Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Hyckleriet om nationalism


Det finns så många olika regler i svensk politisk debatt att det börjar bli svårt att hålla räkningen. En i raden är det här om nationalism. Personligen betraktar jag mig inte som nationalist i en politisk etikett, även om jag som liberalkonservativ värnar nationalstaten och Sveriges suveränitet som nation. Hela vårt samhällssystem bygger nämligen på idén om nationen och medborgarna.

Men nationalist som ideologi bekänner jag mig inte alls till. Jag ser dock ett behov av en debatt av begreppet och att vi pratar om diskrepansen. Fler och fler som kallar sig idag nationalist, utanför de små kretsar av högerextrema där de alltid funnits. Gissningsvis befinner sig nästan samtliga som anser sig själva vara nationalister i Sverigdemokraternas väljarkår idag.

Ordet väcker direkt anstöt hos de flesta. Men vad betyder ordet egentligen?

I Nationalencyklopedins definition ser man tydligt att det handlar om ett tankesystem där en definierad nation, oftast handlar det om en geografiskt avgränsad landmassa men det behöver inte handla om det utan nationen kan även vara en annan sorts grupp, och att intressena för nationen är viktigare än andra kollektiva värden.

Men låt oss för enkelhetens skull utgå från att nationen är ett land, antingen ett idag erkänt land eller ett geografiskt område där de som bekänner sig till nationen anser att det borde vara ett erkänt land.

Att vara svensk nationalist innebär därför att man tycker att intressen för nationen Sverige, i krockar med andra kollektiva värden, väger tyngre. Vilka dessa andra kollektiva värden kan vara ligger i betraktarens ögon och är i mångt och mycket en subjektiv bedömning men i nationalismen ligger också i att vara stolt över ursprung. Över flaggan. Över att vara etniskt och kulturellt svensk. Men även medborgare. Observera att nationalist inte exkluderar folk med utländsk bakgrund utan kulturell identitet avgör man själv.

Nationalist. Det är något väldigt fult i Sverige.

Det finns någon slags osynlig gräns. Du får älska Sverige på sommaren, röda stugor och midsommarafton. Kräftskivor och lucia. Du får vara för ett starkt försvar och andra politiska områden som bygger på nationalism, eller nationalstaten som den omvandlats till i politisk vokabulär. För utan en nation finns inget att försvara. Men någonstans från det, jag vet inte var, finns en osynlig gräns att när det blir “för mycket” svenskt och jag älskar Sverige – då är man plötsligt inte härlig utan nationalist. Lite unken.

Aldrig är väl det så helsvenska ordet lagom mer passande. Det är okej att vara lagom nationalistisk i Sverige. Går du för långt är du ett steg från von Papen men ingen vet när, var och hur.

Det intressanta är att få skulle erkänna att det jag räknat upp ens kvalar in som nationalism. Det är något annat. Kulturhistoria. Och det är det ju. Också. Samtidigt. För kulturen och gemensamma ceremonier och traditioner, en gemensam historia, är det som är kittet i nationen. I gruppen. Det är en osviklig del, en förutsättning för vi-et som nationen utgör.

Men få skulle erkänna att alla av oss har någon slags nationalistisk syn på saker alldeles oavsett hur vi definierar vår majoritetsideologi. Allra minst vänstern, som paradoxalt nog byggt nästan mer av sin politik just på nationalstaten samtidigt. Framför allt Socialdemokraterna. Folkhemmet var inte ett internationellt projekt, det var i allra högsta grad ett nationellt.

Det märkliga är att lika avskydd och bespottad nationalism är i Sverige, lika accepterad är den som har sitt ursprung någon annanstans.

Samma människor som hatar nationalism mest av alla omfamnar och är beredda att politiskt kämpa för andras rätt till sin nationalism. Idéen om representation grundar i den tanken. Man är representant för en grupp. Ibland är den gruppen just en etnisk grupp. En nation. Vi har statsbidragsunderstödda etniska föreningar som sedan 80-talet varit en del av vårt sätt att se på integration av invandrare. Genom att finansiera invandrares etniska särart i bland annat förening ska svenskar och invandrare integreras lättare. Ett bakvänt sätt att se på integration men än dock Sveriges officiella sätt att se på det politiskt sedan flera decennier.

Alla etniska föreningar syftar till en enda sak – att bevara den särskilda etniska gruppens särart, språk, kultur och så vidare. Fostra barnen som föds i Sverige i samma kultur.

Det finns en lika stor acceptans för andras rätt till sin nationalism som något helt oproblematiskt som avskyn mot den inhemska nationalismen. Ett exempel av många är en historia inom sporten alla kanske inte följt – damlandslagets Kosovare Asllani får inte längre göra handgesten “den albanska örnen” på planen när hon gör mål efter beslut från Fotbollsförbundet.

Bilden nedan är hämtad från Fokus.

Handgesten är nämligen just en nationell symbol. Den består av utsträckta handflator som sätts ihop som en örn. Örnen är Albaniens symbol, och då även kosovo-albaners. Upprinnelsen till beslutet från förbundet är att på matcher mellan det schweiziska landslaget och Serbien i VM i somras använde flera spelare gesten som målgest, spelare som själva har kosovo-albansk bakgrund. På läktaren satt det serbiska nationalister med Milosevic på tröjor. Spelarna bötfälldes och lagen, åt båda håll.

Kosovare Asllani tycker beslutet är “obegripligt”.

Här kommer den accepterade nationalismen in. För örnen kan också vara en symbol för Stor-Albanien, ett område som sträcker sig över flera idag suveräna stater på Balkan. Så den generella betydelsen av örn-gesten är alltså “bara” helt vanlig albansk nationalism. Ett tecken som förenar alla albaner, ett tecken som finns på flaggan. Men för en mindre grupp betyder örnen också att återta territorier på Balkan, det kriget på Balkan bland annat handlade. om.

Det är fullt förståeligt varför Fifa straffade lagen och varför Fotbollsförbundet nu förbjuder den.

Men Asllanis reaktion, fullt naturligt givetvis – vem vill förbjudas att göra en målgest man gillar? – visar på något annat. På accepterad nationalism. Och att Fokus har med citatet utan närmare diskussion visar också på detta fenomen.

All annan nationalism är okej i Sverige utom den svenska.

Det är här det haltar. Hur kan svensk nationalism vara nazism medan till exempel kosovo-albansk nationalism bara ett uttryck för gemenskap? Eller kurdisk? Palestinsk?

Återigen är inte nationalist något jag själv kallar mig och de frågorna är inte de centrala i mitt eget politiska engagemang. Jag tycker bara att vi måste göra upp med nationalism som begrepp. Och det är inte likställt med nazism.

Det är inte problematiskt att kosovo-albaner är nationalistiska lika lite som det är problematiskt att svenskar är det. Det handlar om hur. Och vad. Hur nationalismen omsätts i politiska förslag till exempel. Och vad dessa sedan innebär. Då kokar det ner till just politiska förslag dessutom och dessa ska liksom alla politiska förslag debatteras och debatteras hårt.

Nationalismen är inget hot i sig. Det är en naturlig del av alla länder. Det är inte ens något hot i sig i politiken eftersom alla länders politiska systems kärna från början är just nationalstaten. Det blir bara ett problem i politiska förslag när man tycker att gränser överträds. Men då använder man samma politiska system att debattera, såga ner och rösta bort sådant.

Sverige skulle må bra om vi vore lite mer konsekventa, om vi slutade att handla så känslomässigt och istället var lite mer rationella. På många områden.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Nej till Fairtrade


Att paketera sin opinionsbildning i andra paket är framgångsrikt som koncept och en av de mest framgångsrika ulvarna inom påverkan måste ändå vara Fairtrade. I en kostym av rädda världen och allmän snällhet har LO och Svenska kyrkan lyckats bygga en effektivt maktapparat inom påverkan på bara 15 år.

Fairtrade tillhör visserligen en internationell rörelse men ägs nämligen av lobbyisterna i LO ihop med en av arbetarrörelsernas stora separata bastioner Svenska Kyrkan, sedan länge infiltrerat av 68-vänstern och sossar.

De har också smart nog delat på intäkter, som de lagt i ett aktiebolag, och påverkan som är den “opolitiska” föreningen Fairtrade. Den som är lobbyister. På så sätt kan de låtsas som om de inte får in några pengar och kan vigga skattebetalarna på pengar som sedan går till att opinionsbilda för att skaffa företaget högre intäkter.

Rättvisemärkt startades av LO för att förpacka opinionsbildning om arbetsrätt i en annan förpackning, och tjäna pengar på det. De hade förstått att genom en märkning av produkter som företagen fick köpa kunde de garantera att deras version av rättvis handel inte bara kom ut – de fick dessutom betalt.

Rättvisemärkt gjordes sedermera om till Fairtrade och upptogs i den internationella gemenskapen i det varumärket men syftet är detsamma.

Det står uttryckligen i föreningens årsredovisning (föreningens) att deras mål är påverkan, påverkan och påverkan. Som de döpt till påverkan, kommunikation och kampanj samt folkbildning och engagemang. Bolagets syfte är som alla aktiebolag – maximera omsättning och vinst.

Som ni kan se på medlemsförteckningen – man kan bli medlem i föreningen om du har en organisation – är det nästan uteslutande antingen religiösa eller arbetarrörelsen. Finansförbundet och några till är undantagen. We Effect, KF etc är också del av arbetarrörelsen i och med att de ägs av KF. OK, ABF och PRO är andra delar av arbetarrörelsen.

I verksamhetsberättelsen för 2017 berättade de att just Hemköp Hornstull vann en tävling de hade. Ironin är slående.

Föreningen tar alltså inga licensintäkterna, de fixar bara så att efterfrågan på produkter ökar så att licensintäkterna ökar men sedan tar aktiebolaget alla pengarna och sparar dem. Till vad vet jag inte.

De lever istället på bidrag, och gåvor.

En del av pengarna kommer från lättlurade lottoköpare i Postkodlotteriet, som för övrigt även finansierar WWF, Naturskyddsföreningen och andra stora opinionsbildare. 

Men förra året fick de en bra idé – att utöka licensavgifter med en så kallad “diplomeringsavgift” som man betalar varje år. Och vips, så har föreningen sett till att de får en del av kakan utan att beröva det egna bolaget några intäkter. Man ser helt enkelt till att företagen får betala, igen.

I föreningens senaste verksamhetsberättelse ser man tydligt att bara 871 000 av 12,3 miljoner kommer från medlemsavgifter. Men nu drar de de dessutom in 1,1 miljoner på diplomeringsavgiften.

Det har gått fort. 2013 omsatte de bara 5,4 miljoner kronor och bara fem år senare är siffran 12,3 miljoner kronor. En imponerande tillväxt i vilket bolag som helst, förutom att detta ju är en ideell förening.

Största intäktskälla är lotteriet, sedan SIDA där nya skattekronor kommer varje år.

Ser man på bolaget Faritrade AB har även deras omsättning exploderat från blygsamma 1 miljoner kronor år 2004 till att omsätta 26 miljoner kronor förra året. Störst ökning kom mellan 2006 och 2007 och mellan 2010 och 2011. Eftersom deras intäkter är att licensiera produkter händer detta direkt ihop med hur bra opinionsbildning föreningen lyckats med.

Fairtrade City är en av alla knep de har för att öka antalet licenser och därmed maximera licensintäkterna.

Fairtrade AB tar ingen utdelning utan hamstrar pengarna, som nu är uppe i 25 miljoner kronor i ackumulerad vinst.

Alice Bah Kuhnke var generalsekreterare 2004. Det var ett genidrag att rekrytera redan kända Bah Kuhnke för under hennes tid ökade omsättningen från en miljon till 7 miljoner kronor. Hon fick mycket mediatid att prata om vikten av Rättvisemärkt, vilket ökade efterfrågan i butiker och de kunde licensiera fler produkter.

I en intervju 2004 med Svenska Dagbladet kan man läsa att Rättvisemärkt av den statliga S-regeringen fick 1,6 miljoner kronor per år i bidrag för att kunna växa. Så det är en bra förklaring till varför efterfrågan ökade så mycket de åren. 

Nästa offensiv LO genom Fairtrade är att ge sig in i kampen om pengarna på den offentliga marknaden, som beräknas ligga på mellan 600 och 700 miljarder kronor. Mycket pengar i potten.

Sedan 2014 driver de aktivt kampanj för att få kommuner, landsting och myndigheter att “ställa sociala krav” och därmed kräva Fairtrade-märkta produkter. Vips, så kommer licensintäkterna, som bygger på produkternas omsättning, gå upp. Och de hoppas att fler företag därför kommer känna sig tvingade att köpa en dyr licens för att kunna vara med i upphandlingar.

Och de är aggressiva. De har fått med sig många politiker på tåget, trots att det alltså är betydligt dyrare att köpa in Fairtrade och att det i ett rad olika internationella studier visat att de inte alls bekämpar fattigdom då Fairtrade sätter marknadsmekanismer ur spel vilket gör att de bönder som inte har råd att ansluta sig är de som drabbas när världsmarknadspriset går ner.

Ni kan läsa om en del av studierna här i ett tidigare inlägg jag gjort. 

Men det är själva poängen med Fairtrade – att skapa ett insider/outsider-system för att till slut tvinga så många fattiga bönder som möjligt att gå med och de andra slås ut. 

Ihop med Naturskyddsföreningen och statliga Svanen har de en allians att på så sätt komma in i upphandlingar om “sociala krav” genom att de gemensamt lobbar för att man ska köpa in märkta produkter. Genom Fairtrade City-systemet förbinder sig dessutom städer att alltid köpa in en viss andel Fairtrade.

När de kritiseras så får de med sig inte bara representanter för städerna som som vill försvara sitt beslut att slänga värdefulla skattekronor på LO-lobbyism utan dessutom får de bevisligen med sig även SKL. Som ska representera alla kommuner och landsting, inte bara de som väljer att sponsra LO.

Målet nu för Fairtrade är lagstiftning. 

Man vill uttryckligen att det skrivs in i lagen att den offentliga upphandlingen bör välja Fairtrade, och andra märkningar som Naturskyddsföreningen. 

De enda som tjänar på det är som sagt LO, Svenska kyrkan och Naturskyddsföreningen. Pengarna skulle rassla in.

“Den summan kan göra stor miljönytta men lagstiftningen tillåter att man helt struntar i det”

Där har ni perspektivet. Att för att kommuner och landsting får välja själva så “struntar man” i miljönytta. Detta tänker sig LO att man ska fixa genom gammalt hederligt tvång.

En annan version av detta inlägg låg ute men pga ett tekniskt missöde så fick jag redigera om halva. 

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Sossarna inleder valrörelsen för 2022


Ni läste rätt.

De har på dragit igång valrörelsen för nästa val redan nu. I november kör de ut en nationell kampanj. Jag har fått ta del av ett brev de skickat till alla sina medlemmar och där de tigger pengar.

Alla extra miljoner från LO, deras fackförbund och från alla pensionärer de med aggressiv telefonförsäljning får lottintäkter av via sitt lotteribolag A-lotterierna räcker alltså inte.

De tappat 3 %-enheter i valet och därmed får de dessutom mindre partibidrag från årsskiftet. Alltså har de nu via snigelpost och klassiska inbetalningskort gått ut med en tiggarrunda till alla medlemmar. Brevet skickades till mig från em medlem så om någon av er fått ett brev utan att vara medlem, inboxa mig.

Det är ingen liten kampanj de tänkt dra igång. Fullt blås med dörrknackning, dela ut kaffe, affischer på stan, T-shirts för dörrknack och gatukampanj och Facebook-annonsering. Gissningsvis kommer de köra en favorit i repris på smutskastningen av C och L mot deras egna väljare de gjorde i valrörelsen.

Målgruppen för kampanjen är Centern och Folkpartiet. Det hade varit billigare att boka ett konferensrum (om de låter bli att låta Ygeman ansvara).

Någon har haft bråttom när de skrev brevet, för det verkar inte korrläst eller så är Baastad så där dålig på svenska.

Tvärt om – vi måste börja nu för att omvända det missnöje och oro till socialdemokratisk politik och vinna valet 2022″

Vem skriver “tvärt om” istället för “tvärtom”? Och de vill omvända missnöje och oro till politik?

Och nu börjar jobbet? SD har växt från 5,6 % till nästan 13 % till 17 % i tre val, men just nu är det dags att börja jobba? Inte före valet utan efter valet. Verkar logiskt….

“På rätt sida historien” har de ironiskt nog döpt kampanjen.

Är det några som konstant och oftast varit på fel sida är det just sossarna, med Palme i spetsen. Men vem måste förhålla sig till verkligheten när det är makt på spel?

Men egentligen handlar detta inte om valet 2022.

Kampanjen drog sossarna igång direkt efter valet för att påverka regeringsbildningen och fortsätta sin hittills rätt framgångsrika kampanj att fula ut SD så mycket att Centern och Folkpartiet luras att tro att valet inte stå mellan att stödja socialister och borgerliga utan att enda sättet att slippa Adolf Hitlers reinkarnation är att bli stödhjul åt sossar så att de kan få en ny period av oavbrutet maktinnehav och enpartistat.

Jag är inte förvånad över att sossarna gör så här. Jag är förvånad över att två stycken partier jag trodde var borgerliga verkar ha svalt betet. Och överväger att låta “demokratiska socialister” få regera vidare.

Man undrar ju om sossarna tänkt redovisa öppet från vem de får pengar?

Det tjatas ju rätt mycket om det och ……annat belopp antyder ju att man får ge högre summor än 1000 kr per person. Det står heller ingenting om att man inte tar emot bidrag från juridiska personer, notera det. Så företag och organisationer kan nu kanske köpa sig lite politisk inflytande, precis som det är till salu till LO och deras 13 fackförbund. Och till Hyresgästföreningen, som ju hjälpte sossarna att sprida lögner om marknadshyror i valrörelsen om ni kommer ihåg.

Men sossar gör som de alltid gör – allt för makten. 

Så frågan är, vad har alla andra tänkt att göra?

Har borgerligheten tänkt att stå och se på här medan sossarna återigen drar på sig galonbyxorna och hämtar skitkastarkanonen?

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Botström och islamisterna


SSU har återigen hamnat i blåsväder. Men Philip Botström har lärt sig från proffsen och verkar vara gjord av teflon.

Han kan åka taxi från Sälen till Stockholm för 8 000 kr utan att ens ett avgångskrav yppas, hans medlem i Hässleholm Omar Al-Ganas som ställde upp i valet visade sig vara antisemit och nu avslöjas att hela SSU Skåne tagits över av radikala muslimer som hatar bögar och judar.

Omar Al-Ganas kandiderade inte bara för S till kommunfullmäktige i Hässleholm som toppkandidat, han tänkte att han samtidigt skulle vara valambassadör och hjälpa folk i förorter att gå och rösta. Och blev mycket besviken när han blev kickad från det uppdraget för att det visade sig att han just var toppkandidat för sossarna själv.

Kloe Abdel Wahab, vice ordförande för SSU Skåne, har praktiserat på Egyptiska UD.

Och det har varit allmänt känt.

Men Botström gör som Ygeman och de andra proffsen – han låtsas som det regnar.

Inom SSU har det varit känt länge men uppenbarligen har man låtit SSU Skåne hållas trots att de på årskonferensen 2017 var ett gäng på 20-talet killar som skrämde folk så att de inte vågade tala om det de ville och på årskonferensen för SSU Skåne 2018 var det en debatt huruvida homosexuella skulle få donera blod. 

Skälet varför SSU och även Socialdemokraterna sett mellan fingrarna på den islamistiska extremismen som tagit över i SSU Skåne där hat mot homosexuella, kristna och judar är vanliga åsikter är givetvis att såväl SSU som partiet har känt att de tjänar på det. För att extremismen och homofobin övervägs av möjligheten att få röster från muslimer i utsatta förorter.

Boström har hela tiden påstått att han inte känt till någonting. En Ygemansk “jag hade inget konferensrum”-förklaring.

Men internet är kul på det sättet att det dyker upp saker när man minst anar det. Som de här bevisen för att Botström var med på just SSU Skånes årskonferens 2018. Där bland annat de homofoba uttalandena om huruvida homosexuella är smutsiga och borde få donera blod ägde rum.

Varför riktas det inte avgångskrav på Philip Botström när det är utom allt tvivel att han känt till vad som pågått i SSU Skåne och att han till och med deltagit på en av de årskonferenser de haft där detta beteende ägt rum?

Och samtidigt är SSU snabba på avtryckaren så fort andra ungdomsförbund, inte minst MUF, hamnar i blåsväder.

Svaret är väl givet – it’s ok when we do it.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Pengar till mumbo jumbo


Det mest tragiska när det gäller det jag håller på, som bland annat inkluderar att granska slöseri med skatt, är inte att man hittar oceaner med dumheter som vi kastar surt förvärvade skattepengarna på medan det vi tror betalar till blir lidande. Utan att det inte verkar spela någon roll om det kritiseras, har man en gång fått pengar av skattebidrag verkar det vara omöjligt att bli utan trots stor kritik.

Ta detta som el-allergi. Eller elöverkänslighet.

Det har kritiserats i många år nu. För att det helt enkelt inte finns. Det finns ingen evidens i forskningen att det finns. Besvären finns hos patienter men inte en enda seriös studie har lyckats vederlägga att besvären kommer från el. Om personerna vet att elen är på känner de symptom men de kan inte avgöra om el är på eller inte i sådana tester.

Elallergi började dyka upp redan på 80-talet och då kopplades det till kraftledningar. Men när internet kom, mobiler var hos vem som helst och datorer blev mångas arbetsredskap fokuserade istället kritiken och allergierna på skärmar och strålningen från dem

De fick uppmärksamhet, bildade en förening, fick offentliga institutioner som sjukhus att bygga “elsanerade rum” och fick kommuner att ge dem bidrag till “elsanering”.

Men nu rivs till exempel sådana, dyra och helt onödiga rum. För att ingen använder dem. Kan bero på att det alltså inte finns något som heter elallergi eller elöverkänslighet. Besvären folk har beror helt enkelt inte på el utan är förmodligen stressrelaterade i kombination med psykiska som tar sig fysiska uttryck. Detta är åtminstone den vanligaste slutsatsen som finns angående dessa “elallergiker”.

2016 fastslog Kammarätten att kommuner inte borde dela ut bidrag för elsanering. 

Enligt myndigheterna Folkhälsomyndigheten och Strålsäkerhetsmyndigheten finns det inga belägg för kopplingen mellan el, dvs elektromagnetiska fält, och elöverkänslighet. Det. Finns. Inte. 

Och ändå beviljar alltså Socialstyrelsen Elöverkänsligas Riksförbund fortfarande bidrag som handikapporganisation. Trots den massiva kritik som funnits mot både diagnosen och pengarna.

2015 senast gjordes en granskning och debatten gick varm om att det är orimligt att något som inte finns får bidrag. Ändå hände absolut ingenting.

Det spelar alltså ingen roll vad forskningen säger. Om man en gång fått bidrag av andra människors pengar har man rätt till det resten av livet, verkar kontentan vara. Detta gör mig på riktigt deprimerad. Att till och med myndigheter kan gå ut och säga att det inte finns och bidragsgivande myndigheter, i detta fall Socialstyrelsen, struntar i det och glatt ger bort 1,6 miljoner av våra pengar. Ändå. Varje år. De fick 1,6 miljoner kronor för 2018. Tre år efter SVT gjorde sin granskning.

Elallergikerna har fått 1,5 – 2 miljoner kronor per år i en massa år.

På bara 10 år har de mottagit nästan 20 miljoner kronor trots att det inte finns. 

De får mer pengar varje år än för saker som bevisligen finns och är stora problem, som ätstörningar, blödarsjuka eller HIV. 

Fortfarande, trots domen i Kammarrätten och bevisen eller snarare avsaknaden av bevisen för att det ens existerar elallergi delar kommuner ut dyra “elsanerings”-bidrag till folk.

I Umeå får skattebetalarna punga ut med max 30 000 kr, i Skellefteå är det max 50 000 kr per “sanering”.

Hur kan det inte spela någon roll vad forskningen säger och att den nu konstaterat att detta är fejk, i den meningen att personerna inte är allergiska mot el?

Ska vi ha ett samhälle där det är omöjligt att dra in bidrag?

Så att skattebetalarna sitter med en evighetsnota till varenda förening och organisation som lyckas passera det nålsögat? Eller nålsöga och nålsöga, min uppfattning är att det tyvärr inte krävs särskilt mycket och att kontrollerna om de finns alls är otroligt bristfälliga.

Vi måste kunna dra in bidrag och det kan inte ens betraktas som kontroversiellt i detta fallet. Inte en krona skatt ska gå till “elallergi”.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Konservativ våg eller har vi bara fått nog?


Man måste gratulera Greta Thurfjell på DN till genombrottet. Gissningsvis är hennes artikel i DN Kultur en av deras mest lästa det här året. Och hon har gått från okänd kulturskribent till känd över en natt. Rubriken är “Huskvinnans återkomst-  och konservatismens förbjudna lockelse”

Hennes artikel om konservatismens återkomst och hemmafruideal har satt hela det statsfeministiska komplexet i ilsken rullning.

Och det är ju alltid roligt när det händer, framför allt när det kommer från en av de institutioner de trodde sig mutat in. Hon har inte bara svurit i genuskyrkan, man kan säga att hon sparkat in dörren. Även om jag inte tror att det var syftet. När jag läser texten, som i mitt tycke inte är särskilt välkomponerad egentligen utan rörig, får jag intrycket att Thurfjell mest av allt vill göra sig själv intressant. För det är inte hemmafruar hon drömmer om och hon kallar sig själv politiskt progressivt men privat något annat.

Men det är bra att hon ägnat tid åt att intervjua folk, som Therese Boman som jag tycker är en intressant skribent och rätt ensam i kulturvärlden om sin linje i debatten. Hon vill vara ifred från den feministiska tvångströjan. För det kallas hon konservativ, trots att den åsikten är liberal.

Jag tycker artikelns idé är en frisk pust av välbehövligt syre i den feministiska trånga lådan av kvävande konformism.

En gång i tiden handlade feminism om frihet. Det var länge sedan. Nu används den istället som något slags ISO-certifierat förtryckarverktyg. Alla måste få vara som de vill men gud förbjude om du vill leva på ett sätt inte feminismen sanktionerat som ärbart och korrekt. En lydig kvinna lever som andra människor vill. Och duktiga feminister är lydiga kvinnor, paradoxalt nog.

De bråkiga är de som anses som avfällingar. De verkliga normbrytarna.

Det finns nästan inget en svensk statsfeminist i den påstådda tolerans hon stolt bär som en cape fladdrande i vinden avskyr mer än en kvinna som lever traditionellt.

En kvinna som var hemma alla föräldraledigheter, som ammade länge, som jobbar deltid och som tvättar och lagar mat hemma. Medan maken fixar med bilen, skottar snö och klipper gräs. Som rensar hängrännor och bygger altaner.

Dels föraktas kvinnan i sig men dels brölas det direkt om sveket mot kvinnorna. Mot alla andra. Hur understår sig en medlem av kvinnoflocken att avvika? Att politik är privat är en tankefigur som härstammar från socialismen men som tyvärr även vissa liberala feminister just i frågan om kvinnors val eller icke-val används som argument. Att en persons, eller förlåt, en kvinnas, personliga val inte är det. De är framtvingade av en osynlig struktur och dessutom är dessa normbrytare alla svikare mot kvinnokampen.

Det kan inte vara ett fritt val. Hon är lurad. Det spelar ingen roll vad hon säger. Hon kan inte under några omständigheter vilja det där själv.

Jag tolkar Thurfjells artikel som en protest mot det här synsättet. Man kan både vara feminist och gilla att vara den som lagar maten hemma, vilja vara föräldraledig mer än sin man och tycka att det är skönt att han byter däck på bilen.

Däremot är det inget nytt, det nya är att det kommer från en statsfeministisk institution som DN Kultur. Hon bröt ett tabu genom att lufta sina tankar om att vilja bryta sig loss från det förment toleranta, som egentligen är intolerans, och få leva som hon vill utan att beskyllas vare sig för att vara svikare eller konservativ knökhöger.

Varför ska det vara för mycket begärt att man får leva som man vill och det ska andra skita i?

Varför ska man som kvinna direkt få beskyllningar om att man sviker något slags påtvingat kvinnokollektiv man aldrig löst medlemsskap i men förväntas känna lojalitet emot bara för att alla har bröst och en livmoder?

Jag kände så väl igen mig i Therese Boman när hon sa att hon inte är så jätteintresserad av kvinnor, inte som grupp. Alla kvinnor tillhör inte olika slags kvinnogemenskaper och kanske aldrig har gjort det. Jag har aldrig känt mig helt bekväm i kvinnogrupper och när jag tänker tillbaka varför jag inte har något tjejgäng ser jag att det största gäng jag tillhört var tre personer, inklusive mig själv. Det var på gymnasiet.

Jag har försökt tillhöra ett tjejgäng, på universitetet. Men jag försvann iväg ändå. Undermedvetet. De har fortfarande regelbundna träffar sedan 20 år nästan, jag är nöjd som det är det är. Missförstå mig inte, jag gillar massa kvinnor. Men jag känner folk en och en. Och har alltid trivts bäst bland män. Men den kvinnliga gruppvänskapen är en status och svår att värja sig ifrån, att det är lite okvinnligt att inte vilja ha den.

Jag har alltid känt mig lite udda som inte tillhör det där och heller inte har en önskan. Att jag har få vänner men väljer dem med omsorg. Och att jag alltid haft lika många eller kanske fler manliga vänner. Jag har alltid känt mig mer accepterad av män på något sätt, och då pratar jag absolut inte om något sexuellt. Tvärtom har jag trots att jag söker mig så ofta till manlig gemenskap aldrig känt mig utsatt en enda gång som jag kan minnas. De elakaste personer jag träffat på med något undantag har samtliga varit kvinnor.

Svenska män får bara skit, sa Paolo Roberto i en intervju för länge sedan. Han har rätt tycker jag. Det finns så otroligt många bra män som inte alls känner igen sig i nidbilden av den manliga klassiska skitstöveln.

Det kanske är därför jag så länge varit intresserad av jämställdhet, även utan att kalla mig feminist. För att kvinnokostymen är trång. Men inte den traditionella eller den man utmålas få av män. Utan den som andra kvinnor syr. Den sitter sämst.

Jag kan inte låta bli att kastas tillbaka till mellanstadiet och högstadiet. Den kvinnliga konformismen kommer tidigt. Hur en tjej ska vara. Det är inte så stor skillnad egentligen , förutom att trycket var hårdare på ett sätt. Bröt man normen kunde man bokstavligen hamna i kylan. Inga vänner. Inte ens någon att äta lunch med i matsalen. Om en vuxen kvinna väljer utanför feministflockens kravlista kan hon hitta uppskattning någon annanstans. Hon behöver inte äta lunch själv för resten av livet.

Feminismen har så länge lurat kvinnor att det finns en motsättning i allt och om man inte köper all inclusive feminist-paketet så är man inte jämställd alls utan ett steg från grottmänniskan.

Men man kan få allt. Det är det fina. Man kan vara liberal och ändå ta mest ansvar över barn och hem. Man kan vara konservativ och gå tillbaka till jobbet efter fem månader för att låta maken sköta ruljansen medan man ägnar sig åt karriären själv. Och man kan vara vänster och ändå gilla att ta på sig ett förkläde och laga en god middag till mannen efter jobbet.

Det politiska är inte privat. Man får leva som man vill. Det har man alltid fått.

Jag är glad att även Greta Thurfjell kanske insett det nu. Och jag hoppas att fler kvinnor börjar förstå att feminismen är bedräglig. Den har kommit med många bra saker men idag är tyvärr mycket gamla meriter. Påsen är inte full med paket utan mest med tvång och krav.

Kommer kvinnor fatta det nu eller kommer statsfeministerna kväsa upproret från de raka leden med Judas-anklagelser och offentlig skampåle tills alla snällt rättar in sig i ledet för att slippa äta lunch själva?