Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Vad är egentligen jämställdhet?


Vi pratar mer än någonsin om feminisim och jämställdhet. Men vi diskuterar alldeles för sällan vad vi egentligen menar med detta. Till exempel i familjen.

Vad innebär ett jämställt förhållande i praktiken?

Bristen på debatt om vad jämställdhet faktiskt ÄR bidrar till en politisk debatt som skjuter över målet. Det är därför det också kan komma ut så idiotiska förslag som exempelvis Anna Hedborgs, att förbjuda uttag av ersättningslösa dagar i föräldrapenningen för att stävja ojämställdhet. Som jag bemötte i Expressen ganska nyligen.

Om man bara går efter politikens, och myndigheter som Försäkringskassans definition på vad jämställdhet är i en familj, är det att man och kvinna (eller partner) delar föräldraledigheten lika och lägger ner lika mycket tid på hushållsarbete. Det handlar också om att de ska jobba 100 % och att barnen börjar på förskolan efter drygt 1 år. Så att föräldrarna inte tappar konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Lägger man till den mediala debatten om jämställdhet handlar det dessutom om att inte hämta barnen tidigt på förskolan, dela VAB och hämtning och lämning lika och att kvinnor ska vara 50 % på alla positioner i hela samhället inklusive bolagsstyrelser.

Det är här tankevurpan början.

För i sin strävan efter 50/50-fördelningen, som upphöjts till evig sanning i jämställdhetsdebatten, en helig ko som aldrig får ifrågasättas, ignorerar man värde och preferenser. Något som styr alla våra val i livet, även i relationer.

Låt mig ta ett exempel från mitt eget liv för att förklara vad jag menar.

Jag lägger, utan att ha mätt, säkert lite mer tid på saker som rör familjens liv.  Vilket borde vara det man mäter och inte det dammiga begreppet “hushållsarbete”. Det handlar ju om allt från att köpa kläder till barnen, gå till Apoteket, boka grejer etc –  fixa och trixa helt enkelt  till klassiska disk, städ och tvätt. Men värdet för mig att slippa disken och att slippa gå upp på morgnarna med barnen är så högt att jag gladeligen betalar med lite mer tid. Jag är mycket morgontrött. Men jag är mer strukturerad än maken när det kommer till fix och trix. Jag är definitivt 100 % jämställd. Trots att jag på pappret lägger ner något mer tid.

För att jag i min relation förhandlat och alltså gör de saker jag föredrar, oavsett tidsåtgång.

Att helt ignorera de i livet generellt så viktiga variabler som personlig preferens och bedömt värde av olika arbetsuppgifter skapar en meta-debatt som flyger ovanför huvudet på människorna och deras liv. Och därför blir den också irrelevant.

Samma sak gäller föräldraförsäkringen, där man stirrar sig blind på statistiken. Och nu när man äntligen varit lite kreativa och mätt de faktiska dagarna föräldrar varit hemma med sina barn och inte de dagar de tagit ut gör politikerna ändå en volt och landar fel. För istället för att konstatera att män överraskande, och glädjande (enligt 50/50 regeln) är hemma 3,5 månader och inte 2 månader som man trott, bekymras politikerna över att det ändå inte är 50/50. Och tycker att en helt rimlig lösning vore att förbjuda föräldrar att ta dagar de betalar själva.

Och även här finns saker som påverkar jämställdheten i relationer som inte ens finns med i diskussionen. Det faktum att dygnet har 24 timmar och att bebisar inte lever sina liv efter kontorstid 9-17 vardagar. I början gör de inte ens skillnad på dag eller natt alls. De äter var tredje timme dygnet runt. Alltså kan pappor, istället för att ta föräldraledighet som syns i statistiken, ta massor av ansvar på morgnar, helger och nätter. För att det passar just deras familj. Dessutom finns det en variabel till som vi av kända skäl aldrig pratar om i fråga om jämställdhet i familjer: amning. Eller snarare flaskmatning. Att dela på matningen ger fördelar jämställdhetsmässigt som amning inte ger. Skälet varför vi inte pratar om det är att politiken är fientligt inställd till flaskmatning och har amning på ett heligt altare.

Det kräver ett helt eget inlägg dock. Så det återkommer jag till.

Hela det här sättet att diskutera jämställdhet på, som vi hela tiden gör, bygger ju på ett i grunden socialistiskt sätt att se på individen. Inte så konstigt eftersom vi haft sossar som styrt i decennier men det märkliga är att vi inte ifrågasätter definitionerna i olika politiska områden nu när vi frigjorts. Som exempelvis jämställdhet. Med frigjorts menar jag att vi inte längre lever i ett land med socialdemokratisk hegemoni. Och att informationssamhället gett medborgarna kontrollen över informationen, som tidigare var maktens privilegium. Herregud, det var ju till och med olagligt att själv köpa och äga en telefon på 80-talet. Men idag tror ingen på att politikerna kan lösa alla problem. Tack och lov.

För synsättet som härskar utgår från att staten sätter upp definitionen på vad jämställdhet är. Sedan ges myndigheter i uppdrag att mäta och styra efter dessa variabler, i det specifika fallet antal timmar lagda på hushållsarbete, antal uttagna dagar i föräldraledighet etc. Och ser resultatet dåligt ut stiftar staten nya lagar och regler och så börjar cirkusen om. För ett aktuellt exempel på detta, se på kvoteringsdebatten om föräldraförsäkringen. Som nu mynnat ut förslaget om en till kvoterad pappamånad.

Ett mer verklighetsanpassat sätt att se på jämställdhet är att utgå från människorna.

Hur ser individer på jämställdhet? Vad är en jämställd relation? Vad är en jämställd man? Men eftersom politikens definitioner ankrar i socialistisk ideologi om strukturer och kollektivet är det ointressant vad människorna själva upplever och tycker.

Om någon inte uppfyller kriterierna på att vara jämställd men själva anser att de är jämställda har de 1) FEL,  2) bara tycker så på grund av strukturerna i samhället, de är lurade. De har ingen egen vilja och vet ingenting och 3) det spelar ingen roll vad de tycker utan anpassar de sig inte frivilligt till STATENS definition kommer de tvingas att göra det med tvång. 

Jag vet att det är chockerande men man KAN vara jämställd utan att ha delat lika på föräldraledigheten eller hushållsarbetet. Vi lever nämligen våra liv i verkligheten, i vardagen, och inte inne i kolumn i en byråkrats rapport.

Släpp det märkliga 50/50-målet. Släpp över huvud taget på förhand skapade kvantitativa mål. Istället måste vi fokusera på förutsättningar. Och en betydligt mer omfattande syn på jämställdhet som bygger på värderingar, preferenser och upplevd jämställdhet.

Om alla har förutsättningarna att välja, respektera då att människor sedan väljer olika.

Vissa är mer jämlika än andra


Inlägget är redigerat 141028 med några förtydliganden, justerade siffror samt uppgifter om beräkningar efter frågor i kommentatorsfältet. 

Det finns en artikel som ofta yker upp i flödet just nu – Alex Schulman som skriver “fy fan” och ondgör sig över att Centern och Folkpartiet inte vill samarbeta med hans eget parti, Socialdemokraterna. Den har delats helt osannolika 70 000 gånger redan. 

Många av de som delat tycker att partierna nu ska “offra sig” på sossarnas hegemoniska altare, nu när ordningen är återställd och S igen sitter vid makten. Ni får ju ta en för laget, ställ upp nu för fan. Ert lag förlorade, då är det er roll att agera dörrmatta åt makthungriga socialdemokrater. 

Men “ta en för laget” är ju inte så kul om det handlar om dig själv. 

Samme Schulman har nämligen ägnat flera av sina krönikor att hylla höga skatter det senaste året. Bland annat här då han “älskar skatt” och tycker hög skatt är bra. I en annan tar han fram stora klubban och drämmer i huvudet på Anja Pärsson och kallar henne svikare för att hon inte vill betala så mycket skatt som möjligt. Skatt är ju coolt. 

Men coolast är när någon annan betalar skatt. 

För Schulman själv har ett bolag som omsatte 6 miljoner förra året. Då passade han på att ge sig själv en utdelning, utöver sin lön på 200 000 kr per månad. Utdelningen var 1,5 miljoner kronor. Faktum är att Schulman de senaste 3 åren tagit ut över 2,5 Mkr i utdelning.* 

Det är lägre skatt på utdelning. Så genom att ta utdelning istället för att öka sin lön har Schulman betalat 1 185 000 i skatt istället för 1 700 000 kr.

Skillnaden är 515 000 kr. Som Alexander “jag älskar skatt” Schulman skatteplanerat bort. 

Det motsvarar en och en halv heltidsanställda undersköterskors årslöner. **

En annan av snubbarna som gillar skatt är Henrik Schyffert. Som 2009 kom ut som sosse och var förband åt Mona Sahlin. Då var han även underhållning på deras jobbkongress och fällde den fantastiska meningen: “Reinfeldt har regerat Sverige lika bra som tjejer kör bil”.

Den meningen kräver nästan ett eget inlägg faktiskt. 

Han jobbade även åt S i årets valrörelse, gratis. Då var han speakerröst till en av deras filmer och fick två valvakebiljetter som betalning. 

Schyffert tog 12 Mkr i utdelning förra året. Det innebar en skatt på på 5,69 Mkr. Men hade han tagit ut pengarna som lön istället hade skatten istället blivit 8,2 Mkr (68 % skatt). Han “snuvade” alltså skattebetalarna på 2,5 Mkr. Eller 7 heltidsanställda underssköterskor ***. 

Samtliga uppgifter om personernas företag är hämtade från deras inlämnade bokslut då samtliga har aktiebolag och boksluten är offentlig information.  De har även tagit ut lön så utdelningen är givetvis inte enda inkomsten, då hade jag skrivit det. Det är nämligen sensationellt i sig i så fall. De har också stor omsättning båda två som möjliggör stora vinster, stora löner och därmed stora utrymmen för aktieutdelning. 

Jag har givetvis inga som helst problem med att man följer gällande skatteregler. 

Men personer som håller jäkligt hög skattemoralprofil offentligt, krititserar andra för just skatteplanering och sedan glatt skatteplanerar själva privat har jag svårt för. Poängen här är inte de exakta kronorna varje person betalat eller låtit bli utan att de VALT att ta utdelning som ger 37 % i snitt istället för löneutbetalning som inneburit 68 %. För så stor skillnad är det mellan alternativen. 

Varför är det så kul att betala skatt så länge man själv slipper? 

Tycker att det finns ett gäng fin-vänster med hög godhetsprofil som självupptaget på sina plattformar talar om vad alla andra borde göra men sitter på jäkligt höga hästar själv när det kommer till moral. 

Säga vad man vill om Jonas Gardell, också sosse för övrigt, men han är i alla fall konsekvent. Hans bolag har omsatt 20 Mkr per år de senaste åren och han har ändå tagit blygsamma 200-300 000 i utdelning per år.

Eller vänta, han inte alls så konsekvent. På bilden ovan twittrar han om att skattesänkningar skett på bekostnad av vården. Men när Ersta sjukhus ska bygga ut med 26 000 kvadratmeter rasar Gardell. Mot att hans utsikt blir förstörd.

Vissa är mer jämlika än andra.  

*Skatt på utdelning beräknat på ett snitt på 37 % för att ta hänsyn till bolagsskatt samt utdelningsskatt och fluktuationer mellan år. Summan är angiven efter att bolaggskatt på 22 % är avdragen så det har jag tagit hänsyn till. Beräkningarna är gjorda med att summan för utdelning, 2,5 Mkr fördelat på 3 år, istället skulle användas för att betala ut lön. Inte att summan blir lön netto. Lönen är beräknat på 68 % skatt inkl sociala avgifter. 

**Beräknat på 20 000 kr per mån i snitt plus sociala avgifter = 360 000 kr/år

***Skatt på utdelning beräknat på samma snitt på 37 % som ovan. Lönen är beräknat som om det samlade utdelningsutrymmet på 12 Mkr istället betalats ut som lön. 

Samtliga löneskatter är beräknade enligt ett snitt på 68 % inkl sociala avgifter, som också är en löneskatt. 

Jag debuterar idag som SlösO


I förrgår blev jag utsedd till ny SlöseriOmbudsman och idag debuterar jag som SlösO med en debattartike i Dagens Samhälle. 

Här är artikeln i sin helhet: 

En av de allra viktigaste frågorna oavsett regering är hur politiker och tjänstemän hanterar medborgarnas pengar. Jag har precis blivit utsedd till ny SlöseriOmbudsman, ett uppdrag i samarbete med Skattebetalarna som syftar till att granska slöseriet med skattepengar. Skatt är medborgarnas pengar och ska behandlas med varsamhet och respekt. Det görs tyvärr inte idag, varför behovet av en SlöseriOmbudsman är stort. Allt slöseri måste bli offentligt för medborgarna och politiker måste jobba hårdare för att motverka det.

Och innan jag ens hunnit tillträda dyker det upp nya exempel på slöseri med skattemedel. Politiker och tjänstemän som har glömt bort vem egentligen det är som betalar.

 Kriminalvårdens anställda ,som verkställer utvisningar, har åkt business class, bott på lyxhotell och stannat kvar på resmålet flera extra dagar. Förra året ökade Kriminalvårdens transportkostnader med 20 miljoner kronor trots att antalet utvisningar minskade. Totalt kostar detta 240 miljoner kronor per år. Kommer det sluta nu när de är avslöjade då? Nix. För ”de måste förhandla med facket” först. Nästa fråga är givetvis, när kan ni göra det då? För både Kriminalvården och fackförbunden borde kunna prioritera just detta kan man tycka. Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

 Men det finns fler som tagits på bar gärning som slöserist. Exempelvis åkte 19 av landets landstingsråd nyligen på en resa till Skottland. Notan på resor, hotell, middagar och vin skickades till skattebetalarna. Förstås. Det enda de inte betalade själva var whiskeyprovning. Förmodligen var det någon som tänkt på risken för tråkiga rubriker här, de såg väl hur det gick med Säpo och deras fest förra året. Med på den resan var även Kronobergs landstingsråd, som dras med underskott på över 10 miljoner kronor och därför kommer att ta bort 10 tjänster inom kort. Och han valde att ta med sin fru (!), vars biljetter skattebetalarna också betalade . Vad var hans försvar? ”Det hade kostat lika mycket pengar att åka till Stockholm”. Eh nä. Det hade det inte gjort. Om han inte tänkt bo i en svit på Grand Hotell.

 Ett annat exempel på slöseri är när politiker svänger sig med uttrycket ”gratis” trots att det i slutändan inte alls är gratis, bara någon annan som betalar.

 Den nya regeringen har knappt hunnit lära sig varandras namn innan de beslutar att alla statliga muséer ska ha gratis inträde. Men det är inte gratis, det är avgiftsfritt och det är väsentlig skillnad. För muséerna kompenseras för inkomstbortfallet, även om de 80 Mkr är långt ifrån de 140 Mkr de behöver. Skattebetalarna står alltså för notan. Dessutom vet vi från förra gången det var avgiftsfritt att kostnaderna för personal och bevakning ökade när besökssiffrorna stiger. En annan effekt är att när något är avgiftsfritt väljer folk att inte utnyttja andra, i det här fallet, kulturarrangemang, som kostar. Således går intäkterna ner för det som kostar, och en alternativkostnad uppstår.

 Inget i den här reformen är gratis.

Detta är verkligen typexempel på hur lite respekt många vars verksamheter betalas av skattepengar har för just skattepengar och hur lite de faktiskt reflekterar över vems pengar det är egentligen. Det visar också med all önskvärd tydlighet varför vi verkligen behöver en SlösO. En ombudsman som dessutom inte bekostas med just skatt. SlöserOmbudsmannen ett uppdrag från Skattebetalarna och finansieras därmed privat. Facebook-gruppen Slöseriombudsmannen har över 50 000 medlemmar så det har blivit något av en folkrörelse.   

 Så alla ni som jobbar med skattepengar – passa er. När ni minst anar det kommer jag dyka upp och ställa jobbiga frågor.

 Rebecca Weidmo Uvell, SlöseriOmbudsman i samarbete med Skattebetalarna
 

Det här är din kulturminister


Bah Kuhnke har varit i Sommar i P1 två gånger. Det första avsnittet från 2001 sammanfattar jag nedan:

Hon inleder sitt prat med att berätta om en resa med unga kommunister till Sovjet. Och sjunger en frikyrkosång om att Gud kör spårvagn. Inte så konstigt eftersom den lilla byn har hela tre samfund. På 377 personer. Hon berättar också om sin kommunistiska uppväxt. Sossarna var för borgerliga. Men hon fick ändå gå på Unga Örnar ibland, något hon beskriver som en dröm. Hon är uppvuxen i Filadelfiakyrkan. Höjdpunkten på året var tältmötesveckan, när folk talade i tungor och ”botade” sjuka. Mindre avsnitt om n-ordet. Sedan lite mer religion innan det är slut. Sammanfattningsvis handlar 80 % av programmet om Gud.

Den andra gången var 2011.

Hon var på resa med Fair Trade i Dominikanska republiken, sin första jobbresa. En av de fattiga hon träffade var den gravida alkoholiserade trebarnsmamman Maria.

Alice berättar med allvar i rösten:

Och jag förstod att hon försörjde sig genom att sälja sin kropp till chaufförer som passerade gränsen. Den mest eftertraktade betalningen var den i form av alkohol.
……
”Och i någon slags ogenomtänkt naiv desperation vände jag mig till Maria och frågade uppgivet, sökande: ”När känner du hopp? När känner du hopp om ett bättre liv?”. Marias leende, som suttit där hela tiden, försvann. Hon tittade på mig med en avmätt blick och jag skämdes och ångrade att jag frågat innan hon öppnade munnen. Och så sa hon helt allvarligt iskallt: när jag är full.”

Hon går ut ur skjulet i någon form av panik. Och ställde sig bakom ett skjul.

”…och så ställde jag mig där, tog av mig ryggsäcken, förde den mot mitt ansikte och skrek i den så dovt jag kunde samtidigt som jag tryckte den hårt hårt mot min mun. Och för första gången i mitt liv gav jag upp på riktigt……”

Och jag vände mig till Gud att han skulle se till att Maria och framför allt hennes barn slapp det här: ”Gode Gud, du som hör bön. Jag ber dig, ta Marias barns liv. Det är inget liv värt att leva. Det är bara en tidsfråga innan den äldsta av dem också börjar sälja sin kropp för en bit bröd eller lite alkohol. Så låt dom dö. Låt dem somna in och aldrig mer vakna till det helvete dom lever i. Låt dom dö för att deras liv är meningslöst”.

Här står alltså vår nya kulturminister och önskar livet ur födda och ofödda barn. I Guds namn. Mysigt.

“Och precis när jag sagt det här, egentligen osägbara, var det som om något som slog mig, något starkt, något stort och jag gick på några sekunder från att vara helt kraftlös och knappt kunna andas till att uppfyllas av enorm strömmande styrka och alldeles kristallklar insikt: jag hade fel. Det var inte Marias barns liv som var meningslöst utan mitt”.
…..
Och jag började skratta. Jag vet att det låter sjukt men jag började skratta där bakom skjulet, helt lycklig och tacksam och bad Gud att den dagen jag glömmer bort vad jag nyss varit med om och den dagen jag inte gör allt jag kan för att göra mitt liv meningsfullt, då vill jag inte leva längre. 

Ja, vad ska man säga?

Det här är så knäppt att kommentarer liksom är överflödiga. 

Feministisk regering? Pyttsan


Bland det första den nya regeringen gjorde var att utnämna sig själva till en “feministisk regering”. Och en “genusbudgetering” utlovades. Vad detta innebär i praktiken får de nog återkomma om. 

Men i realiteten är regeringen direkt kvinnofientlig. 

För dagens presentation av den budget de förhandlat med före detta VPK är en uppvisning i anti-feministisk politik. 

Följande är ett av jämställdhetsmålen i budgeten: 

Ekonomiskjämställdhet. Kvinnorochmän ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor. 

Samtidigt konstaterar man: 

Den övergripande trenden sedan 1990-talet är enligt rapporten att kvinnor lägger allt mindre tid på hemarbete och mer tid på förvärvsarbete medan det omvända förhållandet gäller för män. 

Och vad gör de rödgröna då? Jo, de halverar RUT. De tar även bort RUT för läxhjälp och höjer dagisavgifterna. Dessutom tillsätter de en utredning för att kunna förbjuda privata välfärdsföretag. 

Det viktigaste för att kvinnor ska kunna jobba och göra karriär är barnomsorg. Då höjer den så kallade feministiska regeringen avgifterna. De näst viktigaste är att kunna köpa tid, så att mer tid kan läggas på jobbet. För det är vad RUT inneburit – att ännu fler kvinnor lägger ännu mindre tid på hushållsarbete för att kunna satsa på jobbet. 

Men det räcker inte. De ska även förgöra den andra enskilt största reformen för kvinnlig ekonomisk frigörelse – de privata välfärdsföretagen. 

Som jag skrev i våras i den här artikeln är det inget annat än en feministisk revolution som obemärkt genomförts framför våra ögon – friskolereformen, LOV, privata välfärdsföretag och RUT-reformen har inneburit mer för kvinnors möjlighet till karriärer och företagande än några andra politiska reformer i modern tid. 

Den absolut majoriteten av anställda inom vård, skola, omsorg och städning är kvinnor. – 75 %. Inom städning ännu mer. 

I näringslivet är 28 % av cheferna kvinnor men hela 54 % inom privata välfärdsföretag, och de leder både små och stora företag. Uppkomsten av nya företagare som följt av RUT-reformen och privata välfärdsföretag har lett till en kraftig ökning av kvinnliga företagare. Förra året var 30 % av de nystartade företagen ägda av kvinnor, många av företagen kvinnor startat är just RUT eller välfärdsföretag. 

Nya regeringen bryr sig inte om kvinnor. De bryr sig om  ideologi. De bryr sig om att måla Sverige rött och styra in landet kraftigt till vänster. Skit samma om kvinnor offras på vägen. Det borde räcka med att kalla sig feministisk. På pappret. 

Det är därför deras budget och förslag inte är något annat än en käftsmäll till landets alla kvinnor. 

Miljöpartiet + överstatlighet + bröst = sant


Idag meddelade MP i EU-parlamentet att det kommer att rösta nej till den nya kommssionen. Samma ledamöter som tillsammans med S direkt undergrävde Malmströms förtroende genom att avkräva henne skriftliga svar under utfrågningen.

Syfte? För att de alla är emot frihandel och en svag handelskommissionär kommer göra motståndet lättare. Så fult funkar politiken.

Varför kommer då miljöpartisterna rösta ner till kommssionen som helhet?

För att de vill protestera mot att det är för få kvinnor. Och för att de anser att vissa kommssionärer inte är tillräckligt miljömedvetna.

Men kommssionärerna utses av varje lands regeringar. Här är det subsidiaritetsprincipen som råder – att besluten ska fattas så nära medbogarna som möjligt. Den här principen påstår MP att det gillar men i verkligheten är de federalister i de flesta frågor. Och så är alltså fallet även med kommssionen.

För det går inte att tolka på att annat sätt än att de vill att EU utser kommissionen, det vill säga nominerar varje lands representant. Något som den gruppen MP tillhör i EP föreslagit.

Jag har försökt få svar att MP idag utan framgång. De duckar. I vanlig ordning.

Före detta parlamentarikern Isabella Lövin, som gjort sig mest känd för sitt engagemang för fisk, bekräftar tankegångarna i den här rapporten som släpptes av Timbro i våras. Rapporten går igenom vad våra parlamentariker uträttat den senaste mandatperioden och vad de tycker.

Jag instämmer i kritiken mot proceduren vid nominering av kommissionen, så som förklaras i resolutionen från De gröna, i synnerhet bristen på insyn, att medlemsstaterna väljer sina kandidater enligt inhemska politiska hänsynstaganden istället för enligt deras lämplighet och bristen på möjlighet att förkasta någon enskild kandidat. Jag kunde dock inte rösta mot hela kommissionen, eftersom de nominerade kommissions- ledamöterna för sådana absolut avgörande och viktiga frågor som kli- mat, miljö, utveckling, humanitärt stöd, jordbruk och fiske, framstod som mycket kompetenta och engagerade. Därför avstod jag från att rösta om den nya kommissionen.

Men de nya parlamentarikerna för Miljöpartiet kommer alltså rösta nej. För att de vill flytta makten över vilka som representerar varje enskild land från länderna till EU-byråkraterna.

En av parlamentarikerna är Linnea Engström. Gissar att det här mest är hennes idé för googlar man henne dyker det direkt upp sidor med hennes engagemang i femimism upp, bland annat en blogg, medlemskap i ett feministiskt konstnärskollektiv, och den här artikeln. Om midsommarfittan. Ja, du läste rätt. Hon och hennes polare har alltså startat en Facebook-grupp som uppmanar folk att istället för midsommarstång göra en midsommarfitta. Av björkris, blommor och hela kittet. För att sedan dansa runt den istället för en stång. Eller hoppa igenom.

Fascinationen för kvinnliga kroppsdelar är något hon delar med flera miljöpartister.

Bland annat Jenny Wennhammar, tidigare riksdagskandidat och mest känd för att hon störde Reinfeldts tal i Almedalen 2014 genom att visa brösten. Eller Ellika Nordström, som är lokalpolitiker i Umeå men nu lämnar uppdraget på grund av ett bråk om…..nakna bröst. Hon stödde tydligen en aktion i simhallen där två personer badade topless i protest mot att inte “klädreglerna är lika för män och kvinnor”. Om de ville kräva att alla män skyler sina bröstvårtor eller tillåta topless-badning låter jag vara osagt. Jag har ingen aning.

Det kanske Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner kan svara på? För 2008 var även han djupt engagerad i frågan om nakna bröst på badhus. I Malmö.

Fast alla mijöpartister är visst inte lika frisinnade. I Ronneby driver det lokala partiet en mer puritansk linje och klädde helt sonika på statyer föreställande nakna kvinnor kläder i somras.

Tydligt är att MP är eniga i att brösten måste få ta mer plats i samhället generellt och i politiken i synnerhet. Såväl här som i EU. Där de med bröst alltså är för få.