Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Bli patreon genom att klicka här.  Eller Swisha: 0762096244. 

Fack-granskaren

Jag tänkte inleda denna bloggpost med att citera min antagonist Anders Lindberg: man ska inte tro allt man läser i tidningen. 

Idag publicerade nämligen Aftonbladet Debatt en artikel som signerades av två synes helt vanliga tjejer – en butiksanställd och en städare. 

De ville uttrycka sitt missnöje med idén att Sverige behöver lägre lägstalöner, något som bland annat OECD konstaterat.

Vi har helt enkelt alldeles för höga hinder IN till arbetsmarknaden. Från arbetslöshet och/eller studier och till jobb. 

Anledningen till att jag har versaler på ordet IN är för att artikelförfattarna inte riktigt hängt med i skillnaden mellan sänka lägstalöner och sänka löner generellt. De tror att alla vi som påtalar ingångslönerna som ett problem vill knacka på ders dörr, riva lite i deras löneavi och eventuellt toppa med ett rått skratt innan vi går igen. 

Men My och Erika kan vara helt lugna – debatten handlar alltså inte om deras löner. Utan om lägstalönerna. De som människor som inte inte har ett jobb alltså får. 

Vi tar det igen: sänkta ingångslöner är alltså sänkta ingångslöner.
 

De man får som ingång, första jobbet. Sänkta LÖNER är något annat. Det är något företag och fack kan komma överens om för att till exempel rädda ett företag undan konkurs. En tillfällig lösning. Ingågna avtal gäller. 

Artikeln är alltså skriven av My Sternberg och Erika Haraldsson, som presenteras som helt vanliga butiksbiträde respektive städare i faktarutan till artikeln. 

 

Är då dessa kvinnor bara helt vanliga arbetare som knutit näven i fickan och så här i juletid kände att nu kör vi en debattartikel?

Givetvis inte. 

De har båda digra CV:n från……arbetarrörelsen. Men detta är inget Aftonbladet tycker att du som läsare ska känna till. Tur nog finns Google. Eftersom allt som står i tidningen alltså inte är sant. 

Vi kan börja med My Sternberg.

Hon är 24 år och pluggar, alltså jobbar hon bara extra i butik. Och hon är aktiv i LO-facket Handels. 
 

Under valrörelsen jobbade hon åt Handelsanställdas förbund som telemarketer. På en dag hade Stockholm där Sternberg jobbade ringt 3 500 peronser och fick tårta, vilket tidningen Handelsnytt rapporterade om.

 

Sternberg har även haft sommarjobb på LO centralt. I somras var hon anställd av LO Stockholm att under 5 veckor åka runt och informera sommarjobbare om facket. 

Som ni kan se i listan nedan gjorde även den andra artikelförfattaren  Erika Haraldsson detta i somras. Jag antar att hon kanske tog tjänstledigt då?

 

Räcker detta?

Nix, Sternberg var även en av de utvalda att 2015 gå Arenas försök till Stureakademin – Arenaakademin. I presentationen kan man läsa att My alltså läser till akademikeryrket personalvetare och även är en del av Ung Vänsterns fackliga utskott. 

 

Stenberg skriver också på Politism, och specifikt den delen som är tydliga PR-texter köpta av LO. För det sponsrade innehållet som ni ser nedan är köpt av just LO. Och hennes texter handlar om…..minimilöner. Det är alltså hennes uppdrag på Politism. Att skriva just sådana texter som hon nu fått publicerad på Aftonbladet Debatt, men då som “vanliga arbetare”.
 

Erika Haraldsson skriver också på Politism och som av en slump även hon på den sida som LO betalar för att PR-artiklar ska upprepa mantrat att sänkta ingångslöner är 1) dåligt 2) sprida myten om att det är samma sak som sänkta LÖNER. 

 

Men Haraldsson har fler strängar på sin lyra. 

Den 14 augusti 2011 fanns hon till exempel med i en artikel i tidningen Fastighetsfolk där hon pratar om ett annat extrajobb – som försäkringsinformatör för Folksam försäkringar på uppdrag av just Handels. 

 

I november i år var hon Fastighets representant på LO:s Ungdomsforum.  Och som jag sa skrev längre upp jobbade hon alltså åt LO Stockholm under sommaren 2014, det vill säga valrörelsen. 

 

Nu när vi konstaterat att My och Erika inte alls är vanliga arbetare utan en del av LO och deras debattartikel alltså ska betraktas som lika sponsrad av LO som de “artiklar” de publicerar på Politism är kan få bena lite mer i innehållet. 

Till exempel det här påståendet: att de efter hyra och busskort är betald har 2 000 kronor kvar. 

 

Om vi då kollar på vad just städare och butiksanställda tjänar i Sverige kan man hitta den statistiken på bland annat Medlingsinstitutets hemsida. 

Jag vet inte exakt vilket avtal de omfattas om men eftersom vi vet att de är 24 respektive 25 år (se faktarutorna ovan) vet vi att Haraldsson som jobbar inom Fastighets åtminstone inte tjänar lägre än 21 090 kronor per månad. 

Och Sternberg förmodligen tjänar 21 949 kronor per månad. Avtalen nedan är 2014 års nivåer dessutom. 

 

Efter skatt har alltså My Sternberg på en heltidslön ungeför 15 500 kronor. Erika Haraldsson ca 14 700 kronor. 

Om de efter busskort och hyra har 2 000 kronor kvar har de alltså hyror på cirka 12 000 kronor var, givet att ett busskort kostar ca 1000 kronor per månad. 

Var utanför Uppsala kostar hyran 12 000 kronor för en etta? Eller hyr hon ett stort hus själv? Det finns alltså anledning att kraftigt ifrågasätta uppgiften att de båda har 2 000 kronor kvar när hyra och busskort är betalda. 

Om det inte är så att dessa kvinnor inte jobbar heltid. Vilket inte nämns någonstans i artikeln. Vi vet däremot att My Sternberg knappast jobbar heltid då hon ju pluggar heltid till HR-specialist på Universitetet och med all sannolikhet åtminstone delvis försörjer sig via studiemedel. 

Men 21 000 kronor per månad är alltså någon typ av lågvattenmärke när det kommer till inkomst, om man ska tro artikelförfattaren. 

Återigen handlar sänkta ingångslöner inte om att sänka just deras löner. Utan ingångslönerna. 

Jag undrar stilla vad en förskollärare med 4 års utbildning tycker om den inställningen? Att en outbildad städare respektive butiksbiträde redan vid 24-25 års åldern tjänar 21 000 – 22 000 när de efter 10 års erfarenhet och hundratusentals kronor i studielån tjänar 24 000 kr?

Och dessutom har mage att klaga. 

 

Eller en polis, som har en svår uttagning och sedan 2 års studier först, tycker om detta när de efter nästan 10 års tjänst tjänar 3 000 kronor mer än tjej som viker och säljer kläder gör? Poliser som jobbar nätter, julaftnar och midsommar, som har jour och tar hand om skärvorna av livets baksida på heltid. 

 

Slutligen klämmer artikelförfattarna till med orättvisan i att vissa av de som tycker ingångslönerna är för höga tjänar “för mycket” själva. Exempelvis Carola Lemne, VD för Svenskt Näringsliv. 

 

Att Jan Helin, som ytterst är deras egen chef någonstans eftersom han är chefredaktör för Aftonbladet som äger Politism till 50 % där de skriver, tjänar betydligt mer verkar i sammanhanget irrelevant. För Jan Helin tjänar alltså 625 000 kronor per månad.

 

Kontentan av allt detta är följande: det är avtalsrörelse nu. Det innebär att LO och arbetsgivarna, som representeras av Svenskt Näringsliv, ska komma överens om nya löneavtal som ska gälla framöver. Vissa 1 år, men de flesta flera år. 

Som denna artikelgenomgång redan visat är alltså LO redan väldigt aktiva i sin opinionsbildning inför avtalsrörelsen.

Så ser ni en nyhet eller debattinlägg eller något annat av någon “okänd person”, kan ni vara rätt säkra på att bakom allt står någon fackligt aktiv som på  indirekt eller direkt uppdrag av LO placerat inlägget där. 

Tro inte på allt ni läser i tidningen. 

 

Årskrönika 2015

Det är på den här tiden av året man brukar sammanfatta vad som hänt. 

För mig har det varit mitt mest framgångsrika år någonsin. 

2015 var året då jag slog igenom och mitt företag slog alla rekord. Till mångas förtret. 

Och jag har massa roliga saker planerade för 2016, inte minst digitalt. För just sociala medier har kommit att bli min specialistkompetens. 

Vad har då hänt? 

Vi kan ju börja från början.

Jag startade min opinionsbildningskarriär den 1 februari 2014. Då hade jag ett Twitterkonto på 758 följare. 

Jag hade rätt nyligen sagt upp min kolumn på Aftonbladet Debatt, som jag haft 18 månader. För den blev jag faktiskt upptäckt på Facebook, roligt nog. Sant. Jag blev kontaktad av Irene Beertema Strömmer, då redaktör på Aftonbladet Debatt efter att hon läst mina statusuppdateringar. 

Här är min gamla byline därifrån.

Jag skrev mellan december 2012 och sommaren 2013. Jag sa själv upp kolumnen för att jag började ett nytt jobb i augusti. Företaget tillät inga sådana egna kanaler. 

 

Så den 1 februari 2014 satt jag alltså med en nystartad Public Affairs-firma och ett twitterkonto.

Där är nollpunkten. Ingen krönika,  ingen blogg, inget annat än ett Twitterkonto. 

När jag nu ser tillbaka på vad som hänt senaste året blir jag rätt förundrad. 

Idag har jag över 14 100 följare på Twitter.

Utan att företräda ett parti, en organisation, ett företag. Eller ha gjort det. Utan att vara kändis. 

 

Idag får jag sällan färre än 50 RT (retweets) på mina tweets. Jag får ofta över 100 RT. 

Flest RT hittills fick jag i juli.  651 RT. Det ironiska i detta är att Timbuktu har över 220 000 följare men fick bara 25 RT på sitt svar till mig. 

För övrigt genererade det blogginlägget om Timbuktu 4 artiklar och ett Studio Ett. 

 

Nyss dök den här upp i högermarginalen på mitt Twitterkonto.

139 000 impresssions på 24 timmar bara.

Var det något särskilt som hände? Nej. Detta är ett vanligt dygn bara. 

 

Min största kanal är dock min blogg. Den startade jag den 11 september 2014, i valveckan. Jag behövde någonstans att lägga upp saker som inte passade för artiklar och ha en kanal jag kontrollerade själv. 

Det tog bara några månader innan trafiken på bloggen kom upp i 50 000 unika besökare, vilket den gjorde i december då jag skrev om Mehmet Kaplan. 

I år har jag hittills haft en helt otrolig utveckling. 

Nästan 2,2 miljoner sidvisningar och 878 000 unika besök sedan 1 januari. 

 

Jag driver den helt själv. Och uppdaterar den i snitt 3-4 gånger per vecka. Fler än 16 inlägg per månad är sällsynt. 

Ändå är mitt genomsnitt på unika besök på bloggen i dagsläget 100-120 000. Varje månad.

Utan en enda annons. 

Jag har fler besökare varje månad än tidningen Entreprenör och tidningen Arbetet tillsammans har. De har varsin redaktion med journalister och en betydligt större budget än jag. 

Jag tog dessa exempel eftersom Arbetet är fd LO-tidningen är och deras officiella tidning, och den tidning som är motsvarande Arbetet. Eftersom jag skriver mycket om just LO. 

Mellan mars och juli var mitt snitt 80 0000- 100 0000 unika besökare per månad. Efter bara ett halvår som bloggare 

Sedan juli, då jag under en enda dag fick 54 000 unika besök på bloggen, höjdes mitt genomsnitt till mitt nuvarande på 100 000 – 120 000.
 

Flest besökare hittills hade jag i mars 2015, då 161 492 unika besök registrerades. 

Jag driver idag en av landets största politiska bloggar. 

 

I oktober kom jag nästan upp i det antalet, med 154 960 unika besökare. 

 

För att sätta dessa siffror i perspektiv har jag gått till KIA-index som är en officiell mättjänst för just webbsidors trafik.

I snitt har jag alltså 25 000 – 30 000 unika besök per vecka. 

Det betyder att jag har lika många eller fler besökare än dessa sajter.

Notera Dagens Arbete längst ner. 

En vanlig månad har min blogg fler besökare än de. 

Alla dessa sajter drivs av en redaktion och uppdateras hela tiden. Jag är ensam. 

 

Detta är mitt genomsnitt. 

Om vi då tar vecka 31, som är veckan då jag publicerade mitt inlägg om Timbuktu. Min bästa vecka 2015 sett till trafik. 

Totalt vecka 31 hade jag 91 322 unika besökare och 129 000 sidvisningar. 

 

Min bästa vecka 2015 slog jag dessa sajter (Monster är med som referens uppåt): 

 

Utan redaktion och utan ens en ordentlig sajt. Min sajt ligger via Hemsida24, som kostar
1 500 kronor per år. Mina utvecklingskostnader hittills uppgår till noll kronor. 

Det där Twitterkontot i februari 2014 ledde mig  till bland annat detta – en intervju i Simon Svenssons podcast “Veckans viktigaste intervju” i oktober 2014.

Anledningen till att jag tar upp detta är att detta ledde till att jag själv började podda. 

 

I december 2015 spelade jag in det första avsnittet av podcasten Borgarbrackor, som jag de första 10 avsnitten gjorde med Jenny Sonesson. 

Jag fick ett startbidrag på 60 000 av Stiftelsen Fritt Näringsliv. De första avsnitten klippte andra, sedan lärde jag mig klippa själv. I augusti skaffade jag egna mikrofoner och spelar numera in på kontoret. 
 

Nu kör jag själv och bjuder in olika smarta och roliga borgerliga personer att podda två avsnitt med mig. Jag har ännu inte verkligen marknadsfört podden, vilket är mitt dåliga samvete.

Men jag har trots detta än nästan 60 000 nerladdningar för året. 

 

I november 2014 fick jag uppdraget som Slöseriombudsman på uppdrag av Skattebetalarna, ett uppdrag som jag haft hela 2015.

Det sa jag själv upp i slutet av oktober för att jag tycker att man inte ska sitta längre. Jag tycker också att någon annan kan få möjligheten samt på grund av tidsbrist faktiskt. 

Under min SlösO-tid ökade jag antalet följare i Facebookgruppen med över 15 000 personer.

Netto, det vill säga trots att vissa vänsterpersoner blev sura över att jag tog över. 

Jag har själv grävt upp slöserier, bland annat kranbilsbaletten i Nacka och det institutionaliserade slöseriet i fd Ungdomsstyrelsen. Mitt arbetssätt kommer Skattebetalarna i fortsättningen använda sig av när det gäller 2016 års Slöseriombudsman. 

 

I maj blev jag av den politiska redaktören PM Nilsson tillfrågad om jag ville skriva ledare för Dagens Industri under hela juni och Almedalsveckan, vilket jag gjorde. 

Mina krönikor delades flitigt och kom flera gånger upp på Di.se:s Tio-i-topp lista. 

Jag är inte journalistutbildad och har inte ens gått en skrivarkurs. Eller någon ledarskribentskola. Jag har faktiskt aldrig ens satt min fot på en redaktion före ledarvikariatet på Di. 

Min första artikel skrev jag som kolumnist i Aftonbladet. Min första ledartext i Dagens Industri. 

 

I september jag omslag på tidningen Arena, med ett tre uppslag långt porträtt i tidningen. 

 

I oktober tog jag tag i Facebook och skaffade mig äntligen en officiell sida.

På två månader bara har den genererat 1 658 medlemmar/gillningar.  

 

I höstas testade jag att göra film för första gången. Spontant. Jag spelade in den på mitt hemmakontor med bokstavligen talat bara A4-papper, sax, häftapparat, en svart tuschpenna, en skrivare och en Iphone. 

Filmen var till LO och genererade över 22 000 visningar. Som allt jag gör utan en enda krona i annonsbudget. Bara organiskt. Och med noll kronor i inspeldningsbudget. 

 

Under 2015 har jag varit fast kolumnist på Dagens Samhälle varannan vecka.

Jag har ofta legat på Mest Lästa-listan och min krönika om avsaknaden av rika i Sverige nådde upp till 9 300 delningar/gillningar på Facebook, vilket jag utan att ha tillgång till deras interna statistik är tämligen säker på var den mest delade krönikan av alla krönikörer under 2015. 

En sådan hög siffra är över huvudtaget mycket bra för vilken tidning som helst. Nyligen jublade Fredrik Virtanen över 15 000, och hans skriver för landets största tidning. Inte den bästa, men den största. 

 

Jag har även skrivit kolumner åt Borås Tidnings ledarsida som fast kolumnist till augusti samt varit gästkrönikör i Smålandsposten under hösten. 

Jag har också skrivit krönikor åt sajten Driva Eget. 

Hur är det då med mitt företag?

Som ni vet har jag ofta ett ekonomiskt perspektiv när jag skriver och jag har läst åskilliga årsredovisningar under året. 

Därför var det rätt kul att Dagens Opinion tyckte mitt bokslut var så intressant att de skrev en artikel om det i augusti. 

 

Mina första 11 månader som egentföretagare inom opinionsbildning omsatte jag alltså
927 000 kronor. På en person, i en nystartad verksamhet.

Jag började med ett Twitterkonto på 758 följare. Det var grunden till allt det jag uppnått hittills. 

Mitt bokslut kommer inte förrän i sommar.

Men jag kan redan nu avslöja att min omsättning kommer att komma upp till cirka
1,6 miljoner i år.  Fortfarande på en enda person. 

En ökning med över 70 %. 

När Politism alltså kostar 850 000 kronor per månad i ren fölust ökar deras värsta konkurrent sin omsättning med 70 % och kommer göra en bra vinst i år. Jag kommer också kunna ta min första utdelning. 

De har en hel redaktion och marknadsförs på landets största tidning.

Jag ligger på egen domän utan en enda annons någonstans eller utan att ligga på någon tidning. 

All trafik jag får har jag fått organiskt,  inga är köpta via traditionell marknadsföring och PR. 

Mina enda marknadsföringskanaler har varit mitt privata Facebook-konto, gruppen Alliansens Vänner på Facebook och mitt Twitterkonto. 
 

Vad ska jag då göra 2016?

Jag har massor inplanerat. 

En av de största sakerna är att jag ska skriva en bok. Jag har redan ett förlag. 

Mer information om det projektet kommer efter helgerna.

Jag kommer fortsätta att utveckla min konsultverksamhet och skaffa ännu fler kunder. 

Jag ska fortsätta samarbeta med geniala satirtecknarna bakom I fablernas land, som bland annat gjort den här bilden. 

 

Och framför allt kommer jag 2016 att uppgradera mina digitala kanaler, snygga till dem och satsa på att få ännu fler följare. 

Just detta har varit nedprioriterat men nu har jag nya samarbetspartners och har en digital plan för att öka min spridning ännu mer. Bloggen kommer få nytt utseende, jag kommer fortsätta med podcasten Borgarbrackor och fortsätta vara nyfiken på nya kanaler. 

Jag ska bli ännu bättre på sociala medier helt enkelt. Och fortsätta att påverka samhället, media och politiker. Driva opinion. 

Jag kommer garanterat att dyka upp i fler tidningar, vilka är dock inte klart ännu. 

2015 har varit ett helt magiskt år. 

Så min enda slutsats av det är: 

Allt kan hända 2016! 🙂

Stort tack alla ni som varit med på min resa hittills, stöttat mig, delat mina inlägg och artiklar, skrivit fina kommentarer på bloggen och skickat fantastiska mail. 

Nu fortsätter vi resan. 

Som en stridsbåt 90 på Dumhetens hav åker jag vidare mot nya avslöjanden av hyckleri, slöseri och andra dumheter. 

 

6 F – gubbväldet

Bilden är gjord av satirtecknarna “I fablernas land”

 

Avtalsrörelsen är igång. 

Ofta brukar LO centralt har samordning, där “märket”, det vill säga taket, sätts av bland annat IF Metall. 

Men samordningen havererade i år. Så förbunden kör nu solo. Alla utom 6 F. Det betyder “6 fackförbund i samverkan“. Man tror kanske att detta betyder att det är just sex fackförbund men för att skoja till det är det bara fem. 

SEKO, Målarna, Elektrikerna, Byggnads och Fastighetsanställdas förbund. 6 F är ett aktiebolag som dessa bildat och flyttat över alla administration till. Men även sin opinionsbildning. De finansierar bland annat Katalys, som Daniel Suhonen driver med en kompis. 

Kraven inför årets avtalsrörelse är följande:

– minst 800 kronor i högre lön för alla, med lägst nivå 3,2 % av lönen
– löneökningar som ökar rättvisan och jämställdheten på svensk arbetsmarknad
– satsningar på de lägst avlönade
– satsning på att minska löneklyftorna mellan kvinnor och män
– ökat skydd för arbetstagarnas integritet
– begränsa visstidsanställningar och de osäkra anställningsformerna 
 

Noterade ni fokuset på jämställdhet?

Det låter ju kanon. Att de vill satsa på detta. Modernt. Solidariskt. Och extra intressant eftersom förbunden i 6 F är att de i huvudsak består av män. 

Nu brukar inte jag fokusera på kön som bekant men mot bakgrund att både LO centralt och bland annat Byggnads gjort ett stort nummer av detta i år, i kombination med den berömda solidariteten, är det intressant.

 

Nu tycker jag inte att fokus på kvinnors löner och arbetssituation är fel. Alls. Men när man slår sig för bröstet i stora kampanjer bara för att få bra press kan man ha synpunkter. 

För solidariteten är som bortblåst när det kommer till kritan – lönenivåer. 

Anledningen till att samordningen sprack var bland annat att Kommunal, som organiserar flest kvinnor, vägrade låta industrin gå före denna gång.

I själva fackförbunden i 6 F dominerar en person tydligt – den medelålders gubben. 

Nedan kan ni se hur förbundens möten brukar se ut. 

Bilderna är tagna med min kamera och jag har därmed upphovsrätt på dem enligt lagen om upphovsrätt. Varför gjorde jag så? För att jag fick ett surt mail. But you can’t play a player.

Och så här här ser det ut vad gäller “walk the talk” i fackförbundens egna kvinnofokus. 

 

Det här med “löneökningar som ökar rättvisan och jämställdheten på svensk arbetsmarknad” och “satsning på att minska löneklyftorna mellan kvinnor och män”, vad innebär det egentligen?

De ville ju inte låta Kommunals medlemmar få sätta märket i år och de har själva inga kvinnor på förtroendeposter i fackförbunden, som vi kan se på bilderna. 

Jag tror vi ska läsa 6 F:s krav på jämställdet som lajv faktiskt. De lajvar fokus på jämställdhet och hoppas att ingen märker att alla har mustasch. 

En annan sak som är tydligt i kraven från 6 F är att de vill höja miniminivåerna.

Vi har idag en av världens mest sammanpressade lönestrukturer och får gång och gång kritik från OECD att vi har för höga trösklar in på arbetsmarknaden. Vi har nu 200 000 personer, en stor majoritet utan utbildning, som väntar på att få asyl och börja jobba. I detta  läge väljer LO att fokusera på att höja redan skyhöga ingångslöner. 

De mansdominerade ingångslönerna alltså. Man har alltså varken solidaritet med kvinnor eller de som står utan jobb utan vill istället göra det det ännu svårare att få jobb. 

När det handlar om pengar är man sig själv närmast, som bekant. 

Det är helt okej i min bok att ensidigt fokusera på sina egna medlemmar men då ska man också behandlas som det smala särintresse man är och inte särbehandlas av makten som några som bryr sig om något annat. Till exempel vad som är bäst för kvinnor. Eller vad som är bäst för samhället. 

Så här ser fackförbunden i 6 F:s minimilöner ut. Det som de nu vill höja. På Medlingsinstitutets hemsida kan man hitta hela tabellen. 

Som 20-åring utan erfarenhet eller utbildning får du 21 015 kr i fastighetsbranschen, som nyutbildad elektriker 16 781 kronor, SEKO erbjuder 19 274 kronor och Byggnads 25 976 kronor. 

 

Nedan ser ni Kommunals minimilöner. Jämfört med Byggnads kan man säga att det är en bit upp. 

 

Frihet, “jämlikhet” men framför allt BRODERSKAP

Solidaritet FTW!*

* For the win

Anständig lön?

När LO ska försvara varför deras “omsorg” om arbetande invandrare är lika med utvisning brukar de prata om “anständig lön”. 

Man måste kunna leva på sin lön

Och det tycker ju alla. En så kallad öppen dörr. 

Men vad är då en anständig lön, i LO:s värld?

Nu vet vi redan sedan förra inlägget att deras definition är något snävare än resten av samhällets – 180 kronor för lite per månad är anständighetens gräns. I alla fall om du sitter proppmätt i LO-borgen och delar ut utvisningsrekommendationer på löpande band eller har som jobb att i neonfärgad reflexväst stå i vägen för kunder utanför små bagerier i Linköping. 

Här är ett exempel på vad LO tycker är oanständiga löner.

​32 000 kronor per månad. För det tackade de nej till utan krävde 34 000 kronor. För byggnadsarbetare.  

 

34 000 kronor är alltså 10 000 kronor MER i månaden än en lärare eller polis tjänar efter 10 år i yrket. 

LO använder ofta argumentet att lägre löner än minimilönerna på 16 000 – 25 000 kronor är lika med slavlöner. Det “måste löna sig att gå till jobbet”. Vilket det med LO:s retorik inte gör om man tjänar mindre än ca 22 000 efter skatt, vilket är lönen Byggnads nekade i konflikten ovan. 

 

Tjänar du 19 500 och inte 19 680 kronor per månad lönar det sig alltså inte att kliva upp varje morgon, vilket iraniern som nu utvisas gjorde. 

Betänk då att mitt förra inlägg samt artikeln Tobias Gerdås från LO skrev handlar om minimilöner. Medan bedömningen facken gör på uppdrag av Migrationsverket handlar om vilken lön just den individen “har rätt till” OM de hade haft kollektivavtal. 

I artikeln kallar LO centralt att sänka ingångslöner är “moraliskt förkastligt” och kallar åsikten att de är för höga för något från “dinosauriernas tid”. 

 

Sen kommer det. Påståendet att lönerna är för låga idag. 

Återigen, det handlar om minimilönerna. 

Och som exempel tar han alltså givetvis det lägsta han kan hitta i den långa listan av ingångslöner, 15 336 kronor, där de flesta ligger på minst 18 000 per månad för en 18-åring utan erfarenhet. 

Exemplet han tar ger 10 735 kronor efter skatt varje månad.

Skulle han istället tagit Byggnads lägstalön för yrkesutbildade på Medlingsinstitutets hemsida, vilket är 25 976 kronor per månad är summan efter skatt 18 183 kronor. 

 

Men vad kan man då leva på i Sverige?

Eftersom nu allt lägre än mellan 10 735 kronor och 18 183 kronor är oanständigt och omoraliskt. 

Tja, vi kan väl börja kolla vad de 420 000 personer som har lägst inkomst har. Då tänker ni försörjningsstöd. Och så skulle det kunna vara men högskolestudenter ligger på en lägre nivå.

 

Om du inte jobbat tidigare, är under 25 år och inte har några barn får du max 9 904 kronor per månad i studiemedel.

Inkomsten är skattefri eftersom den utgörs av lån samt bidrag. Skattefriheten gör också att studenter har NOLL kronor i SGI (sjukpenningsgrundande inkomst), vilket både föräldrapenning och sjukpenning bygger på. De får alltså lägsta nivån här vid sådana behov. De har heller ingen a-kassa eftersom det också bygger på inkomst av tjänst och den skatt man då betalar på detta. Fråga de som nolltaxerar av andra anledningar hur mycket sjukpenning de fick när de blev sjuka. Noll kronor förmodligen. 

Och blir du sjuk som student kan du dessutom rätt snabbt bli av med CSN en termin. För tar du inte dina poäng dras hela din försörjning in tills du tagit dem. Sjuk är alltså inte ett alternativ för just studenter till skillnad från resten i samhället.  

 

Men, du får bara studiemedel 40 veckor om året. De övriga 12 veckorna, det vill säga sommarmånaderna, förväntas du som student leva på sparade pengar eller luft, om du inte hittat ett sommarjobb. 

Alltså är den egentliga månadsinkomsten som student, det förväntas att leva på
7 618 kronor. 

420 000 personer varje år lever alltså på 7 618 kronor per månad i flera år. 

Blir de sjuka eller får barn får de den abosluta miniminivån i sjukpenning för att de har noll i SGI. Om de ens får sjukpenning. 

Inte ens om du räknar med det tillägg du kan få om du jobbat innan når studenterna upp till “anständighetens gräns” på 10 735 kronor. 

 

För då hamnar du på en månadsinkomst utslaget på 52 veckor och inte de 40 veckor du har inkomst, på 10 328 kronor. 

Men denna inkomst får du bara om du är minst 25 år och har tjänat minst 15 389 kronor per månad under det året innan du börjar plugga. Du måste ha haft inkomst ett helt år. Har du alltså tjänat mindre, jobbat under mindre tid eller är under 25 år får du inte en krona i extra lån. 

En student har exakt samma utgifter som alla andra.

De måste betala hyra, el, telefon, TV-avgift och mat. Dessutom ska de betala dyr kurslitteratur. Blir det något kvar kan de ha råd att dricka öl från Systemet och köpa en tröja från HM. Gå på krogen, resa, köpa dyra sneakers och annat facket mer än gärna använder som bevis på fattigdom om man inte har råd med, kan studenter se sig blåa efter. 

Ändå studerar alltså 420 000 personer varje år. Ingen svälter ihjäl. Ingen bor utomhus. Ingen lever ett slavliv. Genom alla tider har studenter fixat att leva på mindre än försörjningsstödet är. För det är högre eftersom socialen förutom ger dig en summa per månad även betalar din hyra.

Är inte detta märkligt?

Att om en 19-årig snickare tjänar mindre än 18 000 i månaden är det omoraliskt men en student lever 3-4 år på 7 618 kronor utan att LO en enda gång kallar detta slavlön?

Och om en företagssam iranier som bott här i 5 år tjänar 19 500 per månad istället för 19 680 kronor utvisas han “av omsorg” med honom själv. 

Ska vi prata om åsikter från dinosaurietiden är det LO som står för dem. 

 

LO låser dörren

Bilden är gjord av “I fablernas land”

I veckan har det varit en stor nyhet om invandraren som tjänade 180 kronor för lite för att miniminivån höjts utan att företaget observerade det och därför nu utvisas.

Trots att han jobbar och betalar skatt i Sverige sedan flera år. Hans barn har inte längre någon anknytning till födelselandet. 

 

Men det här måste väl ändå vara ett undantag, tänker kanske ni. 

Nej. 

För så här blir det och ofta, när man ger facken i praktiken veto över vem som får stanna här om de har jobb. Om du inte har jobb är alla välkomna. I sann gammal LO-anda.

Det är nämligen LO som i princip samtliga fall undertecknar det papper som sedan ligger till grund för Migrationsverkets beslut för att dra in arbetstillståndet och utvisa personerna. 

Kom gärna hit men jobba för Guds skull inte. 

Som till exempel Gustavo från Bolivia, som migrerade för att få ett bättre liv och tjänade 30 000 kronor per månad. En jättebralön. Nu utvisad.

 

Eller den här kvinnan som jobbat och samtidigt studerat för att lära sig svenska och som dessutom fick den saknade ersättningen retroaktivt för att hon skulle slippa få problem. 

Hjälpte det? Nej. Hon utvisades ändå. 

 

Av samma skäl utvisades en man till Peru trots att han jobbat och gjort så bra ifrån sig att han sparat ihop till kontantinsatsen till en lägenhet. Han tjänade dessutom flera tusen kronor mer än miniminivån 2014. Men på grund av en miss att nivån höjdes 2012 utan att de observerade det utvisades han. Även om företaget betalade ut ersättningen retroaktivt. 

 

I ett annat fall krävde Byggnads att mannen från Albanien skulle tjäna 32 000 kronor och “av omsorg om arbetstagaren” anmärkte på detta när hans tillstånd granskades. Av omsorg skickades han därför hem. 

 

Regeringen har gett facken i princip enväldig makt att avgöra om någon som fått ett jobb och gör rätt för sig ska få stanna eller utvisas. Och det spelar ingen roll om det nu är korrekt. Om den mänskliga faktorn gjort att invandraren bara fått 1 krona mindre än kollektivavtalet har facket rätt att säga nej och Migrationsverket kan inget annat göra än att dra in tillståndet och besluta av avvisning. För de måste följa Utlänningslagen. 

Alla skäl till avslag handlar i detta område handlar i princip om lönen.

Problemen är flera. 

Jag tänker börja med minimilöner.

För de är ett problem generellt vad gäller sysselsättningen bland utlandsfödda och de med låg utbildning. 

Miniminivå betyder att ett företag med kollektivavtal inte får ge en anställd lägre lön. Alldeles oavsett om du och arbetstagaren skulle kunna komma överens om något annat. Observera att det handlar om företag med kollektivavtal, det finns massa företag utan det och där gäller fortfarande avtalsfriheten. Så en infödd svensk kan alltså tjäna det han/hon och företaget kommit överens om men är du invandrare måste lönen ligga på kollektivavtalens exakt nivå oavsett om företaget har kollektivavtal eller inte. 

Olika regler för olika personer. 

 

På Medlingsinstitutet kan man läsa en sammanställning, även om just miniminivåer inte alls är så lätt att få tag på faktiskt. Jag har tidigare försökt hitta en bra tabell och gått bet. Facken vill inte skriva ut dem om de slipper. Testa att söka på exempelvis LO:s hemsida. Där finns ingen information att hitta om minimilöner. Det kanske finns en god anledning till det. 

Där kan man nämligen bland annat se att en 18-åring fastighetsskötare utan erfarenhet eller utbildning ska få minst 16 419 kronor per månad.  Det är i princip den lägsta lönen jag kan hitta i hela arket. Du kan inte komma lägre i fackens värld. Det motsvarar 11 500 efter skatt.

Men lönen stiger rätt snabbt. Är du bara 2 år äldre får du med 2015 års avtal (sista kolumnen) 21 015 kronor. Utan utbildning eller erfarenhet. Det är en ökning med 30 %. 

Är du medlem i SEKO och är 18 år får du utan erfarenhet 19 274 kronor. Har du två års erfarenhet får du 22 205 kronor istället. 

 

Livsmedelsarbetarförbundet, mitt favoritförbund, som organiserar folk som jobbar i matfabriker, som bagare eller liknande ger 18-åringar utan erfarenhet hela 21 616 kronor i ingångslön och har du jobbat ett år får du 5,5 % mer direkt. 

Handelsanställda har ännu bättre betalt. Om du är chaufför och kör mat till butiker till exempel, är 20 år och har varit anställd 6 månader får du 23 000 kronor per månad. 

 

Allra bäst har de som oftast säger nej till Migrationsverket – Byggnads. De som stod och skrek “Go home” åt det lettiska företaget Laval, som ni kanske minns. De är ett av LO:s mest protektionistiska förbund och säger alltid nej till allt som rör invandring och jobb och konkurrens, om de får chansen. 

Är du 19 år och har gått Byggprogrammet på gymnasiet får du 25 976 kronor per månad direkt från gymnasiet. 

 

Det är en jättebra lön. Framför allt om du är 19 år. Fråga landets poliser.

De tjänar samma men först efter 10 år i tjänst och efter att ha tagit hand om samhällets baksida åt oss andra

 

Eller fråga en lärare.

Enligt Lärarförbundet tjänar deras  medlemmar efter 10 år som grundskolelärare inte ens 500 kronor mer än en 19-årig snickare. 

 

Här finns flera problem inbakade, som ni kan notera. Dels att en lärare har 5 års utbildning och ca 350 000 i studieskulder. De måste börja betala efter ett år och då minskar alltså nettolönen med ca 1 000- 1 500 kronor per månad. Faktiskt lön är alltså lägre än snickarens. 

Och läraren ligger 5 årsinkomster back, vilket för snickaren motsvaras av minst 1,5 miljoner kronor. Som läraren alltså aldrig kommer komma i kapp. 

Ett annat problem är att en person som precis kommit till Sverige och inte har någon utbildning, inte kan språket eller något annat om hur samhället fungerar inte producerar ett värde till dessa höga ingångslöner. 

Vi hade innan 2015 års stora invandring 1,6 miljoner utlandsfödda i Sverige.

När 2015 är slut kommer alltså totala siffran vara närmare 1,8 miljoner. 

 

I valrörelsen kunde man höra Alliansens företrädare säga att varje dag går 600 000 utlandsfödda till jobbet.

Det var inte riktigt sant, för siffran 600 000 är antal sysselsatta men du är sysselsatt enligt statistiken om du arbetar 1 timme per vecka eller är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Inget av dessa innebär att du bidrar mer till systemet än du kostar. 

I själva verket går drygt 500 000 personer till ett heltsjobb. 

1,2 miljoner jobbar alltså inte.

En del i denna grupp är barn och går i skolan men den absoluta majoriteten är i arbetsför ålder. I år har gruppen fyllts på med ytterligare 150 000 peronser ungefär. 

 

Sysselsättningsgraden varierar också kraftigt i grupperna, där just de länder som står för hela flyktingvågen – Afrika och Asien – är sämst i klassen.

Efter 9 år i landet är bara 35 % av afrikanerna sysselsatta och 42 % från Asien.

Det tar 10-20 år för att 50-60 % ska vara sysselsatta och där fortfarande häflten eller nästan hälften inte det. 

 

Att LO får makt av Socialdemokraterna är inget nytt och fortfarande i allra högsta grad aktuellt. De ger dem tiotals miljoner varje år, i utbyte mot lagstiftning. Men att Alliansregeringen inte gjort allt de kan för att minska LO:s oproportioneliga makt är märkligt. 

För i propositionen från 2007 som bland annat tog bort den arbetsmarknadsprövning som LO fått från tidigare S-regeringar och som innebar att man tvingade alla företag att först se om någon svensk kunde få jobbet (!), behöll de skrivelsen att alla måste ha EXAKT samma lön som kollektivavtalen. 

 

Detta hade Advokatsamfundet relevanta synpunkter på som remissinstans och ansåg att man istället borde ange marknadsmässiga villkor som regel, för att kollektivavtal ger liten vägledning till Migrationsverket som fattar beslutet. 

Varför en borgerlig regering INTE ansåg att marknadsmässiga villkor är en bättre skrivning än att  det måste vara exakt samma lön som kollektivavtalen och därmed ta bort fackens veto är totalt obegripligt. 

 

Alltså är vi nu fast i en lagtext som i praktiken ger LO, för samtliga exempel där folk med jobb som utvisas är baserat på yttranden just från LO, veto över vem som får stanna och vem som inte får det. 

Nedan ser ni den blankett som Migrationsverket skickar till berört fack.

LO-facket HRF som organiserar hotell- och restaurangbranschen, där en hel del enkla jobb finns för nyanlända till exempel diskare, städare etc, har gått så långt att de till och med går ut och kräver kollektivavtal för att inte säga nej i sina yttranden. Trots att lagstiftaren inte gett dem den rätten. 

 

För det här har blivit LO:s specialgren – solidaritet som inte kostar. 

Tills utlänningslagen ändras och LO:s makt minskar kommer vi alltså fortsätta få läsa om stackars flitiga duktiga immigranter som skaffat sig jobb, bostad och betalar skatt men på grund av 180 kronor skickas hem. 

Det är inget annat än oanständigt. 

 

Champagnesocialism

Bilden är gjord av “I fablernas land”

Höj skatten. 

Ja, det är ju en populär åsikt från vänster. Högre skatter ska lösa alla problem i samhället, resurserna är obegränsade. Det handlar bara att man inte “hämtat” dem ännu. 

Det börjar bli tjatigt. Nu när flyktingvågen fått till och med den mest inbitne förnekare att erkänna att flyktingar kanske ändå kostar pengar för ett samhälle och inte omedelbart innebär en stor vinst och investering hörs det mer än någonsin. 

Höj skatten. 

Det magiska trollspöet.

En vanlig artikel på LO:s ungdomssatsning Politism, lika framgångsrik som floppsajten EDIT på SVT och lika ekonomiskt framgångsrik som SAAB, innehåller just orden “skatt” och “höj” i samma mening.  

Så här skrev de i maj:  
 

Den 26 november avslöjar de exakt hur djupt deras okunskap går i basal ekonomisk förståelse: “vi har råd med nästan allt. Bara vi tar miljardärernas pengar”

Privat äganderätt är ett ord som smakar illa i planekonomens mun där allt tillhör staten. 

 

Vi har högst skattetryck i världen.

Ändå kan opinionsbildarna, för de är lika lite journalister som jag, på Politism hävda att de få riktigt rika vi har i Sverige inte bidrar. Trots att de är de få rika som trots det höga skattetrycket valt att bo kvar här. Och redan idag betalar svindlande summor i skatt varje år. Jag vill minnas att Stefan Persson för några år sedan på tre år betalade in 1,7 miljarader i skatt. Bara han. 

Det är direkt oförskämt att påstå att han inte redan bidrar. Själv är jag mycket tacksam, inte bara för att familjen Persson i generationer varit så duktiga entreprenörer och gett världen möjlighet att klä sig snyggt för lågt pris utan också valt att bo kvar i Sverige trots socialistpolitiken. 

Men det finns andra som inte kan räkna och som ändå dyker ner i den poolen.

Henrik Schyffert till exempel, som gjort sig ett namn som ekonomlajvarnas mästare med sina redan klassiska liknelser mellan flyktingkostnader och pizza

 

Popsociologen Roland Paulsen vill inte vara sämre och knackar också med vänsterhanden på socialistminiräknaren och får fram att vi har råd med nästan allt, för att julhandeln omsätter 70 miljarder. 

Fredrik Virtanen försöker också frammana lite gymnasiematte från Motala och kommer fram till att flyktingkrisen inte är ett problem eftersom folk (läs han) dricker samma sorts rödvin på fredagarna fortfarande. 

 

Jag blir deprimerad av det här.  Jag orkar inte ens börja gå igenom  varför det är som att jämföra äpplen och avgassystem att använda totala handelns omsättningssiffra i december och jämföra den med migrationskostnader. Eller sin egen vinkonsumtion på sin 63 000 kronors-lön (de tio procent rikaste i hela landet) med densamma. 

Utan jag väljer att istället fokusera på Benny Andersson.

För han medverkade i Claes Elfsbergs serie “Köttberget checkar ut” nyligen. 

Jag råkade zappa in just när han satt där och fick höra Andersson prata just om skatter. 

Nedan är skärmdumpar från programmet. Hela programmet kan ni se här

Det här är långt ifrån första gången Andersson tar politisk ställning offentligt, exempelvis sa han samma sak i Dagens PS.

 

Andersson har gått ut öppet med att han stödjer Feministiskt Initativ, vars partiprogram är en karbonkopia på just Vänsterpartiets. Framför allt den ekonomiska politiken, den lilla som finns. 

Han har förutom att köpa annonser för 1 miljon kronor även gett totalt 1 miljon till deras valfond. Han gillar verkligen FI. Mot den bakgrunden är det alltså lätt att förstå vad uttalandena bottnar i och vad Andersson tycker om skatter etc. 

 

Benny Andersson är en av våra mest framgångsrika artister, som alla vet. Just artister och sportstjärnor återfinns faktiskt aldrig på listor över vilka rika som borde låta bli att flytta utomlands för att undkomma världens högsta skattetryck. Eller på de som borde dela med sig ännu lite mer. 

Och är lätt att tycka att skatten är för låg när man som Benny kan ge sig själv 19 miljoner i utdelning. Bara i år. 

 

Bolaget Benny Anderson Produktion AB har en fantastisk rörelsemarginal (EBIT genom omsättningen) – hela 67 %. Det gjorde 33 miljoner i rörelseresultat.

Ändå blev skatten bara 385 000 kronor. 

Varför då? 

 

För att Benny Andersson skickade 36 miljoner i koncernbidrag till sina andra bolag och slapp därigenom att betala 8,3 miljoner i skatt.

En “vinst” för honom på 8 miljoner i skatteeffekt alltså. 

Nu har jag inget emot att man som aktiebolag använder de lagliga medel som finns för att skatteplanera. Men som bekant tycker jag man ska hålla lite lägre profil när det gäller andras skattemoral eller huruvida skatten borde höjas i så fall. 

Faktum är att Andersson utnyttjar koncernbidrag varje år i sitt bolag. 2013 och 2012 tog han 7 miljoner och 2013 gjorde han även avsättningar till periodiseringsfond på 13 miljoner.

Detta är också ett sätt att skatteplanera. Vanligtvis använder man peridiseringsfonder för att jämna ut inkomster över tid så att man sedan kan ta ut de ett dåligt ut. Först när fonden upplöses tas den upp som intäkt. 

För ett bolag som har 426 miljoner i tillgångar verkar detta vara något överängsligt, om det handlar om det. Det handlar gissningsvis om att slippa betala skatt. 

 

Faktum är att Benny Andersson har en koncern på ett gäng bolag, där Nyckelbrädan är koncernmoder. Förra året omsatte koncernen 156 miljoner och hade totala intäkter på 166 miljoner. Bland annat ingår Hotell Rivals omsättning här. 

Han är en fantastisk artist och duktig entreprenör. Inget snack om den saken och ni som följer mig vet att jag alltid höjer sådana. Så bra jobbat på den fronten, Andersson. Men attityden till skattetrycket vill jag diskutera lite. 

 

Trots denna höga omsättning blev det bara drygt 4 miljoner i skatt, varav alltså endast 385 000 kronor från hans produktionsbolag på grund av koncernbidragen. 

 

Även från ägarbolaget Nyckelbrädan tog Andersson 19 miljoner i utdelning 2014.

Totalt har alltså 38 miljoner delats ut i år från Benny Andersson Produktion och ägarbolaget till de aktieägare som finns, vilket är förutom Benny hans son Ludwig andersson. 

 

Andersson har 13 engagemang enligt Ratsit men det är flera bolag som inte har några intäkter och det är oklart varför de finns ärligt talat. Omsättningen sker främst via Hotell Rival samt Benny Andersson Produktion AB. 

Det är det här som blir märkligt. Andersson tycker Feministiskt Initiativ har så rätt att han hittills gett dem över 2 miljoner kronor i privat partistöd. Han tycker att skatten är för låg, att folk måste betala mer i skatt och dela med sig. 

Ändå skatteplanerar han bort miljontals kronor varje år som enligt egen retorik kunnat gå till det gemensamma. 

Och gemensamt med exempelvis Virtanen, Schyffert och andra kändisar som vill ge vanliga svenskar i landet med världens högsta skatter ännu mera skatt är att det knappast drabbar dem själva. Schyffert omsatte 5 miljoner förra året, vilket är ett kanonresultat på en person. Han kan dessutom styra inkomster och skatt själv via sitt bolag, precis som Andersson kan.  

Men en vanlig mellanchef som jobbar 50-60 timmar per vecka, har höga huslån och knappast lever något lyxliv i sus och dus, även om han tjänar bra, har inte de marginalerna som Benny Andersson har.

För dem betyder det att de inte ens ska få behålla ens 40-45 % av sina inkomster de tjänar på  uppoffringen att vara borta mer från familjen än de behövde innan de tog chefsjobbet.  

För dem betyder höjd skatt att de kanske måste låna för att ha råd att byta taket på villan, en av många stora utgifter en vanlig husägare står med så fort huset inte är nybyggt (småhus är den vanligaste boendeformen i Sverige). Eller att de får låta bli att byta ut bilen mot en bättre. Eller något annat helt vanligt Svensson-problem.

Det är nämligen så det ser ut i landet med den mest sammanpressade lönestrukturen – skillnaden mellan rik och fattig går vid drygt 10 000 extra disponibel inkomst per månad, som jag skrev i Dagens Samhälle nyligen

Det betyder inte, som dessa champagnesocialister oftast vill antyda, att det blir lite mindre rysk kaviar i jetplanet detta året. Alla har inte råd att bo på Kungliga Djurgården och ta 38 miljoner i utdelning varje år som Benny Andersson. 

Det är lätt att vara generös med andra människors pengar. 

När det handlar om sina egna brukar det som bekant vara svårare. 

Personligen väntar jag fortfarande på att den frivilliga kändisskatten som bland annat riksdagsledamoten Aron Modig från KD motionerat om ska bli verklighet. 

Förtydligande:

På förekommen anledning tycker jag alltså att alla företagare ska använda de regler som står till buds för att minska sin skatt. Men när man samtidigt gör det och tycker andra ska betala mer skatt är det hyckleri. 

Koncernbidrag får man givetvis använda. Men man måste alltså inte. Man kan låta bli och betala högre skatt istället. Det är inte förbjudet att frivilligt betala så hög skatt som systemen medger, nu när kändisskatten ännu inte finns.