inte in mig i era misslyckanden. 

Alla dessa högläsare ur martyrernas bibel, dessa förkunnare av de viljelösa kvinnornas evangelium, använder sina egna misslyckanden som argument.

Så här kommer lite annan verklighet. Även om jag tycker att debattörer borde avhålla sig att felaktigt bygga sina slutsatser på sin egen upplevelse utan hålla sig till fakta. Men nu är det tydligen detta som är standard så jag vill leverera lite balans. 

En totalt bitterlös betraktelse över ett komplett jämställt liv 2015. 

Jag har inte min egen mamma som förebild. Min 40-talistmamma jobbade inom just offentlig sektor, som förskollärare och förskolechef. Jobbade deltid. Tog alla vabb och var den som var med på alla luciatåg, teaterföreställningar och skjutsade till tandläkaren. Ingen feministisk förebild, precis som kvinnorna ovan alltså konstaterat också. 

Jag bestämde mig tidigt att jag skulle utbilda mig till civilekonom för att “jag ska aldrig vara ekonomiskt beroende av en man”. Ja, så sa jag som 16-åring tro det eller ej. Sedan valde jag just ekonomi av lust. Hade jag varit intresserad av något annat hade jag valt ett annat högbetalt yrke. Men aldrig offentlig sektor. 

Jag bröt upp från ett tråkigt samboförhållande när jag var 29. Det är helt uppenbart att fler borde ta sådana beslut. Man har bara ett liv. Det kan inte spenderas med att ha tråkigt med fel person. När jag skulle fylla 30 träffade jag rätt person, en person jag fortfrande 10 år senare är ihop med, numera gift med, och som jag planerar att spendera resten av mitt liv med. Vi har överlevt en massa knepigheter, bland annat barnlöshet, IVF och sedan tvillingar. 

Jag kan ärligt säga att jag är 100 % jämställd. Och mycket nöjd. Inte ett dugg bitter.

För jag pratar nämligen med min man. Och jag har valt rätt man

Jag har dessutom hela livet som spelplan. Inte varje enskilt moment som vissa feminister snöar in på. Ett klassiskt “ser inte skogen för alla träden”. Det handlar inte om att varje enskilt moment varje dag ska delas 50 % utan att hela livet på hela livets sikt ska vara jämställt. 

Jag var föräldraledig 18 månader. Från de föddes tills de började på dagis. Men vi var hemma gemensamt med dem 4 månader och han ensam en månad. Då spelade jag tennis och vilade upp mig. Jag hade nämligen eget företag som låg vilande, han var VD. Och jag hade längtat så länge efter barn, dessutom ville vi inte ha fler barn, så detta var enda föräldraledigheten som skulle finnas. Det var vår gemensamma beslut och ingen av oss ångrar det ett enda dugg. 

För  livet med två bebisar består inte av kontorstid vardagar 9 till 17. Min man gick upp VARJE morgon med dem 04.30 så att jag skulle få sova till 8. Sedan jobbade han 9 till 15.30 för att kunna vara hemma 16. Då tog han barnen en timme eller två själv. Sedan fick han jobba ikapp på kvällen och helgen. Även helgerna tog han barnen själv minst en dag. Så att jag skulle få paus, kunna läsa bok, vila. Och så fort vi slutade mata dem på nätterna tog han väldigt mycket ansvar på nätterna helt själv. Jag fick sova. Jag får fortfarande sova. Varje morgon. 

Vi delade inte föräldraledigheten. Ändå tog vi hälften var av den totala tiden under bebisperioden. 

Vabba gör vi varannan dag eller halva dagar. 

Jag har en hög inkomst jämfört med snittet, och en väldigt hög jämfört med kvinnor. Ändå tjänar jag mindre än min man. Men tänk, det är inte viktigt. Alls. Han har jobbat längre än jag i helt andra branscher. Och livet är ingen tävling. Vi lägger ihop alla pengarna i en hög ändå. Jag driver eget och jobbar 50 h per vecka. Men har å andra sidan ett flexibelt yrkesliv och kan sprida ut jobb 7 dagar i veckan 9 till 23 på kvällarna. 

Jag köper barnens kläder. För att jag vill bestämma vad de har på sig. Det finns inget overalltvång i den meningen att jag bara “hamnat” där. Jag har valt att köpa kläderna för att jag gillar det. Igår när jag läste Madestams artikel hängde min man blöt tvätt och vek ihop en massa ren. Han tvättar och diskar i vår familj. För att han föredrar det. Ingen av oss grejar med bilen, för ingen av oss kan det. Vi ska till och med övergå till leasing för att slippa bilgrejer ännu mer. Han är väldigt opraktiskt. Och ointresserad. Ingen av oss städar. Vi har haft städfirma sedan 2005. Ja, innan RUT alltså. Vi har barnvakt varje onsdag via en annan firma för att vi ska få ihop yrkesliv och även hinna umgås själva.

Hur ska man orka vara ihop genom allt slit om man inte satsar tid på varandra?

Den jag allra helst vill vara med är min man. Genom att anlita barnvakt får vi varje vecka tid att komma i kapp allt när livet går i 150 km / h. Varje lördag lagar vi fin middag. Till oss själva, om vi inte råkar ha gäster. Och vi har gärna gäster. 

Jag bakar gärna när jag har ork och tid. Jag gräver i trädgården och planterar. Laga mat på vardagarna gör min man men jag handlar maten. På nätet. Vi har köpt så mycket tjänster det går för att vi ska kunna lägga tid på våra barn och på varandra istället för tråkiga saker. Min man betalar räkningarna. Jag är teknisk imbecill så han installerar TVn eller ringer Comhem. Laga mat på helgerna och när vi bjuder på middag gör vi gemensamt, det är ett intresse.  

Vi delar. Och fördelningen har ingenting med mossiga ideal och påtvingade mönster att göra. Vi delar efter preferens. Och hur bra man är på saker. Jag är sämre på att lasta i diskmaskinen. Tycker åtminstone min man. 

Jag bakar för att jag gillar det. Inte för att min mamma och mormor bakade. Jag är ingen slav under traditioner, tvärtom. 

Men i offerkoftornas värld existerar som sagt ingen fri vilja för att de själva inte vill ta ansvar för konsekvenserna av sina fria val. 

Eftersom slutsatsen då blir att det egentligen inte var ett fritt val är deras logiska recept att stoppa detta påhittade val genom lagstiftning. Eller som Lina Thomsgård uttryckte det i en intervju i ETC: 

“Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby”
 

Är det något vi ska lära nästa generations kvinnor och våra egna barn är det att ta ansvar över sina egna val. Att inte skylla ifrån sig. Det är inte det fria valets fel utan ditt val. Med val väljer man också bort. Om konsekvensen av praktiserandet av det fria valet inte blev som man ville är det inte någon annans fel eller fel på systemet. 

Det är ditt fel. 
 

Kära Påven

Alla sätt är bra utom de dåliga, som det gamla ordspråket säger. Eller vad det nu är, kanske bara en klok gubbe. 

Så varför inte testa lite oortodoxa kommunikationssätt för att lyckas i sitt påverkansarbete? Tänkte kanske Naturskyddsföreningen härom dagen. För DN rapporterade idag om att de tillsammans med sina kompisar i bland annat Jordens vänner skrivit ett brev. Till påven

Varför? För att finansborgarrådet Karin Wanngård i Stockholm ska åka till Vatikanstaten och de tänkte testa ett nytt sätt att…..stoppa Förbifart Stockholm. Be Påven, och Gud, om hjälp. 

Det är nätverket Stoppa Förbifarten som skrivit brevet. 

Jag kommer osökt att tänka på barns brev till tomten när jag hör det här. 
 

Vilka är det då som kläckt denna geniala idé?

Förutom Naturskyddsföreningen, som ni redan vet omsätter 200 miljoner varav många bidragskronor från oss skattebetalare, är den andra undertecknaren Jordens Vänner. 

De

De påstår att de är icke politiska, vilket stämmer om man hänvisar till partipolitik men inte i något annat avseende. Swedwatch är exempelvis en organisation de är huvudman i, tillsammans med bland andra Latinamerikagrupperna och Fair Trade Center. Ni vet sedan tidigare att Fair Trade ägs till 50 % av LO. 
 

Latinamerikagrupperna, som samarbetar med Jordens vänner på fler än ett sätt, kämpar bland annat för socialism. 
 

Gemensam välfärd är bland andra LO-fackförbundet SEKO och Transportarbetarförbundet initiativtagare till och en rad andra LO-förbund är undertecknare. 
 

 

De vill framför allt förbjuda privata välfärdsföretag men även backa avregleringar. 

Ett annat uppror Jordens vänner är med i är Tågupproret, som också görs ihop med SEKO .
 

Miljövänner, med sin grund och kompisar i socialism och LO, är alltså de som nu ber om hjälp. 

Om inte vanlig hederlig opinionsbildning och lobbyism längre fungerar och Moder jord själv inte lyssnar får man helt sonika överlämna sig till högre makter. Och killen med direktlina till Gud himself. Smart tänkt. Miljörörelsen är dessutom lite grann som en religion i sig själv så helt konstigt är det inte. 

DN har inte lyckats få publicera brevet tydligen men jag har en kopia. 
 

Borgerlig normalisering

Ett favorituttryck och förklaring från allt från vänstern till folkpartistiska ledarskribenter är att det pågår någon typ av “normalisering till SD.”

Detta används som argument varje gång de stöter på någon med annan uppfattning än dem själva i migrationsdebatten. Även borgerliga ungdomsförbundare av olika logotyp svänger sig med detta som en typ av universallösning i debatten.

Något man alltid kan dra ur hatten för att man inte klarar av att diskutera och därmed vill stänga diskussionsdörren, helst så hårt att motståndaren får den i pannan med blåmärket “SD är ändå lite okej” skymtande i pannan. Eller för att man helt enkelt tror så för att någon sagt det. 

Det pågår ingen normalisering till SD. Den analysen är ytlig och tyder bara på två saker. Antingen har den som påstår det för dålig kunskap om svensk politik eller så vill de bara använda en klubba istället för argument och detta är valet för dagen. 

Det som nu gör att borgerliga partier börjar diskutera migration och integration beror för det första på att man inte haft någon sådan politik att nämna tidigare. Uppgörelsen med Miljöpartiet första mandatperioden gjorde så att all yta för diskussion för tillfället försvann. Det var uppgörelsen, och i förlängningen Miljöpartiets politik, som avgjort politiken. Man kan inte gå i polemik med sig själv, alltså har ingen diskussion funnits inom borgerligheten. 

För det andra beror det på att rörelsen alla borgerliga partier haft mot liberalismen, vilket pågått i decennier, nu avtagit hos Moderaterna, Kristdemokraterna och delvis Folkpartiet. Framför allt de första två har alltid haft konservatism delvis i sin politik. Men till stor del ignorerat detta, framför allt det senaste decenniet, till förmån för liberalism. 

För min podcast Borgarbrackor intervjuade jag statsvetaren Stefan Olsson, som skrivit en bok om konservatism. I Sverige finns 15 % som kallar sig konservativa. Om man låter bli att använda det ordet men pratar värderingar delar 25 % de konservativa värderingar. Det är en fjärdedel av väljarkåren. 

Kärnan i konservatismen är att bevara det som är och att förändringar ska ske långsamt. 
 

Enligt statsvetaren Stig-Björn Ljungren är socialdemokraterna ett socialkonservativt parti
 

Det finns alltså en avsevärd väljargrupp som är konservativa, såväl till vänster som till höger. 
Partierna i riksdagen representerar folket, vi har en folkvald demokrati byggt på partipolitik och inte personval där varje förtroendeval representerar sitt parti. 

När alla partier rört sig mot mitten och tävlar i grenen liberalism har de konserativa, de 25 % väljare som har konservativa värderingar, blivit mer och mer hemlösa. Ingen har tagit deras frågor och de frågor som varit viktiga i Moderaterna och Kristdemokraterna, bland annat, har övergetts en efter en. Mittenväljaren har varit målet. Till slut blev det trångt i mitten. De konservativa hade lämnats åt sitt öde och ett parti var inte sena med att se dem stå på trottoaren själva.

Här är det viktigt att ha tungan rätt i munnen och se vad som är hönan och vad som är ägget, annars drar man lätt just den felaktiga slutsats detta inlägg bland annat handlar om. 

Så innan vi går vidare ska vi gå igenom lite grann exakt vad en konservativ person tycker. Ungefär. En av de mest kunniga om konservatism är den kontroversielle filosofen och debattören Roland Poirer Martinsson. I en artikel i Captustidningen går han bland annat igenom just den politiska konservatismen. 

Konservatismen ställer sig bakom välfärdsstaten och vill skydda den. Detta har borgerliga konservativa gemensamt med de flesta socialdemokrater. 
 

Vad gäller familjepolitik har Kristdemokraterna aldrig släppt sin konservatism och är de borgerliga som mest stått upp för dessa ideal rakt igenom hela Allianssamarbetet. Men åsikten att själva få bestämma om exempelvis föräldraförsäkringen delar KD med en överväldigande majoritet av svenskarna – 75 % enligt Sifo
 

Många tror att konservativa avskyr homosexuella. Det är fel. De anser att samfunden själva ska få välja men om homosexuella vigs ska de ha samma status som heteroäktenskap. 
 

Feminism som att kvotera in kvinnor ställer inte konservativa upp på. Men att bekämpa alla typer av orättvisor. Därför vill många konservativa inte kalla sig feminister trots att de identifierar de flesta av problemen. 
 

Konservativa försvarar rätten till privat sjukvård och fler aktörer än de offentliga inom välfärden, något de alltså har gemensamt med liberaler. 
 

Konservativa förenas i liberalernas kritik på skatterna – de är nödvändiga för att finansiera välfärden men för höga i Sverige. 
 

Här kommer nyckelorden: konservativa bejakar det mångkulturella samhället. Men vill ha tydliga krav. 
 

Det är ingen anpassning till SD som håller på. Utan att det konservativa i borgerligheten återtas i större och större utsträckning, i syfte att bejaka partiernas kärnvärden. Och kärnväljare. De konservativa hemlösa borgerliga bjuds tillbaka hem. 

Det var nämligen dessa väljare som 2014 valde bort sina borgerliga partier. De hade tröttnat på att ignoreras i decennier. Sverigedemokraterna underskattas alltid av alla andra. De såg dessa hemlösa och ägnade valrörelsen och året innan att prata betydligt mindre invandring och betona olika konservativa värden. Kallade sig till och med socialkonservativ, en benämning socialdemokraterna har enligt Stig-Björn Ljunggren. Moderaterna är ett liberalkonservativt parti, som bekant betonat liberalismen länge och till och med gått åt socialliberalism i enstaka frågor. Som när de pratade om välfärd före värnskatt eller kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. 

Poirier Martinsson själv beskrev sin egen inställning till invandring så här
 

“Islam är en åder av friskt vatten”. 

Tycker katoliken Poirier Martinsson, vilket är förståeligt för att hans åsikter om abort, äktenskap etc har betydligt mer gemensamt med en konservativ muslim än jag som är borgerlig ateist. Hans citat kan fungera som åder av friskt vatten nästa gång islamofobi och konservatism eller borgerlighet slängs ut som någon förolämpning i debatten 

Konservativa är inte emot ett mångkulturellt samhälle alls. Så något riktigt konservativt parti är förstås inte Sverigedemokraterna. Men de såg en chans att locka några av de 25 % väljare som anser sig vara konservativa. Om en person känt sig tillräckligt ignorerad tillräckligt länge gör man något åt saken. Även om SD inte är något bra konservativt alternativ var det valet 2014 det enda konservativa alternativet. Där har ni bland annat ökningen till 13 %. 

Att de borgerliga äntligen efter åratal av dels tystnad om migration och integration som den så här i efterhand dåliga uppgörelsen med MP om politiken orsakat, återigen skaffar sig en egen politik är välkomnande och har ingenting med SDs invandringsfientlighet att göra. Utan det märkliga är att de övergav sin egen politik från första början. 

I andra sakfrågor ser man nu också att borgerligheten rör sig högerut efter sin långa vandring vänsterut, mot liberalismen. Starkare försvar, Nato-medlemsskap, värna valfriheten inom välfärden etc. 

Konflikten just nu inom svensk politik sker framför allt mellan de liberala och socialliberala som inte alls gillar att borgerligheten inte längre bara driver deras frågor och de konservativa. Det är aldrig kul att tappa politisk mark och makt. Men det är just detta det handlar om och har ingenting med någon normalisering till SD att göra. 

Det handlar om borgerliga normalisering. Det konservativa är lika normalt som det liberala inom borgerligheten. 
 

Allt är inte relativt

Tro och Solidaritet är de kristna sossarnas organisation. De har en hög position inom S och sitter till och med i partiledning. 

Nyligen valdes statsvetaren Ulf Bjereld till ordförande så honom och hans uttalanden får man numera ta med en nypa salt. 

De startades enligt dem själva för att “vaccinera mot högerinflytande i svensk kristenhet”
 

SSU hakade på den här linjen i kyrkovalet förra året och gjorde en liten film om att Jesus var sosse. 
 

Enligt deras stadgar ska de se oliktänkande som en stor tillgång. 
 

Med dialog verkar de mena 1) relativisering och 2) förnekelse. 

En av mina vänner satt nämligen på ett seminarium i Almedalen de ordnade och live-twittrade. Saker som kom ur den där panel var minst sagt hårresande och oroande. Seminariet handlade om Mellanöstern men den enda terrorist som lyftes fram var Behring Breivik. Och Mona Sahlins förslag mot ökat extremism var helt ärligt – fler moskéer. Nu har jag ingenting alls emot moskéer per se och tycker alla ska få privat utöva vilken religion de än må ha men det är rätt anmärksningsvärt att detta är svaret på just den fråga som ställdes tycker jag. 
 

Sedan började det balla ut på riktigt. Rashis Musa från Sveriges Unga Muslimer relativiserade IS-krigare genom meningen “En mans terrorist är en annan mans frihetskämpe”. Rimligt. 
 
Fd ordförande Weiderup hakade på att tyckte att IS inte har med islam att göra. 
 

Men sedan kom ändå crescendot i denna fars som utspelade sig – jämförelsen mellan Kristdemokraterna och IS. 

Ja, det är sant. 
 

Johansson försökte få Weiderud att förklara sig. 
 

Sedan försökte ordförande Bjereld att relativisera allt. Trots att han alltså inte ens var på seminariet. 
 

Igår var Tro och Solidaritet igång igen. Anna Ardin, medlem i styrelsen, jämförde att bestycka Gotland med att beväpna skolbarn. 
 

Jag försökte få Bjereld att svara på det här. Noll reaktion.
 

Man kan ju önska att detta vore engångsföreteelser men inte. Adrian Kaba sitter också i styrelsen och han har flera gånger uttryckt sig antisemitiskt. 

I en artikel i tidningen Dagen återger man vad Kaba skrivit på sin Facebook. Han hävdar att judarna är en del av en högerextrem rörelse.
 

Även Expressen lyfte fram detta i en artikel, och att Kaba på sin Facebook stödjer Hamas. 
 

Vad gjorde då ordföranden för Tro och Solidaritet, som då var Peter Weiderud? Han försvarade Kaba. Relativiserade hans uttalanden. 
 

Trots detta stod Kaba fast vid sin åsikt. 
 

I en svensk översättning av Hamas programförklaring kan man bland annat läsa följande: 
 

Judar ska dödas, jihadism och konspirationsteorier om judarna, pengar och media. 

Men det är tyvärr inte bara Tro och Solidaritet som tycker Hamas är trevliga. Även den socialdemokratiska regeringen, som ju direkt erkände Palestina och sedan höjde biståndet. Som bland annat går till Hamas. 

Svenska skattebetalare får under 5 år glädjen att ge bort 1,5 miljarder av sina pengar till Palestina.
 

Ironiskt har SIDA även med denna lilla passage om våld. Har de läst Hamas programförklaring?
 

Kristdemokratin kan jämföras med IS, företrädare som spridser antisemitisk propaganda och hyllar Hamas och folk som jämför att bestycka Gotland med att ge skolbarn vapen. Här har du människor som alltså har en representant i Socialdemokraternas partistyrelse, den som i dagsläget leds av statsministern. 

Jag vet inte ens vad jag ska säga faktiskt. 

 

Mediamys

Varje år delar Advokatsamfundet ut ett journalistpris.

Det har delats ut till en rad kända journalister och även redaktioner genom åren. 

De senaste åren har följande fått deras pris:

Ramberg har ju som jag visade i förra inlägget gjort sig känd för att rikta kängor mot media. Men tittar man på hennes blogg riktar sig dessa ensidigt mot Dagens Industri, Expressen och Svenska Dagbladet. Läser man hennes flöde hittar man en strid ström av hyllanden av……. DN och Aftonbladet. 

På bloggen har hon hyllat Aftonbladet. 
 

På Twitter lyfter Ramberg i princip uteslutande fram, när det gäller svensk media, DN och just Aftonbladet. 
 

En tidning som står överst på Rambergs shit-list är utan tvekan Dagens Industri. Det nyligen igångssatta drevet av Ramberg på sin blogg och via Twitter är inte första gången hon kritiserat dem. 

Hon har bland annat deltagit själv i Twitterdrev skapat av Karin Pettersson på…..just det, Aftonbladet. 
 

Och de hårda orden är knappast någon ny grej. I den här tweeten nedan kallar hon en artikel i Di för “transportskadat tankegods”.
 

Värt att ha i åtanke vad gäller tankar om objektivitet och saklighet. Och när nästa gång Ramberg drar fram klubban ur skåpet på den fina adressen på Östermalm och svingar den mot Dagens Industri, för det kommer,  vet vi varför.