Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell.

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. 

Vill du stödja mitt arbete – bli Patreon genom att klicka här.
Eller Swisha: 0762096244

 

 

 

Svar till Joel Halldorf i Expressen

Den 28 oktober publicerade Expressen en krönika av Joel Halldorf med rubriken “Erkänn nu att internet inte utvecklade demokratin“. I morse debatterade Halldorf med Jack Werner med anledning av krönikan, där Halldorf utvecklade sina tankegångar. Eftersom jag har skrivit den första svenska boken om just påverkan och sociala medier “Nätsmart – en guide till påverkan genom sociala medier” vill jag besvara Halldorf i en replik.

Halldorf tycker att vi mest klagar på traditionella medier.

Men borde man inte också, i rättvisans namn, ge gammelmedierna kredd för vad de faktiskt har åstadkommit? Att de, till exempel, har byggt upp den västerländska demokratin. Det måste väl ändå vara värt något?

De har byggt upp den västerländska demokratin. Det är ett kraftigt påstående. För även om jag är den första att skriva upp på medias betydelse i demokratier har de inte byggt upp demokratin, de har varit en del av byggandet. En viktigt del men än dock en del. Media har inte ensamt byggt någon demokrati, det har skett ihop med modiga människor och politik.

Sedan refererar han till ogräs.

“Det nya ekosystemet verkar tyvärr både göda ogräs och sakna resurser för renhållning. Eller hur ska vi förstå detta att ryska troll genom att spela på Facebooks algoritmer gjort en twittrande koleriker till världens mäktigaste man?”

Här sprider Halldorf själv konspirationsteorier tyvärr. För att ryska troll har ingalunda gjort Trump till president. Att trollfabriker från Ryssland men också en rad sajter i Georgien och Moldavien exempelvis, som inte har kopplingar till Ryssland utan som rent krasst drevs av pengar, gav sig in i den politiska debatten i presidentvalet är helt korrekt. Men ingen har kunnat bevisa att dessa krafter påverkade valutgången. 63 miljoner människor röstade på Donald Trump och han vann i många viktiga delstater. Han vann inte popular vote men det har inte alla presidenter gjort, för att elektorsystemet funkar så.

Att försöka påverka ett val är inte alls samma sak som att lyckas påverka valutgången och det borde Halldorf veta. Det finns inga belägg för påståendet att ryska troll fick Trump vald. Istället sprider han omedvetet falska nyheter själv just via traditionell media. Det är möjligt att Halldorf skrivit fel och menar att ryska troll försökte påverka valet men faktum kvarstår att det är inte det som står.

Halldorf refererar till sociologen Jürgen Habernas som tycker att det bästa systemet för politiskt samtal och demokrati är att politikers beslut rapporteras i tidningar, diskuteras av ledarskribenter och kommenteras i nyhetsprogram. Läsarna, som också är väljare, följer debatten, diskuterar sinsemellan och uttrycker sin uppfattning genom att rösta, demonstrera eller skriva en insändare. Eliten får delta, resten får rösta vart fjärde år.

Men det fina med sociala medier är just att medierna inte längre har monopol på informationen. De har alltjämt monopol på sina egna kanaler och redaktionerna bestämmer precis som tidigare vem som får synas och höras där. Men redaktionerna är ett filter. De väljer ut vilka personer som ska få utrycka åsikterna i deras kanaler och vilka som väljs bort. De väljer perspektiv på hur saker skildras och väljer bort. Så har det alltid fungerat. Eftersom en redaktion består av människor och människor alltid påverkas av egna preferenser är det omöjligt att få en helt objektiv värdering.

Sociala medier erbjuder alla de som inte får komma till tals en egen kanal ut. Det fria ordet är på riktigt helt fritt.

Men Halldorfs benämning om “ogräs” som lätt kan tolkas betyder alla de som inte valts ut av redaktionerna och därmed inte får delta i det offentliga samtalet, som innan sociala medier och internet var förbehållet en mycket lite elit, har genom framför allt sociala medier äntligen en egen kanal. Att benämna folk online som nu deltar i offentliga samtal för ogräs antyder en hyfsat elitistisk uppfattning tycker jag.

Ett annat sätt att se på den revolution av det offentliga samtalet sociala medier inneburit är att en tidigare imperfekt marknad, som dominerades av nästan ett slags oligopol med några få mycket stora aktörer, verkligen blivit en marknad. En fungerande marknad. När vem som helst kan publicera vad som helst, antingen det opinionsjournalistik, kulturjournalistik eller något annat, konkurrensutsätts traditionella medier på riktigt. I slutändan väljer läsarna att läsa och även betala för det de anser har högst kvalitet. Kunden har alltid rätt, brukar det heta när det gäller alla andra marknader.

Men när det gäller media är plötsligt läsaren lurad. En läsare som gärna läser och sprider material producerat utanför media beskrivs av media själva som duperade, av filterbubblor, troll eller vad ordet för dagen må vara. Personen kan inte ha tagit ett informerat beslut baserat på en genomgång av olika källor och valt den eller de som håller högst kvalitet.

Men den generella bilden är ändå att sociala medier gett upphov till polarisering och filterbubblor, snarare än möten och gemenskap

Jag vet inte hur mycket tid Halldorf själv spenderar i sociala medier men av texten av döma och av debatten i P1 i morse, där han konsekvent refererade till 140 tecken och därmed Twitter som är en av många sociala medier, är intrycket att det inte är särskilt mycket.

Jag lever mitt yrkesliv på sociala medier. Det är mitt jobb. Vad gäller vad sociala medier har inneburit för mitt eget liv vad gäller möten och gemenskap kan jag bara säga att personligen har jag en rad exempel som motsäger hans påståendes. 2015 hittade jag satirtecknaren Martin Jacobsson på Facebook innan han var känd, vi träffades live på en träff Bubb.la ordnade och vi har samarbetat sedan dess. Min geniala IT-konsult Jesper som fixar alla mina IT-problem, bor i Göteborg och honom har jag ännu inte träffat live men han och jag kommunicerar regelbundet och han fixar problemen via Teamviewer. Många av deltagarna i min podd Borgarbrackor har jag först kommit i kontakt med via sociala medier och sedan träffat live och byggt en relation med. 

På min releasen av min första bok “Vad håller ni på med?” kom 80 personer. 60 av dem var för mig okända personer. Läsare. Den boken finansierades av läsarna via crowdfunding förresten.

Men att hävda att brist på fysiska möten är egalt med brist på gemenskap visar hur lite Halldorf förstår om sociala medier. För om vi ska fokusera på gemenskapen och det sociala med sociala medier är just poängen att man kan ha en stark gemenskap utan fysiska möten. Det kan alla som spenderar tid där vittna om. Allt ifrån små diskussionsgrupper där folk diskuterar psykisk ohälsa eller problem med föräldraskap där folk får verkligt och viktigt stöd av människor de inte träffar fysiskt men ändå har en relation med, till den dagliga kontakt jag själv har med alla mina läsare. Vi ses online. På Twitter, på min Facebook-sida, via meddelanden via dessa två kanaler, via mail och via kommentarer på bloggen.

Jag brukar säga att sociala medier, framför allt Twitter men även andra kanaler, är som Second Life ville vara men inte riktigt blev. Ett vardagsrum för folk att dygnet runt kliva in och ut ur. Ett ständigt pågående samtal där alla är välkomna tills man missköter sig och slängs ut, via en block till exempel.

Han går vidare och påstår att filterbubblor finns och att de är ett problem, när sanningen är att filterbubblor är en teori. Inte fakta. En teori som lanserades av författare Eli Pariser 2012 i boken “The Filter Bubble – What the Internet Is Hiding From You”. Det finns inga konstaterade filterbubblor. Detta publicerade bland annat SOM-institutet i våras och det finns en rad andra undersökningar, bland annat The Media Insight Project i USA, som bland annat Associated Press finansierar.

Andra saker som bekymrar Halldorf är att sociala medier inte har någon redaktör. Han tycker att bristen på ett filter är det som förstör, för att de garanterar kvalitet.

Vad är det som säger att kvalitet inte kan produceras utan ett filter, en redaktör? Precis lika lite som man kan säga att kvalitet alltid produceras i sociala medier eller i traditionella medier kan man säga att det aldrig gör det. Givetvis finns det massa saker med mycket hög kvalitet som inte granskats av en redaktion.

För när texter inte prövas av redaktörer eller andra institutioner med uppgift att garantera kvalitet, gör det att andra egenskaper premieras – framför allt förmågan att skapa engagemang. Eftersom internet är en miljö där det är svårt att läsa koncentrerat (mejl som pingar, annonser som blinkar och hyperlänkar som lockar) slår känslor och enkla stimuli lätt ut komplexa resonemang. Vi dras till texter som högljutt basunerar ut det vi redan trodde var sant – ett beteende som Facebooks algoritmer dessutom förstärker. Kvantitet i form av delningar blir kvalitetsmåttet, och det politiska samtalet formas därefter.

Polarisering och filterbubblor är alltså ingen slump, utan en följd nätets struktur. Det går inte att skilja form från innehåll, utan mediet är budskapet, som medieforskaren Marshall McLuhan konstaterade. Eller med Churchills ord: Vi formar byggnader, därefter formar byggnaderna oss.”

Han avslutar genom att skriva om engagemang. Det har han rätt i, det är engagemang som är den nya valutan inom hela mediebranschen. Fler och fler tidningar drar bort sin mätning från KIA-index som bygger på unika besök och som tidigare varit viktiga för annonsörer. Men det nya är inte att det är viktigt utan att det går att mäta. Engagemang har alltid premierats i traditionell media. De debattartiklar som varit mest engagerade har varit de som publicerats, i kombination med andra variabler. De ämnen tidningar har valt att ha på sina löpsedlar och sedan framsidor online har varit de mest engagerande.

Idag styrs många tidningarnas onlineupplagor av egna algoritmer, där de rubriker som lockar flest premieras i flödet och de som engagerar minst flyttas undan. Automatiskt.

Halldorf blandar också som många ihop i debatten ihop saker. Till exempel blandar han ihop nyheter med opinion. Men en nyhet är, eller ska vara, en sakligt objektivt berättat text om något aktuellt som hänt. En nyhet tar inte ställning utan rapporterar om verkligheten. Opinion är helt motsatt. Allt opinionsmaterial är åsikter. Den tar ställning, den är inte objektiv.

Här illustrerar han vad som är fel med mycket av debatten om sociala medier kontra traditonella medier tycker jag. Och om debatten om falska nyheter, som förtjänar ett helt eget inlägg. Här eller på en debattsida.

Även etablerade journalister blandar, medvetet eller omedvetet, ihop opinon med nyheter. Sociala medier är visserligen bärare och kanaler för just traditionell medias artiklar, där nyheter dominerar. Men sociala medier i kontexten Halldorf skriver om är de framför allt kanaler för vanliga människor att uttrycka och sprida sina åsikter. Delta med opinion.

Visst kan en debattartikel hålla hög eller mindre hög kvalitet, det ser vi dagligen även om alla dessa just passerat en redaktör. Men sociala medier är större än artiklar. De sprider framför allt åsikter. I någon form av samtal. Twitter är inte den microblogg den hade intentionen att vara av grundarna utan är snarare ett enormt chattrum där alla får delta. Man får inte delta i alla samtal men man får vara i rummet. Här flyger just åsikter runt, istället för att man just träffats fysiskt.

Visst är det lättare att vara modig bakom ett tangentbord men det Halldorf missar är att modet inte bara leder till hat. Utan även kärlek, och modet att framför sina åsikter alls. Människor som inte haft det modet innan sociala medier fick det tack vare den nya tekniken.

Jag tycker Halldorfs artikel visar hur omogen hela den svenska debatten om sociala medier kontra traditionella medier är. Där det absolut vanligaste inlägget antingen är en krönika eller bloggtext av en journalist på deras plattform skriver dräpandes texter om troll och Flashback och att det enda bra i politisk debatt kommer från just det av redaktionsfiltret utvalt och publicerat material på just den egna tidningen.

Eller där en representant från Mediehus A pratar med Mediehus B i Mediehus C:s soffa och alla är överens om att allt är Facebooks fel.

Det finns en del dåligt med sociala medier och en massa bra. Precis som med traditonella medier. Debatten i Sverige om det här är däremot faktiskt till största del dålig. 

Undanträngningseffekt – elefanten i debatten

Känslor har i minst ett decennium dominerat migrationsdebatten. Det är den enkla förklaringen till situationen vi har idag. Och när känslor och inte fakta får styra blir resultaten aldrig bra.

“Man får inte ställa grupp emot grupp”

Det vanligaste argumentet för att stänga alla debatter om fakta kring allt som rör migration och integration. Men svaret är – det får man visst. Snarare är det en skyldighet, för ställer man inte en grupp mot en annan och utvärderar båda gruppernas behov, för att till slut avgöra vilken grupp som har mest rätt till resurserna, så frångår man medvetet rättvisa. Genom att undvika grupp mot grupp frångår man prioritering som byggs på fakta och noggrann utvärdering, till förmån för det fulaste ordet i svensk offentlig verksamhet – godtycke.

Det vi nu ser i svensk politik, på område efter område, är just att politiker särbehandlar en grupp i samhället. Man har undantagit principen att just “ställa en grupp mot en annan” och istället skapat särskilda regler för en grupp i samhället. Nyanlända. 

Skälen till kritik men också oro är många. Om vi ska börja i änden oro – känslor men sedan bevis för att saker inte går rätt till, att det finns en orättvisa, skapar en frustration hos alla andra. En frustration över en orättfärdighet som eskalerar till ilska om den inte tas på allvar. Resultatet blir ökad främlingsfientlighet, ökade motsättningar och till slut ökat våld. Så det alltid ut. Arga människor blir våldsamma människor i slutändan. Även svenskar. Våldsamma först verbalt, sedan går även vissa till våldsamhet handgripligen.

Och det här är också orättvist, mot alla nyanlända.

De kommer drabbas av motsättningar de inte förtjänar. De har inte gjort något. Utan det är en kombination av systemfel, att inte följa sina egna regler och lagar och missriktade goda intentioner som orsakar det. Men det spelar ingen roll, de kommer få betala priset. Tyvärr. Hela situationen har bara förlorare.

Är det ett sådant samhälle i vill ha? Ett samhälle som blir mer och inte mindre polariserat, där gemenskapen uteblir och konflikterna eskalerar?

Undanträngningseffekter. Detta byråkratiska ord rymmer många människor. För bakom varje siffra, bakom varje rubrik, finns det människor. Några människor trängs undan.

De undanträngda kommer säga ifrån, var så säkra. Det har de redan gjort, de ryms i en del av Sverigedemokraternas siffror. Men de finns även på nätet i dess skrymslen och vrår, där missnöjet pyr. Det spiller över i kommentarsfält och på privata bloggar. Det verbala våldet, frustrationen, eskalerar. Ju fler som trängs undan desto mer akut kommer situationen bli.

I det område det just nu är mest tydligt är bostäder. För att det är så centralt. Genom lagen om kommuners ansvar för nyanlända ingår en skyldighet att fixa bostad. Men alla kommuner har en rad grupper de också enligt bland annat Socialtjänstlagen är skyldiga att hjälpa med bostad. Misshandlade kvinnor, folk som rehabiliterar sig från drogmissbruk och har varit på behandling, funktionshindrade och hemlösa. Många kommuner tar nu de få lägenheter de har till detta, eller stora delar av dem, och ger till nyanlända. Undanträngningen syns direkt.

Men de dolda undanträngningseffekterna, de som kommer sedan, finns också. Alla de ungdomar som köar för att kunna flytta hemifrån, alla de som flyttat till städer för jobb eller kärlek, de äldre som behöver flytta till mindre och alla andra som är offer för den havererade bostadsmarknaden i Sverige.

Det kommer många fler. För grupp ställs mot grupp i alla andra sammanhang och resurserna ändliga.

Köerna ökar på BUP. Socialtjänsten håller på att implodera på grund av den accelererande bristen på socialsekreterare. När man får uppehållstillstånd får man automatiskt rätt till all svensk sjukvård. Köerna är rekordlånga. De mest sjuka måste gå först, det är ju därför köerna ökar.

I en enorm välfärdsstat som Sverige med världens högsta skatter där vi överlåtit i princip allt till staten och där staten fortsätter att i rask takt att byggas ut eftersom svaret på alla frågor i en socialists värld är högre skatter, högre bidrag och fler myndigheter (nu ska segregationen fixas av en ny myndighet), blir undanträngningseffekterna påtagliga på så gott som alla områden till slut.

Undanträngningseffekt. Detta lilla ord rymmer bara mänskliga öden faktiskt. Byråkratsvenska, men tyvärr orsakas effekterna av ordet av just brist på byråkrati

Det avgörande skälet till att den byråkratiska organisationen vunnit terräng har alltid varit dess rent tekniska överlägsenhet över alla andra organisationsformer. En fullt utvecklad byråkratisk apparat förhåller sig till dessa andra former som en maskin till de icke mekaniska slagen av varuproduktion. Precision, snabbhet, entydighet, kännedom om akterna, kontinuerligt, diskretion, konsekvens, strikt subordination, minskade friktioner och minskade materiella och personella kostnader – dessa fördelar är stegrade till ett optimum vid en strikt byråkratisk förvaltning genom skolade ämbetsmän, i synnerhet i dess monokratiska form, till skillnad från alla slags former av kollegial, hedersuppdrags- eller bisysslenatur. I den mån det rör sig om komplicerade uppgifter, är avlönat byråkratiskt arbete inte endast mera noggrant utan i slutändan ofta till och med billigare än formellt sett oavlönat hedersuppdrag“.

Det enda botemedlet på orättvisan som finns är att uppgradera byråkratin. Att politiker och myndigheter lever efter den princip som det demokratiska samhället vilar på – likhet inför lagen. Att alla människor behandlas lika, varken bättre eller sämre. Enda sättet att göra just det är att följa sina egna lagar och regler och att ställa grupp mot grupp. Vid varje beslut.

Undanträngningseffekterna kommer inte försvinna av det. Men orättvisan och därmed frustrationen. 

En misshandlad kvinnas behov av en bostad kan inte godtyckligt i varje läge i en kommun anses mindre än en nyanländ familjs behov. Det är inte byråkratiskt och det är inte rätt. Utan fel. Det är godtycke. Politiskt godtycke.

Effekterna av undanträngning kan också mildras genom att vi uppgraderar det egna ansvaret och minskar statens ansvar. Detta är ett ledord för alla som är borgerliga. Människor är kapabla och ansvaret över det egna liv ska inte outsourcas till en för varje år svällande stat som blivit ett eget monster.

Om man inte betalar in premien till försäkringen och har gjort det X månader före olyckan kan du inte få ut något på försäkringen om det brinner. Så fungerar hela försäkringsbranschen. Så måste välfärdssystemet fungera. För det är en försäkring. Staten konfiskerar hälften, för en del mer än hälften, av våra inkomster och delar av våra tillgångar i skatt när man räknar in sociala avgifter, moms etc. För att försäkra oss och för att de tar på sig ansvaret att bekosta olika saker.

Har man ingen försäkring, betalar man inte in till systemet, är man inte försäkrad. Att avkräva detta för alla andra människor i samhället men inte en grupp är det orättvisa. En student har inte rätt till sjukpenning deltid, eller a-kassa. Glömmer du att registrera dig första dagen du är arbetslös på Arbetsförmedlingen är du automatiskt utanför alla socialförsäkringssystem och får inte en krona i sjukpenning om du är sjuk. Alla tror att staten alltid tar emot dig när du faller. Så är det inte. Det är en myt. Vi har ett yttersta skyddsnät och det är socialen. Får du ingen sjukpenning som student är det dit du hänvisas.

Varför svensk politisk debatt inte diskuterar undanträngningen mer intensivt är oklart men var så säkra, detta lilla ord kommer i allt tilltagande grad att bara genom politikens kraftiga effekter tvinga in sin till debattens centrum.

100 000 nyanlända behöver bostäder, i ett land där vi saknar 700 000 bostäder på några år framöver enligt Boverket. 

Samtidigt avvecklar Migrationsverket förläggning efter förläggning och kastar undanträngningseffekter i knät på landets alla kommuner. Som inte har något val är att sluta ställa grupp mot grupp, lägga ner byråkratin och börja särbehandla.

Enligt lagen har inte kommunerna skyldighet att ordna bostad efter 2 år. Då ska personerna flytta ut och bostäderna antingen lämnas till en ny familj eller hamna i det system där de hör hemma – i samma system för alla det grupper kommunerna enligt lag har skyldighet att erbjuda bostad.

En krutdurk i vardande. När världens högst beskattade folk, bedövade av en enorm stat sedan generationer som sagt att “oroa dig inte för något, vi tar hand om allt” men plötsligt sviker vad den lovat men behåller pengarna, personligen drabbas av orättvisan godtycket orsakar, då kommer det hända något.

Inte ens en socialist kommer acceptera att deras barn inte får vård på BUP, att de inte får den lägenhet de köat för i åratal inte kommer, att inte de får hjälp när de blir sjuka för att deras behov trängs undan.

Jag vill uppgradera byråkraten.

Den som har som ledord att alla är lika inför lagen. Att det är lagar och regler som avgör, inte känslor. Byråkratin. För byråkratin är rättvisan i systemen, garanten för att alla behandlas just lika. 

Men tills vidare får vi vänta på att ordet “undanträngningseffekt” just ska tränga sig in i det offentliga samtalets epicentrum. Det kommer. Var så säkra. 

 

Sopa rent, LO

Det är ändå underhållande att LO, vars fackförbund har den allra sunkigaste kulturen vad gäller sexuella trakasserier och pampbeteende ingår, aldrig skäms för att peka med stora fingret när det gäller Aftonbladet och sexuella trakasserier.

Får jag påminna om det här till exempel?

Dildos och horor. Kvinnosynen imponerar verkligen.

Vem var ordförande för Metall när detta hände, det vill säga 2004?

Statsminister Stefan Löfven. 

Samtidigt som dessa skandaler briserade jobbade nuvarande LO-ordförande Karl Petter Thorwaldsson som ombudsman för just IF Metall. 

En gång i tiden ägde LO, Socialdemokraternas fackliga gren, hela Aftonbladet.

2009 köpte Schibstedt 41 % av de 50 % de hade kvar då. Idag äger de alltså 9 % och är den enda ägaren förutom Schibstedt, samt de små poster Schibstedt erbjuder sina anställda att köpa som en förmån.

De har suttit i styrelsen i en evighet för just Aftonbladet, fram till 2009 ägde de hälften. När Virtanen fälldes för narkotikabrott ägde de halva Aftonbladet. Och när den våldtäkt han anklagades för 2011 och även polisanmäldes för ägde rum 2006 ägde de också Aftonbladet.

Det är LO som utser chef över ledarsidan enligt det avtal som skrevs 2009.

De utsåg Karin Pettersson som chef över ledarsidan 2010 och hon i sin tur anställde Fredrik Virtanen 2011. Pettersson är en av alla de inom Socialdemokraterna som är född in i rörelsen i någon slags sosse-adel, hennes bror Ola Pettersson är chefekonom på just LO. Hon gick direkt från jobbet som kommunikationschef för Socialdemokraterna och till Aftonbladet.

Jag har gjort en tidslinje för att samla ihop allt som hittills rapporterats ha hänt på Aftonbladet vad gäller sexövergrepp och sexuella trakasserier.

Men Karin Pettersson har inte sett så mycket under sina 7 år. Hon har glatt sig åt att gå till jobbet och jobba med trevliga Virtanen med det stora patoset. Sedan skyller hon på väggarna. “Det sitter i väggarna“, som är ett annat sätt att peka finger åt en massa andra människor, inte minst historiskt.

Under Pettersson tid har minst 10 kvinnor som hittills trätt fram och hävdar att de utsatts på olika sätt för Virtanen, och en omvittnat öppen sunkig attityd till framför allt kvinnor på redaktionen från honom och andra människor men hon har inte sett något. Mer än att kvinnor inte fått chefsjobb och någon chef tog över ett samtal på en konferens.

LO har sett ännu mindre.

Dagens Nyheter, liksom Expressen, granskade allt som hänt. Där avslöjades att en till person de kallar Reportern på tidningen också precis som Virtanen (som de kallar Krönikören) betett sig helt vedervärdigt åt i åratal. Bland annat har han högt på redaktionen frågat en kvinnlig mindre senior medarbetare om hon “gillar att åka till Afrika och knulla negrer”

I veckan pekades ytterligare en medarbetare på Aftonbladet, utöver Krönikören och Reportern, ut på Instagram anklagad för våldtäkt.

2011 köpte Aftonbladet till och med ut en fjärde medarbetare just på grund av sexuella trakasserier.

På tidningen jobbar ett underskott kvinnor, faktum är att bara 38 % av de anställda är kvinnor. 62 % är män. Mindre än 4 kvinnor av 10 anställda således.

En mycket lång period av mycket allvarliga sexuella kränkningar och i övrigt en sexistisk märklig kultur på tidningen  Som ledningen, om de inte begått tjänstefel under hela den här tiden, måste ha informerat styrelsen om vid tidpunkter. I styrelsen sitter LO.

Kjell Ahlberg är LO:s representant i styrelsen sedan många år tillbaka. Samma Kjell Ahlberg som var inblandad i LO-skandalen kring Riva del Sol i Italien, där det framkom att Wanja Lundby Wedin tog med maken, gav honom jobb, lyfte stora arvoden som styrelseledamot i olika bolag LO ägare etc. Hon avgick.

Ahlberg tog med tre personer på sina jobbresor till LO-hotellet Riva del Sol.

Kjell Ahlberg sitter i egenskap av LOs utsedda styrelseledamot sedan länge i Aftonbladets styrelse. Det är styrelsen som är chefernas chefer. Att anställda till exempel polisanmäls är saker styrelsen ska känna till så redan 2008 måste Ahlberg och LO fått veta om narkotikadomen mot Virtanen och 2011 om anmälan om våldtäkten, ett fall som sedan lades ner.

Men nu väljer alltså ägaren LO att kräva att “ledningen och styrelsen” går till botten med det här.

Hallå? Ni sitter i styrelsen? Ni anställer den politiska chefredaktören och hon rapporterar till er? Via Kjell Ahlberg. Har han sovit på mötena alla dessa år?

Det “är ingen nyhet” för LO när det kommer till sexuella trakasserier. Nej, det borde inte vara det. Inte alls faktiskt. Ni sitter ju i styrelsen.

Virtanen är anställd av Aftonbladet, oklart exakt när. Men hans bolag Virtanen Media AB har inte haft några anställda alls sedan han startade bolaget. Omsättningen är blygsam.

Förra året omsatte han ändå några hundra tusen och fick en liten utdelning.

I styrelsen för hans bolag sitter ingen mindre än programledaren för SVT:s stora litteraturprogram Babel – Jessica Gedin.

Enligt Skatteverket tjänade Virtanen 660 300 kronor 2016 och hade överskott av kapital på 44 725 kronor. En månadslön på 55 000 kronor per månad, med all säkerhet kommer hela den summan från Aftonbladet.

Någon vidare aktiv ägare är alltså inte LO. Det verkar faktiskt mest som om de är “in it for the cash” faktiskt. Nu gillar jag det skälet som den kapitalist jag är men då ska man också avhålla sig från moraliserande, eller snarare, skjuta bort ansvaret från sig själv.

Förra året fick LO 13 miljoner kronor i utdelning av Aftonbladet. Året innan 17 miljoner kronor. På bara 2 år har de fått in 36 miljoner kronor i utdelning. Eftersom de äger 9 % av aktierna får de nämligen 9 % av utdelningen.

Det var givet att Virtanen skulle få sparken från ledarsidan. De kommer ha svårt nog även utan honom att få trovärdighet i någon som rör feminism och sexuella övergrepp för lång tid framöver.

Han drog massor av trafik och var en av tidningen “stjärnor”. I tidningsvärlden är detta lika med makt och en lång rad anställda och före detta anställda har vittnat om hur han och andra män betett sig helt gränslöst orimligt mot folk, framför allt kvinnor, öppet. Inte bara i stängda rum utan framför andra människor både på redaktionen och på krogen och fester. Nuvarande chefredaktören har själv sagt att hon vid ett tillfälle 2014 på en personalfest eskorterade honom till en taxi för att han betett sig illa mot folk. Men tjänar man pengar åt tidningen gäller andra regler.

Tills skandalen briserar öppet. Tills krutdurken exploderar. Då, först då, blir det ohållbart. Men även det av ekonomiska intressen – den tidigare stjärnan som enligt uppgifter från de som utsatts eller bevittnat, fått hållas och haft andra regler för att han tjänat pengar åt tidningen blir en belastning istället och kommer leda till att mindre pengar tjänas.

Den djupa ironin att bakom allt detta finns LO, som äger tidningen och utser chefen över ledarredaktionen där just Virtanen jobbat.

Tyvärr bekymras inte LO av hyckleri, de verkar vara helt immuna. 

Men då får vi andra påminna dem gång på gång att städa framför egen dörr först.

 

Ett haveri, SVT Opinion Live

Jag har en bra relation med SVT Opinion sedan länge.

Men jag måste skriva den här texten. För gårdagens Opinon Live var ett riktigt lågvattenmärke.

Den höll genomgående så låg kvalitet att om det inte vore live hade ingen vettig redaktör släppt igenom programmet utan stekt det.

Att ställa Hanif Bali, visserligen proffs och riksdagsledamot men för OPPOSITIONSPARTIET, framför inte en, inte två utan en hel studio faktiskt med motsatt åsikt, bevisar exakt vad vi kritiker till Public Service menar med vänstervridning.

Hur gick det till när ni resonerade hur programmet skulle se ut?

Jag undrar ärligt. Och varför ställde inte en enda person den helt relevanta frågan “är detta bra journalistik?”

Fatemeh Khavari är en duktig aktivist. Men hon är aktivist. Opinionsbildare. Hon ska betraktas som alla vi som är opinionsbildare, det vill säga att hon företräder en specifik åsikt. Och få talartid i relation till alla andra. Hennes förening Ung i Sverige har dessutom nära kopplingar till Ung Vänster och diverse fristående andra vänsterorganisationer. Det var bland annat Ung Vänster som smugglade in henne som publik till partiledardebatten.

Hon företräder dessutom en åsikt som delas av en liten minoritet av svenska befolkningen, och av de politiska partierna. Det är bara Vänsterpartiet som håller med dem. De har 6 % i riksdagen.

Jag har varit med i programmet själv ett antal gånger genom åren. Jag har aldrig sett att en person som först får ordet och prata i en särskild debatt sedan får ordet om och om igen när personen satt sig ner i publiken och man går vidare. Hon fick dubbelt så mycket talartid som någon jag någonsin sett medverka i programmet.

Och de kritiska frågorna de övriga fick?

Hon stod och påstod saker hon inte har någon koll på alls och fick inte en enda kritisk fråga om det från er. Hon har ingen koll på säkerhetsläget i Afghanistan eller Iran. Hon behöver inte ha det. Hon är aktivist. Hon kan påstå vad som helst. Det är ERT jobb som journalister att bemöta det hon och vi andra som bildar opinion påstår. Är det sant? Vad är din källa? och andra relevanta följdfrågor.

En annan reflektion.

Varför bjöd ni inte in en riksdagsledamot från regeringen?

Hanif Bali är en, ja kanske den, skickligaste opinionsbildaren online just nu. Och riksdagsledamot. Men det är inte hans parti Moderaterna som styr Sverige. Det är inte hans parti som stängt gränser, som infört passkontroller, som genomfört utvisningar.

Det är Socialdemokraterna. Och det är Miljöpartiet.

Riksdagen och regeringen är full av dem. Men inte en enda ville ställa upp och försvara den politik DE, inte någon annan, ansvarar för?

Eller var det så att det bara “blev roligare TV” av att ha med Bali?

Varför fick inte Khavari ställa Gustav Fridolin mot väggen istället? Som smög runt på Medborgarplatsen med ledsna ögon men är en av de som faktiskt bokstavligen hållit fingret på avtryckarknappen vad gäller utvisningar etc.

Eller Ardalan Shekarabi. Om det nu vore viktigt att ha med en person från Iran, vilket det ju verkar vara för er. Han kom till Sverige ungefär samtidigt som Bali.

Fel nummer två: att ni ens bjuder in en person vars bror tog livet av sig nyligen i värsta sortens snask-TV, en person i sorg. Detta tycker ni statlig TV ska kalasa på live? Återigen, ni är Public Service. Inte Aftonbladet.

Och återigen, fanns inte en enda person på 4,5 miljardersimperiet, en enda duktig journalist på er redaktion som frågade om detta är lämpligt. Att utnyttja en individ i sorg. I en live-sändning. En person som inte ens kan svenska och aldrig varit i TV. En person som inte är aktivist som Khavari.

Och inte bara det, ställa Migrationsverket eller Hanif Bali till svars för det? Skäms på er.

En sista sak jag vill ta upp är fuldumpningen av Hanif Balis tweet om att “strejka ihjäl sig”.

Är det verkligen så att ni som är journalistutbildade inte vet att “ihjäl sig” är ett vedertaget förstärkningsuttryck i svenska språket som inte alls syftar på något bokstavligt?

Det är helt obekant för er att man i dagligt tal säger saker som “ska man köa ihjäl sig här eller vad är det frågan om?” “Ska du äta ihjäl dig av den där godisskålen eller får jag också några?” Och så vidare.

Jag ser bara en ren fultolkning, ett medvetet missförstånd som ni givetvis spelar med i. Från Twitter. En sak är att saker alltid fultolkas på Twitter. Men igen, ni är Public Service.

Ni, alla ni på redaktionen, trodde på allvar att Hanif Bali menade att han hoppades att de skulle dö? Hoppar ni bokstavligt in i bilen med ett skutt också undrar jag då stilla.

Att förbereda en fultolkad tweet ryckt ur sitt sammanhang, som om inte en hel studio med meningsmotståndare mot Bali vore nog, och slänga upp på skärmen för att ytterligare ge fler belägg på att ni inte ens är rimligt intresserade av ett balanserat program, det tyckte en enig erfaren redaktion var en bra ide´. Uppenbarligen.

Igår kändes det som ni gav upp.

Ni orkade inte ens försöka ge en balanserad bild, en objektiv rättvis bild där flera sidor kommer till tals. Men jag kan inte ens beskylla det för att vara slappt. Det var oerhört ambitiöst. Och därmed medvetet. Ett oerhört ambitiöst upplägg att sätta Bali ensam mot en kaskad av motstånd. Ett ambitiöst vinklat inlägg i debatten.

Igår var ni på SVT Opinion Live aktivister, på bästa sändningstid. Ni borde rannsaka er själva.

Detta var inte ert bästa ögonblick. Kanske ett av de sämsta programmen ni gjort faktiskt.

Tur att Hanif Bali är så skicklig och kommunikationschefen på Migrationsverket gjorde ett fint jobb.

Traditionell medias famlande i det nya medielandskapet har aldrig illustreras så väl som igår. Ni gjorde tyvärr hela branschen en björntjänst, inte minst public service själva, genom att producera ett av de tydligaste bevisen på att ni inte är objektiva.

Målareförbundet, LO och sexismen

Det är jättebra att #metoo-kampanjen verkligen resulterat i så mycket konkret. Som att olika medieprofilers beteende sedan åratal anmäls och får konsekvenser, att media rannsakar sig själva kring den unkna kultur som mer eller mindre finns överallt inom media faktiskt och att vi verkligen börjat prata om hur vissa män beter sig. Inte alla män. Vissa män. Men hur också män som själva inte beter sig ser på trakasserier de bevittnar. Rannsakning pågår kan man säga.

Men i branschen som är posterboy för machokulturen märks ingen självkritik.

LO var i vanlig ordning snabb på avtryckarfingret och tog i brösttoner.

“LO kräver att Aftonbladet agerar”

Som bekant missar de inget tillfälle att ta ett raskt kliv över skiten framför egna dörren för att sedan försöka läxa upp andra om jämställdhet. Som i kvoteringsfrågan. De kräver att näringslivet kvoterar.

“Det kommer inte hända något i Sverige förrän vi inför kvotering

Politik, allra helst lagstiftning, är svaret på alla frågor i en socialdemokrats bok. Fast när det gäller andra. Givetvis.

Deras egen styrelse är inte så noga. Där tror man nämligen på kompetens, inte kvotering.

På LO-bloggen lyfter man visserligen fram sexuella trakasserier, men på jobbet av vårdtagare och i hemtjänsten. Inte ett pip om de som har all makt i LO – byggfacken. Ökända för sunkig miljö för kvinnor, där LO-medlemmar trakasserar andra LO-medlemmar.

Inte heller i byggfacken själva, som har de allra största problemen med just sexuella trakasserier och rent tölpbeteende.

Senast i raden av skandaler är att 15 personer idag blev avstängda på ett bygge i Kalmar efter att en kvinna anmält för sexuella trakasserier.

Men att fler kvinnor på ledande positioner i facket är inget för Byggnads. De väljer själva inte in kvinnor och vad gäller kvotering “tror man inte riktigt på den lösningen, man löser inte grundproblemet”. Märkligt att grundproblemet inga kvinnor i styrelser löses så otroligt lätt när det gäller företag bara man tvingar dem.

Målareförbundet har funnits i över 130 år och har fortfarande inte lyckats få ett rimligt arbetsklimat för sina kvinnor trots att just målare är det yrket inom bygg och anläggning där flest kvinnor jobbar och andelen växer. De som orkar stanna kvar. 130 år är lång tid att inte jobbat hårt nog för att få bort sexuella trakasserier måste jag säga.

De har nyligen lagt ut information om det nystartade nätverket för kvinnor på sin Facebooksida. Men inte en rad om de sexuella trakasserier som drabbar många kvinnor i branschen. Inte heller Byggnads. Eller LO centralt. Bara ett stort finger på andra. Inget om de egna problemen. Inte en rad.

Det vanligaste ärendet vad gäller kränkande särbehandling inom målareyrket är just sexuella trakasserier. Men många vågar inte ens anmäla. Ändå tycker Målareförbundet att ett kvinnligt nätverk räcker verkar det som.

Nätverk är alltid bra för att folk får stöd av varandra. Men det är långt ifrån det och att förbundet tar tag i problemen som nu mediabranschen tvingats göra med kniven mot strupen. För det just det – kränkningar kommer från andra medlemmar i Målareförbundet. Inte från uppdragsgivare.

Men när nätverket skulle bildas kom kommentarer “ska ni prata tamponger”. Rimligt. Och visar ju att Målareförbundet och resten av manliga LO har en bra bit på vägen innan de med trovärdighet ens kan delta i debatten om sexuella trakasserier och #metoo faktiskt.

Målarna är det förbund som har flest kvinnor och har nu 11,5 % kvinnor. Byggnads har drygt 1 %.

Ändå lyckades man på förbundsmöten samla en enda kvinna trots att de inbjudna är två från varje avdelning. 

Man skyndar långsamt kan man säga, om man vill vara snäll. Deras eget mål är att det inom TIO ÅR ska finnas en (1) kvinna i förbundsstyrelsen. En. Kvinna. Om kvinnorna enligt dem själva redan nu är redo att ta plats, varför väljer man bara inte in en kvinna i förbundsstyrelsen omgående?

Idag har Målareförbundet 14 000 medlemmar men deras mål är 15 000 och 80 % anslutningsgrad, vilket leder till ett totalt antal målare på nästan 19 000. Av dessa är i dagsläget 11,5 % kvinnor, så 2 200 personer ungefär. Men målet är alltså EN kvinna.

I alla undersökningar om sexuella trakasserier på jobbet hamnar byggbranschen där målare ingår sämst.

Sju av tio kvinnor inom hela bygg har upplevt sexism. Sex av tio mår dåligt av kulturen. 

Toaletter fulla med klotter om fittor och knulla, män som tafsar och säger vidriga saker, inte minst till nya unga tjejer i branschen.

Många slutar på grund av det här. Trots att Sverige står inför en bokris och vi enligt Boverket måste bygga 700 000 bostäder fram till 2025 och trots att LO:s machofack påstått att de jobbat tio år med att komma till rätta med problemen finns de alltjämt kvar.

Många manliga målare tycker inte kvinnor är bra nog bara för att de är kvinnor. Och framför allt nya tjejer testas hårdare. De som inte pallar den kvinnofientliga jargongen lämnar yrket enligt en forskningsrapport om just målare som Högskolan i Skövde publicerat.

Då tycker inte jag det duger med att peka finger på media och Aftonbladet faktiskt. Kvinnliga nätverk är absolut bra men när målsättningen om fler kvinnor handlar om EN kvinna i styrelsen inom 10 år visar man samtidigt hur lite man bryr sig om kvinnor i branschen.

Istället la de i hela avtalsrörelsen stor kraft vid att försöka svartmåla företagens lösning på att få fler kvinnor till yrket – flexiblare arbetstider. Att kunna få jobba till exempel kontorstider om man vill det själv. Det ljög Målareförbundet ihop att det skulle handla om att företagens skulle kunna tvinga folk att jobba till klockan 22.

Det är inte vad man säger, det är vad man gör som räknas.

LO och byggfacken har visat att man inte har några intentioner att ändra sina egna förbunds omvittnade machokultur och jargong utan fortsätta kräva av andra det man inte levererar själva. Det är deras medlemmar som trakasserar andra medlemmar så att de till och med slutar. 

Och fler och fler kvinnor kommer trakasseras bort från målaryrket och andra yrken inom bygg.

 

Den gyllene biljetten – samordningsnumret

Jag har tidigare skrivit om samordningsnummer i den uppmärksammade artikeln om samordningsnummer och storskaliga ekonomiska brott gjorda av medborgare utan avsikt att bo här permanent utan bara som syfte att pumpa Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan på dels lönebidrag, dels sjukförmåner. Min tipsare var polis. Arbetsförmedlingen blånekar att det ens skulle gå att genomföra ett dylikt bedrägeri trots att det finns en hel hög med ärenden på polisens enhet för organiserat brottslighet. Som inte kommer vidare tillräckligt för att just Arbetsförmedlingen motarbetar dem. Moment 22.

Jag vet att Arbetsförmedlingen påstår att jag har fel men det har jag inte. Systemet är lätt att fuska med. Detta bekräftar också Skatteverkets rapport.

Samordningsnumret är nämligen en gyllene biljett. 

I en ny rapport från Skatteverket från juni i år (Dnr: 208 266044-17/1211 | 2017-06-20) framkommer en smått surrealistisk bild. Skatteverket har inte uppdraget att vara de som har 100 % kontroll över samordningsnumret men ändå förlitar sig alla andra myndigheter i samhället på just det. Samtidigt ger samordningsnumret alla innehavare långtgående rättigheter till det svenska välfärdssamhället.

Öppnar många dörrar. Ändå har alltså Skatteverket inte koll, för att ta in skatt är deras huvuduppgift. Inte vara kontrollinstans för andra myndigheters myndighetsutövning. Hur märkligt det än låter. Men rapporten tar alltså fasta på detta och föreslår att man ska börja skaffa sig kontroll helt enkelt för att bedrägerierna är så uppenbara. Gott så. Även om rapporten är deprimerande.

För utöver Skatteverkets roll som insamlare av skatt till staten har de också en central roll för utbetalningar inom välfärdssystemet. Samordningsnumret ger alla en nyckel. Till hela välfärdsparadiset.

Skatteverket ger idag samordningsnummer till personer oavsett om de är illegala invandrare. För deras uppgift är att motverka svarta jobb. De får inte ens kontakta gränspolisen (!).

Om du är folkbordförd i Sverige och har ett svenskt personnummer har du därmed rätt att arbeta här och både med arbete och med bosättningen följer de flesta av våra välfärdssystem. Men har du ett samordningsnummer har du samma fördelar men numret är enkelt att få tag i. Det hjälper alltså Skatteverket till med även för personer som upprätthåller sig illegalt i landet om de har en arbetsgivare, falsk eller inte, som intygar att personen kommer ha arbetsinkomst.

Detta var ny information för mig. Att illegala invandrare inte ens är hänvisade till att jobba svart utan kan jobba vitt. Statens ena hand vet inte vad den andra handen gör. Skatteverket utfärdar samordningsnummer på löpande band till folk bara de intygar att de har ett jobb, vilket är hur lätt som helst att fejka.

Ett samordningsnummer ger dig direkt rätt till arbetsbaserade förmåner. Men har du ett nummer och kommer från EU/EES kan du alltså kvittera ut barnbidrag bara du skaffar ett samordningsnummer för den förmånen är bosättningsbaserad.

Har du lyckats få ett sam-nummer oavsett du har rätt att jobba här eller inte får du alltså direkt rätt till pension, sjukpenning och arbetsskadeersättning. Även om du kommer från tredje land. 

En person som till exempel blivit nekad asyl för att de är efterlysta kriminella (det är inte bara oskyldiga barnfamiljer som nekas även det är de historierna som kommer fram i media) eller har ljugit om vilket land du kommer ifrån kan du alltså hitta ett jobb eller bara en oseriös arbetsgivare, få intyg om jobb, fixa sam-nummer och voilá! Då har du rätt till sjukpenning för den lön som anges på kontraktet. Med viss intjänandeperiod för full SGI förstås.

Du får inte ens vara i landet men kan ändå casha in bidrag efter bidrag och Skatteverket FÅR INTE kontakta gränspolisen. Ens om de kommer på att du är illegal.

Skillnaden mellan personnummer och samordningnummer finns paradoxalt nog inte i vad man har rätt till utan att samordningsnummer har samma rättigheter men mycket enklare går att fixa. Kraven att få ett samordningsnummer verkar vara nästintill obefintliga i jämförelse.

För att få ett personummer krävs att du är folkbokförd här och det blir du bara om du uppvisar id-handlingar och träffar myndigheten personligen. Detta krävs inte alls av samordningsnummer. För att först bli folkbokförd i Sverige krävs att du har uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Asylsökande har inget av detta. Eller illegala invandrare. Eller människor som bara kommer hit för att fuska utan att registrera sig.

Men det behövs inte för att få samordningsnummer. Du behöver inte ha uppehållstillstånd. Du behöver inte ens ha en adress.

Ett samordningsnummer slutar heller inte att gälla, hör och häpna. Vad gäller personnummer finns en automatisk avslutning när personen fyller 105 år. Sam-numret gäller för evigt. 

Varför myndigheterna inte ansåg att automatisk avslutande krävs här är oklart men det mesta kring samordningsnumret är faktiskt oklart även efter man läst rapporten. För att den visar hur fullständigt korrupt vårt system är genom den låga eller obefintliga kontrollen som sedan hela vårt dyra stora välfärdssystem trots det lutar sig emot och delar ut våra förmåner.

När du är folkbokförd måste du anmäla flytt. Med sam-nummer behöver du inte det ens om du lämnar landet. Du kan alltså flytta tillbaka till ditt hemland eller emigrera och ändå ha rätt till sjukpenning, så länge Försäkringskassan inte gör egna kontroller.

Är du EU-medborgare är det ingen skillnad mellan sam-nummer och personnummer, otroligt nog. Den där “sociala turismen” Göran Persson varnade för när EU skulle utvidgas österut vet vi alltså inte om den hände men rent tekniskt är det fullt möjligt. Att till exempel fattiga EU-medborgare kommer hit och jobbar eller inte jobbar och direkt får hela vår välfärd.

Metoden Skatteverket använt är att analysera 4 300 samordningsnummer.

Resultatet visade ett hela 75 % av den undersöka populationen inte har rätt att arbeta i Sverige. 

Huvudregeln är att identiteten ska styrkas. Men är identiteten osäker får Polisen, Migrationsverket och Skatteverket utfärda samordningsnummer, där är det givet att andra myndigheter litar på Skatteverkets kontroller och att personer med samordningsnummer har en styrkt identitet. Vilket de alltså inte alltid har ändå.

För det krävs inte ett personligt möte med Skatteverket för att stärka sin identitet. Samordningsnummer är alltså inte något som styrker att en viss person är den person personen utgett sig för att vara. Man kan med andra inte lita alls på dem.

Som jag tidigare skrivit om, Arbetsförmedlingen har ingen koll. De känner sig “inte bekväma” med att ifrågasätta folks identitet för att kunna fastställa den. Och så säger de att inget fusk finns?

Hur får man då ett nummer om man inte styrker sin identitet?

Man kopierar en massa id-handlingar för olika personer och söker lika många gånger. Man behöver inte ens vara i Sverige, det räcker att ta kopior och posta.

I en annan rapport Skatteverket gjort framkom att av 243 467 samordningsnummer var inte identiteten styrkt för 45 %.

Vad är det då för papper man måste skicka in för att styrka sin identitet och få ett åtråvärt samordningsnummer, även om det i slutändan kan ges ändå?

Lite allt möjligt verkar det som. Man kan chansa och skicka in resedokument och påstå att det är ett pass till exempel och hoppas att handläggaren inte fattar skillnaden. Vilket tydligen händer ofta eftersom detta tas med som exempel.

“Skatteverket ska minimera risken” att folk får två eller flera samordningsnummer. 

Ursäkta men va? Minimera? Det ska väl ändå ingå i en myndighets jobb att ingen ska kunna få två samordningsnummer?

“Skatteverket ska i möjligaste mån säkra att våra register är tillförlitliga”.

Återigen, va? I möjligaste mån? Det duger faktiskt inte. Skatteverket ska ha ett tillförlitligt register. Punkt. Men har man den här slappa ambitionsnivån, satta av politiker så det är de som ska lastas, förstår man ännu bättre hur det kan bli så här illa.

Men det är värre än det ser ut. För personen behöver inte ens söka om samordningsnummer utan kan få det utan ansökan. Skatteverket är nämligen som tidigare beskrivits inte skyldiga att kontrollera identitet utan kan utfärda nummer ändå. Och det gör de, på löpande band.

Om du inte har ens lust att söka ett samordningsnummer och trassla med id-papper kan du helt sonika bara skicka in en deklaration. Eller så kan du ta ett jobb och din arbetsgivare skickar in kontrolluppgift. Hepp! Då har du ett samordningsnummer.

Men det saknas enligt Skatteverket rutiner för hur Skatteverket ska göra för att kontrollera. Och man kan inte rikta några sanktioner mot fuskande arbetsgivare heller. Allt verkar vara ett enda stort svart hål.

Försäkringskassan litar på att Skatteverket kontrollerar, vilket de inte gör. Eftersom de ansvarar för utbetalningen av alla de förmåner som direkt kopplas på så fort personen fått samordningsnummer är det ett stort problem. För påstår du att du kommer från EU/EES men inte kan bevisa vem du är, för att samordningsnumret ju inte befäster någon identitet, har du alltså direkt rätt till allt. Hur ska Försäkringskassan kunna kontrollera att personen verkligen kommer från EU/EES?

Från dag ett på kontraktet som ingen kollar är fejk och inga sanktionsmöjligheter mot företag som ljuger har personer rätt till alla förmåner vi har. Om du kommer från EU/EES har du nämligen det, för då ingår bosättningsförmåner. Men bara tillgång till alla andra förmåner som är kopplade till arbete är gott nog för fuskare gissar jag utan att veta.

Hur många samordningsnummer finns det?

Jag har försökt att googla det. Jag har aldrig hittat något och det får i den här rapporten sin naturliga förklaring.

Ingen vet. Jag upprepar, inte ens Skatteverket vet hur många samordningsnummer som finns.

Eftersom Migrationsverket och Transportstyrelsen till exempel också får dela ut och det verkar vara för mycket begärt att man bygger, säg en databas gemensamt för alla samordningsnummer. Det är 2017. Jag baxnar faktiskt av hur illa skött det här är.

Men Skatteverket vet i alla fall hur många sam-nummer de själva delat ut, oavsett om identitet är styrkt eller inte. 

Man delade ut 76 000 nummer bara under 2016. 

Trots att ingen vet, inte Skatteverket heller, hindrar detta inte dem från att högst ovetenskapligt gissa sig till att “majoriteten av samordningsnumren” som de själva tilldelat är korrekta. 

Numera åker inte ens personer som är här illegalt och jobbar fast för efter 2013 anmäler inte Skatteverket längre till polisen.

Men det kommer mera.

Skatteverket godkänner alltså anställningsavtal från företag som inte ens är registrerade som arbetsgivare hos Skatteverket. De kollar över huvudtaget inte upp i sina egna register ens.

De konstaterar också i sin analys att 10 % av de undersöka hade inte ens betalat in en enda krona i skatt eller lön, alltså inte jobbat. Andelen fusk som sker där lön ändå betalas in för att undgå fusk är således oklart.

En anledning de själva konstaterar är ett skäl till fusk är just invandringsärenden av olika slag.

Den är rapporten avslöjar så mycket systemfel att jag faktiskt är chockad, och jag är inte lättchockad numera.

Hur i hela friden kan vi ha ett system som är så här slappt, trasigt och naivt? Vi betalar världens högsta skatter för världens största välfärdsapparat som numera inte lämnar ens i närheten av världens bästa service. Men vi har så här dålig koll på vem som ska få tillgång till den?

Det finns oändligt många saker som är fel här och som måste åtgärdas direkt.

Men en sak denna utredningsälskande regering borde göra, och som utreder i absurdum, är faktiskt att utreda det här. En ordentlig genomlysning av samordningsnummer i välfärdssystemet för att kartlägga hur stort fusk vi kan ha. Låt den ta flera år, vänd på alla stenar. Bara informationen kommer fram.

Direkt borde man däremot täppa till de uppenbara luckorna, som att man inte behöver mötas fysiskt för att få samordningsnummer till exempel. Att man inte kräver en bostadsadress. Att numren inte avslutas automatiskt vid 105 år. Att kräva att Skatteverket omedelbart har skyldighet att kontrollera varenda arbetsgivare som har folk anställda på samordningsnummer så att de är registrerade arbetsgivare, betalar in skatt och moms etc.

Inför sanktioner mot företag som fuskar, dra in deras näringstillstånd och ge dem höga böter första gången. Fängelse sedan.

Man behöver inte invänta en utredning av fusk med Försäkringskassan för att direkt stänga möjligheten för att mer fusk sker.

Samordningsnummer-systemet är ett sällan skådat haveri.