Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Ännu ett skrytprojekt för tondöv regering

Ännu ett totalt tondövt beslut av en regering som aldrig borde tillträtt. Att säga ja till att söka vinter-OS till Stockholm (!) och Åre i kombination. Två städer som ligger ca 56 mil bort, inget man åker i en handvändning.

Precis som kampanjen för att Sverige skulle sitta i FN:s säkerhetsråd, vars kostnader de konsekvent vägrat redovisa i en stil värdig bara en diktatur, med hemliga konton, mutor och gömda dokument på UD som ingen verkar kunna få tag i, varken opposition eller media. Ett skrytprojekt för att Stefan Löfven ska slippa prata om och ta tag i de problem vi har som är alarmerande.


Det enda som dyker upp på repeat i mitt huvud är Sverige tillsammans, konferensen där regeringen samlade en elit på München-bryggeriet att få mysa i sin egen fina värdegrund tillsammans i en slags tidsresa bort till 70-talets kumbaya och Operation dagsverke för ett par timmar. Isolerade bakom tjocka tegelväggar kunde de låtsas att verkligheten var en annan och att allt skulle lösa sig bara man känner tillräckligt mycket, känner fina känslor och tankar. Hålla händer, klappa i takt och lite rörd till tårar av barnkörer och rummets totala samlade goda värdegrund.

För vi har ju inte koll på våra gränser, vi hade för två år sedan vårt andra terrorbrott på svensk mark (flera avvärjda), polisen har tappat kontrollen i vissa områden, vi har fler attacker med handgranater än nästan alla andra länder och vi har rekordhöga våldtäkter och skjutningar och ändå tycker man det är en toppenidé att ordna ett OS.

IOK, som har allt att vinna att spela ner riskerna och kostnaderna, sa i dagens intervju efter beskedet att “de här spelen kommer inte drabba skattebetalarna”.

Det regeringen nu sagt ja till är att garantera alla säkerhetskostnader. Under 17 dagar, för en redan hårt belastad underbemannad poliskår som inte idag kan garantera säkerheten för landets invånare överallt i landet utan där vissa svenskar tvingas leva i områden är kriminella tagit över.

Men regeringen har givetvis också sagt ja till att täcka upp vid underskott.

Någon måste betala och staten går i borgen, så funkar olympiska spel. Det är alltid skattebetalarna som måste lösa ut underskotten för spel som går back. Vilket många gör.

Det IOK glömmer att nämna i artikeln är att vi redan betalar deras verksamhet, och att vi också betalar ansökan till själva spelen.

Enligt sajten “The economics of Hosting the Olypmic Games” kan man till exempel läsa att bara ansökan renderar kostnader på flera miljoner dollar. Som exempel tar de upp att Tokyo på sommarspelen betalade 150 miljoner dollar.

Kollar man i IOK:s årsredovisning kan man också se att de bara för sin vanliga verksamhet förra året tog emot 54 miljoner i stöd från statliga bidrag, det vill säga skattebetalarna. 37 % av IOK:s samtliga intäkter är redan skatt.

Själva ansökan har de tydligen bedrivit i ett eget bolag – SOKSTHLOS AB.

Hittills har detta bolag fått 4,3 miljoner kronor i aktieägartillskott, från IOK. Vilka därmed minst 37 % torde vara just skatt. Bolagets enda uppgift är att ansöka om OS 2026 för Stockholm och Åre.

Budgeten är satt till 13 miljarder och här påstår alltså IOK att inga pengar kommer från skatt. Men budgeten är helt orealistisk, både sett till hur andra OS dragit över och till budgeten i sig.

Enligt professor i turismekonomi vid Göteborgs Univeristet Tommy Andersson är budgeten inte realistisk.

13 miljarder, eller 1,4 miljarder dollar är alltså hela budgeten för ett OS där orterna där spelen hålls inte bara ligger 56 mil ifrån varandra utan där dessutom vissa saker ska hållas i Estland. Utöver detta tillkommer säkerhetskostnaderna. Givetvis är den helt orealistiskt, OS i Sotchi kostade 51 miljarder dollar. Pyeongchang kostade 12,9 miljarder dollar.

Det är en jättedålig idé att ansöka om OS och det finns inte heller något folkligt stöd. Eftersom regeringens säkerhetsgaranti inte är en fråga för riksdagen tydligen kan inte oppositionen göra något. Men vi borde i så fall folkomrösta om saken.

Kanadensarna röstade i november 2018 nej till OS, med en betryggande majoritet på 56 %.

Centern är dock pålitliga i sin vänstersväng och en av deras företrädare, Stockholmsregionens Gustav Hemming, gick nästan i spagat av entusiasm av att både få rassla lite med epiteten och klappa händerna i takt.

Som man kan läsa även i denna artikel poängteras de osäkra finansiella kalkylerna för Stockholm-Åre och den utbredda negativa uppfattningen.

Jag kräver att få folkomrösta i frågan. Vi har för mycket problem för att ha råd att arrangera ett säkert underskottskalas som OS är. Kalkylerna är glädjekalkyler, IOK är inte ärliga när de säger att skattebetalarna inte står för pengar i budgeten och landets medborgare sitter med Svarte Petter den dagen den röda siffran längst ner i arket måste lösas.

Vi behöver inte skrytprojekt. Vi behöver rejält fokus på de stora problem Sverige idag brottas med.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Skillnaden mellan skillnader

Eftersom politik handlar om resurser och att den stora skiljelinjen är och förblir mellan höger och vänster är ordet “skillnader” ofta i centrum på olika sätt. Dagens modeord är klyftor men det varierar.

Men ordet skillnader rymmer en inneboende konflikt – alla skillnader är inte orättfärdiga. Eller ens icke önskvärda. Det finns också skillnader som må vara dåliga men som politiken ändå inte är lösningen på.

Däremot är det essentiellt att göra skillnad på skillnaderna, för de rättfärdiga eller till och med önskvärda är därmed inget problem och kräver således ingen politisk lösning. Medan de orättfärdiga är de som kan konstateras vara problem och därför kräver att en lösning formuleras. Men även då måste man avgöra om just denna orättfärdiga skillnad är något politiken kan eller bör försöka lösa.

Dessa lösningar visar oftast sedan var på höger-vänsterskalan man befinner sig.

Den skillnaden, inom ordet skillnad, ignoreras dock tyvärr allt för oftast. Därför tvingas även dagens borgerliga politiker för ofta snabbt ta ställning till skillnaden per se utan att reflektera om just den skillnaden som ska kommenteras verkligen är en orättfärdig sådan.

Det jag skrev om riskkapital och kvinnor igår är ett av många exempel. Det utmålades som både en stor orättfärdighet att kvinnor fick fyra procent av investeringarna och en procent av kapitalet och därmed också ett problem som måste lösas, bland annat av politiken.

Nu visade det sig inte ens stämma eftersom kvinnor driver fyra procent av techbolagen som undersöktes och fick fyra procent av investeringarna men även om det inte varit så saknas ju bevisen för att det finns en orättfärdig skillnad. Skillnaden påverkas direkt idag av att mycket få kvinnor ens startar tech-bolag, de startar bolag i helt andra branscher till överväldigande majoritet. Branscher som inte kräver riskkapital. Och den andra faktorn som saknades – hur många av de kvinnor som driver bolag inom techsektorn vill ens ha riskkapital?

Sedan måste belägg för att de kvinnor som sökt och inte fått kapitalet inte fått det för att de var kvinnor och inte för att deras affärsidé inte håller presenteras. Först då kan man säga att det finns en orättfärdig skillnad.

Samma sak i den eviga diskussionen om kvinnor och löner, där det varje år finns en konstaterad vägd skillnad mellan kvinnor och mäns löner men inte ens Medlingsinstitutet som mäter kan konstatera om den är orättfärdig.

Om en kvinna som jobbar heltid ändå varje dag går kl. 16 för att hämta barn på dagis inte får lika stor löneförhöjning som en man som jobbar till 19 varje dag, är det orättvist? Eller om en kvinna bara gör det hon blir tillsagd på jobbet och därmed uppfyller avtalet hon har med företaget men inte mer får mindre än en man som kommer med nya idéer och projekt?

Människor är olika och får därför olika resultat i alla delar av livet.

Skillnader är inte dåligt automatiskt. Men i dagens politiska debatt har det blivit så. För att det kostar att säga att “ja, det finns en skillnad men det ser jag inte som ett problem”.

Istället deltar för många borgerliga politiker i narrativet skickligt satt av vänstern att alla skillnader inom alla områden ska utplånas, och det är politikens uppgift att göra det.

Extra problematiskt är det i jämställdhetsdebatten, där varje skillnad mellan könen kategoriskt först utmålas som orättfärdigt och sedan där en princip enig politikerkår tävlar om att hitta de bästa lösningarna.

Ingen säger “men vänta lite nu, är det där ens ett problem? För är den skillnaden inte orättfärdig behövs ingen lösning”.

Det är i konsensus att alla skillnader som finns är orättfärdiga ordet nollvision uppstått. Ett ord som dyker upp ofta i politiken som om det vore en praktisk lösning när det egentligen är en utopi.

För om man utgår från att alla skillnader är dåliga och borde utplånas utgår man också från premissen att vi människor har den förmågan. Att utplåna alla skillnader mellan människor, för bakom statistiken man ofta hänvisar till är just människor.

Jag vet inte vem det var som först började använda ordet nollvision i politiken men det har blivit populärt ända sedan dess för att det antyder en slags handlingskraft trots att det är det motsatta. Det är inte handling det handlar om, utan tanke.

Det är så vi på allvar kan ha politiska beslut om till exempel nollvision om trafikolyckor eller nollvision om att dö på jobbet. Eller Kristdemokraterna kan prata om nollvision i abortfrågan.

Nu vill jag för tydlighetens skull förtydliga att jag inte är emot att politiken jobbar mot att minimera trafikolyckor eller död på jobbet, givetvis inte. Och att jag inte invänder mot dessa skillnader, att leva eller dö efter en bilresa eller en dag på jobbet. Jag menar bara att just nollvisionen utgår från samma premisser. Att vi kan utplåna alla skillnader bara vi vill och att politiken ofta är garanten för det.

Hur mycket vi än vill kan inte politiken avskaffa döden på vägarna. För att den beror på så många olika saker. Folk dör varje år för att de blir akut sjuka när de kör bil, ibland tar de tyvärr med sig andra på grund av att de krockar i andra fordon. Folk dör också varje år för att de inte är uppmärksamma, har missbruksproblem och kör påverkade, kör för trötta och råkar somna vid ratten eller för att plötsligt väderomslag gör att man tappar kontrollen över bilen.

Vi kan inte avskaffa den mänskliga faktorn och vi kan inte avskaffa slumpen eller att människor är olika. Vi kan heller inte avskaffa väder.

Ändå låtsas en samlad politikerkår att det är ett vettig politiskt mål – nollvision.

Vi måste börja i andra änden.

För när vi börjar prata om och erkänna att alla skillnader per automatik inte är orättfärdiga och därmed inte heller kräver en lösning kan vi också ha en politik som slutar låtsas att den kan ändra på det faktum att människor är och förblir olika.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Kvinnor och myten om riskkapitalet

Dagens Industri Digital publicerar varje år en artikel om riskkapital inom techbranschen för att de 2017 lanserade en egen databas Nordich Tech List som de säljer prenumerationer för. Artikeln är en säljartikel för databasen men går då igenom alla de techbolag som finns registrerade i databasen.

I år var det 815 stycken som de kategoriserat som Tech.


Detta blev en stor nyhet.

I de undersökta bolagen Di Digital byggde sin artikel på framgick inte antal bolag som drivs av enbart kvinnor men jag mailade och frågade.

Av de undersökta 815 bolagen var 38 grundade av enbart kvinnor. Och 90 mixat kön av grundare. Någon uppgift om hur många av dessa som sökt men inte fått riskkapital hade hon inte och här är ju pudelns kärna – alla bolag vill inte ha riskkapital.

Av detta kan vi konstatera två saker. Dels att 38 bolag av 815 är 4,6 % och att 90 bolag av 815 är 11 %. Dels att om man inte söker riskkapital kan man inte få något. Och det betyder förmodligen också att man inte vill ha riskkapital.

Så om 4 % av riskkapitalet gick till kvinnoägda techbolag registrerade på NTL så är det alltså i princip rakt på andelen kvinnoägda bolag. SAmma sak med de mixade bolagen.

Det finns inte ens någon nyhet här. Kvinnor får ju motsvarande andel av riskkapitalet som de äger bolag.

Men istället blev nyheten att kvinnor BARA får 1 % av kronorna. Utan en rad om hur mycket de i så fall sökt. Att 4 % av investeringarna gick till kvinnor antyder ju att de sökt mindre summor.

För att sedan blanda ihop korten citerar Di Digital statistik från Tillväxtverket men då inte enbart tech utan alla branscher. Och inte bolag som ägs av kvinnor utan hur stor andel av de nystartade bolagen som startas av kvinnor. Den siffran ligger årligen på 30 %, nu mera. Tidigare var den betydligt lägre, framför allt innan välfärdssektorn avreglerades.

Sedan fortsätter de att implicerar saker genom att ta upp siffran 20 % av företagen inom information och kommunikation. Men dessa är ju inte enbart inom tech. Mitt företag är ett sådant och det skulle inte jag kategorisera som ett techbolag.

Vad är ett tech-företag?

Det definierar inte Di Digital.

Men kollar man på vad de skrivit tidigare kan man se att de till exempel inkluderar e-handelsföretag i begreppet, trots att dessa är handelsbolag. Också.

I den listan de publicrade 2017 ingår nätläkaren Kry och babysakerföretaget Babyshop. Läkartjänster (SNI-kod vård) och butik på nätet (SNI-kod handel) ingår alltså i Di Digitals breda tech-begrepp.

Tech är alltså en bredare definition än IT är. Och vi vet att de branscher kvinnor startar företag i är mycket oftare personliga och kulturella tjänster, butiker, vård, skola och omsorg.

Nu när vi rett ut definitonerna och att det i själva verket inte alls är orättvist kan vi gå ner på om det över huvudtaget är ett problem, det här med riskkapital.

Det är nämligen ett lika tredndigt begrepp som tech men vad betyder det då att söka och få riskkapital? Är det pengar som bara ligger och skräpar som företagen helt sonika får av snälla människor?

Nix.

Därför vill inte alla ha riskkapital. Skäl?

För att man måste avstå sitt ägande för pengarna. Alla vill inte det utan föredrar att växa organiskt, det vill säga att återinvestera all vinst man gör för att växa istället för att ta utdelning. Man växer då långsammare men i gengäld behåller man ägandet och därmed kontrollen. Riskkapital framstår i media som svaret på alla frågor, som om det är gratis pengar som ligger och skräpar.

Men riskkapital är ett annat ord för att sälja bolagets aktier, och ordet risk innebär att man som grundare dessutom tvingas avstå en rätt saftig del av kakan för att få några pengar. För att det är hög risk för de som investerar och därmed måste riskpremier också vara hög.

I vanlig ordning förs debatt om ekonomi och företag i media av folk som inte är intresserade av ekonomi och därmed inte heller kan någonting.

Givetvis är det dåligt om en massa kvinnliga företagare söker men inte får riskkapital just för att de är kvinnor men var finns beviset för det?

Jag hör bara indignerade röster kring en nyhet som inte bevisar det. Di Digitals avslöjande visar bara att av de i deras urval av företag (815) fick

Camilla Läckberg är civilekonom precis som jag och vi gick på Handels samtidigt. Hon har blivit en tydlig feministisk röst på senare år och inte minst inom företagande och riskkapital.

Hon och parhästen Christina Saliba, som en gång i tiden som PR-konsult på Prime ansvarade för kontot att bygga hennes personliga varumärke när hon var ny författare, har startat bolaget Invest In Her som de fått otroligt mycket press för.

Riskkapitalbranschen är en helt egen heltidsbransch, det är inget folk sysslar med som fritidsintresse generellt utan ett jobb. EQT ägs av Wallenbergs och är ett av de största. De har sedan start investerat 17 miljarder euro i 140 bolag. IK Invest förvaltar 5,7 miljarder euro.

Invest In Hers stora PR-genomslag kan inte sägas matcha deras kapital.


Missförstå mig inte, jag tycker att det är jättebra att människor som tjänat pengar på eget företagande själva som Läckberg framgångsrikt gjort använder en del resurser att bygga nya företag. Det är kanon. Vi behöver fler företagare i Sverige. Att hon som self-made woman satsar hårt inarbetande vinster till att investera och ge PR till nya bolag är jättebra.

Det jag invänder emot är proportionerna i media.

Och att media så gärna vill utmåla kvinnor som missgynnade så att de antingen struntar i källkritik och egen granskning av siffror eller glömmer bort det.

Riskkapital är långt ifrån något alla eftersträvar. Att få äga sitt bolag själv utan att för ett lågt pris per aktie som ofta är riskkapitalbolagens modell sälja en hyfsat stor andel av ägandet är inte alls mångas dröm. I själva verket startar de flesta företag inte för att bli rika utan för att bli fria.

Slutligen måste jag bara säga att jag blir beklämd över hur otroligt mycket uppmärksamhet kvinnor får i en av de minsta branscherna de är företagare i och hur enormt mycket skit kvinnliga företagare får i de branscher de dominerar – vård, skola och omsorg. Vinst i välfärden. Här är kvinnoperspektivet dött. Medan kvinnor som driver coola dataspelsbolag kramas ihjäl.

Kvinnliga företagare driver dessutom flest bolag inom “personliga och kulturella tjänster”, som frisör och nagelskulptering. Dessa är exakt noll media och politik intresserade av.

Men alldeles oavsett det – kvinnor missgynnas inte alls. Det om något visar Di Digitals granskning.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Djupt oseriöst av Bah Kuhnke och Holmgren

Det är snart EU-val och Miljöpartiets två toppnamn gick i helgen ut med en djupt oseriös debattartikel med rubriken:

“Vi har fem år på oss att undvika katastrofen”

Lösningen de tänkt sig är förstås att rösta på dessa två i valet. Annars väntar jordens undergång. Bara denna dagisargumentation gör att man misstänker att artikeln innehåller mer av samma sort.

Det första man ser är att de citerar en icke namngiven icke länkad rapport WWF släppt. Jag antar att det är WWF:s regelbundna rapport om arter Living Planet Report de syftar på.

En hårt kritiserad rapport för övrigt. Men detta verkar inte bekymra Miljöpartister på korståg det allra minsta, eftersom fakta är en relativ sak när man är riddare av Rädda planeten-sekten. Då är det legitimt att slira på sanning, sprida myter och vara faktaresistent. Tyvärr är detta förhållningssätt inte unikt för valrörelser när det gäller miljöaktivister, så här jobbar de året om.

“WWF:s rapport slår fast att vilda djurpopulationer har minskat i individantal med cirka 60 % sedan 1970”

Nej, det gör den inte. Det är lögn.

Läser man vad data säger så har för det första WWF undersökt 6,4 % av arterna, det är såldes ett litet urval.

I själva verket visar rapporten inte alls heller att massutrotning sker.

I det urvalet WWF gjort visas en trend under 44 år då man mätt. Och trenden visar inte på individnivå utan på populationer.

Det finns ingen massutrotning som Bah Kuhnke påstår i sin artikel, vilket får mig att undra en sak. Har Expressens redaktörer på Debatt, som de gör när jag skriver för dem, ens bett före detta statsrådet och kändisen Alice Bah Kuhnke om att belägga det hon påstår? Eller har hon bara fått förtroendet att hon nog ändå vet vad hon talar om?

För bevisligen gör hon ju inte det.

Den 27 december skrev jag om hur WWF varje gång de publicerar rapporten arbetar med missförståndet som metod. Trots att den varje gång blir feltolkad och felciterad gör de inget åt det, såklart. Det är en framgångsrik strategi att medvetet skapa missförstånd i media.

Redan 2014 höjdes röster från bland annat forskare som National Geographic intervjuade om WWF:s metod.

WWF:s rapport innehåller för det första inte alla arter utan ett urval om 4 000 av de 63 000 ryggradsdjur som finns. Och den undersöker antalet populationer av en art, inte antalet individer. Med en population menar man en grupp individer av en art som är skild från en annan grupp individer av samma art.

Det är antalet populationer, inte individer som sjunker eller ökar i deras rapport. Den mäter över huvud taget inte individer.

Vänstertidningen The Atlantic skrev också om felen med rapporten och medierapporteringen i höstas när rapporten kom ut.

I deras räkneexempel ser man att om populationen gått ner i snitt med 60 % kan ändå antal individer bara sjunkit med 17 %. Och siffran tar dessutom inte hänsyn om någon population ökar.

Vidare tar den inte hänsyn till det faktum att de arter som redan är utrotningshotade tenderar att fånga forskares intresse mycket mer än de som inte är det. WWF mäter populationerna i vissa utvalda ekoregioner vid varje rapport.

Eftersom man alltså begränsat urvalet på dessa olika sätt kan en nedgång i en arts populationer bara innebära att just den arten till följd av att ett område gått från obebott till bebott under en tidsperiod helt sonika flyttat till en närliggande region, men som inte ingår i WWF:s mätning. Då ser det alltså ut som antalet populationer av en art minskat, i deras rapport. I verkligheten har den arten inte alls minskat, den kan tvärtom ha ökat men detta fångar inte WWF in ju.

Men visst står det i rapporten, i den svenska sammanfattningen, att 60 % av arterna riskerar utrotning.

I stycket om rödlistade arter, som är 8 700. Siffran refererar alltså till att 60 % av dessa riskerar utrotning. Inte att 60 % av alla arter utrotats.


Det är djupt oseriöst av Miljöpartiets toppnamn att skriva en debattartikel full med medvetna lögner och faktafel i syfte att dra röster. Och att dessutom påskina att “vi har fem år på oss”, det vill säga till nästa EU-val, är bara ren och skär populism.

Nej, vi har verkligen inte bara fem år på oss och ni är inte en del av lösningen utan en del av problemet.

Le Moine kandiderade för övrigt till Naturskyddsföreningens styrelse strax före valet men blev inte vald.

Vi har alla åsikter om politiken och om lösningarna men det minsta man kan begära av människor som vill ha väljarnas förtroende att bestämma på antingen nationell eller EU-nivå är att de utgår från fakta.

Jag tycker Expressens Debatt ska införa rättelser för det dessa tre undertecknare påstår i sin artikel är faktiskt graverande faktafel.

Det måste finnas krav på att även kändisar håller sig till sanningen.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Lisa Pelling kackar i eget bo

Det är alltid något av det roligaste i politiken när det händer. När motståndare blir så provocerade av någon att de kapitalt gör bort sig och i en ilskedriven gränslös verbal spya beter sig exakt som det de påstår sig vara emot och vill bekämpa.

Som Lisa Pelling.

Hennes artikel om Ebba Busch Thor är ett sådant fantastiskt exempel på när en vänsterfeminist går all 50-tals man in mot en annan kvinna. Hon kunde inte hålla sig, hon har väl länge närt ett allt starkare hat och en frustration mot Ebba Busch Thor som är allt hon inte är. Och gör bort sig kapitalt.

Tack och lov glömmer inte internet heller och jag ska göra mitt bästa för att detta mästerverk inte faller i glömska.

Om jag hade tagit hennes stilistiska grepp och kommenterat hennes utseende hade jag till exempel kunnat skriva att hon i sin the kristet utseende-frisyr och praktiska kläder utstrålar en inövad byråkratmin för att låtsas som hon vet vad hon pratar om men eftersom jag till skillnad från Lisa Pelling inte jagar klick för att förminska vare sig kvinnor och män genom att reducera dem till utseende dristar jag mig till att undvika det även idag.

Jag skrev därför om hennes artikel för att påvisa exakt hur klockrent hyckleriexempel detta är.

För alla som inte kan förstå ironi är artikeln nedan alltså citerad i sin helhet, omskriven på valda delar och medvetet ironiskt för att göra en retorisk poäng.

……………….

Alice rider på en tiger

LEDARE Miljöpartiet försöker rida på de nationalistiska och islamofoba stämningar som Sverigedemokraterna har piskat upp. Det är riskfyllt.

Idag samlas över ett tusen miljöpartister till Kommun- och regionpolitiska dagar i Örebro. Det lär vara idel leenden i konferensanläggningen Conventum. Opinionssiffrorna är på topp, i vissa mätningar är det tvåsiffriga tal, ”Miljöpartisterna växer så det knakar” som partiet meddelar på sin hemsida.

Det finns många anledningar att le i politiken. Det finns statsvetenskaplig forskning som visar att väljare föredrar politiker med ett attraktivt utseende. Människor som ser attraktiva ut framstår som kompetenta, och framgångsrika. Och ett attraktivt utseende verkar locka vänsterväljare i större utsträckning än högerväljare. All anledning att vara snygg i håret och ha ett bländande leende, alltså.

Det är också en gammal sanning att ”gladast vinner”. Det gäller att se ut att vara säker på sin sak. Alice Bah Kuhnke tog ett kanske väntat men ändå kontroversiellt kliv åt vänster när hon deklarerade att MP:s ”förhållningssätt i en ny parlamentarisk situation“ skulle vara att öppna upp för att förhandla med Sverigedemokraterna. Beskedet är inte oväntat, men profilerade Miljöpartister som Rasmus Ling och Lorenz Tovatt, MP:s tredjenamn på listan till Europaparlamentet, är kritiska och deras kritik lär delas av en hel del av det kommunala fotfolket på plats i Örebro.

Det väl inövade leendet sitter kvar på Alice Bah Kuhnke.

Själv kan jag inte låta bli att associera ständigt leende människor till mina tonårs Uppsala. På den tiden gick det knappt att gå på gågatan utan att möta dawamissionerande salafister , en bokstavstroende muslimsk gren som en ung Alice Bah Kuhnke var medlem i. Allah kommer ge dig framgång, det är islams och salafismens grundsats men bara om du lever strikt sharia och ler så att du ser lycklig ut.

Salafismen är numera etablerade i Sverige i ett stort framgångsrikt nätverk av imamer och utlandsfinansierade moskéer.

Men det väl inövade leendet sitter kvar på Alice Bah Kuhnke. Tillsammans med Leila Ali Elmi sveper hon fram genom politiken och opinionsmätningarna. Schampo-reklam på stilettklackar och slöja. Men det är inte enbart utseendet folk röstar på. Det vore att förminska såväl Alice Bah Kuhnke som väljarna att påstå det. Framförallt vore det att förminska hotet från den nationalkonservativa högern. Det hotet är reellt.

Miljöpartiet försöker rida på de nationalistiska och islamofoba stämningar som Sverigedemokraterna har piskat upp. Genom att öppna förhandlingsrummen för Jimmie Åkesson och hans parti riskerar hon att legitimera hatet, och stärka det.

Det är riskfyllt. För skrattar bäst som skrattar sist, som bekant. Eller som det heter i en klassisk limerick:

There was a young lady of Niger

who smiled as she rode on a tiger;

they came back from the ride

with the lady inside,

and the smile on the face of the tiger.

…………………………………………..

Jag har en annan limerick till Lisa Pelling.

There once was a girl called Jane,
who thought she had a really big brain.
She thought she was cool, 
standing in a puddle of drool,
but really she was just insane

För hade Pelling skrivit min version av artikeln hade hon fått löpa gatlopp. Hade Svenska Dagbladet eller Göteborgspostens ledarsidor publicerat det skräpet hade hon fått leta jobb någon annanstans. Hon hade beskyllts för att vara rasist, islamofob, afrofob och antifeminist.

Men nu – tystnad.

Från alla som inte är höger. Alla principer över bord i jakten på att med vilka metoder som helst försöka vinna när man varje dag förlorat sedan länge.

Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta valresultat på 100 år och vänstern ligger hjälplöst efter inom påverkan, inte minst digitalt. Deras tankesmedjor fungerar som torpeder av partiet helt befriade från fria och levande tankar och Daniel Suhonen är den enda som får uppmärksamhet inom vänstern. Vilket måste suga rejält för mångmiljonkoncernen Arena som aspirerar på att vara en slags Timbro för sossarna men som bara blivit ett Pravda-organ för Sveavägen 68:s principprogram och PM.

För att publicera en av avundsjuka drypande sexistisk artikel om svensk politiks yngsta kvinnliga partiledare och den som har högst förtroende där hennes utseende framhålls som något slags argument för någonting alls är häpnadsväckande att det kan ske 2019. Har hon inga vänner?

Att dessutom inkludera religionskritik är intressant. För så här är det i Sverige att den enda religion vänstern öppet får förakta, är kristendomen. Och kristna människor.

Även om det finns mycket att säga om Livets ord så är den kristna lilla sektliknande församlingen inte i närheten så illa som exempelvis salafister. Och Ebba Busch Thor gick dessutom i grundskolan i Livets ord, för att hennes föräldrar var med. När hon kunde välja i gymnasiet valde hon en annan skola och hon är sedan länge inte heller med i den församlingen utan i svenska kyrkan.

Vad hon gjorde som 16-åring borde vara ointressant men icke, hon är ju höger.

Men magplasket ska just ses som min inledning – som en aldrig sinande källa att ösa ur som exempel på vänsterns förbluffande hycklande i frågor som jämställdhet och makt.

Där en kvinna just för att hon är ung, höger, kristen och snygg förminskas till stilettklackar och shampooreklam av påstådda feminister i foträta skor och ABF-charm.

Så jag vill ändå tacka Lisa Pelling för att hon gör mitt jobb så lätt. Och kul.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Socialdemokraterna och försöken att tysta

Det är en obehaglig utveckling som har skett de senaste åren när Socialdemokratern allt mer öppet driver en censur-linje, där målet är att kritik med lagar ska tystas.

De har förslag efter förslag att kringskära yttrandefriheten och få protesterar. Var är media?

Varför går det här obemärkt förbi det som benämns tredje statsmakten och ska vara grindvakter mot just den här sortens historielösa politiker som struntar i demokratins fundament i sin jakt på evigt maktinnehav?

Sverige innan 2006 kallades något skämtsamt, men med en klump i halsen för “enpartistaten”. För att det i praktiken varit så den största tiden under 100 år.

Men sedan 2006 är denna avskaffad, trodde vi i alla fall tills Centerpartiet och Folkpartiet sålde sin själv till Stefan Löfven. Många saker hotar idag sossarna.. Inte minst att ny och alternativ media, vid sidan om sociala medier, gör att de inte kan bedriva vare sig valrörelse eller politik längre som de brukar utan de riskerar att avslöjas.

För ett år sedan tänkte Morgan Johansson att driva igenom ändringar av mediegrundlagarna, eftersom det var valår så skulle proppen klubbas på våren och nästa gång efter valet och så var det klart. Ändringen skulle innebära att bara journalister skulle få tillgång till domar och offentliga sådana register. Men det var inte det enda. Man ville kriminalisera att skriva om organisationer i utlandet som “kunde skada svenska intressen”, det vill säga skulle inte sådana utanför media kunna få ut dokument om Sidas verksamhet.

Sossarna har alltid använt Sida som sin personliga kran så det fanns starka intressen att stänga dörren för sådana som jag och Johans Westerholm som skrivit en hel del om deras verksamhet.

Men efter stark lobbying ändrade Moderaterna sig tack och lov.

Sossarnas jakt på att strypa kritik och det fria ordet har dock fortsatt oförtrutet för de röstade ja till copyrightdirektivet.

Och nyligen la fem socialdemokratiska riksdagsledamöter en motion där de kräver förbud mot opinionsundersökningar under valrörelsen.

I den lägger de fram en vansinnig konspirationsteori om att undersökningsföretagen skulle ha “en politisk agenda”.

De snurrar in sig ännu mer i resnomenagen och tydligt visar att det i själva verket handlar om att de ogillar att sossarna fick så dåliga siffror när de i en artikel och en replik ska försvara motionen.

Det här kommer från partiet som under valrörelsen obrytt lät lögner om moderaterna spridas online som en löpeld på arabiska och inte gjorde ett dyft åt det. Oklart om de i själva verket låg bakom det centralt, det har de inte lyckats svära sig fria från och det fundamentala ointresset innan valet att hindra spridningen visar i vilken riktning det pekar.

Om sossarna brydde sig om vad som påverkar valet hade de lätt kunnat valt att låta bli att ljuga men eftersom de ljugit i varje valrörelse det ställt upp i så länge jag bevakat dem är det ju inte intresserade om att väljarna från rätt information utan bara att strypa all information som påverkar just dem som parti negativt.

Förutom lögnerna på arabiska skrev jag till exempel om lögnerna om marknadshyror de kokade ihop med Hyresgästföreningen.

Varför är det inte fler som ser vad de håller på med?

De vill lagstifta bort fria aktörer att ta del av offentlig information, censurera internet för att få bort misshagliga åsikter och kritik mot dem och nu vill de förbjuda opinionsundersökningar för att de fick sitt sämsta valresultat på 100 år.

Socialister har aldrig gillat det fria ordet.

Aldrig har väl de svenska Socialdemokratin visat detta tydligare än de gör idag.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244