Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Sossar här, sossar där, sossar överallt

Jag kan bli så trött på borgerlighetens naivitet och att de vill göra det moraliskt överlägsna istället för att spela enligt reglerna. 

Som fallet med utnämningar. När borgerligehten har makt är de schyssta och utnämner även politiska motståndare till landshövdingar, utredare, sitta i statliga styrelser etc. När sossarn har makten sparkar de gärna de som inte är sossar och ersätter med sina egna. Och tar varje chans att utnämna partisterna. För att det ska finnas sossar överallt. 

Grundkurs 1A på Bommersvik: utnämn dig själv så ofta det går. På så sätt tar man makten i samhället på fler stället parallellt och när man förlorar makten sitter man ändå kvar. 

Men innan jag går igenom hur det jobbat sedan den 3 oktober 2014 måste jag bara lyfta fram en utredare som väckt särskilt mycket uppmärksamhet, inte på grund av partibok utan att hon lyftat egendomliga åsikter om äganderätten, som i sig definitivt är ideologisk: avskaffa äganderätten av skog. 

Det var regeringens skogsutredare Riberdahl som på ett seminiarium projektet Egendomlig arrangerade i Almedalen som Riberdahl yttrade denna redan klassiker. 

 

Det finns några undantag i utnämningarna av sossar – utnämningar av miljöpartister. För den andra partiet vill också peta in så många av egna de kan. Därför blev Svante Axelsson, fd ordförande för Naturskyddsföreningen – landets mäktigaste lobbyister inom miljö och personlig vän med framför allt Maria Wetterstrand och Åsa Romson men även med Fridolin. 

Och detta måste ju belönas. Så nu ska Axelsson samordna Fossilfritt Sverige. 

 

En annan lojal mot Miljöpartiet som belönats är Lena Adamsson, som tidigare utrett Miljöparitets egna skolprogram. Hon fick äran att bli chef för Skolforskningsinstitutet. Ett säkert kort att få sin egen skolpolitik “forskningsförankrad” gissar jag. 

 

Maria Wetterstrand går såklart inte lottlös när partilojala söks för “utredningar” inom miljö. Hon och partivännen Anders Wijkman drog vinstlotten i Miljömålsberedningen i uppgift att tycka rätt. 

 

En av de första sakerna Ardalan Shekarabi gjorde var att utse en utredare för den nya myndighet han vill skapa, säkert kort att befolka landets institutioner med sossar är att skapa nya myndigheter under mandatperioden och sedan anställa alla man känner. Han började med att utse utredaren av upphandlingsmyndigheten – Hans-Eric Holmqvist, som varit statssekreterare åt Bodström och som själv är sosseadel då han är son till en gammal  sosse-bostadsminister. 

 

En annan gammal sosselojal som fått utredningsuppdrag är Sven-Erik Österberg, som var gruppledare för riksdagen förut och nu är landshövdning (såklart).

 

Han utsåg även Malmös starke man, mannen som förstört Malmö under 20 år – Ilmar Reepalu, till utredare om vinst i välfärden. Han som själv förstört skolorna i Malmö. Bra val. 

Ett enda exempel: Kunskapsskolan ville öppna skola i Rosengård. Men bara kommunens egna skolor fick den högre skolpengen för resurssvaga elever, inte friskolor. Och dessutom är kravet i kommunen att varje elev ska ha 30 kvadratmeter skolgård, annars beviljas inte tillstånd. Kommunens skolor lever dock inte under det kravet. Detta gör det omöjligt att öppna skolor. Arkitekten bakom är såklart Reepalu. 

 

Ulf Bjereld, som sitter i Verkställande utskottet för S i egenskap av ordförande för Tro och Solidaritet, utsågs nyligen till utredare. 

 

Ny ordförande för Riksteatern är givetvis en sosse. Vice gruppledare för S i riksdagen, Berit Högman. 

 

Den gamla lojala partisten Sten Heckscher utsågs också till utredare. När det gäller att ha lojala partibokskramare på poster söker man uppenbarligen även bland veteranerna.  

Han var bland annat statssekreterae åt Leijon.
 

Även den gamla trotjänaren Björn von Sydow fick nytt gig som utredare. 

 

Även Pierre Schori fick vara med på ett hörn och hjälpa till att vigga röster till FN, ett arbete som nu är avslutat.  Han har bland annat varit statsråd åt Ingvar Carlsson och Göran Persson och ledamot av Europaparlamentet. 

 

Trafikverket fick nyss två nya sossar i styrelsen, det gäller att passa på. Reepalu och Elvy Söderström, socialdemokratiskt kommunalråd. 

 

Efter förhandlingarna mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna om flyktingkrisen i november utsågs plötsligt en ny GD till Livsmedelsverket och Stig Orustfjord fick kicken. Som av en händelse är det en av Åsa Romson gamla kompisar, de jobbade ihop på Forum Syd en gång i tiden. Annica Sohlström, som även varit chef där i fem år. Gissningsvis var detta ett av MP:s krav för att gå med på id-kontrollerna etc. 

Det ska bli intressant hur mycket sockerskatt och köttfri måndag det blir nu från Livsmedelsverket. 
 

Laura Hartman har visserligen ingen känd partibok men är ändå känd för att hon i en uppmärksammad rapport påstod sig bevisa att valfriheten inom välfärden inte gett några effektivitetsvinster, på SNS. Därifrån fick hon sedan gå. Jag förstår att Ardalan Shekarabi uppskattar en sådan person. 

 

Johanna Adami har vid första anblick inte heller sosse-partibok. Men om man gräver lite djupare hittar man hennes man. Som är Mårten Palme och vips visar hon sig vara en del av sossarnas finaste adel. 

 

Ett annat sossekommunalråd som fått vinstlott av regeringen är Ebba Östlin, som ska utreda utbildning för nyanlända. Botkyrka är inte direkt en framgångssaga i hög sysselsättning bland utrikes födda men det gör inget så länge man är sosse. 

 

Ylva Johansson sparkade moderaten Elisabeth Svantesson och Agneta Dreber så fort hon kunde som utredare. Nu har hon utsett en ny person. Sin egen, såklart. Med rätt partibok, från Unionen och LO – Cecilia Fahlberg. 

 

Detta var vad jag hittade vid första anblick, det finns garanterat mer i lådan om man gräver. 

Sossar gör som de alltid gjort – utser sina egna.

Så har de gjort i 100 år och så kommer de göra i 100 år. Det enda som kan förändras är om borgerligheten slutar spela på en helt annan planhalva och slutar utnämna politiska motståndare. Jag håller med om att det är så DET BORDE fungera men så fungerar det inte. 

Jag hoppas Alliansen för en gång skulle inser detta och börja jobba på samma sätt. Man kan inte spela schysst mot en motståndare som fuskar, det förstår alla. 

Att den mest kända utredaren som borgerligheten utsåg heter Mona Sahlin säger tyvärr en hel del. 

 

Det kommer mera

Idag gick Aftonbladet ut med en granskning om hur det står till med jämställdheten i vänstern, både inom SAP och V, vilka båda har mycket hög svansföring inom feminism just nu. De hotar privata bolag med kvotering om inte minst 40 % är kvinnor redan nästa år och regeringen Löfven kallar sig feministisk. 

Så där, är väl svaret. 

Enligt Aftonbladets granskning innehas 79 % av ledningsposterna av män. 

Men de har bara kollat på sidoförbund, fackförbundens ledning, SSU etc. 

Kollar man  lite bredare blir det ännu tydligare hur mycket snack och lite verkstad det är inom framför allt sossarna och arbetarrörelsen. 

 

Det som tidigare hette Arbetarrörelsens tankesmedja och numera Tiden leds av en man. 

 

Arena-gruppen är den tankesmedja som dominerar arbetarrörelsen och de har bokförlag, tidningar etc. Gruppen leds av Håkan Bengtsson. 

 

Fackföreningarna tankesmedja Katalys, som finansieras av 6 F men egentligen består av fem fackförbund, leds också av en man. Daniel Suhonen. 

 

Men även styrelsen är mest män, faktiskt uteslutande män

 

KF eller Coop som de numera kallar sig, är också en del av arbetarrörelsen. KF leds också av en man – Tommy Ohlström

 

En av Coops stora ägare är Konsumentföreningen i Stockholm, och den leds också av en man. Liksom deras styrelse. 

 

Folksam är också en gammal del av arbetarrörelsen. Deras VD heter Jens Henriksson. Deras styrelser för Sak respektive Liv leds även dessa av män. 

 

Bensinbolaget OK är också en gammal del av rörelsen och som man kan se är ordföranden en man men även deras VD är det – Steffen Pedersen. 

 

Begravningsbyrån Fonus är också sossarnas från början och de leds av Mikael Åbom. 

 

LO-TCO rättsskyd är arbetarrörelsens juristbyrå kan man säga, framför allt LO:s. Den leds givetvis också av en man. 

 

AMF pension ägs visserligen av Svenskt Näringsliv och LO ihop men leds också av en man. Och det är ju inte Svenskt Näringsliv som hotar med kvotering om inte andra skärper sig. 

 

Folkets Hus och Parker heter bolaget som äger och förvaltar alla arbetarrörelsens folkets hus och parker, som det låter alltså. Calle Nathanson chefar där. 

 

ABF Stockholm är största delen av ABF, och den liksom ABF Vux, en annan  stor del, leds båda av män. Generalsekreteraren för ABF är dock en kvinna. 

Olof Palme Internationella Center leds av Jens Orback

 

Arbetarrörelsens helt egna spelverkamhet, A-lotterierna, leds såklart även den av män. Både styrelsen och VD.

 

LO finansierar Politism och  den bloggen/webbprojektet har även denna en manlig chef .

 

Riksbyggen ägs i majoritet av LO och olika fackförbund och är en del av arbetarrörelsen. VD heter Leif Linde. Men han är inte ensam man. Styrelsen domineras också av män inklusive ordförandeposten. 

 

Styrelsen för föreningen Fairtrade, som ju också ägs av LO (ihop med Svenska Kyrkan) har två män i toppen och VD för bolaget Fairtrade AB som tar alla licensintäkter är också en man. Generalsekreterarens för föreningen (som opinionsbildar) är dock kvinna. 

 

Sandlådan Alliansfritt Sverige gjordes ju om till Skiftet 2014 och den leds av samma person som jobbade för Alliansfritt, också en kille. 

 

Så förutom att två av LO:s 13 fackförbund leds av en kvinna, SAP har en partisekreterare som är kvinna så är generalsekreteraren för ABF kvinna, samma för Hyresgästföreningen. Även Bommersvik, sossarnas kursgård, har en kvinnlig VD liksom PRO. 

Men resten av hela arbetarrörelsen är alltså män. Bara män. 

Jag tycker Stefan Löfven och hans röda vänner borde peka lite mindre finger på andra och städa lite mer framför egen dörr först faktiskt. 

 

Överdrifter

Det är få som missat att vi har en rad nya lagar och regler kring invandring numera. De som senast väckte stor diskussion i riksdagen och där vissa borgerliga partier (C och L) ihop med V reserverade sig mot flera av förslagen var de om anhöringinvandring. 

Men vad har då gällt tidigare? Och vad gäller nu?

Lyssnade man på debatten i media har det nämligen låtit som att barnfamiljer nu kommer att slitas isär av nya kalla regler. Man har infört ett stopp. Eller?

Tidigare hade vi försörjningskrav för anhöringinvandring, men väldigt många undantag från det vilket i praktiken gjorde att bara några procent egentligen omfattades. Resten fick alltså ta hit anhöringa utan att kunna försörja vare sig själva eller dem. Vilket Moderaterna kritiserade redan 2013, bland annat i den här artikel från SvD.

 

Inga asylsökande till exempel omfattades förut av försörjningskrav. 

 

I höstas infördes strängare regler generellt för att minska antalet asylsökande, bland annat id-kontroller vid yttre gräns. Av dessa kan man nu få intrycket att politikerna nu anser att flyktingkrisen är över, men det är det inte på långa vägar.

2015 kom det 162 000 personer, året innan 81 000. Sett till hur många som kom första halvåret 2015 (23 700) och 2015 (28 800) har vi visserligen ett lägre antal, på 15 500 personer.

 

Fortsätter trenden linjärt kommer vi hamna på över 30 000 men sannolikheten att siffran stiger under sommaren är rätt stor då det blir lättare att fly över Medelhavet i båt just under sommaren. 

Ser man till historiska siffror från Migrationsverket är 30-40 000 på ett år fortsatt en hög siffra. 

 

Enligt statistik från EU sökte hälften av samtliga flyktingar som kom till EU 2015 asyl just i Sverige. En siffra som i alla fall jag tycker är mycket anmärkningsvärd.

Vi representerar 1,8 % av befolkningen i hela EU, som är 500 miljoner invånare

 

Men bara för att det mest akuta läget är borta står vi inför en annan tidsålder generellt. Hans Rosling har bland annat bekräftat att det vi ser är en ny era av migration generellt när de allra fattigaste har lyft sig ett snäpp och nu har råd att bege sig iväg mot andra länder för att söka sig ett bättre liv. 

Migranter, inte flyktingar alltså, utgör också våra asylsökanden.

Enligt Migrationsverkets egen statistik man kan se att visserligen är den största gruppen fortsatt syrier men vi har ayslsökande från otroligt många olika länder varje år. 

Gruppen statslös är stor men andra grupper som tillhör de största grupperna är Georgien, Ukraina och Mongoliet. Länder som inte kan betraktas som i akuta krigslägen. Liksom Serbien, Kosovo och Marocko. 

 

Men vi har även ett gäng länder där vi bara hade en enda asylsökande ifrån förra året. Seychellerna till exempel. 

Anledningen till att antalet asylsökande är viktigt när man pratar anhöringinvandring är ju att antalet av det ena är helt korrelerat med det andra.

Och nu kommer alltså inga anhöriga få komma hit?

Det stämmer inte. Det riksdagen fattat beslut om är för det första att tidsbegränsade uppehållstillstånd som är regel, på tre år. 

Men man kan få kortare “om den allmänna ordningen eller hänsyn till nationell säkerhet kräver det”. Då får man ettåriga tillfälliga uppehållstillstånd. 

 

Tidigare fanns det en mängd undantag från försörjningskrav av anhörig, undantag som nu alltså tas bort. Från och med nu gäller att flyktingar som fått de kortaste tillstånden, på grund allmän ordning och nationell säkerhet, inte får ta hit anhöriga så länge de har dessa korta tillstånd. En regel som verkar rimlig.

Varför ska en person som inte betros med ett längre tillstånd på grund av dessa anledningar få ta hit anhöriga?

En annan ny regel är att personen ska ha välgrundade utsikter att få ett permanent innan anhöriga få komma, också helt rimligt. Om man inte tror att personen kommer få PUT (permanent uppehållstillstånd) och därmed få stanna här ska inga familjer släpas hit från andra sidan jorden i värsta fall. Utan man väntar till man vet att personen har stor chans att få stanna. 

 

Men det viktigaste är att försörjningskraven nu efterlevs. En person som uppfyller kritirierna för att få ansöka och beviljas anhöriginvandring måste inte bara försörja sig själv utan det måste finnas en tillräckligt stor bostad för den/de som kommer OCH även de vuxna som vill komma hit måste kunna försörja sig själva. Det räcker alltså inte som tidigare att personen som ansöker från Sverige ska ha egen försörjning utan den måste också räcka till personerna denne vill ta hit, alternativt de som kommer ska ha egen försörjning. 

Om du inte kan försörja dig själv och din familj får du fixa det först. Det är inte på något sätt orimligt. 

Vi har alltså inte på något sätt stängt dörren för återförening mellan familjer. Det vi gjort är att vi börjat efterleva de regler vi redan hade, alltså tagit bort olika undantag som gällt. Legitima krav på vuxna människor att de måste försörja sig själva. 

Förra året beviljades 7 554 personer om anhöringasyl till flyktingar men 8 000 som anhöring till “Övriga”.

 

Och kollar man på fördelningen av anhöringinvandringen så ser man tydligt att flyktinganhöriga bara utgör en fjärdedel av totalt antal. De flesta som kommer är anhöriga till folk som jobbar eller forskar här.

 

Dessutom är en stor andel av anhöringinvandringen kärleksinvandrare, nystartade relationer oftast. 

 

Många som kommer har alltså inte familjer. Än. En del försöker få hit en nyfunnen fru/man från hemlandet senare, andra bildar familj med någon som kommit hit eller är född här. Eller så lever de själva. 

Splittringen av barnfamiljer är alltså kraftigt överdriven. 

 

Kvoteringen och felen

Var ska man börja?

Nu har regeringen återigen börjat hetsa mot företag, en av socialisternas favoritsport. Är de inte upptagna med att utplåna alla småföretag från offentlig upphandling (Shekarabi), ska de tvinga dem att sponsra LO:s opinonsbildning (Fairtrade) eller, som nu, kvoteras. 

Det är så mycket fel i även denna debatt så man blir alldeles matt. Men någonstans måste jag ju börja

Regeringen gick ut hårt och visade vart de planekonomiska skåpet ska stå via Morgan Johansson som redan hösten 2014 hotade med tvångslikvidation av bolag som inte positivt särbehandlar kvinnor. De illröda takterna går liksom aldrig ur. 

 

Nyss gick hans kollega Regnér ut och vidhöll att hotet om tvång kvarstår. 

 

Hur ser det då ut? Och hur har utvecklingen sett ut? Viktiga frågor innan man avgör om det går för långsamt. Dessutom är frågan varför som ska besvaras. Om du frågar valfri sosse/genusvetare/sympatisör med Rättviseförmedlingen/fill in the blank så bygger de nämligen på gissningar och känslor och inte fakta. 

Vi kan börja med hur Sveriges plats i ett internationellt perspektiv ser ut. 

Enligt EU-kommissionens statistik, som Ekonomifakta visar i nedanstående diagram ligger Sverige på fjärde plats och långt över EU-genomsnittet. 

 

I år släpptes nyheten att rekordmånga kvinnor valdes in i styrelser.

Men, att ordföranden fortfarande oftast är en man en enligt Allbright-stiftelsen “en skamfläck”.

 

Allbright mäter just jämställdhet i näringslivet men är faktiskt inte förespråkare för kvotering utan vill genom just information och opinonsbildning istället påverka näringslivet, en metod jag själv applåderar. 

De har själva bland annat en svart lista, den så kallade Noll-listan, som visar vilka börsnoterade bolag som inte har en enda kvinna i styrelsen ännu. För det första är det intressant att se att många av dem har få styrelseledamöter. Har man 3 styrelseledamöter blir direkt andelen kvinnor 33 % om man väljer in en, en siffra över genomsnittet i Sverige idag. Men det visar också en plats är värd väldigt mycket och att den som sitter där måste besitta en väldigt specialiserad kompetens för just den branschen och det företaget för att göra nytta. I större styrelser kan man rekrytera på mycket bredare basis. 

 

Problemet med Allbrights lista är att de inte tar hänsyn till några andra faktorer är att företaget är börsnoterad och hur styrelsens sammansättning är. Jag kollade på ett stickprov av företagen. 

I bolaget Bergs Timber, som är ett sågverksföretag, har de NOLL kvinnor anställda i Sverige och endast 10 i hela koncernen. Det innebär 5,6 % kvinnor. Den andelen i styrelsen på 7 personen blir 0,4 personer. Om man nu ska se till hur bolaget generellt är könsfördelat, vilket alltså inte Allbright gör. 

 

Viking Supply Ships som är en rederiverksamhet, har samma situation. 10 kvinnor anställda av totalt 796 personer. 

 

Novotek har en liknande situtation. 18 % kvinnor anställda globalt och fyra styrelseplatser. Sett till hur många kvinnor som jobbar i koncernen motsvarar alltså inte denna en hel styrelseplats. 

 

Intressant nog i Allbrights rapport från 2016 så anger de Anoto Group på svarta listan, men det senaste bokslutet som finns offentligt är från 2014 och där har Anoto en kvinna i sin fem man stora styrelse. 

De kanske har kontaktat bolaget själva som meddelat att kvinnan som satt i styrelsen avgått men givet den information som finns offentligt skulle de alltså inte finnas på listan alls. 

 

För det här är ett problem med Allbrights siffror tycker jag – de är för grunda i sin analys. De mållåser sig på andel kvinnor och struntar i att problematisera kring att olika branscher har olika förutsättningar. 

Givetvis speglar andelen kvinnor på ledande positioner inklusive styrelser hur många kvinnor som jobbar på företag specifikt och i branschen generellt. 

En annan intressant aspekt är att Allbright aldrig ens nämner den offentliga arbetsgivaren. För där är andelen kvinnor på ledande positioner många gånger över 50 %. Om nu andelen kvinnor ska vara 50 %, varför intresserar man sig inte för jämställdhetheten i offentlig sektor, där männen sällan dominerar? Men det är inte något Allbright ska lastas för egentligen för det är så debatten ser ut. 

Den fokuserar ensidigt på ställen där kvinnor inte uppgår till hälften eller åtminstone 40 %, men där de redan överstiger det och andelen män därmed inte uppgår till hälften, då är andelen inte intressant. Är inte det märkligt?

Tittar man på generellt statistik om var kvinnorna jobbar kan man också se att just inom många av de branscher där “de sämsta” företagen på Allbrights lista verkar jobbar det också aboslut minst andel kvinnor. Byggbranschen har ca 10 % bara. 

 

Det finns mer intressant statistik, visserligen några år gammal men från SCB som visar att andelen kvinnor just i styrelsen om man jämför med kvinnor på ledande positioner, är betydligt större. Att ha erfarenhet av ledningsgrupp är en förutsättning för att kunna göra nytta i en börsnoterad styrelse, oftast krävs VD-erfarenhet dessutom, av något slag i alla fall. 

 

Den visar också hur stor andel kvinnor som jobbar i offentlig sektor och där ledningen också speglar detta. I offentlig sektor är över 60 % av cheferna kvinnor. 

 

Om nu 50/50 är den optimala fördelningen, varför engagerar sig ingen i att offentlig sektor skulle styras bättre om andelen män kom upp i 50 % på chefsnivå?

Eller är det så att det bara är andelen kvinnor som räknas där de inte dominerar?

Att ju fler kvinnor desto bättre är någon universalsanning? I så fall borde ju målet vara 100 % kvinnor överallt?

Men huvudtesen i politiken och debatten är alltså att “det går för långsamt”.

2014 gick SACO ut och sällade sig med sina kollegor i LO – de kräver nu kvotering. Hur detta gynnar alla deras akademikerkvinnor som är medlemmar är oklart. 

 

För att veta hur utvecklingen gått måste man ha något som är År noll. Jag har hittat statistik för andelen kvinnor i börsnoterade styrelser i en uppsats om just detta, där siffran anges vara 1,4 % procent. Vilket verkar sannolikt. 

 

Enligt AP-fondens Kvinnoindesx är 2016 års siffra 30,7 % kvinnor. 

 

Baserat på olika källor, från uppsatsen till AP-fonden, har jag sammanställt en tabell på hur utvecklingen sett ut, samt en uträkning på ökning/minskning i procentandel. 

 

Gör man om siffrorna till ett diagram blir det extra tydligt – utvecklingen är otroligt snabb. 

 

Utan kvotering har andelen kvinnor på endast tio år ökat med 70 %. Från 17,7 till 30,7.

Om man ser utvecklingen under 2000-talet är utvecklingen ännu mer spektakulär. Andelen kvinnor har ökat SEX GÅNGER.

Är detta för långsamt?

Det tycker verkligen inte jag. 

Vad beror denna explosiva utveckling på då?

Ja, om man tittar på en rapport från Timbro 2014 som kollade just på verklig representation, det vill säga när man tar hänsyn till vad kvinnor utbildar sig till och när de tog examen, vilket krävs för att se hur lång tid de  jobbat då lång erfarenhet är en förutsättning för styrelsearbete. 

För genomsnittsålder på styrelseledamöterna är 55 år. Diagrammet kommer från Allbright.

 

Om kvinnor inte utbildar sig till de yrken man ska ha som styrelseledamot blir det nämligen svårt att få en styrelseplats och kvinnor har först på 90-talet i stor utsträckning valt traditionella karriärsyrken som civilekonom, civilingenjör och jurist. 

I själva verket är andelen kvinnor i styrelser överrepresenterade. Enligt Timbros prognos från 2014 i samma rapport skulle andelen kvinnor i styrelser komma upp i 30 % (grön linje) som man mäter i media år 2017. 

 

År 2027, det vill säga om 11 år, kommer vi enligt deras prognos alldeles utan kvotering komma upp i 40 %. Men det kommer inte stanna där, just för att andelen kvinnor på karriärsutbildningar har ökat och numera är i majoritet. Dessa blir äldre och får mer erfarenhet, tar bättre jobb och kvalificerar sig i styrelser till slut. 

Helt utan kvotering. 

På köpet slipper vi kvinnor att på grund av lagstiftad positiv särbehandling försvara vår position med att vi klättrat och kämpat själva och just vår plats inte är resultatet av ett “vad-har-du-mellan-benen-frikort”.

Och nu har jag inte ens börjat gå in på det odemokratiska och absurda i att någon annan än ägaren i en demokrati med fritt näringsliv som grund ska bestämma över vem som beslutar i deras företag. 

 

Företagarnas fiende

Civilminister är en ny titel för regeringen Löfven, den med flera andra ministertitlar, fanns inte under Allians-regeringen. Tack och lov är den lökigaste av dem alla – Framtidsministern – äntligen borta. 

Vad betyder då civilminister?

Ja, sett till vad Ardalan Shekarabi uträttat betyder det LO:s man i regeringen.

Hans uppgift verkar vara att ge LO betalningen för de 30-40 miljoner kronor per år de pumpar in i sossarna för att när de har makt i förväg köpa politiska fördelar. Nu kommer återbäringen. 

För i princip det första Shekarabi gjorde var att komma överens med Byggnads, ett av LO:s mäktigaste fackförbund, om ett gemensamt utspel om offentlig upphandling. 

Helt oväntat krävde då regeringen att kollektivavtal ska vara krav i offentlig upphandling. Detta är ett led i LO:s projekt “Vita jobb” som de jobbat med sedan 2009 för att det ska bli verklighet. Jag kommer ägna ett helt inlägg åt just det.

Den presskonferensen var den 22 december 2014. Shekarabi tillträdde 3 oktober. 

 

Löfven, den före detta LO-pampen från IF Metall och vän med Johan Lindholm, gick ut i gemensam debattartikel på DN Debatt i maj 2016 med upprepade krav på kollektivavtal. 

 

Men Lagrådets yttrande kom i juni 2016 och de hade en helt annan uppfattning än de båda LO-männen i regeringen. De sågar idén med hänvisning till att småföretag skulle bli uteslutna, kollektivavtal är inte offentliga och att förslaget på ny lag dessutom inte på något sätt skulle förenkla upphandlingen, som redan är komplicerad. 

 

Om vi backar lite grann nu och kollar vem Shekarabi är vet de flesta att han var SSU-ordförande 2003-2005 och var del av skandaler både kring mutor och fel medlemssiffror. Han är även jurist och framhålls av många i debatten som en av de mest välutbildade i regeringen. Och han framhålls ofta som “expert på offfentlig upphandling” och forskare. 

Till exempel på Socialdemokraternas hemsida. 

 

När han tillträdde lyfte Aftonbladet fram att han är forskare. 

 

Dagens Samhälle beskriver också honom som mycket välutbildad. 

 

Även Sveriges Radio beskrev honom som forskare och “expert på upphandling”.

 

Aftonbladet Ledare lyfter gärna fram honom som forskare och expert. 

 

Innan han blev minister talade han för bland annat Fairtrade som “expert” på offentlig upphandling. 

 

Det råder ingen tvekan om att Shekarabi är akademiker, han har en jur kand från Uppsala som han tog ut 2007. 

Däremot kan jag vända mig emot bilden som ska sättas medvetet från partihögkvarteret som expert och forskare. För det är han i sak inte alls. 

Vad gäller hans juriststudier är det rätt medelmåttiga, sett till betyg. Och han tog 8 år på sig att färdigställa en utbildning som tar 4,5 år. Visserligen var han SSU-ordförande två år men det förklarar inte varför det tog nästan 4 år längre. 

Betygen skulle inte räcka långt för att få sitta ting heller, åtminstone inte på något populärt ställe som Stockholm. Då måste man ha bara AB, som är högsta betyg. 

 

Vad gäller just Förvaltningsrätten kan man se att han kuggade den tentan och registrerade om sig på kursen alternativt aldrig gick den när han skulle. Först är han registrerade 2002, sedan 2006 alltså hela fyra år senare. 

 

Examensarbetet för jur kand skrev han inte om Förvaltningsrätt och offentlig upphandling utan om EU-rätt. 

Vad gäller forskningen kan man se på Uppsala Universitets hemsida att det ingår kurser och seminarier på 60 poäng, plus avhandlingen på 180 poäng. 

 

Shekarabi har dock bara tagit 15 poäng introduktionskurs. 

 

Enligt handledarna har han forskat 66 % höstterminen 2010, sedan ingenting 2011. Han kom sedan tillbaka 1 januari 2012 och forskade heltid  samt vårterminen 2013 då han bara forskade 57 %.

 

Hur långt han kommit med sin forskning är alltså högst oklart och kalla honom en expert på offentlig upphandling upplever jag är en kraftig överdrift. 

I själva verket har han varken bättre eller sämre utbildning är de andra akademikterna i regeringen, som exempelvis justitieminister Morgan Johansson som också är jur kand. 

Varifrån hans mission mot landets företagare kommer kan man kanske gissa att SSU-tiden har något med det att göra, då SSU idag är en långt mer socialistisk organisation än moderpartiet och som när revolutionära idéer. 

I nästa inlägg kommer jag fördjupa mig mer i hur det yttrar sig, bland annat det otäcka “Vita jobb” som är ett rent beställningsjobb från LO och handlar om att att ge LO makt att få ut hemliga uppgifter om företag i syfte att bland annat tvinga dem till kollektivavtal och värva medlemmar. LO ska av kommuner bli utsedda som myndighetsföreträdare. 

Låter det otäckt?

Det är det. 

 

Spelmonopols-hyckleri

När man har spelmonopol förbjuder man att andra aktörer än “monopolisten”, det vill säga staten, får sälja på marknaden. Och därmed är alla utländska aktörer förbjudna, likväl som privata svenska att sälja på den marknaden. 

Men det är inte bara Svenska Spel som får ordna spel, trots monopolet. För vi har lite olika undantag, bland annat för “föreningar som främjar allmännyttiga ändamål”. Det regleras i Lotterilagen.

 

Av någon outgrundlig anledning anses Socialdemokraterna “främja allmännyttig ändamål” för de äger A-lotterierna, som jag skrivit om tidigare

Ägande tillför partikassan för sossarna varje år i runda slängar mellan 40 och 50 miljoner kronor. Intjänade på spel. 
 

Anledningen till att vi har monopol säger försvararna av systemet är “folkhälsoskäl”. Bara Svenska Spel kan jobba mot spelberoende, är devisen. 

 

Svenska Spel erbjuder därför sina kunder länkar till spelberoendesajter, spärra sitt konto, spelbudget etc.

Om man då tittar på några av de utländska företag som av folkhälsoskäl inte får etablera sig på den svenska marknaden och hur de jobbar mot spelberoende kan man se att exempelvis Unibet länkar till spelberoendesajter, har insättningsgränser, tillfälligt stopp och dessutom att man kan blocka spelsajter från sin dator. Vilket inte Svenska Spel har. 

 

Ett annat stort företag är Nordicbet och de länkar också till spelberoendesajter, har självtester och möjlighet att sätta spärrar.

 

Nu har vi inte bara ett spelbolag på monopolmarknaden som man kanske kan tro. Vi har två. För ATG, ett privat aktiebolag, har sedan 70-talet undantagits permanent från monopolet för att “rädda jobben” inom hästnäringen. Ingen annan än ATG kan göra det nämligen. 

De jobbar också mot spelberoende, som sig bör. På ungefär exakt samma sätt som alla andra. 

 

Samtidigt som Svenska Spel och ATG, som skyddas av monopolet, alltså jobbar till synes mindre omfattande mot spelberoende än till exempel Unibet, där du dessutom kan blockera alla spelsajter, har de båda till exempel satsat på varsin app. 

Så att alla så enkelt som möjligt varsom helst kan spela lite. På bussen, när du väntar på sonen vid fotbollsträningen, när du köar på banken. Bara klicka och rulla iväg pengarna. 

 

ATG marknadsför appen på sin sajt med orden “kompromisslöst gränssnitt”, “snabb access” och “direkt navigering”.

 

ATG har även virtuell racing, det vill säga animerade hästlopp. För att folk ska kunna spela ännu lite mer. Det är väldigt bra gjort, som ni kan se på bilden nedan. Det ser ut som ett riktigt lopp i princip. 

 

Men monopol på hästspel räcker inte för ATG.

För internet finns och det är inte längre förbjudet att som privatperson använda utlandsregistrerade bolags sajter. Detta är ATG otroligt irriterade på, för det minskar deras intäkter som via politikerna och monopolet skulle vara garanterade just deras privata aktiebolag. 

Utländska bolag kallades “parasiter” av ATG:s förra VD till exempel. 

 

ATG har även hotat med att lämna Sverige och placera sig på Malta, för att “komma runt” det spelmonopol de själva fått av staten. Mycket märkligt resonemang kan man tycka. För det de irriterar sig på är att svenska staten inte kan bestämma över vad som händer på internet. 

De tycker att det är “orättvist” att utländska bolag får sälja till svenskar trots monopolet, för att internet är fritt. Och svenska staten har inte jurisdiktion över andra länders företag. 

 

ATG gillar alltså inte att utländska bolag kan få kunder i Sverige. Då kanske man kan tro att ATG själva inte bedriver någon verksamhet via utlandet?

Men givetvis gör de det. Samtidigt som inga andra bolag ska få tjäna pengar på svenska spelare vill alltså ATG tjäna så mycket de kan på utländska. 

“ATGs internationella affär bidrar med intäkter som kan användas till att förbättra trav- och galoppsportens förutsättningar i Sverige”

 

Den internationella verksamheten omsatte 597 miljoner kronor 2014.

 

ATG har verksamhet via partners i följande länder: 

 

Den skatt ATG måste betala på det så kallade “totto-nettot” som betalning för undantaget i monopolet gäller inte utomlands fiffigt nog. Och dessa avtals innehåll är lika hemliga som gynnsamma, åtminstone om man får tro folk som är ordentlig insatta i frågan och som spelar själva. Som Hatten Helander, som driver en flitig blogg om trav generellt och ATG i synnerhet. 

 

Hatten Helander är också en stor kritiker till just ATGs internationella verksamhet, där det enligt honom finns provisioner, spel på kredit och ett antal skandaler har också briserat just kring utlandsspelet. 

 

Enligt ATGs egna listor har en hel del stora vinster gått just till utlandet, där ingen totto-skatt kommer svenska staten till godo och inga pengar alltså går till landets hästnäring. Skatten betalas i respektive land.

Det ATG kritiserar utländska bolag för alltså som verkar via internet – att de inte bidrar till statens intäkter. 

 

2012 blev det känt att ett spelsyndikat i Sydafrika vunnit 21 miljoner kronor på en enda omgång, till exempel. 

 

2015 stängde ATG av flera internationella partners, bland annat amerikanska Paribet för att de brutit mot maxgränsen för inlämnade spel. Då blev det känt att Paribet blivit godkända trots att de bara hade en Beta-version av sajten uppe, och enligt Helander hade de till exempel ingen egen kundstock samt erbjöd kunder 30 dagars kredit, något som är förbjudet enligt ATGs egna regler. 

 

2014 var det en annan skandal med en internationell partner, det som i travkretsar numera kallas Östersundgate. Då omsatte ett spel som normalt omsätter 25 000 kronor hela 19 miljoner kronor på Östersundstravet.

 

ATG blev anmälda till Lotteriinspektionen för det. 

 

2014 stoppade ATG spel via sin estniska partner Totalisaator för att de misstänkte att svenska spelare spelat via dem, något som är ett kontraktsbrott. För de svenska spelarna vill ju ATG ha själva, det är de utländska de vill åt via sina samarbeten. 

 

Vi har alltså spelmonopol för att Svenska Spel är bättre på att jobba mot spelberoende, vilket de inte alls är. Utan det är bara ett svepskäl för att staten vill ha intäkter. 

ATG är en del av monopolet och besitter inte en chans att kritisera de utländska bolag som alltså inte får etablera sig i Sverige men pga internet kan nå alla de vill, trots att ATG själva inte har några som helst problem med att tjäna pengar på de utländska bolagens kundbas.

De utlandsreggade bolagen är ju dessutom just detta för att de inte FÅR vara på svenska marknaden. Om monopolet bryts kommer de kunna etablera sig här och betala skatt.

Genom de internationellas samarbetena ska sedan ATG kapitalisera på utländska spelare och konkurrera med samma utländska bolag som inte får tjäna pengar på ATGs kunder.  

Ett klassisk “ni har vissa regler, jag har andra”-beteende. 

Verkar ju rimligt. 

Bara i en monopolkramares skruvade värld.