Denna artikel skulle kunna vara den artikel Åsa Romson och Karin Svensson Smith publicerade på SvD Brännpunkt 2014-12-18.

Vi ser jätteglada ut på bilden. Det är fel. Gammal bild. Vi är egentligen galet sura. 

Bilar och lastbilar är största källan till irritation hos Miljöpartiet. Och flyg men det pratar vi inte om just nu. Trafik är dåligt. Det får oss i Miljöpartiet att må dåligt. Sedan decennier tillbaka har vi därför stoppat alla  vägprojekt i Stockholm. Bland annat dåvarande Dennispaketet. Numera heter det Förbifart. Same shit different name. Vi hatar båda. Det är en felaktig prioritering att bygga vägar för att vi hatar vägar. Och det kommer försvåra byggandet, vi vill nämligen egentligen bygga bostäder på samtliga vägar. Även Essingeleden. En bra transport är den transport som inte äger rum, som Karin så fiffigt sammanfattat det tidigare i en artikel om just vägar.

Vi har därför kraftigt motsatt oss byggandet av den här skitvägen. Har vi sagt att vi hatar Förbifarten? För oss gröna är det självklart att en stad som växer i Stockholms takt behöver mer Miljöpartistisk politik. Och cyklar. Vi låtsas nu som om det inte alls är så att ett stort tunnelbane-paket klubbades igenom 2014 av Alliansen. Så nedanstående information tycker vi att ni ska strunta i. Det gör vi. Den nya sanningen är alltså att på grund av den där vägen kommer ingen ny tunnelbana att byggas. Alls. Det kommer ALDRIG byggas någon T-bana mer. Skyll er själva. Vi är sura.

Tunnelbanan byggs ut från Odenplan till Hagastaden och vidare till Arenastaden. Sträckningen till Hagastaden beräknas vara klar cirka 2020 och sträckningen till Arenastaden 2022. Stockholms stad och Solna stad ska bygga cirka 7.500 bostäder i området.
Tunnelbanan byggs ut från Kungsträdgården, med stationer vid Sofia och Gullmarsplan med fortsättning till Gröna linjens Hagsätragren.
Tunnelbanan byggs ut från Kungsträdgården, med stationer vid Sofia, Hammarby kanal, Sickla, Järla och Nacka centrum. Sträckan mellan Kungsträdgården och Sofia är gemensam med sträckningen som går till Gullmarsplan. De båda sträckningarna beräknas vara klar cirka 2025. Den utbyggda tunnelbanan mot Söderort och mot Nacka innebär att Stockholms stad ska bygga cirka 42.900 nya bostäder i området samtidigt som Nacka kommun ska bygga cirka 13.500 bostäder.
Tunnelbanan byggs ut från Akalla med stationer vid Barkarbystaden och Barkarby station. Sträckningen beräknas vara klar cirka 2021 och innebär att Järfälla kommun bygger cirka 14.000 bostäder.

Miljöpartiet drev 2006 igenom införandet av trängselskatter i Stockholm, trots att sossarna i Stockholm gick till val på att inte införa dem. Tji fick dom. Vi vann. Och följden blev att vi såg till att dom där omoderna förortsborna får sitta minst en halvtimme extra i bilkö på Essingeleden varje väg. Det borde lära dem en läxa. Att de borde flytta till Söder istället för att bo i spenaten. Då kan man cykla överallt på en gammal cykel från Överskottsbolaget, man kan till och med cykla till surdegshotellet med surdegen i cykelkorgen. Texten på valsedlarna vi vann trängselskatten med var så här:  ”Miljöavgifter/trängselskatt innebär att avgifter tas ut i biltrafiken i syfte att minska köer och förbättra miljön. Intäkterna återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar.” Inte som nej-sidan ville “Vill du ha trängselskatt i Stockholm?”. Vi är ju inte dumma, då hade folk röstat nej. Dessutom såg vi till att de som faktiskt HAR bil inte fick vara med och rösta, det vill säga de i förorterna.  Gammalt hederligt knep – manipulation.

Frågan om Stockholm ska satsa på mer tunnelbana eller om man gå vidare med gamla motorvägar är i grunden en fråga för Stockholmarna att bestämma. Med Stockholmare menar vi de i vårt parti som alltså är politiker i Stockholm. Inte medborgarna, hur skulle det se ut? Detta var bakgrunden till den regeringsöverenskommelse vi gjorde med oss själva – sossarna fick inte vara med på det mötet – om att öppna upp för en dialog hur vi kan få bestämma. Om främst Förbifarten men egentligen om det mesta. Regeringen band sig vid att lyssna på Miljöpartisterna i Stockholm stad. Mest. Sossarna tvingade oss även att “lyssna” på borgarna i landstinget. Det gav stockholmarna – igen, inte medborgarpöblen utan vi politiker – möjlighet att tänka ut nya sätt att få vår vilja igenom och inte bygga den där mossiga vägen.

Den rödgröna majoriteten i Stockholm deklarerade nyligen att de vill att vi ska få bestämma och att det vore lämpligt om inga pengar går till vägar. Häromdagen klargjorde borgarna i landstinget att de INTE kommer göra som vi säger utan helt fräckt vill bygga vägen.

Detta trots att villkoren för hela den här “diskussionen” ju varit att Miljöpartiet skulle bestämma. Det tycker miljoner med resenärer också. Men landstinget väljer att ha en egen åsikt. Och obstruera. Från Miljöpartiets sida ställer vi oss djupt kritiska till landstingets agerande.

För att flytta över pengar från Förbifarten till saker vi gillar, det vill säga inte vägar, krävs en samsyn mellan Stockholms miljöpartister, regeringens miljöpartister och att landstinget blir Miljöpartiet. En sådan samsyn hade funnits om vi gröna hade fått bestäma överallt i hela samhället. Nu vägrar borgarna i landstinget det. Så barnsligt. Och det gör det omöjligt för oss att alltså få bestämma. Helt själva. Som vi föredrar, demokrati är för veklingar.

Från regeringens sida har det aldrig varit ett mål i sig att frysa Förbifarten. Vi ville aldrig bygga vägen från början och hade förra majoriteten gjort som vi sa till dem från början hade ju aldrig vägen börjat byggas och vi hade inte behövt frysa den. Se nu vad ni tvingade oss att göra. Kasta 4 miljoner kronor om dagen i diket. Men eftersom det har visat sig att andra partier alltså tycker olika än Miljöpartiet, hur nu detta ens är möjligt, saknar regeringen – läs Miljöpartiet – möjlighet att fortsätta hindra bygget. Tyvärr. Har vi sagt vi hatar den där skitvägen? En katastrof.

Miljöpartiet har alltid arbetat, och kommer alltid arbeta, för att alla bilar ska avskaffas, alla vägar ska bli bostäder, folk ska cykla, det ska alltid vara fint väder, enhörningar till de som inte kan cykla och gratis glass. Jämt. För oss och för våra barnbarn och i all evighet, amen. För oss är det grundläggande att vi prioriterar just det framför otyg som vägar. Vi vet att vi har miljontals väljare bakom oss. Vi har frågat dem. Folk är innerst inne alltid miljöpartister. De vågar bara inte erkänna det. Tyvärr har vi inte lyckats tvinga de andra partierna att göra som vi säger. Vi har sagt hur många miljoner, ja kanske miljarder, väljare vi egentligen har i ryggen. Vi har nämnt att vi faktiskt kan prata med folk utan ord, läsa tankar alltså. Och vet vad alla djur tänker. Om djur hade fått rösta hade de också röstat på Miljöpartiet. Allihop. Det sa vi också till borgarna. Inget hjälpte.

Som Miljöpartist är det tungt att konstatera att vi inte fått bestämma. Vi vet ju att Förbifarten är ett skitprojekt. Och byggs den kommer det bli mycket svårarare att få enhörningarna att trivas i Stockholm. Men vi vet att vi gjort det vi kunnat för att få vår vilja igenom – hotat, grinat, stängt in oss på toa, skvallrat för Stefans mamma – inget hjälpte. Nu måste vi regeringen, och sossarna, jobba ännu hårdare för att stoppa andra vägar. Och flyget. Vi satsar nu allt på att sabba flyget nu när det gick åt skogen med motorvägen.

På återseende.

Åsa Romson (MP) som i Master politiker, språkrör = är ett rör där alla väljares vilja kanaliseras som i ett rör

Karin Svensson-Smith, (MP), riksdagsledamot  och överste-kucku i ett helt eget utskott med bara me, myself and I – Trafikutskottet. De andra är som luft för mig.

Följande bild ville inte Svenska Dagbladet publicera. Fick inte plats påstod de. Detta är vår nya partisymbol. På skylten ser ni årtalet då vår politik skapades. Och den är ständigt aktuell. 

Många tror att facken nu för tiden knappt strejkar alls. Det råder fred och samförstånd på arbetsmarknaden och alla är sams. Det enda facken gör att då och då förhandla kollektivavtal och bedriva valrörelse åt sossarna.

FEL.

Svenskt Näringsliv, som är paraplyorganisationen för arbetsgivarorganisationerna och alltså är de som sitter på andra sidan förhandlingsbordet, sammanställde nyligen hur det egentligen står till med “freden” på arbetsmarknaden. Med fokus på LO.

Enligt Medlingsinstitutet hade vi 7 084 förlorade arbetsdagar 2013 på grund av strejk. Att jämföra med 1980 då nivån var 4,5 miljoner arbetsdagar, pga storstrejken. Men hela 80-talet hade totalt 7,2 miljoner dagar så den generella nivån var betydligt högre.

MEN om man istället även kollar på antal varsel, det vill säga hot om strejk, framträder en ny bild.  Under 2012 la Byggnads i snitt ett varsel om strejk per månad. Elektrikerförbundet la 2012 kom de nästan upp i samma nivå, 10 stycken under året. 

Och just Elektrikerförbundet är dessutom enligt egen utsago mycket förtjusta i just att strejka. De senaste 19 åren har just Elektrikerna varit inblandad i 26 (!) konflikter.

Den här förtjusningen bekräftar de själva på sin Facebook-sida.

Följande bild finns på deras Facebooksida och refererar till just rapporten ovan. Om man inte visste bättre kunde man nästan tolka inlägget som om de letar efter möjligheter att få strejka lite mer. Eller hota om det.

Och tänka sig, bara fyra dagar efter att Facebook-inlägget publicerades, meddelar Elektrikerna att de……varslar om strejk.

Otippat. Målet är denna gång företaget Sector Alarm, Nordens näst största företag för hemmalarm med 350 000 kunder.

Här kommer lite bakgrund till konflikten:

2013 såldes företaget Trygga Hem till Sector Alarm och 120 elektriker ingår nu alltså i det avtal som Sector Alarm sedan 2009 är bundna av , dvs Telekomavtalet. Fackförbundet Elektrikerna har ett 30-tal medlemmar i Trygga Hem men har inget eget kollektivavtal. Nu har SEF “beslutat” att de i förhandling med SEKO, som har Telekomavtalet, ska “ta över” hela avtalet men detta bestämmer inte SEF utan företaget. Läget nu är att SEF inte ha någon möjlighet att strejka för att undantränga det befintliga Telekomavtalet. Eller rättare sagt, 120 personer kan alltså inte strejka. Men 30.

Och för några som gillar att strejka så mycket som Elektrikerna till synes gör är detta dåliga nyheter. Så vad gör dom då?

Jo, de kräver ett lokalt avtal, det vill säga ett avtal utöver kollektivavtalet som finns, och som bara detta företag ska teckna. För 30 av de anställda, inte alla 120. De har nämligen redan kollektivavtal. 

Svenska Elektrikerförbundet har idag den 12 december 2014 varslat Sector Alarm Service AB om total arbetsnedläggelse fr o m den 8 januari 2015 kl 0800. Företaget är med i IT& telekomföretagen i ALMEGA och omfattas av Telekomavtalet med SEKO.

SEF kräver enligt bifogade förhandlingsframställan ett kompletterande avtal med fyra punkter:

1.    Reglering av rätt till ledighet och betalning för fackliga förtroendemän som innebär att SEF beslutar i vilken utsträckning så ska vara fallet.

= Vi på fackförbundet ska få bestämma när och hur många dagar våra fackligt aktiva ska få vara borta från jobbet med bibehållen lön. Vi bestämmer, ni betalar. Ok?

2.    En fritidsavgift ska inbetalas till SEF av SEF beslutad löneandel. Medlen ska möjliggöra en meningsfull och behaglig fritid  för förbundets medlemmar som är anställda av Sector Alarm AB.

= Företagen ska betala alla våra medlemmars fritidssysselsättning, utöver det ni kallar lön. Som alla andra alltså får använda till fritid, om det finns pengar till det när mat och hyra är betalad. Men facket är liiite mer värda än alla andra. Faktiskt. Så våra 30 gubbar ska inte behöva betala sin fritid av lönen. Ni betalar. Ok?

3.    En avtalsavgift ska inbetalas till SEF om 5 % av förbundet beslutad lönedel.

= Vi i facket behöver mer pengar, alltså ska företagen betala straffavgifter till oss så att vi kan ha roligare personalfester samt bedriva valrörelse för sossarna. Ni betalar. Ok?

4.    Medlemmar ska ha rätt till fri tjänstebil upp till 7,5 prisbasbelopp.

 = Som vi sa är vi lite mer värda än alla andra så vi kräver fri tjänstebil för alla. Fackliga alltså. Ni andra vanliga dödliga får använda det där ni kallar lön. Om ni har råd. Så ni betalar bilen. Ok?

Och OM våra medlemmar hellre vill cykla ska ni betala dem kontant vad bilen kostar. Lite extra semesterpengar. Igen. Alltså. Ka-tjing!

Får vi inte gratis bil, gratis fritidsaktiviteter, mer pengar till facket och få bestämma helt utan begränsning när våra fackgubbar ska få jobba åt oss fast på er arbetstid och er kostnad kommer vi alltså sluta jobba den 8 januari 2014. 

Det vore ju nämligen synd om något händer med ert företag. Jättesynd. Ni kan tappa kunder medan våra medlemmar sitter hemma i sofforna och kollar på Skid-VM. Så hit med bilen.

Den här attityden påminner om en av mina favoritbilder, som jag haft i ett annat blogginlägg men måste ta med även här:

En annan kille som gillar Elektrikerna och deras metoder är….Stefan Löfven.

Som samma dag detta hot lades var där och……tja….fikade? Uttryckte sitt stöd? Pratade taktik inför valrörelsen? Ingen aning, det kan bara Stefan själv svara på.

Selfien är tagen (fr vänster) med Anonym fackgubbe 1, Jonas Wallin, ordförande för Elektrikerna och Anonym fackgubbe 2.

Och så här blir det ju. När landets största parti Socialdemokraterna sitter i samma knä som landets största lobbyorganisation. Då får vi en statsminister som fikar med fackförbund samma dag som de hotar företag om strejk om de inte får gratis tjänstebilar och betalad fritid av sina företag.

Noterar ni för övrigt vad som står ovanför? Kungens valspråk. Att Elektrikerna verkar tycka att de lite grann ÄR kungen förmodligen. Eller så syftar de på Löfven. Jag vet inte vilket som är mest ofräscht.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta faktiskt. 

Den 15 december kände sig Fairtrade Sverige sig tvugna att kommentera detta blogginlägg. Deras svar har jag länkat till längst ner. 

Vad vet du egentligen om Rättvisemärkt, eller Fair Trade, som de kallar sig nu?

Ja, att det handlar om en symbol som de märker mat med vet väl nog de flesta. Och några vet säkert att vår nuvarande kulturminister Bah Kuhnke varit generalsekreterare där. 

Men vem äger egentligen Fairtrade?

Jo, det gör LO. Andra hälften äger Svenska kyrkan. 
 

Och när man tänker på att de alltså tidigare hette Rättvisemärkt samt arbetar för “schyssta arbetsvillkor” i världen blir det rätt logiskt. 

Följande artikel kunde man läsa i Politism i våras till exmempel. Ett sponsrat innehåll, det vill säga det var en annons som Fairtrade köpt. Retoriken känner man väl igen. Från…..just det, LO. Vars förgreningar ni kan läsa i ett annat inlägg här på bloggen, kallat LO och miljarderna. Just arbetsvillkor för var övrigt Dagens Arenas huvudkampanj i förra valrörelsen, som gick under namnet “Skitvillkor”. 
 

Då kan ju undra hur Fairtrade finansieras, om nu LO äger verksamheten. Det som är finurligt här är att Fairtrade har två separata verksamheter. Ett aktiebolag och en förening, som båda heter Fairtrade. Bolaget säljer just märkningen, föreningen bildar opinion. : 

Så hur finansieras då föreningens verksamhet? Ja, det kan man bland annat läsa i deras årsredovisning. 

Ja, hur brukar olika föreningar försörja sig i Sverige? Bidrag, förstås. Skattepengar. Bara 2013 tog de emot 1,5 miljoner nästan. Och alltså ytterligare 2 miljoner kronor av LO, som i sin tur också bland annat finansieras av just bidrag. Men grejen är här att Fairtrade alltså säljer något. De säljer märkning, via licenser. Och det är ju en rätt stor intäkt. Men dessa har de valt att lägga i ett aktiebolag istället.

För så här ser företaget Fairtrades intäkter ut: 

 
De har alltså en omsättning på över 18 miljoner kronor per år. Kollar man nu på vad som hänt med vinsten, för den är ju inte 18 miljoner kronor då det även finns omkostnader i verksamheter. Vinsterna genom åren samlar man oftast som bland annat Fritt eget kapital. Om man inte investerar pengarna i aktier etc, till exempel.  Som ju LO gjort med sina miljarder. 
 

 Mycket riktigt. Och här finns det deg, över 15 millar.

Så samtidigt som deras förening, som bildar opinion för schyssta villkor helt i enlighet med bland annat LO:s egen opinionsbildning, inte får intäkter från försäljningen utan söker birag från skattepengar har bolaget 15 miljoner kronor i fritt eget kapital. Ett säkert mycket fiffigt upplägg för att kunna söka just dessa bidrag, som kräver en “ideell” förening. 

Vilka jobbar då på Fairtrade? 

VDn på företaget Fairtrade AB heter Morgan Zerne. I våras misstänktes han för att själv har tjänat pengar genom olagliga marknadsmetoder. 

Men de sysslar ju som bekant med själva affärsverksamheten. De som sysslar med opinionsbildningen är följande personer: 

Det är här det börjar bli intressant. För Streijffert känner säkert fler igen. Hon är sosse och är väl mest känd för att hon fifflade med kreditkort när hon var ordförande för S-studenterna. 150 000 kronor saknades det kvitton för i redovisningen. När skandalen uppdagades satt Streijffert i riksdagen för sossarna. 

Den avgående generalsekreteraren är…..också sosse. Helena Markstedt. Hon var SSU-ordförande för Täby tidigare. 

Sara Yazdanfar, som anställdes i år, jobbade tidigare här: 

Även Johannes Hartvigson kommer från arbetarrörelsen. Han var tidigare anställd på ABF. 

Så det är inte alltså bara så att LO äger Fair trade, många av de som jobbar där är aktiva sossar eller fackligt aktiva. Passande nog så jobbar alltså dessa personer med opinionsbildningen för Fairtrade, som solklart är att betrakta som en del av LOs miljardimperium av kanaler att nå ut med sina budskap i. 

Det här är Fairtrades styrelse. Wanja Lundby Wedin behöver ingen närmare beskrivning, hon var ju LO-ordförande innan Kålle. Erik Spernaes jobbar som ekonom på LO. Nihlgård är från Svenska kyrkan. 

Ett tag försökte Fairtrade att driva en butik. Det gick så där och Fair Trade Shop tvingades 2011 till konkurs. Den låg i centrala Stockholm på Tegnérgatan och slutade med 90 000 i förlust. Styrelsen bedömde att det inte hade varit seriöst att försöka få kyrkor, privatpersoner, organisationer och företag att satsa mer pengar i en butik som inte hade förutsättningar att bli lönsam på många års sikt. Enligt Fairtrade själva var de inte ens inblandade, hur nu detta är möjligt då shoppen hade deras namn. Och varumärken får man liksom inte sno hur som helst. Men detta påstår de i det här svaret på sin egen hemsida i alla fall. 
 

Ett annat fiffigt affärsupplägg Fairtrade har är att genom projektet Fairtrade City binda upp kommuner att de köper en viss andel Fairtrade-produkter, som alltså i slutändan leder till högre intäkter till företaget Fairtrade men resultatet av detta använder föreningen  i sin opinonsbildning. I dagsläget är det hela 65 kommuner som skrivit på avtalet. Något de noga påtalar i sin kommunikation. 

Kommuner handlar med skattepengar, alltså spenderas alltså skattemedel idag på en utvald kategori produkter. En urvalsprincip där LO fått vara med och bestämma. Ju fler kommuner som förbinder sig, destor högre intäkter till Fair trade AB, desto bättre för ägaren LO. Och ju fler kommuner desto bättre för Fair trade föreningen, som kan använda antalet som en styrka i sin kommunikation. Mycket smart. Lite som ett självspelande piano. 

För rättvisemärkt är inte alls rättvist, och det är ett av problemen med Fairtrade. I förlängningen får alltså LO del av opinionsbildningen som kommuner betalar med skattemedel. 
 

I en artikel i Svenska Dagbladet reder Timbros projektledare Lydiah Wålsten ut varför detta inte är bra: 

“Rättvisemärkt vill framställa sig som ett alternativ till vanlig handel, men till skillnad från vanlig handel kommer rättvisemärkt aldrig att kunna omfatta alla bönder. Höga krav ställs på produktion och organisation för att en kaffeproducent ska bli certifierad som rättvisemärkt. Krav som långt ifrån alla bönder har råd med. Därför skapas ett insider-outsider-problem, där de mest utsatta kaffeodlarna aldrig blir rättvisemärkta.

Rättvisemärkts system bygger också på minimipriser. Det betyder att de certifierade bönderna garanteras ett lägsta pris för sina kaffebönor som är högre än marknadspriset. Priset ska täcka produktionskostnaderna. Dessvärre sätter minimipriset utbud och efterfrågan ur spel. Eftersom priset inte går ner vid en för hög kaffeproduktion, får bönderna ingen signal att de bör minska produktionen. Det leder till överproduktion och att fairtrade-kaffet dumpas på den vanliga kaffemarknaden.

I dag är det bara 30 procent av kaffet som fairtradeodlas som säljs under den etiketten. Resten säljs på den vanliga kaffemarknaden, vilket pressar ner priset på det kaffe som de bönder som inte är anslutna till fairtrade har odlat. Man styr med andra ord resurser till de rikare bönderna som är inne i systemet, och inte till de fattigaste, som står utanför.”

Och det här sättet att se företag och marknaden, med insiders och outsiders, där man som Fairtrade ställer sig på insider-sidan, ligger helt i linje med LOs eget synsätt. När man söker efter Fairtrade på deras hemsida hittar man en lång lista på artiklar: 
 

Vill du verkligen göra skillnad i världen ska du låta bli LO-märkta Fairtrade. Då ska du istället leta upp den här nya märkningen, Freetrade, som tankesmedja Frivärld nyligen lanserade. 

Istället för att med riktade subventioner sätta marknaden ur spel och i slutändan bara göra så att andra människor än de subventionerade kan lyftas ur fattigdom, är det mycket bättre att arbeta för en värld utan tullar och med frihandel. Det tar betydligt fler människor globalt sett ur fattigdom än något annat. 

Nyligen konstaterade FN att världsfattigdomen halverats, före målet, som var 2015. Som skäl anges bland annat frihandel. 

Märkligt nog nämnde FN inte ens Fair Trade-märkningen. 

Fair trades svar på detta blogginlägg bekräftar bara att de alltså ÄR en del av LO och kämpar för samma saker, det vill säga arbetsvillkor. 

Och samtidigt har alltså konsumenterna fått lite mer information att ta med sig när de nästa gång bestämmer vilket kaffe och vilka bananer de alltså vill ta med sig hem från butiken. LO-märkta Fair trade eller exempelvis Free trade. 
 

Stefan satt i sin blå fåtölj på tjänsterummet och tänkte tillbaka på sommaren. De hade haft så roligt, han, Gustav, Åsa och Jonas. De hade åkt tåg, varit på Gotland ihop och stått på samma sida, kamraterna, i TV-studiorna. Även om de inte fick ha med sina röda fanor i bild hade det känts som om de var med i tanken. Det var dom mot världen. Ett tag kändes det som 1968 igen, när Sverige målades rött, demonstrationstågen duggade tätt, hus ockuperade. Eller 70-talet när alla var så vänster att lyssnade man på ABBA var man ett imperialistiskt kapitalistsvin. Det var tider det.

Det knackade plötsligt på dörren, Stefan ryckte till och spillde kaffe på kavajen.

–  Stör jag? sa hans unga pressekreterare, direkt hämtad från politruckinternatet SSU. “Ska jag hämta en servett?”

– * mummel mummel

– Ursäkta?

– Ja, eh, eller….nej….eller jag vill vara tydlig med att ingångsvärdet är en servett men efter förhandlingar, eh, jag sträcker ut handen så kan du torka

–  Jag lämnar pressmeddelandet om fascister här på bordet så kan du läsa, sa pressekreteraren innan han stängde dörren igen

Stefan gick fram till kaffebryggaren han tog med sig från LO-borgen, en hederlig bryggkaffebryggare han fått som talarpresent när han var Metall-ordförande. Han förstod sig inte på sådana där som tydligen laddades med en kapsel som såg ut som den var från en rymdskepp. Hela apparaten såg faktiskt ut som ett. Nä, bryggkaffe kan man lita på. Han hällde upp en kopp till, lutade sig tillbaka mot den lite stela stolsryggen och tittade ut mot Strömmen. Regnet strilade på fönsterrutan och påminde honom om hur ledsen han var. Och arg.

Vad är det frågan om?, tänkte Stefan. Skulle vi – socialdemokraterna – inte ha majoritet för vår budget? Jag vet ju att alla egentligen tycker att det är den bästa men de kan bara inte erkänna det. Så i tanken HAR vi majoritet. Vi har alltid majoritet. Vi är sossar. Det är det första man får lära sig på Bommersvik ju. Att vi är sossar och vi har alltid rätt. Alla andra partier som någonsin funnits vill egentligen vara sossar. Se bara på det där fiaskot Nya Moderaterna. Arbetarpartiet? – pyttsan.

Han kände hur han för ett ögonblick blev arg och varm. Men det försvann likt en vindpust på Strömkajen. Eller ett valresultat från september,

Det hade ju varit en så begåvad strategi som Jazzare Larsson och hans gäng kläckt. Att gå till val på att nästan inte lova någonting och inte avslöja med vem han tänkte bilda regering med. Okej, visst hade de hela sommaren lovat att Bromma flygplats inte skulle stängas, att den där motorvägen skulle byggas, att de inte skulle höja skatt på arbete. Men de hade ju alltid lyckats smita från de där så kallade löftena efter valen tidigare. Begrava i någon utredning eller smyginfört. Jäkla internet. Och likadant med regeringen. De – sossarna – hade ju alltid tidigare kunnat välja och vraka efter jordskredssegrar som denna. Men icke. Det är tydligen andra tider nu. Väljarna tror att de har något att säga till om. Och media ska vi inte tala om. Förr i tiden var de mer lydiga. De visste ju att det kunde belönas i framtiden, till exempel bli chef över SVT. Man kunde också höja lite skatter, exempelvis reklammoms och annat om det inte blev som man tänkt. Över lag var världen idag inte ett roligt ställe längre. Det enda som återstår verkar vara det där Kwitter som folk plånkar på.

Jazzares idé att vi skulle betraka Nya moderaterna som New Kids on The Block – tillfälliga och flugan för dagen, funkade inte heller. Tydligen har de inte tänkt att ens ta en bandpaus och köra solo ett tag i alla fall. Och de tror fortfarande att de kommer kunna fylla arenor med fans. Allt hade ju sett så bra ut i september när Rajraj äntligen drog. Fy bubblan, vad jobbig han var. Snodde allt rampljus från oss sossar och var märkvärdig. Och lurade och duperade alla med sin borgerliga politik. Folk har ju börjat tro på riktigt att borgerlig politik är något att han nu. Äntligen skulle ordningen återställas. Och så händer det här. Ingen budget. Eller jo, den pappershögen till budget borgarpacket kuppade igenom genom att helt fräckt lägga fram den i riksdagen trots att de visste att vår budget är den riktiga. Hur ska vi lösa det här nu då?

Det knackade på dörren igen.  Ett runt huvud med två dubbelhakor kikade in glatt.

–  Tjena Stefan, sitter du och tänker, din gamla plugghäst? Du kommer få ont i huvudet, sa Kålle på blekingska och bullrade iväg ett sådant där typiskt Kålle-skratt.

–   Jo, hörru. Nja, nej,….eller egentligen…..mitt ingångsvärde är….det var det ena.

–   Hö hö. Men nu får du lägga av, fikapausen är slut och svetsen måste startas. Vi har en valrörelse att planera.

 …….fortsättning följer

Det råder fullständig förtvivlan hos landets alla vänsterdebattörer.

I dagar nu har vi kunnat läsa all den fulgråt som spills ut över olika kolumner och ledarsidor. Och ilska. Över att inte ha fått sin vilja igenom, ironiskt nog skriver samma krönikörer saker som att motståndaren borde “hoppa ur sandlådan”. Mmm.

Och det enda man vill göra är att ge dem en kram och skicka en sådan här till dem på Posten och säga: “så ja, det kommer ordna sig”.

Eller, get your shit together. 

För maken till självömkan att det så härliga segerruset från valnatten den 14 september, som efter 8 år förpassade den bittra åskådarläktaren tillfälligt till historia,  tyvärr är över nu, har jag aldrig sett. Trots att det här ska föreställa proffs.

Jag har samlat lite olika exempel. Nedan skriver till exempel fd LO-ekonomen Jan Edling så här om situationen, och sammanfattar Alliansens politik på ett så kreativt sätt värdig endast ett galleri för samtidskonst:

Edlings svavelosande epos kan ni läsa i Dagens Samhälle. Liksom det här, av en om möjligt ännu bittrare föredetting, Per Åhlström, som själv också tillhört miljardkoncernen LO genom tidningen Metallarbetaren. Åhlström fäller här det redan klassiska:

“……(att bilda koalition i opposition). Det är inte organiserad opposition utan organiserad obstruktion.”

Sossen tycker att ett organiserat samarbete utanför regeringsställning är att obstruera. 

Nu ska vi se. Ett borgerligt samarbete inleddes 2004 och skaffade dem regeringsställning i 8 år. De har alltså funnits i 12 år, snart 13 år. Och de gick till val på att bilda ännu en regering och lovade alltså väljarna att lägga den budget de hade klar innan valet. Oavsett det parlamentariska läget. Och detta gjorde de.

Är detta obstruktion, Åhlström? Det betyder vad man menar med obstruktion. Om man menar att “hindra eller blockera socialdemokraterna att oavsett parlamentariskt läge att ha makt” med obstruera hoppas jag Alliansen fortsätter med det.

Om man menar ordets egentliga betydelse är Åhlström ute och cyklar på en liten liten röd cykel just nu.

På Dalademokraten är även Robert Sundberg ledsen. Här har Alliansen chans att “göra upp” med sossarna och acceptera höga skatter, höjda bidrag och försämrad sysselsättning. Men de vill inte. Snyft.

De här egenknåpiga klipp-och-klistra-varianterna på Alliansens budget har för övrigt synts flitigt i samma ledsna sosseflöde på sistone. Fria kreativa tolkningar som hade gjort sagoläsande kulturministern röd på kinderna av stolthet.

Ledarkrönikören Joakim Andersson är mer arg än ledsen. Och tycker Alliansen mobbar Löfven.

De som helt uppebart nog är ledsnast av dem alla är Partitidningen och Surdin….förlåt….Swedin, Putterson och Lindberg.

Jag tänkte här presentera ett eget “flöde” av deras textmässiga klagomur.

28 nov:
Förlåt Annie Lööf, men du leder ett riksdagsparti och inte något slags ungdomsförbund. Om en riksdagsmajoritet bestående av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna röstar igenom ett budgetförslag är det inte rimligt att  Stefan Löfven och Socialdemokraterna ska reda upp röran.

1 dec:
En idé som just nu snurrar på högerflanken är att Stefan Löfven ska manövreras in i en situation där han – med smärre förändringar – regerar vidare med Alliansens budget. Detta kan och bör Stefan Löfven absolut inte gå med på. Politik är inte ett spel. Det handlar om olika syn på samhället, på vilka problem vi har och hur dessa ska kunna lösas.  Stefan Löfven bör vara beredd att kompromissa och förhandla om mycket. Men han kan inte bli Alliansens marionett. Då är alla andra alternativ bättre – även extraval.

2 dec:
Stefan Löfven, som stått med utsträckt hand i två års tid. Som närmat sig gränsen till förnedring och självutplåning i sina envisa, lågmälda propåer om samarbete. Eller Annie Lööf & company som gång på gång och i allt högre tonläge avvisat alla inviter samtidigt som de vrålar att Stefan Löfven måste hitta någon att samarbeta med.
…….
Kom igen nu, snälla SD och ­Alliansen. Vi förstår hur ni tänkte, med det här har faktiskt gått för långt. De flesta av oss vill faktiskt bara ha jullov nu.

3 dec:
Dessutom råder i borgerligheten renons på idéer. De har sitt fluffiga budgetförslag som förvisso ser ut att vinna i dag, men det är definitivt inget man kan regera på.

3 dec:
Statsminister Stefan Löfven sträcker ut sin hand om och om igen, det är närmast larvigt hur bedjande han är om samarbete. Men alliansen inte bara vägrar ta honom i handen – de spottar i den. Det är osmakligt att se. Centerns Annie Lööf är en svensk enmans-Tea Party-rörelse, hon är förblindad av maktanspråk, hon upprepar ständigt att det är Löfvens ansvar att fixa krisen.

4 dec:
Även i förrgår gjorde statsministern vad han kunde och bjöd efter SD:s besked in ­Alliansens partiledare till samtal. De gick dit, stannade en timme och kom sedan ut brett leende med beskedet att det inte fanns något att samtala om. Det är lika obegripligt som oansvarigt.

Vad Alliansens plan var för vad som skulle hända efter att Löfvens budget föll är fort­farande oklart, eftersom de till och med vägrade svara på frågor om det.

7 dec:
Tryggheten försämras och när svensk ekonomi bromsar in nästa gång eller när arbetslösheten slår till i din familj bör vi minnas hur Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet svek landets löntagare och näringsliv. 

9 dec:
Nu är det som att centerledaren Annie Lööf lever i ett slags parallellt universum där valet inte har varit och inget av detta har hänt. Hon verkar drivas av ett närmast messianskt sossehat, där Löfven ska störtas till varje pris. Mot folkviljan och med röststöd från S­verigedemokraterna om så krävs. Lööf är David som möter Goliat. Hennes historiska uppgift att sätta stopp för extrema vänsterförslag som gratis mediciner till barn och mer pengar till järnvägsunderhåll.
Sossarna ska knäckas en gång för alla och om detta må ni berätta runt läger­eldarna i hundratals år fram­över.

Nedanstående klipp tycker jag sammanfattar deras gemensamma inställning i en mening: borgarna vill BARA FÖRSTÖRA!

Jag tror  ingenting illustrerar känslan på Aftonbladet just nu mer än den här bilden:
Och medan de fortsätter sitt sorgearbete kör lillasyster Politism på i vanliga hjulspår för att uppnå drömmen om att bli politikens svar på bloggaren Kissie, för SSU:are. Så de har motsvarigheten till Dagens Outfit som nyhet på sin startsida: ett test. Med det krystade namnet “Vilken enad Allianspolitik mot SD är du?”.

Antar att “Borgarfascist eller borgarnazist? var upptaget.

Just nu går så mycket referenser till dagis att hälften vore nog och jag tänkte inte ge mig in i den vokabulären. Men för att sammanfatta detta läge, som presenterades i en humoristisk kontext, till en något allvarligare slutsats handlar allt detta om:

MAKT.

Och sossarnas förtvivlan och avsky handlar inte om något annat än att det maktspel Löfven försökte sig på – att i vanlig ordning utgå från att socialdemokraterna är solen planterna snurrar runt och måste just betrakta som solen, dvs livskraft – denna gång inte fungerade.

På valnatten utbrast Lindberg i obehärskad lycka att “sådärja, nu var ordningen återställd”.

Och det är så sossarna resonerar, oavsett om de just nu jobbar som skribenter, är politiker eller politiska tjänstemän. Det är också en mycket flytande gräns däremellan, som ni ser i flödet jag skapat har flera av skribenterna jobbat åt antingen LO eller direkt åt sossarna tidigare (Edling, Åhlström, Pettersson, Lindberg). Sossarna anser att de har rätt till makten. Efter valet 2006 sa en ungsosse till mig på fullaste allvar att Alliansen “kidnappat regeringsmakten”.

Och läser man noggrannt vad debattörerna säger återkommer den här beskrivningen av läget:

Detta scenario har upprepats massor av gånger, senaste av Löfven i Agenda: det fanns bara två lägen. Antingen en sosseregering eller en regering där SD har inflytande. Det tredje alternativet, att Alliansen styr och sossarna agerar stödparti finns alltså inte ens på kartan. Ledarsidan skriver uttryckligen att det inte är ett alternativ överhuvud taget. Löfven utlyster hellre nyval än att samarbeta över blockgränserna på riktigt.

För han ÄR inte intresserad av samarbete. Utan av makt. Och han är beredd att ta varje chans för att själv få styra alldeles oavsett hur läget ser ut. Synd att han inte kan vara ärlig, jag hade haft något mer respekt då.

Men det är talande.

Och sammanfattar varför jag en gång i tiden engagerade mig i Moderaterna tidigt 90-tal: den här pompösa och dryga maktfullkomligheten som genomsyrar sossarna sedan tid och evighet, denna självklara inställning till enparti-staten Socialdemokraterna, gör att det kryper i kroppen. Jag blir förbannad.

Jag blev förbannad som 16-åring och jag blir förbannad nu. 

Och nu ska ni bort.

Det läge som råder just kan sammanfattas med ett ord, och nej, det är inte varje debattörs tillfälliga favoritord “sandlåda”, utan: överdrifter.

Det finns i vanlig ordning, trots beskyllningar om en “skadlig blockmentalitet” en svensk konsenus i debatten. För att Sverige alltid alltid domineras av just konsensus. Så även lite tillfällig rubbning från denna konsensus som rått i politiken är man trots detta helt eniga på debattsidorna om följande:

– sandlåda
– alla politiker har undvikit ansvar
– man borde samarbeta mera
– man borde samarbete över blockgränserna
– SD måste till varje pris hållas utanför
– att Sverige förvandlats till Italien
– kaos

Jag håller inte med.

Jag tycker att det är dags att debattörerna själva hoppar upp ur lådan.

Visst är det ovanligt med nyval, eller extra val som det korrekt heter på myndighetssvenska, och det har inte inträffat sedan 1958. Och det orsakar lite stök. Men kaos? Kom igen. Det enda som hänt är ett scenario som var fullt troligt redan efter att röstsiffrorna blivit definitiva. För de talade om för oss att just i det här läget finns inget majoritet för något block alls. Och vi får alltså dra igång en valrörelse till. Mest jobbigt blir det här för media och politikerna. För majoriteten av befolkningen handlar det i huvudsak om att orka masa sig till vallokalerna en gång till. Åh. Så. Jobbigt.

Och jag håller aboslut inte med om att det bästa för Sverige är att vi ger upp blockpolitiken.

För det första: de som säger detta menar inte alls att både vänster och höger ska närma sig varandra. Utan att högern ska närma sig vänstern = Allianspartierna ska låta sossarna få igenom sin politik och regera. Och ja, detta gäller även majoriteten av så kallade högerdebattörer. Exempelvis Bengt Westerberg. Som alltid hedrar det gamla uttrycket “lita aldrig på en Folkpartist”. För Westerberg gjorde exakt det sossarna idag vill:

I april 1990 gjorde Folkpartiet upp med Carlssons andra ministär om ett krispaket som innebar sänkt ersättning i sjukförsäkringen, höjd moms och höjd egenavgift till arbetslöshetskassan. Westerberg ansåg att socialdemokraterna hade närmat sig Folkpartiet och att det var möjligt att bryta upp blockpolitiken genom att fortsätta samarbetet mellan de två partierna.

I mina ögon har Westerberg aldrig varit något annat än en sosse i ljusblå kostym. Sossarna drömmer våta drömmar om återkomsten om det sociiiaaaliberala Folkpartiet (läs sossarna light-Folkpartiet) istället för det idag mycket tydligt liberala partiet som är en del av den starka Alliansen.

För det andra: politiken har länge dominerats av en rätt liten skillnad mellan just blocken. Förmodligen har den aldrig varit mindre än nu. Till och med de företagshatande vänsterpartisterna som i decennier haft planekonomi i sitt partiprogram, pratar nu småföretag och valfrihet. Även om det ekar tomt.

 Vi behöver snarare återupprätta gamla konfliktlinjer, byggd på de faktiskt väsenskilda ideologier våra olika block bygger sin politik på.

Ironiskt nog byggde en del av vänsterns mest tongivande gaphalsar sin strategi i förra valrörelsen just på att mana till större konflikt mellan sossar och moderater – att sossarna skulle gå till vänster. Långt till vänster. Det har de “glömt” nu i sin iver för att ge sossarna mer makt och manar istället till “samförstånd”. Ni fattar vart jag försöker komma.

Ironin slutar inte där. För samma borgerliga skribenter som i två års tid klagat på regeringen Reinfeldt för brist på reformvilja pratar nu om mindre blockskillnad. Ursäkta, men exakt hur ska det gå till? Att samtidigt bli mer ideologisk, och…. mindre ideologisk? Om det inte hela tiden handlat om socialdemokratiska reformer de ville att Alliansen skulle genomföra men det betvivlar jag.

För det tredje: att slipa ner dessa redan små skillnader ännu mer och börja aktivt samarbeta för att hålla SD borta kommer bara leda till att de på allvar blir den enda oppositionen. Det gynnar överhuvudtaget inte Sverige, vare sig nu eller i framtiden, och kan leda till att SD till slut kommer att på allvar vara ett eget block på kanske 20 %.

Nej, blocken behövs. Nu mer än någonsin faktiskt. Att sossarna är ordentligt vänster har blivit tydligt nu och de går till val på en socialistisk budget ihop med MP och V. Dags för borgerligheten att visa att de är…..borgerliga.  Inte mer som sossarna.

Nyval är verkligen inte en katastrof.

Snarare det bästa alternativet av alla dåliga som just nu finns. Nu får alla väljare bekänna färg själva och bestämma sig exakt hur sugna de är på att antingen minska eller öka SDs makt eller låta saker vara som ungefär det är nu. Eller helt sonika rösta bort en unikt kackig regering.

För en sak vi BORDE vara överens om är att alldeles oavsett hur SD röstade har Socialdemokraternas första regering sedan 2006, helt på egen hand, visat sig vara den största amatörmässiga soppan vi sett.

Det är världsunikt om något. Löfven visade sig vara exakt det som man kunde se i valrörelsen: en svag, mumlande och mycket oerfaren politiker utan någon idé om egentligen något.

Och regeringen Löfven har hittills levererat följande:

• bostadsministern yttrar sig i utrikespolitiska frågor och relativiserar militär islamism med islamofobi
• finansministern svartmålar Sveriges ekonomi felaktigt så till den grad att samlade experter inklusive Finanspolitiska rådet enigt protesterar
• en kulturminister som inte har en enda dags politisk erfarenhet eller från kulturen och som varken kan svara på frågor eller i telefonen
• miljöministern och landsbygsministern lämnar olika besked i vargfrågan och bråkar öppet i media
• inrikesministern utser Dan Eliasson som rikspolischef trots en dokumenterad tveksam och mycket relativ inställnig till rätt och fel i tidigare jobb, bland annat minsiterstyre och jäv
• sjukvårdsministern lämnar in en proposition om LOV så usel att Lagrådet tvingas såga den offentlig
• skolministern pratar i en Youtube-film till landets alla lärare som om de vore 5 år gamla, vilket ledde till att han fick be om ursäkt i en debattartikel
• Löfven kan inte namnet på sina nordiska kollegor och gör bort sig inför samlad press
• de har knåpat ihop den mest socialistiska budget S haft på åratal för att de två stödpartierna skulle bli nöjda
• en budget som medger att sysselsättningen kommer att sjunka dessutom samt mörkar kostnaderna för vad ett borttaget tak i sjukförsäkringen kommer kosta. 1998-2002 steg de med 50 miljarder.
• Förbifarten stoppas till en kostnad av hisnande 4 miljoner kronor per dag för…. ingenting. Som någon trofé till Miljöpartisterna
• Löfven själv gör bort sig kapitalt i EU-nämnden i den numera klassiska 30-40-50-frågan om miljömål
• man bröt nästan omedelbart friskoleöverenskommelsen med Alliansen
• utrikesministern förstör på ett par veckor våra goda relationer med USA genom erkännandet av Palestina och kommenteraren “USA bestämmer inte vår utrikespolitik”
• Strandhäll tar med Miljöpartiet till pensionsöverenskommelsemötet utan att ens fråga de övriga och förstör därmed 20 års samarbete och förtroende
• S lovade i valrörelsen att Bromma flygplats inte skulle röras, Förbifarten byggas, inga skatter på arbete höjas, valfriheten vara kvar och alla ingångna överenskommelser hedras – samtliga bröt man inom 2 månader.
• utrikesministern fräser igen i media, denna gång åt Israel i en fars om IKEA-paket
• utrikesministern kallar svenska folket “rädda” för Putin – well played. Not.
• Löfven står och ljuger inför samlad press, inklusive internationell, om att Alliansen och SD kommer samarbeta öppet

Jag verkar vara den enda i Sverige som tycker nyval är bra. Eller?

Jag trodde inte att det skulle bli så och var lika förvånad som alla andra men det är det enda som Löfven gjort rätt sedan den 14 september.

Alliansen har allt att vinna och ingenting att förlora. Worst case är att de förlorar igen, som de alltså redan gjort. Men de kan ockskå bli större. Marginalerna är fortfarande små mellan blocken.

Och nu finns dessutom chansen att fullständigt tillitetgöra en redan sargad socialdemokrati.

För de har tvärtemot Alliansen ALLT att förlora. De har backat i varje val sedan 1998 och var en hårsmån i september att återigen göra sitt sämsta val någonsin. Och de har suttit 8 år i neslig opposition, där det ändå kunnat leva på gamla meriter om regeringsduglighet och ansvar. Nu har de på 2,5 månad visat att det inte ens faktiskt ÄR regeringsdugliga. Och tvingas dessutom att gå till val på ett färdigt regeringsalternativ och en socialistisk budget. Det Löfven körde i valrörelsen, att mumla och återkomma i alla viktiga frågor, är förbi. Nu ligger korten på bordet. Och vallöftena man gav i september är redan brutna så det kan man inte lura väljarna med längre.

OM de förlorar igen kommer Löfven med stor sannolikhet tvingas avgå och S förpassar sin tredje partiledare på 8 år till historien. Och tvingas sitta i opposition i…..3 år till.

Solklart är alltså nyval Alliansen lott med chans på storvinst.

Störst chans har Alliansen om de en gång för alla försöker ta ägandeskapet av integrationsfrågan. Det finns massor som inte fungerar idag och för att kunna försvara den så viktiga fria rörligheten som är grunden i Alliansens inställnig måste man på allvar göra något åt problemen. Det är det väljarna sagt och försökt säga i många år nu.

För man måste skilja på hönan och ägget här. Väljarna, det vill säga människor i Sverige, har sett systemfelen vi har inom integration på nära håll. Och missnöjet har börjat bubbla. Med systemet. Inte människorna främst. DET har SD sedan fångat upp. Det är inte så att SDs blotta existens plötsligt har fått en massa människor att kritisera invandringens konsekvenser. För det finns en massa sådana, både bra och dåliga.

Vi som försvarar de bra konsekvenserna måste erkänna och lösa de dåliga. Inte låtsas som det regnar. Gör man det har man alla chanser att ta hem det här och förpassa Lövet till  den näst kortaste regeringen någonsin i Sverige.

För valet kommer domineras av frågan om regeringsduglighet – och den vet vi ju vem som vinner nu -, jobben, ekonomi, välfärden.

Bäst argument vinner. 

Nu är det MATCH!