Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell.

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. 

Vill du stödja mitt arbete – bli Patreon genom att klicka här.
Eller Swisha: 0762096244

 

 

 

Sagan om svansen

Det finns många märkligheter med det offentliga politiska samtalet, med debatten.

En av dem är svansen. Detta osynliga men ack så inflytelserika mytomspunna väsen som härjar omkring på internet, som ingen kan definiera, inte har sett men många vet finns men som man skyller allt möjligt på. Framför allt hatet. Svansen smyger omkring på Twitter och på Facebook framför allt och förstör och det mest intressanta är att man kan säga att den person man själv ogillar eller bara inte sympatiserar med är ägaren till svansen. Och plötsligt så är det inte svansen själv utan den påstådda ägaren till svansen som har allt ansvar.

Svansen har blivit meta-debattörens snuttefilt, spypåse eller syndabock, beroende på vad man vill uppnå. 

Ofta ackompanjeras svansen om krav på ansvar. Paradoxalt nog. Eftersom man i ögonblicket samtidigt fråntar alla individer som påstås utgöra denna svans ansvaret. På en bråkdel av en sekund har ett okänt antal vuxna människor av en debattör gjorts till ansvarslösa barn, omyndigförklarade och därmed också utrustade med en slags debattindustriell fribiljett för att fortsätta få bete sig hur som helst. För att debattören hellre vill utnämna en annan vuxen person som någon slags debattens Zeus. En person med ett sorts gudomligt, överjordiskt ansvar över allt från “tonläget” till debatten i sig. En person som genom sin blotta närvaro, utan att själv gjort eller sagt sakerna, skapar kaos, mordhot och självcensur.

Återigen blir det paradoxalt, för i sitt prat om svans och självcensuren som en konsekvens av hatet den osynliga svansen spyr ut sig så vill man i gengäld tysta dessa utvalda svansmånglare. Kravet på att ta ansvar även vad andra människor säger och gör efter att ha läst en text är nämligen just det – du ska tänka på vad du skriver för det får konsekvenser. Behärska dig. Begränsa dig. Eller tystna.

Nu kommer jag ta ett exempel. Men just för att Helmerson på DN Ledare var föremål för min förra text om snarlikt ämne vill jag först påpeka att jag på intet sätt har ett särskilt horn i sidan till just honom. Jag driver ingen slags kampanj. Utan dessa två tweets råkade bara vara de jag såg i flödet nyss som perfekt illustrerade det denna text vill säga. I själva verket är Helmerson bara en av tyvärr många, från sosseliberaler till hard core vänster som kör den här taktiken just nu.

“Om du hade varit mer noga med att markera när folk som följer dig är extremt otrevliga så hade vi aldrig haft den här diskussionen”

“Det är tvärtom jättenkelt…..Man markerar. Klart”

Först tänker jag dissikera det han säger och omsätta till en beskrivning av praktisk handling. Det han säger är alltså att svansen är alla de som läser ett inlägg och reagerar negativt. Den som producerat inlägget ska efter att han eller hon publicerat inlägget därför hålla koll på alla läsares känslor och identifiera alla de som reagerar med irritation, besvikelse, ilska och alla andra negativa känslor. Därefter ska debattören, om en läsare någonstans på internet publicerar en negativ reaktion, direkt vara där och markera.

Ponera nu att en läsare blir irriterad av något jag skriver. Och sedan i någon annans flöde på grund av den irrationen skriver något som inte jag skulle definiera som hat, men eftersom vi är olika definierar just denna mottagare just denna tweet som hotfull. Då har jag, som framkallade irritationen, ansvar över vad personen skrivit. Trots att det inte ens är i mitt flöde.

Om vi vänder på det och istället låter personen bli arg och skriva något i mitt flöde. Återigen är hat något mycket subjektivt. Min gräns går inte till exempel vid att en person skriver “svetsaren Löfven är ett pucko”. Det är inte särskilt trevligt men det är inte hat. Tycker jag. Kanske är jag mer tålig än andra, jag vet inte.

Även här tycker sådana som Helmerson, och alla andra svansfösare, att jag som “orsakat” en reaktion hos en av alla 300 000 twittrare som finns, för alla som går in på min sida kan läsa vad jag skriver även om de inte följer mig, alla mina följares följare kan läsa om de i sin tur retweetar etc, ska säga till de läsare som av honom själv ansetts publicera något hatfullt. Annars “tar jag inte ansvar”.

Jag måste varje gång jag skriver en sådan här text eller en liten tweet ha koll på vad varenda person som reagerar med någon negativ känsla gör och säger online, i mitt flöde eller i någon annans. För att det denna person skrivit är i förlängningen en del av min text, alltså en del av mitt ansvar.

Ser nu hur resonemanget redan på första stavelsen faller ihop?

Det finns ingen svans. Det finns bara läsare.

Jag har ingen svans, Erik Helmerson har ingen svans och Hanif Bali har ingen svans. Vi har alla bara läsare. Vissa av våra texter engagerar mer än andra. Vissa reagerar med ilska. Jag blir till exempel oftare arg än glad när jag läser DN Ledare nu för tiden. Men jag väljer de få gånger jag reagerar offentligt att skriva här på min blogg, Och eftersom jag är en vuxen människa tar jag anvar för vad jag skriver.

Precis det kravet ställer jag på alla andra vuxna människor. 

De ansvarar för vad DE skriver online. Ingen annan. 

Den här ansvarsförskjutningen är farlig tycker jag. För vissa personer kan faktiskt luras att tro att de, för att olika medieelitister sagt att de inte längre har ansvar över vad de skriver utan det har Hanif Bali eller jag, därför kan släppa alla spärrar. Då kan vi snacka om jobbigt debattklimat.

Och vad lär vi våra barn? Att om en vuxen sagt att en annan vuxen minsann ansvarar över okänt antal läsares mer eller mindre otrevliga eller till och med olagliga kommentarer (hot är olagligt) så är det så?

Vidare har prat om svansen och “hat” blivit en bekväm krockkudde för debattörer som hemskt gärna vill vara i centrum av debatten men bara få fördelarna. Få uppmärksamhet, bli publicerad i stora tidningar och hyllad. Kritiken, den lika naturliga delen av opinion som syre är i luften, klarar man dock inte av. Kritiken är hat. Och hat ger sympatier. Och ännu mer hyllningar. Men nu för påstått “mod” och att “man pallar”, står upp för det goda. Debattörer som inte pallar kritik, som måste ha en snuttefilt, borde välja ett annat yrke. Det duger inte att skylla kritik, även den som framförs på burdusa sätt, för hat.

Men viktigast – om vi ska få ett bättre samtalsklimat kan vi inte börja med att omyndigförklara vissa läsare online och säga att de inte längre kan avkrävas ansvar för att någon med stor plattform utsetts till Chef Allt Ansvar. Utan vi måste givetvis kräva att alla vuxna äger sina egna inlägg och tar konsekvenserna av dem.

Mitt och alla andra debattörers mål är att via en text skapa någon form av reaktion. Nyfikenhet, eftertanke eller kanske ilska. Reagerar man inte alls är texten en flopp. Ilska är den mest effektiva bäraren av påverkan. Det är sällan eftertanke som gör att någon skriver det där mailet till lokalpolitikern och frågar, organiserar en namninsamling, skriver en egen debattext eller något annat. Fråga vänstern. Ironiskt nog är vänstern de argaste i svensk politik sedan för alltid. Det är ilska som kastar stenar, ockuperar hus, skriver plakat med mer eller mindre fula budskap, som organiserar olika demonstrationer och skriker slagord.

Ilska är klassisk politisk paketering och inget man ska vara rädd för.

Men de som inte kan hantera sin ilska utan att passera gränser är de som ska avkrävas ansvar. Inte de som skriver texter.

Att man ska behöva tala om för erfarna journalister hur farligt det är att klä av individer personligt ansvar över hur de själva uttrycker sig i jakten på att med alla medel nita någon politisk antagonist eller någon man bara ogillar personligen är beklämmande. När det är just när människor inte känner att de längre har något ansvar över sina egna handlingar som är gnistan och som kan starta en situation som urartar.

Ta ert eget ansvar och sluta skyll andra vuxna människors beteende på sagofiguren svansen ni själva konstruerat.

………………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Backa bokprojektet “Pampens historia

Problemet med matchningen

Det sägs att den höga arbetslösheten bara är ett problem med “matchning”. Som om det är lättfixat.

Tyvärr handlar det om något helt annat, och något mycket svårare att lösa. För när ungdomarna nu inte är ett problem, vilket de aldrig varit heller, och försvinner ur statistiken för att kullarna sjunker och de får jobb, så blir det ännu tydligare vad som är problemet.

På Arbetsförmedlingens sajt kan man läsa var jobben finns 2017. Framför allt inom olika akademikeryrken, som sjuksköterska, civilingenjör och systemutvecklare. Det tar 5 år på högskola idag att bli lärare. Ingen av jobben kräver mindre än 3 år på högskola. Och för att gå högskola måste du ha en godkänd gymnasieexamen.

Godkänt gymnasium behöver du även för lite mindre kvalificerade framtidsjobb, som byggare och kock.

Problemet är att många av de invandrare som kommit hit tidigare och framför allt kommit nu har mycket låg utbildning. När man kommer till Sverige måste man först lära sig svenska. Det gör man på SFI. Det går absolut att prata engelska i Sverige men är du inte bra på det heller har du inget annat val än att lära dig svenska. För att kunna studera måste du också kunna svenska. Över huvudtaget är språket bron in i samhället.

2015 började rekordmånga på SFI, ökningen hänger givetvis ihop med den stora invandringen. Bilden har Skolverket gjort i en utvärdering av SFI som de gjorde 2016.

De konstaterar också att bara 37 % slutförde kursen. Knappt en tredjedel alltså.

Det är just utbildningsbakgrund som är viktigt och av de som gick SFI 2015 hade 18 % mindre än 7 års utbildning. 37 % hade minst 13 års utbildning. Det vill säga gymnasieutbildning eller motsvarande.

 

Gör klart!

……………………………………….

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Varför en S + M-regering är en usel idé

Idag saluför Anna Dahlberg på Expressen ledare den gamla idén om en stor-koalition mellan S och M. Denna nostalgiska idé, för det är en gammal idé som socialliberaler och högersossar torgfört länge, ska lösa alla problem.

Det största problemet när denna idé relanseras om och om igen, som någon slags magisk kur på den knöliga effekten av val att folk helt enkelt röstar olika och vi därför inte har ett enkelt alternativ längre, är att de som föreslår den aldrig erbjuder något annat än en ytlig analys.

Som därför verkar tilltalande, om man inte skalar av förslaget lager för lager som en lök. Och det gör få.

Det låter ofta som en hygglig idé, som inte förverkligats ännu bara på grund av att två tjuriga grupper från vardera partis anhängare sitter i varsin skyttegrav och säger nej för att man är ärkefiender. Om bara sådana barnsliga petitesser kunde slängas åt sidan, för att resultatet av våra två senaste val gett partistrateger men också ledarskribenter huvudbry, kunde vi en gång för alla fixa detta.

Dahlberg tar upp att även sossar nu vill ha hårdare tag och fixa tryggheten. Och satsa på försvaret. Som gammal moderat är jag givetvis glad att S äntligen kopierat Moderaternas politik. Visst försvann frågorna kort när regeringen Reinfeldt ville vara ny och fräsch men en liten plump i det historiska protokollet sedan 20-talet kan man kosta på sig. Moderaterna har mycket länge haft just starkt försvar och hårdare rättspolitik som kärnfrågor.

Men precis som alla som jublar över den här idén svarar hon bekvämt nog inte på resten av frågorna. Eller framför allt den mest brännande – vad händer sedan då? När man kommit överens om de så kallade lågt hängande frukterna, det man redan idag har samma uppfattning om.

Vad ska demokratiska socialister och liberalkonservativa komma överens om sedan?

När de så viktiga ideologierna, det som är kärnan i politiken nämligen värderingar, krockar och inte så lite heller?

De som skyller den sittande regeringens tydliga socialistiska fokus på Vänsterpartiet gör det lätt för sig. Socialdemokraterna är pappa till löntagarfonder och det förakt för företag, ekonomi och frihet som skapade dem är ingenting som försvunnit från S. Det är en del av rörelsen. Och den gamla föreställningen att man inte kan vara positiv till företag om man står på “arbetarnas” sida.

I själva verket har Vänsterpartiet vunnit mycket få segrar som inte S redan hade i sitt eget partiprogram, de flesta av dessa troféer handlar om kaffepengar i budgeten dessutom. Några tiotals miljoner här, en halv miljard där.

Det första en socialdemokratisk regering gör när de tillträtt är att göra en checklista på saker de lovat LO för att de i gengäld betalat ca 100 miljoner kronor per mandatperiod i kontanter (valrörelsesatsningar inräknat) och ytterligare många hundratals miljoner i opinionsbildning för S. 

Jag har gjort en lista på bloggen redan vad S levererat till LO men här kommer en sammanfattning. Det första de gjorde var att försöka införa LO:s idé om “vita jobb”, dvs att tvinga alla i offentlig upphandling att kräva kollektivavtal, annars skulle man inte få lägga anbud. I förslaget från början ingår även att ge arbetstagarorganisationer (LO) rätt att få information om företag som levererar till offentlig marknad, dvs ge LO en slags myndighetsstatus. Detta gick inte helt för att det strider mot grundlag och EU men sossarna försökte.

Återinförd avdragsrätt för fackavgift, undantag för facken när man straffbeskattar privata sjukvårdsförsäkringar, 25 %-ig ökning av Arbetsmiljöverkets budget, återinförande av en myndighet som Arbetslivsinstitutet är bara några av exemplen.

Detta är alltså ett av Socialdemokraternas allra största fokus, större fokus än att lösa problem för väljarna. På vilket sätt skulle Moderater, som till skillnad från S förstår att företag är det centrala i varje lands ekonomi, kunna gå med på något av detta?

Och just den skillnaden ideologiskt, när vi har företagsföraktande sossar kontra företagsälskande Moderater, är en stor anledning varför dessa olika synsätt aldrig skulle kunna komma överens. 

Jag nämnde löntagarfonder, som Stockholms Arbetarekommun och SSU fortfarande vill införa fast i en uppgraderad version (förslag från 2016). Men 2018 års skepnad denna attityd tar sig är exitskatten, förslaget om att demolera småföretagandet genom en nedmontering av 3:12-reglerna (som Alliansen tvingade Löfven under politiskt bildligt pistolhot i princip att till slut ta bort), straffskatt på privata sjukvårdsförsäkringar, vinst i välfärden-debatten. Företag ska straffas eller förbjudas.

Ett annat fundament som skiljer dessa partier otroligt mycket åt är just synen på kollektivet kontra individen.

För en Socialdemokrat finns ingen fråga som är för liten för att statlig reglering ska in. Medan en Moderat vill ha en så liten stat som möjligt, men en stark stat där den finns och där individens frihet är otrolig central. Frihet att välja. En socialdemokrat tycker tvärtom att individen inte är kapabel nog att fatta egna beslut eftersom de kan fatta fel beslut och därför ska staten i så stor utsträckning välja åt folk.

Vi kan ta en annan sak, som arbetslösheten till exempel. Där sossarna nu gör som de alltid gjort för att lösa detta – man skyfflar siffror i statistiken genom meningslösa hitte-på-jobb som extratjänster och moderna beredskapsjobb som inte bara kostar 100 % för staten utan mer pga bonussystem för kommuner och handledarstöd.

Det är siffrorna som ska fixas, inte problemet.

De förstörde RUT-reformen, som är den enda reform som faktiskt visat sig fungera för att skapa fler riktiga jobb för folk med låg utbildning, så fort de kunde på grund av det vanliga skälet – orättvisa eftersom alla inte har råd. Då ska ingen få. Och för att det skapade fler företag.

Välfärdens problem ska alltid lösas med högre skatter och “de rika” ska betala, detta spöket Molgan i budgetdiskussioner som defintionslöst ska ge bilden av Joakim von Anka som inte ännu betalar något i skatt i landet med världens högsta skatter men som ändå mirakulöst är svaret på alla frågor.

Medan en Moderat vet att lönar det sig mer att jobba kommer fler att jobba. Sänkta bidrag, större krav och mer i plånboken när man jobbar bidrog 2006-2014 till högre skatteintänkter och rekordhöga nivåer i välfärden trots en global finanskris 2008 som slog ner som en bomb i många andra ekonomier.

Att S och M inte ska och inte kan regera ihop handlar väldigt lite om att de är ärkefiender och väldigt mycket om skälet till varför de är just ärkefiender – man bygger sin politik på helt motsatta politiska ideologier och därför är lösningarna på problemen också inte sällan fundamentalt olika. 

Sedan ska vi inte tala om petitesser som vilket parti som ska ha statsministerposten och att skälet till varför denna nygamla idé nu dammas av är att hålla Sverigedemokraterna utan inflytande, vilket oundvikligen kommer leda till att SD får den efterlängtade positionen “den enda oppositionen”. Vilket är en win-win situation för SD, de kan helt enkelt inte förlora på det.

De kanske 20 % eller till och med mer av väljarna som 2018 kommer ha lagt sin röst på SD kommer knappast vara mindre benägna att välja dem 2022. En mandatperiod av en regering som inte kan komma överens om något annat än mer resurser till polisen och starkare försvar och ett SD som i fyra hela år fått vara den enda oppositionen kommer oundvikligen leda till att SD blir största parti 2022.

Nu tycker jag att skälet hålla SD utan inflytande är ett dåligt motiv till vilken fråga som helst politiskt eftersom svaret på frågan enligt mig alltid måste vara hur vi löser ett problem vi har i samhället bäst och inte vara någon slags spelteoretisk metadebatt. Och att just det överväldigande fokus detta att hålla SD borta är skälet till varför vi just nu har den sämsta regeringen vi någonsin haft och den sämsta oppositionen vi någonsin haft. Det har inte på något sätt tjänat Sverige väl, tvärtom har denna SD-OCD förstört för svensk politisk debatt i åratal.

Men OM man nödvändigtvis ska ha detta fokus är en koalition mellan S och M något som verkligen hade spelat just SD i händerna.

…………………….

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Backa bokprojektet “Pampens historia

Rikets säkerhet och beredskapsjobben

  Hjälp mig att placera den svenska pampen i
svenskens bokhylla. 

  Stötta mitt nya bokprojekt “Pampens historia” –
från Geijer till nutid. 

………………………………………………………………………….

Regeringen kraftsamlar för att i valrörelsen kunna hävda att arbetslösheten sjunker, jag har tidigare skrivit flera gånger om extratjänster till exempel. Som kostar oss tiotals miljarder för att frisera statistik. I kampen om makten finns ingen prislapp.

Ett annat sätt är de så kallade “moderna beredskapsjobbet” som regeringen vill trycka in framför allt nyanlända i. Myndigheterna har ett tydligt uppdrag att få in 5 000 personer i dessa tillfälliga påhittade tjänster i sina olika verksamheter. I princip alla myndigheter har som krav från regeringen att skaka fram allt de kan komma på. Hela notan kan de skicka till staten, plus extra ersättning för handledare.

Men myndigheter är olika. Att Arbetsförmedlingen, vars jobb är att försöka hitta jobb åt folk som är svåra att anställa, kan hitta på en massa tjänster även på myndigheten är inte konstigt. Men vissa myndigheter hanterar känsliga uppgifter. Av dessa var det tills i somras mindre allmänt känt att Transportstyrelsen hanterar uppgifter som om de läcks kan hota rikets säkerhet.

Att Försvarsmakten hanterar enorma mängder information som om de kommer i fel händer kan hota rikets säkerhet är däremot tämligen vida känt. 

Med på mötet med Shekarabi och Johansson 2016 när idén lanserades var bland annat Försvarsmakten.

Och i Försvarsmaktens regleringsbrev står det att de har ett särskilt uppdrag att fixa moderna beredskapsjobb (hitta på enkla jobb till nyanlända och långtidsarbetslösa fd Fas3). Det står i de flesta myndigheters regleringsbrev sedan 2016.

Men enligt Försvarsmaktens egen säkerhetshandbok så ställs höga krav på säkerhetsklassning för att få jobba med i princip vad som helst inom myndigheten.

Det finns tre säkerhetsklasser inom försvaret:

Anställande chef har visserligen rätt att besluta om vilka befattningar som ska ha säkerhetsklass 3 men grundprincipen är att majoriteten av de civila befattningar ska placera i lägst säkerhetsklass 3.

Och ska man anställas i ett säkerhetsklassat jobb ska man enligt Säkerhetskyddslagen vara svensk medborgare, alltså kan ingen nyanländ eller en person med bara uppehållstillstånd anställas i Försvarsmakten.

Säkerhetsklassningen som görs består av olika delar, där registerkontroll är en del, kontroll av betyg och intyg är en annan och samtal för att bedöma om personen är lojal det sista. 

Trots de hårda säkerhetskraven är alltså Försvarsmakten ålagd att hjälpa regeringen att fixa arbetslöshetssiffrorna. Och de har försökt. 

Artelleriregementet i Boden till exempel. De sökte i december två “platsvärdar” som skulle fylla på vatten i konferensrum och byta glödlampor.

Jag citerar en anställd inom Försvarsmakten jag intervjuat:

“Problemet med detta är att då får man sitta som ryggsäck eller sk babysittning för personen inte får röra sig fritt på området. Så en individ drar ca en anställd för övervakning. Det blir rätt dyrt för skattebetalarna. Hur som helst så la man ner mycket jobb på detta för att skapa ett nystartsjobb. I en månad var individen kvar sedan drog han. “

Som ni kan se krävs svenskt medborgarskap men annonsen skriver inget om säkerhetsklassning alls.

Och ska en icke säkerhetsklassad person springa runt på ett regemente krävs alltså en överrock i form av en anställd som hela tiden ser till att personen inte får tillgång till saker den inte ska. Ett enormt resursslöseri med försvarsmaktens resurser.

Försvarsmakten i Göteborg söker också beredskapsjobb, en vaktmästare. Där framgår det inte på kvalifikationerna att man måste vara svensk medborgare, om man inte läser det finstilta längst ner.

Luftvärnsregementet i Halmstad söker också beredskapsjobb – en vaktmästare. Som ska vara delaktig i skjutsäkerheten. 

Jag förstår att regeringen är pressad.

Men att ålägga den myndighet som har allra mest känslig information att anställa arbetslösa tillfälligt inte rimligt. Skadan om sådan information kommer i orätta händer är ett direkt hot mot rikets säkerhet så att ta in folk från Arbetsförmedlingens fd Fas 3 känns otroligt ogenomtänkt och faktiskt direkt farligt. Försvarsmakten är alldeles för viktig för att de ska vara med och lajva Arbetsförmedling. Det har vi andra myndigheter för.

Och även om personen har medborgarskap är det ingen garanti för i Sverige får du det fortfarande mer eller mindre automatiskt om du ansöker efter att du bott här 4 år om du kom som flykting men tiden räknas från när du satte din fot i Sverige. Det vill säga, hela din ansökningstid i väntan på uppehållstillstånd räknas in i denna tid om du sedan får PUT. 

Vi har inga andra krav än de här än så länge:

En person som kom hit för fyra år sedan, fick PUT för 2 år sedan och sedan dess befunnit sig i Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag kan alltså valsa in på Försvarsmakten i Halmstad och gå runt bland säkerhetsklassad information om våra luftvärnssystem.

Det här är inte rimligt någonstans. 

Försvarsmakten ska inte vara en dumpningsplats för regeringens sifferproblem inför valet. 

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Backa bokprojektet “Pampens historia

Hamnarbetarförbundet Förlorarna

Så kom den äntligen. Domen i Arbetsdomstolen.

För landets bråkigaste och mest socialistiska fackförbund, som själva erkänner att en strategi är att just bråka så mycket så möjligt för att förstöra maximalt för företaget, har stämt APM Terminals, som hamnen i Göteborg heter.

Detta är en del av strategin i konflikten, att stämma företaget. Så gör de alltid, när de ser en möjlighet. Denna gång handlade stämningen om Peter Annerback, ordförande för Hamnfyran, som krävde att både få lön och skadestånd för att APM drog in den förmån han hade i sitt anställningsavtal att jobba heltid fackligt och istället återgå till att jobba i hamnen. Som han är anställd för.

Att vara hamnarbetare är väldigt lukrativt.

Som ni kan se tjänade Peter Annerback över 45 000 kronor i månaden, en lön en sjuksköterska med 4 års utbildning inkl specialistkompetens kan drömma om. Eller många andra inom LO-förbunden till exempel. Andersson tjänar som en genomsnittlig VD gör faktiskt, för snittlönen av alla VD-löner och inte de 220 av LO utvalda VD:arna i de största bolagen, tjänar drygt 40 000 kronor.

Men APM vägrade alltså betala Annerbacks fackliga arbete när Hamnfyran vägrade jobba. Då stämde Annerback APM på inte bara lönen utan på drygt 1 miljon kronor (en miljon och fyra kronor för att vara exakt), varav 420 000 skulle gå till Svenska Hamnarbetarförbundet och resten till honom personligen.

Men se, det gick inte. Tack och lov. En seger för hederlighet och faktiskt för den svenska modellen.

För APM följer svensk lag och svenskt kollektivavtal. De har kollektivavtal med Transportarbetarförbundet, som är en del av LO. Det är Hamnfyran som struntar i den svenska modellen.

Nu får de inte den miljon kronor de tänkt sig och måste dessutom betala rättegångskostnaderna på över 600 000 kronor. En kosmisk rättvisa.

Hamnarbetarförbundet fick inte rätt på en enda punkt. 

“Arbetsdomstolens bedömningar innebär att förbundets yrkanden rörande P.A ska avslås”

“Enligt Arbetsdomstolens bedömnings har det inte framkommit något som tyder på att APM gjort lönedragen för att förmå PA att inte verka fackligt”

“Tvärtom hade APM under den period löneavdragen avsett gett P.A ledigt på heltid för att göra just det”

“Arbetsdomstolen har inte kommit fram till att P.A på anförda grunder har rätt till ersättning av APM vid fackligt arbete”

Här kan ni läsa vad stämningen handlade om i sin helhet. Framför allt rör den om Peter Annerback hade rätt till att få sin heltidslön betalad för fackligt arbete och inte arbete som hamnarbetare eller inte och huruvida att den förmånen drogs in var i strid med lagen eller om det var en förmån reglerad i anställningsavtalet enbart.

För sanningen är att det privata företaget Skandiahamnen och sedermera APM Terminals lät Peter Annerback för att denna gång tvinga till sig bland annat bättre TV-kanaler i fikarummet, och med hot om att lamslå hamnens verksamhet tvinga sig till ett kollektivavtal trots att hamnen redan har ett, som APM tröttnade.

Och vägrade fortsätta sponsra Peter Annerback fackliga hobbyverksamhet. För betalar inte fackförbundet lön är det enligt alla mått en hobby faktiskt. Ett fritidsintresse. När förbundet betalar sina egna anställda kan man säga att ett fackligt jobb är en profession tycker jag. 

Man kan verkligen förstå att hyggliga APM som ändå betalat vänsterpartist Anderssons fackliga uppdrag heltid ledsnade när tacken var att Hamnfyran struntade i fredsplikten den svenska modellen vilar på och nu skrämt iväg flera stora kunder till APM. Kunder som aldrig kommer tillbaka. Kunder som tröttnat på gangsterfasonerna i Göteborgs hamn och nu valt ett annat lands hamn att lossa i istället. En stor del av hamnens arbetstillfällen har redan försvunnit tack vare Hamnfyrans illegitima strejk.

Nedan kan ni se Annerbacks samtliga anspråk, som summerar ihop till en miljon och fyra kronor. 

Det är inte mer än rätt att Hamnfyran betalar sin egen ordförandes heltidssysselsättning. Och inte mer än rätt att de nu får betala rättegångskostnaderna på 600 000 kr. Det ska kosta att bete sig som de gör.

En seger inte bara för APM Terminals utan också för den svenska modellen faktiskt.

Och för alla de företag som har att göra med obstruerande makthungriga fackförbund, som Hamnarbetarförbundet. 

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244 

Strandhäll, NKS och egenintresset

Nya Karolinska Sjukhuset, eller NKS, är Stockholms Läns Landstings nya sjukhus i Hagastaden. Finansierat inte av staten utan av Stockholms läns skattebetalare. Det är alltså en del av det kommunala och regionala självbestämmandet reglerat i grundlagen.

Detta hindrar förstår inte sossar att försöka göra NKS och debatten om NKS till en valfråga.

Den 16 februari 2018 annonserade därför sjukvårdsminister Annika Strandhäll att de avser att ta statens resurser för att “utreda” NKS.

Utredningen är förmodligen olaglig men vad är väl en grundlag när man ska säkra ett socialdemokratiskt maktinnehav?

Sossar har traditionellt inga skrupler att använda statens resurser för att bedriva valrörelse för partiet. Över 7 miljoner svenskar kommer aldrig komma i närheten av NKS, det är inte en nationell angelägenhet utan något som stockholmarna ska ställa sina egna landstingspolitiker till svars för om de är missnöjda.

Strandhälls pressekreterare heter Victor Harju.

Som av en händelse är han sossarnas toppnamn till just Stockholms läns landsting i valet 2018. Någon dryg månad efter denna bild publicerades meddelade hans nuvarande chef Strandhäll att de tillsätter en statlig utredning, av den fråga hans parti framför allt går till val på just i landstinget.

Erika Ullberg försöker svära sig fri från NKS, att sossarnas inget visste och inte varit en del av beslutet. Som ni själva ser påstår hon att det är fel när moderaten Gripestam påpekar att hon och hennes parti röstade igenom NKS 2010.

Kollar man på närvarolistan när beslutet fattades hittar man……Erika Ullberg. Hon kom till landstingsfullmäktige 9.32 och gick 19.32.

Beslutet fattades alltså den 8 juni 2010. Finanslandstingsrådskandidaten för sossarna hette då inte Erika Ullberg utan Ilja Batljan.

Om man ser på protokollet var Erika Ullberg inte alls intresserad av NKS på mötet trots att beslutet fattades då. På listan för frågor kan man se att hon ställde tre stycken, samtliga om trafik. Ingenting om NKS.

Hennes landstingsråd Ilja Batljan hade ihop med övriga landstingsråd dagen innan undertecknat det förslag till beslut som sedan klubbades den 8 juni 2010. Utan en enda reservation från Socialdemokraterna.

I själva verket så kramades moderaten och finanslandstingsrådet Catharina Elmsäter Svärd och just Ilja Batljan, enligt protokollet. Alla applåderade.

Kramandet skedde efter debatten mellan landstingsråden, där sossarna bland annat kallade avtalet för “en svensk modell av OPS”.

“Det är också det som gör dagens beslut till politik när den är som bäst”

Kostnaden man diskuterade i samband med att hela landstinget var överens och skrev på var 53 miljarder. Ändå anförs den siffran idag som en fullständig nyhet. Är inte det märkligt? När man 2010 på mötet då NKS klubbades diskuterade just denna.

“Därmed har vi en svensk modell av OPS som också har gett bättre förutsättningar för att landstinget också kan använda sina resurser tillsammans med aktieägarna mer effekt”, lät det då från sossarna. Sedan kramades man alltså.


Innan man bestämde sig, även Socialdemokraterna, för OPS, diskuterades andra lösningar. Detta finns protokollfört 2008.

Inte heller här reserverade sig sossarna. De enda som gjorde det var Miljöpartiet, men 2010 skrev de vackert på beslutet om NKS.

Det ena finansieringsförslaget är funktionsupphandling, som OPS kallades i detta dokument. Nu diskuteras frågan om OPS och NKS som om det bara ingår nackdelar, men om så vore fallet hade det varit en verklig skandal. Givetvis finns det fördelar med den modellen och detta är skälet varför även Socialdemokraterna valde den till slut. I grunden står landstinget och skattebetalarna mindre risk finansiellt genom en sådan lösning, om något oförutsett händer. Mot det ska ställas den riskpremie man i gengäld betalar till bolagen, och att landstinget som offentlig aktör har lägre lånekostnader än ett privat företag. Till exempel.

Det andra alternativet, som man i slutändan valde bort, var partnering. En “vanlig” upphandling men där sedan projektledningen och risken föll på landstinget.

“Dock ikläder sig SLL ett betydande ansvar för den övergripande projektstyrningen och därmed de finansiella risker som är förknippade med förseningar och fördyringar av projektet”.

Detta var det tyngsta argumentet emot att välja denna finansieringsmodell. Och sossarna valde alltså precis som resten av partierna bort den efter att man hittat en “svensk OPS-modell”, som Ilja Batljan uttryckte det 2010 innan han kramade Catharina Elmsäter Svärd.

Men självklart vill sossarna lägga ut rökridåer, för att slippa prata om det stora vårdköhaveriet de själva skapat under bara 3,5 år vid makten. En prestation i sig tycker jag.

En bit in i Alliansens andra mandatperiod som regering hade alla landsting i snitt en måluppfyllelse av vårdgarantin på 87 %, i december 2014 när Löfven tog över var den 85 %.

På drygt 3 år har Stefan Löfven, Annika Strandhäll och resten av “samarbetsregeringen” lyckats förstöra vårdgarantin ner till 74 %. Imponerande dåligt.

Men det här blir jobbigt att prata om i valrörelsen, alltså ska man nu banka på NKS-trumman för att finta bort väljarna i en av deras mest prioriterade frågor – att få vård i tid. Så att man inte, ja dör faktiskt.

Som ni kan se så levererar Alliansen i Stockholm en vårdgarantiuppfyllelse på i snitt 86 %, att jämföra med sossestyrda Skåne som ligger på sorgliga 73 % eller Västerbotten på 60 %. Men här bryr sig inte Annika Strandhäll, det är ju bara norrlänningar som får vänta och hon har ett val att vinna.

Och inte bara ett val för henne personligen, hennes pressekreterare ska ju beredas väg in i maktens korridorer i Stockholms vita landstingshus. 

Alltså är det bara att ta statens resurser och genomföra en förmodligen olaglig utredning bara om regionala sjukhuset Nya Karolinska och hålla för näsan och hoppa in i valrörelsen utan att bry sig om de alarmerande och växande vårdköerna.

Välkommen till valet 2018.

……………………..

Stöd mitt arbete, bli en Patreon

Eller Swish: 0762096244