Många är förvånade, andra sura för att Reinfeldt avgick. 

Varför gjorde han det? Så snabbt?

Han hade redan bestämt sig att inte fortsätta som partiordförande en hel mandatperiod till. Men som alltid när man ska välja ny chef kan man inte ha åsikter om efterträdaren. Däremot tror jag att ett av skälen till hans snabba avgång var att det är enda sättet han kan föra fram sin egen kandidat. För genom att avgå direkt lämnade han över till Anna Kindberg Batra att hantera hela processen fram till ny partiordförande är vald, inklusive hela efter-valsperioden innan regeringsbildningen. Hon får vara partiets talesperson i media samt gentemot regeringen och kan internt visa att hon är redo för ansvaret det innebär att vara partiledare. 

Det andra skälet var att Alliansen redan innan bestämt sig för att inte orsaka nyval utan att sitta i opposition om de blev mindre. Och då var fältet fritt att avgå direkt. Dessutom gör den här situationen att de som är sugna på att bli partiledare, och alltså redan lagt flera års jobb på att bygga relationer med distrikten tills den här dagen kom, mer öppet kan kandidera. Med öppet menar jag inte i media, den processen har inte M. Men mindre dolt bygga förtroendet med distriktens ledningar. För att få deras röster när valberedningen sonderar efter ny kandidat inför stämman 2015. Den person som har mest internt stöd kommer att bli valberedningens förslag till ny partiordförande.

Hade Alliansen vunnit hade Reinfeldt stannat som ordförande. Ett år till. För att nästa partiledare måste få minst 2 år på sig innan nästa val. Ställer man upp i ett val som statsminister sitter man också som statsminister, och han hade inte kandiderat till det 2018. 

Att Catharina Elmsäter Svärd och Anna Kindberg Batra nämnts så flitigt är ingen slump. Men det finns säkert fler vi inte vet har stort förtroende internt och som kan spelas in i processen. För att välja partiledare är en strikt intern process.

MEN, blir det inte Kindberg Batra som tar hem det tror jag att hon är en stark kandidat till att bli Moderaternas finansministerkandidat. Som ordförande i Finansutskottet och hög profil i ekonomiska frågor kommer hon axla Borgs arv ypperligt. 

Vad händer nu?
Alliansen kommer att lägga ner sina röster när Löfven föreslås som statsminister. S och MP kommer lägga en gemensam budget. Alliansen lägger en egen, SD med. Men regeringens budget kommer att gå igenom. För SD kommer trots hot inte att rösta på Alliansens.  

Ingen vill ha ett nyval. Inte ens SD. Och de har lovat sina väljare att inte rösta för en budget de inte fått påverka. 

V är egentligen de stora förlorarna här. För de kommer kunna påverka regeringens budget mycket lite. Eftersom Löfven vet att de inte skulle fälla honom oavsett. V vill varken ha nyval eller Alliansen som regering. Alltså behöver Löfven inte ge V mycket i utbyte alls faktiskt. 

Och sedan, när budgeten är lagd, återstår det att se om Alliansen i efterhand tänkt att göra en Lex Löfven och bryta ur delar. 

Oavsett om det sker kommer makten den här mandatperioden att ligga helt i riksdagen. Och här kommer V blir rejält sido-steppad. De kan glömma ett förbud mot vinster i välfärden. Den frågan ryms inte i budgeten och S + MP kommer inte lägga en sådan proposition i riksdagen. Den hade dessutom ändå fällts av Alliansen och SD, som inte vill ha ett förbud.  

Och regeringen kommer att få igenom propositioner om stärkt arbetsrätt, ändrade regler i sjukförsäkringen, höjd a-kassa etc genom att SD tycker samma sak och kommer att med sina 13 % ge förslagen majoritet. Alliansen kommer att få igenom betyg från årskurs 4, stärkt försvar etc på samma sätt.

Båda blocken kommer att bekylla varandra för att samarbeta med SD trots att ingen gör det. För de har en egen politik och kommer att trycka ja för de förslag de har lovat sina väljare. Oavsett vem som vill prata med dem. 

I alla frågor regeringen inte vill förlita sig på SD tycker samma kommer de tvingas att förhandla med Alliansen. Som redan ställt krav på att fastlagda överenskommelser först måste hedras och ligga kvar. Sedan kommer de givetvis, som i alla förhandlingar, att lägga fram de förslag de vill ha regeringens stöd för. Regeringen kommer att få ge och ta för att få igenom saker de behöver Alliansens stöd för. V kommer att lämnas helt åt sidan här. De kommer säkert att försöka straffa regeringen någon gång genom att inte rösta för något förslag, de måste ju visa för sina väljare att de inte har luft i påsen. Men det kommer inte påverka politiken. V kommer sitta på avbytarbänken i mångt och mycket. För om regeringen ska ha en chans att få med sig Alliansen kommer ett samarbete med V vara marginellt. 

Resultatet av 4 år kommer vara att Alliansen fått igenom i princip lika mycket av sin politik som regeringen. Fördmodligen kommer S att till slut göra upp med Alliansen om kärnkraften. Den frågan vill inte S behöva hantera även i nästa valrörelse. Och LO kommer att ligga på. MP kommer att bli vansinniga men kan inget göra.

LO har som bekant gett sossarna 70 miljoner kronor i stöd inför valet, plus alla egna valfilmer, kampanjer, valarbetare etc. De kommer att kräva att få betalt för detta och betalningen kommer i form av återinförd avdragsrätt för a-kasseavgiften. Och höjd a-kassa. Återinförd arbetsmarknadsprövning skulle S kunna få i genom då både V och SD skulle rösta för, MP är emot. Men då kommer S ha infört en begränsning av invandringen med hjälp av SD och det politiska priset tror jag inte de vill betala. Inte V heller. För kostnaden kommer att komma under valrörelsen 2018. 

SD kommer att ha påverkat politiken i många frågor, utom själva invandringspolitiken. Med det menar jag direkt. Indirekt kommer, kanske, de kunna påverka till viss del. Men inga av deras egna förslag kommer att röstas igenom. Däremot kommer de att få igenom den politik de har och som också antingen regeringen eller oppositionen tycker. 

MEN sedan återstår det att se om alla partier i riksdagen tänker ta 13 procents missnöje med befintlig invandringspolitik på allvar och försöka se vad man kan göra för att förbättra integrationen och minska segregationen. Utan att ge upp sina egna värderingar om fri rörlighet och öppna hjärtan. För det går. Det finns problem och problem är till för att lösas. Eller om det kommer bli ytterligare 4 år som SD bygger upp sin väljarbas och 2018 får 20 %. 

För en sak är säker.

Om de andra partierna lägger även denna mandatperiod på att vägra prata om de problem väljarna upplever, om de istället för att driva egen politik tänker ägna sig åt att “blockera SD från inflytande” till varje pris, då lämnar de walk-over till samma SD. Som kan skratta hela vägen till vallokalen. 2018 också. 

Nu ska vi prata om det ingen vill prata om. 

Invandringspolitiken. Det största skälet varför SD fick 13 %.

Medan politiker och elit tävlat om vem som är mest tolerant, mest antirasist och vem som kan öppna sina hjärtan mest har väljarnas frustration över att ingen vill prata om integration och segregation ökat lavinartat. Medan demonstrationstågen överröstat SD med att skrika “inga rasister på våra gator” har folk i villor och lägenheter i landet ställt frågor ingen velat höra och därför inte svarat på: “Hur? Hur ska vi kunna hjälpa alla, med bostäder, jobb, vård, språkundervisning etc? Hur fixar vi de problem vi redan har bland utrikesfödda, med bostadsbrist, frustration i förorter, hög arbetslöshet. Svara på den frågan först så bestämmer vi oss sedan”.

Och det är en rimlig fråga att ställa.

För vi har sedan decennier en invandringspolitik som fungerar väldigt dåligt. Med det menar jag egentligen integrationspolitik. Och det är den verkliga elefanten i rummet. Alla partier vet det. Och nu betonar jag än en gång det viktiga här: invandringsPOLITIK. Systemet. Politiska beslut. Det handlar alltså noll och ingenting om människorna som kommer hit. Och det är här detta politiska sprängstoftsämne just blir explosivt: att man blandar ihop kritik mot politik och främlingsfientlighet. Det är, som jag skrivit igen, en salig röra av äpplen och päron just nu. 

De som verkligen är rasister tycker inte om invandrare, människor som är födda utomlands. Punkt. De ogillar deras religion, att de kommer hit och “tar svenska jobb”, “tar” bostäder från svenska ungdomar, kostar pengar etc. De skyller samhällets och sina personliga problem på invandrare. De ser ett nollsummespel och därför är andra människor ett hot. Och sådana finns det. De röstar garanterat på SD. Vissa har till och med representerat partiet. Vi ser dem skymta fram i media, vi hör dem på Twitter men mest av allt smyger de runt i samhället och lever helt vanliga liv faktiskt. Vanliga liv med hemska åsikter. Men de utgör definitivt inte majorteten av de 13 %, inte ens bland de 5,6 % som röstade på SD 2010. Så de lämnar jag utanför den här analysen. De har redan fått alldeles för mycket plats i valrörelsen 2014. 

Innan vi går vidare är det viktigt att reda ut en sak: långsiktigt är invandring definitivt en vinst för Sverige. Vi har blivit ett rikare land kulturellt, matmässigt och demografiskt etc tack vare invandring. Vi är många som är resultatet av det. Jag själv skulle inte finnas om inte min farfar hade fått komma hit från Italien efter kriget och jobba på ASEA. Och vi behöver invandring för att klara försörjningen av vår allt större äldre del av befolkningen, då vi föder färre barn nu är tidigare. Vi behöver fler människor i landet som jobbar och som skapar nya jobb genom företagande. Jobb är inget nollsummespel. Företag, jobb, innoviationer etc skapas hela tiden av duktiga människor. 

Så vilka problem har vi då med invandringspolitiken?

För det första måste vi konstatera att INGET av partierna i riksdagen vill ha fri invandring. Inget.  

Alla partier är för reglerad invandring. När Centerns idégrupp föreslog fri invandring i sitt idéprogram (inte att förväxla med partiprogram) fick de löpa gatlopp. Reglerad invandring innebär bland annat att ett antal villkor beslutade i riksdagen måste uppfyllas för att du ska betraktas som flykting och få PUT. Uppfyller du inte villkoren får du inte stanna. Du kan överklaga i en instans. För att får en rättslig prövning och eliminera eventuellt godtycke i processen. Får du nej även där utvisas du. 

Och här kommer termen “papperslös” in. Eller illegal invandrare. För väljer du att strunta i utvisningsbeslutet och gömma dig istället är du illegalt i landet. Och 70 % av de som får nej väljer detta. Du kan få nej för att du inte kommer från ett land vi tar emot asyl från, din identitet kan inte styrkas, du är kriminell, du har ljugit i ansökningsprocessen etc. 

Riksdagen beslutar alltså om reglerna som Migrationsverket följer då de delar ut PUT. De som får nej har alltså i förlängningen fått nej från den folkvalda parlamentariska församlingen. Ändå har vissa av de partier som fattat dessa beslut, i nya politiska beslut, gett illegala invandare utökade rättigheter. Vi pratar inte om akut sjukvård, det har de fått länge och är en mänsklig rättighet. Utan rätt till annan sjukvård och skola, utan att personal får ange dem. Till exempel. Och här tror jag väljarna ser ett stort problem faktiskt. Att politker fattar beslut som, när de följs av myndigheten, skapar en grupp som INTE följer beslutet, och nu fattar samma politiker beslut som ger denna grupp rättigheter.

Förvirrat, och det skapar politikerförakt. 

Ett av de största problemen med dagens system är att det i snitt tar 7 år för en person att få ett jobb, från att de fått PUT (permanent uppehållstillstånd). Dels är det krångligt och tar långt tid för akademiker att omvandla sina examen till validerade i Sverige, men framför allt, har vi för höga lägsta löner och för få okvalificerade jobb. Det konstaterar regeringens egen utredare i rapporten Invandringen och de offentliga finanserna.

Men det är stor skillnad på sysselsättning mellan olika invandrargrupper. Det är fel att klumpa ihop alla utrikesfödda i den heterogena gruppen “invandrare”. För de skiljer sig otroligt mycket åt. Det går inte att jämföra en analfabet från Somalia med en iransk akademiker . Somalier har som grupp den aboslut längtsa sysselsättningsgraden, enligt rapporten Somalier på arbetsmarknaden – har vi något att lära? är bara 21 % sysselsatta. Utomeuropieska invandrargrupper har sämre sysselsättning är inomeuropeiska,  därför kan man inte heller jämföra den stora grupp invandrare vi fick från Balkan på 90-talet med de flyktingströmmar vi har nu. Vi borde alltså sluta klumpa ihop en massa människor som inte har något annat gemensamt än att de är födda utanför Sverige och börja prata om dem som mindre, mer homogena grupper. Detta för att enklare kunna lösa just deras problem då de har olika förutsättningar.

Vi hade också tidigare i Sverige ett överskott på bostäder runt om i landet. På de flesta ställen är det idag bostadsbrist. Idag väntar 12 000 personer på mycket trånga flyktingförläggningar på att få flytta till riktiga hem. 

Förorterna brinner. Ibland. Frustrerade ungdomar i invandrartäta förorter till Stockholm, Göteborg och Malmö bränner bilar, kastar sten på poliser och annat, i frustration över en hopplöshet som finns. 

Allt det här ser väljare runt om i landet. Och de är oroliga. De har vänner och kollegor som är utrikesfödda. De tycker att vi ska hjälpa folk i nöd. Men de ser det här. Och sedan hör de att vi de närmaste åren kommer att ta emot upp mot 100 000 personer. Varje år. Och att om bara vi “öppnar våra hjärtan” så löser det sig. SD fick 13 %. De litar inte på att det kommer lösa sig. Den signalen är tydlig. 

Och HÄR hittar vi de välutbildade, etablerade väljarna i städerna. Gissar jag. I den här gruppen hittar vi de 5,15 % som bor vid Nytorget. Eller de på Östermalm. Eller de i alla de andra tätorterna i landet som röstade på SD för första gången 2014. 

För samtidigt har de i flera år hört vänstern skrika ut att borgerligheten “dragit isär” landet. Välfärden går på knäna, skolan med. Landet är trasigt. De fattiga har ökat, pensionärerna har blivit ännu fattigare. Och de har trott på dem. De tror nu att landet snart är på ruinens brant på alla områden, trots att fakta visar tvärtom. Men de har hört politiker säga det om och om igen och nu tror de på det.  Och HUR ska vi då har råd att ta hand om 100 000 flyktingar, när vi knappt har pengar till välfärden idag?

Och sedan hör de en enad borgerlighet som bara pratar om tolerans. Öppna hjärtan. Som påstår att utanförskapet i områden de mätte 2006 har blivit mycket bättre, tills det avslöjades att det inte var sant utan att man försökte mörka genom att “ändra beräkningsmetod” (äpplen, päron igen). Sandviken-rapporten som visade sig visa totalt motsatt. Signalen man gav till väljarna är att sanningen inte är så viktig. Det finns ingen konspiration men väljare som redan innan inte litar på det får bara sina misstankar bekräftade genom sådant här. 

Borgerligheten visade också tydligt hur lite de ville prata om annat genom att de från egna skyttegravar formligen sköt ner KDUs Sara Skyttedahl, när hon försökte glänta på dörren och lufta väljarnas frågor. Hennes egna partikamrater “kräktes” på Twitter, mitt i valrörelsen. Liksom Sjöstedt pekade även Lööf finger på Åkesson i TV-studion under debatter så fort invandringen kom på tal. 

Och där satt väljarna. Mitt emellan vänster och höger. Med sina frågor i händerna i soffan framför TV-debatterna. Med kunskapen att landet går på knäna, en redan stor flyktingmottagning som förväntas bli rekordstor de kommande åren och obesvarade frågor om HUR. Och eftersom de enda de tyckte ens ville närma sig frågorna var SD valde de följaktligen också SD söndagen den 14 september.  

För att få denna del av SDs väljarbas att komma tillbaka till de partier de röstade på 2010 måste alla politiska partier börja svara på frågan HUR.

Ironiskt nog har hela valrörelsen varit fattig på ideologi.

Vi är många som velat se mycket mer. Men just i frågan om invandring har det endast varit ideologi och inte ett uns praktisk politik. När politikerna i allt från skolan till sysselsättningen utantill rabblat upp sina A- och B-kolumner från Excelfilerna i sina respektive laptops har de i just om frågan om invandring inte pratat en enda siffra. Inte en enda praktisk lösning. Utan just här här ideologin fått råda allena och vi har bara för höra om tolerans, fri rörlighet, medmänsklighet, mänskliga rättigheter etc. Vilket väldigt många ställer upp på. Ideologiskt. Men så har vi också den andra delen, den verkliga. För flyktingarna som kommer är i allra högsta grad verkliga. Med samma behov som vi. 

Politik bygger på idéer men är praktik. Resurserna är begränsade, såväl de finansiella som de mänskliga, i form av socialarbetare, byggnadsarbetare, tolkar, lärare etc. 

Om de politiska partierna slutar vara endast ideologiska när det kommer till invandringspolitiken och blir mer praktiska, och om de är mer ideologiska i alla de övriga områdena de glömt bort ideologin kommer vi se ett annat valresultat 2018. 
 
 

Följande text tar inte upp invandringspolitiken. Den kommer i ett eget inlägg.

Jaha.

Nu har alltså 13 % lagt SDs gula valsedel i ett kuvert i en vallokal runt om i Sverige. I 4 år kommer SD kontrollera 13 % av knapparna i riksdagen, där landet styrs. 

Hur hanterar vi det?

Nu drar kanske vissa läsare andan: när kommer hon skriva att det är vedervärdigt? När kommer hon ta avstånd från SD? När kommer hon skriva att resultatet är hemskt? Nä. Det gör andra så himla bra, i överflöd. Faktiskt finns det mängder med skribenter som inte verkar göra något annat än just det. Och det är, som jag skrev i min text “Till 87%”, mycket kontraproduktivt. Jag är inte intresserad av att plocka godhetspoäng, jag är intresserad av att få rätt. Och det är stor skillnad på att HA rätt och FÅ rätt. Vad menar jag då med att få rätt? Det reder jag ut nedan. 

Först och främst måste vi skilja på olika saker. Vi måste skilja på SD som parti och väljarna. Vi måste också skilja på de som röstat på SD främst för att de vill begränsa eller faktiskt helt ta bort invandringen och de som röstat på SD av andra anledningar. Och vi måste skilja på hur SD ska hanteras i riksdagen, hur vi får ett SD som är betydligt mindre 2018 och hur invandringsfrågan ska hanteras. 

För en sak har de flesta av de valanalyser som formligen skjuter ut från tyckare och debattörer just nu gemensamt: de är röriga och blandar ihop äpplen och päron, som bäst. Som värst visar de att skribenten inte förstår något om politik.

Om jag börjar bakifrån: hur ska vi 2018 få ett SD som är betydligt mindre än idag, kanske till och med åker ur riksdagen? För det ser jag som ett av målen. Valet 2014 är över, det kan vi inte påverka.

Först och främst måste vi lära känna de 760 000 personer som röstat. Vilka är de? Hur bor de? Vad jobbar de med etc? Och viktigast av allt, varför röstade de på SD? Vilka problem tycker de att SD hade bäst lösningar på?

Vi kommer garanterat hitta stora skillnader mellan väljarna 2010 och väljarna idag. Då var begränsning av invandring det absoluta skälet till varför majorieteten av de 5,7 %-en röstade på SD. En del som röstade är garanterat rasister. De flesta av de 360 000 personerna ville begränsa den eller skyller den på de flesta problem de ser i samhället, och de själva, har. De var i mångt och mycket unga arga män på landsbygden, som blivit omsprungna av globaliseringen. De längtade tillbaka till folkhems-Sverige. SD var  ett parti för folk i små orter. 

Men så ser det inte ut längre. SD fick 5,15 % vid Nytorget. Mitt i landets största hipstermecka. Eliterna inom media, kultur och konst hänger eller bor här. Det kan vi inte förklara med “unga arga underklassmän på landsbygden”. Det kostar 70 000 kr per kvadrat att köpa en bostad där. Hyresrätter med förstahands-kontrakt här är värda en förmögenhet, antingen på bytesmarknaden eller som svart-kontrakt. 

Så bara valresultatet i sig visar oss att bilden av SD-väljaren förändrats. Det hindrar givetvis inte debattörer att redan dagarna efter valet börja lägga ut texten om ett land som “svikit landsbygden”. Om avfolkningsbygder i Norrland. Om hopplöshet som “borgerligheten skapat genom att ha dragit isär landet”. SD har sitt största fäste i Skåne. Har dessa debattörer ens varit i Skåne? Det tar ca 1,5 timme att åka kust till kust. Avstånden är minimala. Det är knappast avfolkningsbygder utan små orter nära olika tätorter och en del av den dynamiska Öresundsregionen, som med bron fått ett stort uppsving och har hög inflyttning. 

Nu har jag inte, liksom alla andra, en susning om vem SD-väljaren idag är. Jag hoppas någon snart gör en stor undersökning. Tills dess kan jag också bara gissa. 

En gissning är dock att de personer som 2010 röstade på M men som i detta valet valde SD bland annat tycker att M helt släppt sina gamla profilfrågor: försvaret och en stark rättsstat. De ser med oro på Putin och hans dröm om ett Ryssland från fornstora dagar. De minns Sovjet och järnridån och är rädda. De ser ett IS som skär halsen av småbarn och lägger kvinnor och män i massgravar, vissa levande. Som hotar det västerländska sättet att leva. Ett samhälle där skattebrott straffas hårdare än våldtäkter men där fokus fortfarande ligger på gärningsmannen och hans “dåliga uppväxt” etc. Folk som åker till Syrien som jihadister och som välkomnas hem igen. Och de är oroliga. 

Jag tror inte dessa personer röstade på SD för att de främst ogillar invandring. Jag tror att de personer, som i gamla M samt i Kd hittade ett hem i det konservativa, idag är vilsna. Kd vågar inte ta en rejäl konservativ position och M har i sin strävan efter att bli ny släppt sina konservativa ideal. Och dessa personer ser idag inget annat parti som har konservativa värderingar än just SD. Invandringsfrågan här är underordnad, ta bort den ur ekvationen just nu. Borgerlighetens tapp till SD mellan 2010 och 2014 tror jag till större delen kan förklaras just med detta. 

Och med….. utanförskap.

Nu menar jag inte utanförskap som i den definitionen politikerna haft sedan 2006 utan en ny definition: de som känner sig utanför det som det offentliga samtalet fokuserar på genom de elitiser som driver den. Politiker, debattörer, journalister och kulturmänniskor. De som syns och hörs absolut mest i TV, radio och i tidningarna men som själva representerarar en liten liten pytteliten klick. Ironiskt nog hänger många av dem just vid 5,15 procents-Nytorget. 

Queerteorier, transpersoners rättigheter, rasifiering, separatism, strukturellt förtyck, partriarkatet, HBTQ, ensamståendes rätt till insemination, hen, anti-ziganism, kvotering till bolagsstyrelser, fyra föräldrar, tvångsdelad föräldraförsäkring, semester i Kambodja, genuspedagoger, normkritik, microbryggerier, IPA, kön är en social konstruktion, Tintin i Kongo är rasistiskt, New York, vita heterosexuella män, rosa kläder på tjejer är fel, surdegshotell, Stutterheim, rättvisemärkt kaffe, ekologiska kläder, helskägg, det är ingen skillnad mellan män och kvinnor. 

Ni vet nu kanske vad jag menar? Och de personer som representerar allt detta föraktar ofta allt det som innefattas i det geniala begreppet “verklighetens folk”. 

Jag pratar om skillnaden mellan elitisterna i innerstan och taco-svenskarna. Uttrycket taco-svensk hörde jag från en person som själv beskrev sig så och tycker att det fångar in Svensson mer än just begreppet Svensson. De senare är dessutom många gånger fler, ironiskt nog. De utgör majoriteten i Sverige.

Ullared,  fläskfilé på krogen, Harrys på fredagar,  calzone på söndagar, Finlandsbåt,  foppatofflor, kan åka och handla i mysbrallor, färgar håret hemma, Postkodlotteriet, E-type, Läckberg i pocket, uterum och hammockar, semester till Rhodos,  jag har fött barnen och vill vara hemma mest, bag-in-box, Charlotte Perelli, öl på Arlanda kl. 9 på morgonen, tribaltatueringar, svanktatueringar, leggings, Thomas Ledin, dansband, camping, Ellos, fryst Pizza, Lotto med joker, Capri-byxor. 

I den här valrörelsen har det fokuserats på VI och DOM. I bemärkelsen vi = antirasister, och dom = rasister. Men det vi-och-dom som jag gissar har påverkat valet mest är den versionen vi INTE pratat om. 

Skillnaden mellan eliten och taco-svenskarna. Lite gann handlar det om landsbygd kontra storstad, men mindre än man tror. För det bor massor av taco-svenskar i förorterna till de stora städerna. Och på landsbygden finns det tätorter. Visserligen mycket mindre än Stockholm, Göteborg och Malmö men den regionens “huvudstad”. Dit ungdomarna flyttar, där kulturen, krogen, jobben, studier, innelivet finns. Framtiden. Tätorterna ökar i befolkning i hela landet. Jag vet att några av er kanske är helt chockade men ja, det finns folk som inte är bonnläppar och som vill bo i städer men inte i Stockholm. Folk som INTE är misslyckade bidragsberoende ensamstående rasister. 

Jag tror att SD mellan 2010 och 2014 i allt högre grad uppfattats av många väljare vara någon typ  av “verklighetens folks parti”. De har också själva ganska skickligt fångat in just det, bland annat i den reklamfilm som rullade med Jimme Åkesson i en bil, country i bakgrunden och han pratar om att han struntar i att vara obekväm. Ser man på vilken position han tagit i debatter har han också i mycket större utsträckning än tidigare pratat just om “ni eliterna”, försvarat kärnfamiljen etc. Och han har dessutom vänt sig till pensionärerna. De som ännu mindre känner sig hemma i dagens Sverige och som på många sätt tycker att det var bättre förr. Givetvis har han pratat mycket invandring, det är ändå deras profilfråga. Men jämfört med 2010 har verklighetens-folk-retoriken fått ta mer plats. Att han både av programledare och av alla de övriga partiledarna behandlats just som någon typ av särling, har väckt mer sympati dessutom. Ju mer det funnits en konsensus mellan alla de övriga partierna att ge sig på Åkesson, desto fler röster tror jag faktiskt han plockade. 

Det är skillnad på att ha rätt och få rätt.

SD är idag verklighetens-folk-partiet, som fångat upp de vilsa konservativa, det-var-bättre-förr-personerna och taco-svenskarna. De som tidigare lyssnade på Eddie Medusa för att protestera mot fina eliten men nu röstar SD.  Detta är en del av SD. Den andra delen är den vi inte vill prata om. De välutbildade, etablerade personerna som röstade på SD på grund av invandringsfrågan. Den delen av SD analyserar jag i nästa inlägg. 

Och när vi förstår vilka som röstat på SD 2014 kan partierna börja möta upp deras problem, ett i taget. Det är klassisk politik – folk byter parti hela tiden och val handlar om att locka tillbaka de som lämnat och locka över de som inte tidigare röstat på just ditt parti. Inte skrika rasist, inte störa deras möten, inte peka finger.

Utan lyssna, lära och erbjuda väljarna de politiska lösningar på ALLA de problem de ser. För SD är inget enfrågeparti längre. 

Jag har inte alla lösningar och mycket kunskap saknas. Men några reflektioner på lösningar: M borde ta tillbaka sin gamla profilfråga försvaret, tillsamman med Fp. Och de borde prata mer rättspolitik. Hårdare straff för våldsbrott, ta bort automatisk 2/3-straff, samtyckeslag,  etc. Alliansen bör dessutom tillsammans lägga motion om att ta dra in passen för de som deltar i strider för IS och andra internatinellt terrorstämlade organsiationer. KD borde profilera sig som riktigt konservativt, det kommer fungera utmärkt utan att för den skull äventyra Alliansen.  

Arbetet med att försöka få tillbaka väljarna måste börja nu. Inte om 4 år. Då kommer SD för första gången i sin historia tappa väljare.

Elefanten i rummet här – invandringspolitiken – tar jag i ett separat inlägg. 

Till alla er som postat saker om att ni tillhör de 87 % som inte röstat på SD. Till alla som skrikit på SDs möten så att deras företrädare inte hörts. Till dig mamman, som när Jimmie Åkesson intervjuades av P3 på Kulturhuset sa högt till sina barn, så att kanske de åhörare som var där för att de övervägde att rösta på SD hörde: “han tycker inte om andra människor för att hans mamma var dum mot honom när han var liten”. Till dig som kastade bajs på SDs affischer i T-banan. Till alla er tyckare och journalister som skrivit så många spaltmeter om hur avskyvärda SD är så att texterna skulle räcka ända till Ulan Bator om de lades ut på marken i en lång rad. 

Grattis!

Ni är ett skälen varför att 760 000 personer röstat på SD. Ni har bidragit till just det ni sa er kämpa emot.

Ni som fyllda till bredden av självuppfylld godhet satt upp Aftonbladets “Vi gillar olika”-kampanj på er Facebooksida. Fast ni gillar inte olika. Ni gillar den typ av olika som ni tycker är god. Ni som bara är intresserade av att “ta avstånd”. Ni vill egentligen mest av alls visa för andra, och för era vänner, att ni är fina människor.

Jag pratar med er. 

Vi är många som i åratal varnat om risken med att kalla SDs väljare rasister. Jag skrev en artikel i Aftonbladet om just det här för flera år sedan. 2010 röstade 360 000 personer på SD. Vi har knappast så många rasister här. Och skrika rasister till människor som inte hittar lösningarna på just sina problem i de etablerade partierna kommer bara göra att ännu fler röstar på SD nästa val. Synd att ha rätt. 

Vi skulle för länge sedan ha slutat skrika rasist. Faktiskt sluta skrika, punkt. Slutat sända och börja ta emot. För vi har inte lyssnat alls. Vi har inte frågat alla de personer som röstade på SD – varför är ni missnöjda? Vilka problem har ni? Hur borde vi lösa dessa?

Nästan 800 000 personer tycker inte något annat parti har några bra lösningar på samhällets problem som de ser det. Och trots att de kallas rasister, fascister, nazister, trots att folk på Facebook säger att de säger upp kontakten med den som visat sig röstat på SD, trots det sociala pris det kräver, röstar de ändå på SD. Det är röster som innan la sina valsedlar med namnet på något annat parti i de tre vita kuverten bara för några år sedan. 400 000 människor valde så sent som 2010 ett annat parti. Inte för att de är rasister utan för att de tycker att SD erbjuder de bästa lösningarna på de problem de har. Och långt ifrån alla har främst problem med invandring. Men det här vet knappt någon.

För hur ska man kunna veta det när man inte pratar med folk utan är upptagen med att spela trumpet på ett SD-möte eller rita Hitlermustacher på affischer?

I valrörelsen 2006 vägrade alla politiker utom två att ens ta en debatt med SD. Dessa två politiker var Mikael Söderlund, då moderat borgarråd i Stockholm,  och Fredrick Federley, då riksdagskandidat för C. Tidningarna vägrade att publicera annonser från SD. De skulle mötas med tystnad. De fick 2,6 %. Utan vare sig pengar, en professionell organisation eller ens ett litet twitterkonto. Inga annonser, inga debatter, ingen TV-reklam.

Jämför nu med FI som fick 3,1 % med enorm massmedial uppmärksamhet. Med gullande hemma-hos-reportage, mys och kram-artiklar och ett ensidigt hyllande av såväl kulturelit som medieelit. Den rosa revolutionen. Spaltmeter skrevs om dem och de blev intervjuade i radio, inbjudna till debatter och TV. SD fick 2,6 % trots kompakt tystnad. 

Det här säger väldigt mycket om kraften i missnöjet. En kraft alla förbisåg. 

Valet efter togs debatter med dem. Tidningarna tog in annonser. Men Tåget av Godhet inleddes med start av Aftonbladet “Vi gillar olika”-kampanj. Nu skulle det protesteras och skrikas rasist. SD fick 5,6 %, kom in i riksdagen och spöade såväl KD som V. 

Godhetståget rekryterade nu nationellt och en massiv uppslutning inleds. De har inte hört att de är rasister så nu skriker vi ännu högre. Nu ska alla deras möten förstöras och varenda krönikeutrymme fyllas med avsky. En miljon tecken av demonisering, ni-är-rasister-och-jag-avskyr-er, har nog publicerats under de här åren fram till valet. Men jag gissar bara. 

Väljaren knöt handen i fickan, tänkte “din jävla döva elit, nu ska ni få se. Ni kan inte tysta mig. Ni kan dra åt helvete. Nu röstar jag på SD”.  Hat föder hat. 

Kan ni bara sluta?

Jag pratar fortfarande med dig som “gillar olika”. Du har garanterat nyss postat en Facebookstatus att du tillhör de 87 %-en. Efter EU-valet postade du “så här många röstade SD på min gata (= titta, vi är lite extra goda just där jag bor).

Jag pratar med er, 87 %. 

Nu har vi testat att visa avsky. Testat att demonstrera, avslöja rasister i SD, avslöja Jimmie som spelmissbrukare, kallat SD nazister, rassar, nyfascister, bruna. Testat att sätta “Vi gillar olika”-knappar i sociala medier, förstöra affischer, förstöra deras möten. Vi har tagit så mycket avstånd på så många sätt att jag inte ens minns alla. Hur tycker ni det funkade?

Dags att testa något nytt, kanske?  

Egentligen pratar jag inte med 87 % utan med 86,5 %.

För de 0,5 % som jobbar som skribenter och skriver debattartiklar på Aftonbladet, ledare på Dagens Arena och krönikor på Nyheter24 och Nöjesguiden osv, ni har redan fortsatt att inte lyssna.

Ni har fortsatt på inslagen bana att hälla ut samma avsky, tecken för tecken, via era plattformar. Redan innan sista rösten räknats ännu har ni flertalet artiklar publicerade, där analysen att det är borgarnas fel att SD växt. För varje tecken ni publicerar mår ni säkert jättebra och får säkert massor av dunkar i ryggen av era vänner. Men ni har också, ord för ord, övertygad en person till att rösta på just SD i nästa val. Om inget annat för att de är så less på just dig och dina goda polare. 

Så ni kan tuffa vidare på Godhets-tåget. Hej hej. Trevlig resa. 

Vi andra tänker fokusera på att lösa problemen. 

Följande inlägg har medvetet inget om SD då det kommer ett helt eget inlägg bara om dem senare.

Löfven vann. Men beter sig som en förlorare. 

För vad ska man annars säga om det konstiga som händer just nu? Att den av vänstern så uttalande samförståndsmannen med episkt stor förhandlingsvana, förnedrar Sjöstedt så fort efter valet att Sjöstedt fortfarande förmodligen luktade lite öl efter valvakan. 

Visst var det underhållande att se den innan så dryga Sjöstedt vara så arg att han nästan började fulgrina framför TV-kamerorna. Hade hemskt gärna sett Rosanna Dinamarca sätta morgonkaffet i halsen av ilska också men man kan inte få allt.

Men att LO-pampen inte ens försökte spela det spel som är LOs signum – att spela strategiskt med media som den tredje förhandlingsparten – är underligt. Varför valde han inte det givna, att inleda förhandlingar och låtsas som att regering var möjlig och sedan avbryta på grund av “strandade förhandlingar” och därefter säga att V därför är utesluten från regeringen. Att ge V illussionen om att regering fanns inom räckhåll? De hade kunnat hitta ett läge när V var enig att de inte skulle komma överens och fått behålla värdigheten. Men nix. Offentlig förnedring. 

Och innan Sjöstedt ens hunnit ner på stan för att tröstshoppa ny sidenslips från någon boutique i kvarteren på Östermalm kör Löfven politiska varianten på tjat-sex: för femtioelfte gången frågar han chans på C och Fp, med tillägget att säger ni nej “tar ni inte ansvar för nationen”. 

Med andra ord: kom och lägg i er den här jobbiga sängen jag bäddat själv för egentligen är det ni som bäddat den och gör ni inte som jag säger skvallrar jag för mamma. 

Nu kan man tro att Löfven hittat på taktiken själv här, som ett svar på valets resultat. Men  själva verket är det bara ett led i att uppfylla det mål S haft länge: att splittra Alliansen. 

För att Alliansen bildades är S största mardröm som besannats. En enad borgerlighet. Och allt sedan badandet i Högfors 2004 har Alliansen som enhet varit S största motståndare. Först trodde man att det var snack, ungefär som Ines Usmans berömda “internet är en fluga”. När Alliansen vann 2006 och chocken lagt sig försökte man splittra den genom att hävda att M åt upp alla småpartier. Det funkade inte. När chocken lagt sig efter valet 2010 valde man Juholt. Den historien berättar sig själv och när chocken efter Juholt lagt sig var strategin att sänka C:s nya partiledare Annie Lööf. En ung oerfarenn kvinna med Thatcher och Rand som idoler – hon skulle bara plockas och sossarnas partitidning Aftonbladet höll i sågen som skulle såga av grenen Lööfet satt på. Det gick inte. Sedan var strategin istället att hela C skulle ut ur riksdagen. Det gick inte heller.

Så nu är strategin alltså att krama ihjäl samma Lööf, och partiledaren vars EU-affsicher Ung-sossarna ritade Hitler-mustascher på. Eller ömsom krama, ömsom hota. För att få dem att stödja S-budgeten. 

Sossarnas stödtrupper i media och i sociala medier har redan börjat haka på i tjat-sex-kampanjen: stödjer ni inte oss sviker ni nationen. 

Bra strategi. Verkligen. Jag menar, vilken person har ju inte som högsta önskan att först få stryk, sedan hotas av sparken, sedan efter månader av stalking säga “självklart dumpar jag mina polare, säger upp kontakten med dem för all framtid, sviker alla mina väljare så att jag definitivt kommer få sparken nästa val och partiet åka ur för att DU, Stefan ska kunna bli chef och genomföra DIN politik”. 

Aint gonna happen. Tjena mittbena.

Följjande artikel finns publicerad på Nyheter24 idag

Välj FI och skapa historia, påstår Feministiskt Initiativ. Men i vanlig ordning från vänster nämns inte ett ord om den verkliga feministiska revolution som faktiskt redan inträffat. Den har redan skapat historia. Men den vill Feministisk Initiativ avskaffa.

Två av de övergripande målen för jämställdhet är jämn fördelning av makt och inflytande samt ekonomisk jämställdhet.

Och här har tre politiska reformer uppnått mer än vad ens den mest optimistiske feministiska politiker kunnat drömma om: friskolereformen, privata välfärdsföretag och RUT-reformen. För även om Kvinnor Kan-seminarier, genusvetare och en oändlig rad med öronmärkta pengar för kvinnors företagande har haft aldrig så goda intentioner har de inte gjort någon skillnad i praktiken. Men att konkurrensen släppts fri i traditionella kvinnoyrken har gett kvinnor helt nya möjligheter. Och med det ökat deras makt och möjlighet att tjäna mer pengar.

I genomsnitt leds 28 % av företagen i privata näringslivet av kvinnor. Privata vård- och omsorgsföretag har 160 000 anställda i 11 000 företag. Av dessa leds hela 54 % av kvinnor, både små och stora företag. I enbart äldreomsorgen är de 67 %. Av de ca 900 friskolor som finns är 68 % av cheferna kvinnor. Det finns ca 17 000 RUT-företag och 56 % drivs av kvinnor. Sedan RUT infördes har antalet företagare i branschen ökat med 24 %.

Detta har uppnåtts genom liberalisering. Genom att tidigare monopol tagits bort, konkurrensutsättning av marknader och sänkning av kostnaden för städning som gjort att privatpersoner idag har råd att köpa. Och det är framför allt borgerligheten som gjort det möjligt, såväl den borgerliga regeringen 1991-1994 som den nuvarande.

Tidigare var majoriteten av dessa kvinnor hänvisade till en enda arbetsgivare i offentlig sektor, nu har de friheten att välja var de ska jobba. De gör idag i betydligt högre utsträckning än tidigare traditionella chefskarriärer och företagarkarriärer, erfarenheter som dessutom möjliggör en fortsatt karriär i andra branscher och styrelseposter. De tjänar mer pengar och har mer makt idag än de haft tidigare och har öppnat dörrar som tidigare varit stängda. De är också förebilder för alla de kvinnor som fortfarande arbetar i dessa kvinnodominerade yrken. Och det utan en enda statlig jämställdhetsfond eller kvotering.

Det är inget annat än en stor feministisk seger.

Men inte nog med att vi inte pratar om det. De partier som gjort feminism till sin profilfråga – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ, vill dessutom dra tillbaka reformerna. Privata företag och vinst inom välfärdssektorn och skola ska förbjudas och RUT avskaffas. För deras feminism grundar sig på politisk ideologi främst, inte verkligheten. Då trumfar alltid ideologiska reformer feminism i praktiken och förlorarna är just kvinnorna.

I Feministiskt Initiativs värld är det ointressant att vi uppnått stora vinster mot mer jämn fördelning av makt och inflytande och ekonomisk jämlikhet mellan könen. För om det inte skett med den socialistiska feminism de själva representerar är det inte intressant. Om det inte skett med tvång, kvotering och med genusglasögonen i högsta hugg offrar de utan att blinka stora feministiska framgångar och struntar i alla de kvinnor det drabbar.

Det tycker inte jag är feminism alls faktiskt.

Politik är absolut ett medel för att nå jämställdhet. Men inte genom mer statlig inblandning, regleringar och förbud. Utom genom mindre.

För att öppna upp monopol, sänka trösklar och underlätta för individer att ta egna beslut är också politik.