Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Till judarnas försvar

I december brann flera moskeér. I Eskilstuna, Eslöv och Uppsala. När branden blev känd i Eskilstuna var politikerna snabba på avtryckaren. Direkt gick inrikesminister Ygeman och justitieminister Johansson ut och fördömde dåden som islamofobiska utan att man ens visste varför moskén brunnit. På Twitter. Och en mängd andra politiker fördömde omedelbart dådet.  

Men man vet fortfarande inte om det var ett hatbrott. Utredningen är inte klar men just Eskilstuna tror man inte alls var ett attentat.  
 

Inte en enda person skadades i bränderna. Det var bara materiella skador, tack och lov. 

Men för att markera mot det oacceptabla att folk i Sverige ska attackeras på grund av sin tro hölls en manifestation den 3 januari på Mynttorget i Gamla stan. Samhället visade sitt stöd till muslimerna och demokratiminister Bah Kuhnke deltog och sa en massa fina ord.  Bland annat det här – att hon ska träffa företrädare och särskilt prioritera moskébränder och islamofobi. 

 

Att bli attackerad på grund av sin tro eller sin bakgrund är något ett demokratiskt samhälle med religionsfrihet måste markera emot. Kraftfullt. Och det råder ingen tvekan om att även om Eskilstuna-branden inte var anlagd utan förmodligen uppstod naturligt så attackeras moskéer regelbundet. Det är aboslut ett samhällsproblem när religiösa byggnader attackeras vilka de än är – moskeér, kyrkor som synagogor. 

Sedan händer Charlie Hebdot. Då 12 människor mördas. Det var en attack mot yttrandefriheten av islamistiska fundamentalister. Men också en attack mot judar. För samma dag tog muslimen Ahmedy Coulibaly 16 personer som gisslan i en mataffär. Men det var inte vilken mataffär som helst utan en kosher-butik. Dramat slutade med att 4 judar sköts av Coulibaly innan han själv sköts av polisen under stormningen. 

Vad händer då? Jo, Kuhnke skriver en DN Debatt. Och det är ju kanon. Men vad står det egentligen i den?
 

Ser ni avsnittet om anti-semitism?

Nej. För det finns inte. Faktum är att ordet inte ens finns med. 

5500 tecken och Kuhnke lyckas med kirurgisk precision undvika just det ordet. 

Och det här är sprickan blottas. På riktigt. Hur långt relativiseringen gått. Ett fruktansvärt hatbrott mot judar, som mördas bara för att de är judar, och vår ansvariga minister pratar om…..islamofobi. Trots att det alltså var en muslim av anti-semitiska skäl mördat 4 judar som bara var och köpte bröd en vanlig fredag i Paris påtalar ministern behovet av en  nationell strategi mot fobi mot muslimer. Det här är mycket märkligt. Och helt bakvänt. 

Problemet med anti-semitism sopas effektivt under mattan. 

Men hur ser då statistiken ut? Är brott mot muslimer vanligare vad gäller hatbrott och orsaken varför demokratiministern fokuserar 100 %-igt på dem?

Enligt en rapport som Brottsförebyggande Rådet har gjort identifierades 190 hatbrott mot judar 2013. Det bor 20-25 000 judar i Sverige, varav hälften i Stockholm. Upp till 75 % av brotten begås av……nazister?

Nej. Folk med rötter i Mellanöstern, ofta kopplat till Israel-Palestina-konflikten. Det här betyder givetvis inte att muslimer generellt hatar judar eller att alla muslimer begår de här brotten men vi är enögda om vi av rädsla att beskyllas för islamofobi inte ser på hårda fakta. Det ÄR så här det ser ut. Problemet kommer inte försvinna om vi inte pratar om det. 

Det sker ett hatbrott mot judar per 131 judiska personer i Sverige. 
 

Under samma tidsperiod utsattes 330 muslimer för hatbrott. Brott mellan muslimska inriktningar räknas inte in i denna statistik. 

Det bor ca 400 000 personer i Sverige som anser sig vara muslimer, sekulära eller troende. Det sker ett hatbrott mot muslimer per 1 212 muslimska personer. 

Det är 9 gånger vanligare att drabbas av hatbrott i Sverige om du är jude. 

50 % av brotten mot judar var ouppklarade medan 32 % av brotten mot muslimer är ouppklarade. Man undrar varför. 

Alla hatbrott är lika fruktansvärda. Men om det nu är så, varför pratar inte ansvarig minister om brotten mot judar? Och varför fokuseras alla insatser mot det som helt uppenbarligen inte är det största samhällsproblemet just nu? Politiken måste alltid prioritera, så varför prioriterar man då inte det som är värst just nu undrar jag stilla.

Det första regeringen gjorde var att erkänna Palestina och skapa en diplomatisk kris med Israel som inte kommer lösa sig ordentligt förrän vi bytt regering. I regeringen sitter ministrar som är Pro Palestina-aktivister. Gustav Fridolin har själv blivit gripen i Gaza och utvisad av Israel och Mehmet Kaplan, som själv var ombord på Ship to Gaza.  När Stefan Löfven på sin Facebook försvarade Israels rätt att försvara sig fylldes kommentatorsfältet med så många antisemitiska kommentarer att kansliet till slut raderade den. Socialdemokraterna har en del att göra i sitt eget parti. Att kritisera Israel och vara antisemit är två olika saker men man undrar ju om inte regeringens egna starka pro-Palestina-engagemang färgar hela regeringens oförmåga att behandla antisemitism och islamofobi på samma sätt? Svårt att hitta en annan förklaring. De kanske verkligen inte kan ha två saker i huvudet samtidigt. 

Eller så är de bara genuint ointresserade och tycker på allvar att islamfobin är ett mycket större problem. 
 

Sedan händer attentatet i Köpenhamn. Som är en karbonkopia på Paris. En islamist med sympatier hos IS attackerar först yttrandefriheten och avlossar 40 skott mot ett kulturcentrum där Lars Vilks befinner sig på. Sedan går han till synagogan och skjuter en vakt. Han var på väg in i synagogan där en Bar Mitzvah hölls och förmodligen skjuta så många barn han kunde men stoppades av polis och dödads utanför i skottlossning. 

Vad händer då? När judar ytterligare en gång attackarats bara för att de är judar och denna gång i vårt grannland? Skrivs det några debattartiklar eller hålls någon manifestation, som man gjorde för bränder i moskeér där inte en enda person ens blev skadad?

Nix. Men Stefan Löfven gör ett uttalande. 
 

Ser ni avsnittet om antisemitism? Inte? Nej, för återigen nämns det inte ens. 

En person var millimiter från att mörda barn bara för att de var judar och tog livet av en 30-åring vars jobb var att skydda dessa barn från just attacker mot dem för att de är judar. Och vår statsminister låtsas som det regnar. 

Det här det här jag menar. Man sopar helt sonika hatbrottet under mattan och låtsas att han bara var en person som råkade komma emellan. Inte att gärningsmannen dödade honom BARA för att han var jude. Vår regering får understöd av public service som tycker att veckan efter dådet frågan “vilket ansvar bär judarna för antisemitismen?” är en lämplig fråga att ställa. 

Löfven pratade på 70-årsdagen av befrielsen av Auschwitz och Bah Kuhnke åkte till Krakow för att vara på plats. Fina gester. Utan innehåll. För samtidigt lyser all typ av handlingskraft, markering och politik med sin frånvaro. För mig är det samma hyckleri som när Erdogan hyllar yttrandefrihet i Paris och sen åker hem och förbjuder satirteckningar. Vad betyder närvaron på en manifestation skapad för att inte glömma när man glömmer redan på planet hem?

Vi hyllar Raoul Wallenberg som nationalhelgon för sina insatser i andra världskriget och förra socialdemokratiska regeringen hade både konferenser och gav Forum för levande historia ett särskilt uppdrag att fokusera på anti-semitism. Göran Persson hade ett starkt, eget engagemang för frågan. Det verkar långt borta i socialdemokraterna nu. För nu, när attackerna är verkliga, när anti-semitismen inte längre handlar om saker som händer på betryggande historiskt avstånd från oss utan i vår närmiljö, vårt grannland, då glömmer vi medvetet. När det handlar om våra grannar, våra barns vänner, våra kollegor, då vänder det offentliga bort ansiktet. 

Men judarna är, med rätta, rädda. Militant islamism är enligt Säpo vår största säkerhetshot i Sverige. Och enligt Brå är majoriteten av hatbrotten mot judar begågna av just den gruppen i samhället.

Så istället för manifestationer och fokus på antisemitism är det här nu en daglig syn i landets städer där judiska skolor finns. 

Välkommen till Sverige 2014. 

 

Var är alla spaltmeter som väcker avsky mot brotten mot judar? Var är antirasisterna i media, som annars inte besitter en enda liten chans att skriva om rasism? Var är demonstrationstågen? Var är regeringens kraftfulla markeringar? Var är debattartiklarna och handlingsplanerna?

Jag kommer bara att tänka på två saker: relativisering. Och ryggradslös. 

Så här kommer en passning till regeringen: om ni någon gång skulle känna för att komma ur relativiserings-koman kan ni hitta lite inspiration till hur man ska göra av den franska premiärministern Manuel Valls. Som höll detta fantastiska tal för judarnas försvar den 13 januari i år. 

Tips. Byt bara ut Sverige där det står Frankrike och monarki där han säger republik så får ni en anpassad svensk version.

………

Ladies and gentlemen deputies, the tragic ordeals we’ve just been through have left their mark on us, on our country and on our conscience

However, we must also be capable, each time, of making a swift diagnosis on the state of our society and of its urgent needs. We’ll clearly have the opportunity to hold these discussions.

I’m going to say a few words and excuse me for taking more time than planned. The first subject we must deal with, clearly, is the fight against anti-semitism. History has shown us that a re-awakening is the symptom of a crisis of democracy, a crisis of the Republic. That is why we must adress it powerfully. After Ilan Halimi in 2006, after the crimes of Toulouse, there has been an intolerable rise in acts of anti-semitism in France.

There are words, insults, gestures,  foul attacks, as in Créteil a few weeks ago, which – as I recalled in this house – have not the outrage expected by our Jewish compatriots. There’s the uge worry, the palpable fear we felt on Saturday, in the crowd, outside that kosher supermarket at Porte de Vincennes and at the Synagoge de la Victoire on Sunday evening.

How can we accept in France – the jews land of emancipation two centuries ago but also 70 years ago, one of the lands of their agony. How can we accept that shouts of ”Death to the Jews!” can be heard in our streets? How can we accept the acts I’ve just recalled? How can we accept that French People can be murdered because they are Jews? How can we accept that a Tunisian citizen sent to France by his father to be protected can be killed while going to buy his bread for the Sabbath?

Because he is a Jew? It is not acceptable.

I say to the national community, whose reaction has perhaps been insufficent, and I say to our French Jewish compatriots that this time we can’t accept it. That we must also rebel.

We must make the true diagnosis: there’s an anti-semitism people call historical, going back many centuries but above all there is this new anti-semitism born in our neighbourhoods against the backdrop of the internet, satellite dishes, abject poverty and hatred of the State of Israel advocating hatred of the Jews and all Jews.

We must say this!

We must utter the words to combat this unacceptable anti-semitism

As I’ve hade the opportunity to say

As minister Ségolène Royal said in Jerusalem this morning, as Claude Lanzmann wrote in a magnificent article in Le monde

Yes, let’s say it directly to the world:

Without France’s Jews

France no longer will be France          

It is up to us to proclaim this message loud and clear. We haven’t said it: we’re not outraged enough!

How can we accept that in certain institutions, middle schools and high schools, we can’t teach what the Holocaust was?

How can we accept that a kid aged seven or eight when asked by his teacher ”Who is your enemy?” can answer ”It’s Jews”

When the Jews of France are attacked, France is attacked and the universal conscience is attacked: let’s never forget that! 

      

Samtidigt i Oslo. Muslimer har skapat en ring, en mänsklig sköld, runt synagogan för att visa sin solidaritet. 

Det finns ändå hopp. 
 

Våldet i handväskan

Alla älskar vi en historia om en underdog som reser sig mot mäktigt motstånd. David mot Goliat måste vara nutidens mesta favoritsaga och temat används i berättelser av massa av journalister idag. Faktum är att just den vinkeln oftast är medias vinkel när det gäller allt. Man tar automatiskt parti för det man uppfattar som “underdog”. 

Men ibland blir det fel. 

Ni har alla sett bilden. Av den modiga lilla tanten som dängde sin handväska i huvudet på en nazist. 

Av upphovsrättsliga skäl gentemot fotografer publicerar jag inte bilden. Ni kan istället titta på bilden här

Händelsen utspelade sig i Växjö 1985 och har blivit så omtalad att tanten till och med fått en egen staty. Hon symboliserar hela sinnebilden av ont mot gott, den lilla människan som slår tillbaka mot det stora, onda. En symbol för kampen mot rasism. 
 

Vi älskar den där historien. Så mycket att vissa tycker att statyn med tanten ska pryda ett offentligt rum i just Växjö. Men politikerna säger nej. Tanten är våldsam. 

Va? Sa de nej till tanten? Säger de nej till den finaste symbolen mot nazism som existerar? Det gillar inte LO, som manar till kampanj. Så LO:s Tobias Baudin har hämtat handväskan och tagit en selfie.  
 

Jag tycker att det är synd att Baudin inte vågar kliva ur sin normativa patriarkala garderob som vit heterosexuell (vad jag vet) medelålders man och gå full frontal Dame Edna. Jag tycker hela trans-communityn ska se detta som en kränkning.  Tobias gillar inte er. 
 

Så LO hjälper sina polare som de finansierar på Skiftet. Det går ju som sagt lite trögt med deras kampanjer. Den nya kampanjsajten, som kostat hundratusentals kronor, flyger inte än och de har tvingats skriva de flesta inläggen själv, kanske alla. Vem vet? Nätet är ju som vi alla vet en fin-fin plats att skapa alias och vara anonym på. Så LO rycker ut och testar www.minkampanj.se genom att kräva att statyn på tanten ska godkännas. 

Men varför säger då politikerna nej?

Jo, de hänvisar till de fria ordet. Tydligen finns det nämligen människor i det här landet, beslutsfattare, som är mer intresserade av sanningen än av fina historier. För sanningen bakom tanten är inte så himla fin. 

Verkligheten går en debattör i Smålandsposten förtjänstfullt igenom. För alla som vill lyssna. 

För en liten grupp nynazister hade fått tillstånd av polisen att demonstrera på Stortorget i Växjö lördagen den 13 april 1985 kl 12. VPK hade också sökt demonstrationstillstånd på samma plats kl 11. Och märkligt nog fick de det. Polisen 1985 hade ännu inte kommit på att det här inte är smart. Detta var före både internet, mobiltelefoner och AFA. Före balaklavor, stenkastning, anonyma nätmobbar, Revolutionära Fronten och upploppen i Göteborg. Det var fortfarande oskuldens tid och Kling och Klang-mentalitet. 

Partiledaren Lars Werner meddelar att han tänker åka dit och tar tåget från Stockholm. Torget fylls av motdemonstranter, både lokala och ditresta. 2000 personer totalt samlas och stämningen trissas upp av Werner. Men han har varit med förut så efter att han hetsat massan ber han dem att lämna torget, som man ska. Fet chans. Och den stackars polischefen som naivt beviljat tillståndet kunde inte tänka sig att det skulle ske våldsamheter i hans lilla Växjö. Det gjorde det. 
 

När de 10 nazisterna från Nordiska Rikspartiet kommer för sin slot-tid med sina plakat är folksamlingen uppretad och överfalls av en rasande lynchmobb. För de som stod och lyssnade på Werner stod helt sonika kvar och väntade in den lilla ynkliga skaran nazister.  Som till slut kom, gick under avspärrningen Kling och Klang ändå satt upp, och började sitt möte. Men det tog bara minuter innan en uppretad medelålders kommunistfarbror går under bandet, den knubbiga ensamma polisen gör inga ordentliga ansträngningar att stoppa honom, och några sekunder senare slår han helt enkelt till nazisten. Helt oprovocerat. 

Ett skolboksexempel på hur det INTE får gå till i ett land med demonstrationsrätt alltså. 

Nedanstående bilder är hämtade från den här filmen. Så det förklarar den dåliga bildkvaliteten men det var ändå viktiga för att berätta hela historien. 

De första två bilderna visar VPK-mötet samt åhörarna. 

Direkt när de är klara kommer de 10 nazisterna. Ett gäng unga sorgliga killar som ser lika ensamma ut här som de är med sina åsikter i världen. 

Ett litet plastband och en ensam polis står emellan dem om de tusentals motdemonstranterna.
 

Så fort de börjat prata början massan röra sig, som ni ser på bilden nedan. Den ensamma polisen har ingenting att sätta emot när trycket kommer. 

En man i beige jacka är först ut och polisen kan inte göra annat tydligen än lomma med och man ser att försöker “prata” med den uppretade gubben. Sekunder senare smäller det och slagsmålet är igång. 
 

Som ni kan se på den sista bilden jagar nu mobben nazisterna genom stan. Enligt Rapport-sändningen jagas de till tågstationen där de låser in sig på toaletten, med den arga mobben bankades utanför. Samtliga skadade. 

En av dem fick tantens handväska i huvudet. Hon var inte modig. Hon var bara en av tusentals uppretade motdemonstranter. Hon var heller ingen tant. Enligt uppgift var kvinnan 38 år gammal när detta hände. Hon gjorde bara som alla andra på torget gjorde – gav sig på människor vars åsikter hon inte gillade bara för att hon inte gillade dem. I skydd av den så härliga och förädiska gruppen och det numerära överläget. Grupppsykologi när den är som sämst. 
 

Möte- och demonstrationsfrihet är en av demokratins grunder. Den vilar på det. Alla har samma rätt. Yttrandefriheten är lätt att försvara när det gäller fina åsikter. Det är när det blir fult som det svåra börjar. Men rätten att tycka hemska saker är lika som rätten att tycka motsatsen. Vi värderar inte åsikter med olika måttstock i en demokrati utan det hänvisar vi till totala regimer för. Och våld är aldrig aldrig ett argument. Våld är bara våld och det finns inget fint våld. Det finns inte gott våld. Det finns bara våld. 

Tanten med handväskan är inte en symbol för det goda. Tanten är en symbol för vad som händer när människors primitiva instinkter tar över och den civiliserade demokratin för en stund glöms bort. Och när man skiter i vissa människors yttrandefrihet. 

Tanten är inte modig alls. 

För det är inte modigt att följa en grupp på tusentals som gör samma sak.  Det modiga hade varit att försvara nazisten mot övriga.&nnbsp;

Tanten är våldet i handväskan. 

/ Rebecca Weidmo Uvell

Uppdatering 19 feb: nazisten på bilden som fick stryk dömdes senare för mord på en ung judisk homosexuell man enligt uppgifter jag hittat. 

Den bakgrunden gör försvaret för hans rätt att praktisera sin demonstrations- och yttrandefrihet än mycket svårare. För alla.

Men det är vid sådana lägen som vi som försvarar den okränkbara rätten mot varje litet ingrepp verkligen måste stå rakryggade och vägra acceptera relativisering. Av våld. Av den generella principen att allas åsikter är lika mycket värda och alla har rätt att tycka vad de vill. Har vi inte det har vi ingen demokrati längre.  Att försvara goda åsikter kräver inga svettdroppar. Det är att försvara det riktigt fula och otäcka som är svårt. 

Men vem har sagt att det ska vara lätt?

Uppdatering 21 feb: komplettering med bilder från filmen jag fick skickat till mig som visar händelserna i Växjö
 

Nyanländas etablering i 5500 tecken snömos

Detta är arbetsunderlaget för den artikel regeringen publicerade på DN Debatt 19 februari 2014 gissar jag.

Etableringspaket – ett fint paket med röda och gröna snören utan innehåll presenteras idag av regeringen. Vi fokuserar på att säga så lite vi kan på så stor yta som möjligt. Egentligen ville vi att hela regeringen skulle skriva under men Mehmet svarade inte i telefonen och Kuhnke har ingen pressekreterare igen. Kristina skickade vi ett meddelande till via brevduva (hon har varken mail eller Twitter) men den verkar ha flugit vilse. 

Det som sker i vår omvärld berör oss alla, inte bara oss i regeringen och våra vänner. Ni måste förstå det. Det berör oss ALLA.  Du, och du, och du, och du där borta. Vi känner avsky mot alla onda och empati med alla offer. Och 300 andra öppna dörrar som vi roar oss med att sparka in men där kontentan är att ont är dåligt, gott är bra och vi är godast av dem alla. Vi tar emot jättefå flyktingar egentligen, fast tittar man från andra hållet tar vi emot skitmånga. Regeringen kommer konsekvent att öppna ännu fler redan öppna dörrar och stå upp för vår rätt att göra det i fler pompösa artiklar på DN som inte säger någonting.  Eftersom DN tycker att det räcker med att det är vi som skriver under så får vi vilket skräp som helst publicerat. Sjukt praktiskt. 

FNs flyktingkommissarie  Antonio Gutteres lyfte nyligen fram Sverige som ett föredöme. Helt in linje med den traditionella svenska uppfattningen utrikespolitiskt att Sverige är bäst på nästan allt och vi ska i vanlig ordning sprida vår visdom i resten av världen. Stor i orden men liten på jorden. Alla länder borde vara lika bäst som Sverige. Så åker vi bara till EU och berättar hur folk ska göra kommer de förstås att göra så. Vi är ju Sverige. Och alla vill egentligen vara svenskar – den fulländade människan. Alla människor som flyr vill ha en bostad, ett jobb och skapa ett nytt liv. Alla vill vara lyckliga, alla vill ha kakor. Vår politik bygger på dessa självklarheter och hepp, har vi sparkat in ännu en öppen dörr med lite hederlig snömosretorik. 

Om vi sköter mottagandet av nyanlända är det en stor möjlighet (om vi inte sköter det går det åt helvete men det skriver vi inte utan det får vara en av de få självklarheter vi inte skriver ut i texten). Under många år har folk varit oroliga och vi har kallat dem alla rasister. Det var kul. Men det gick inte så bra visar det sig. Nu tvingas vi prata om det vi inte velat prata om sedan barnen Hedenhös och vi tvingas också sluta med sporten “kasta rasist” som vi och våra anhängare haft så kul med. Tråkigt. Extra trist tycker Aftonbladet Ledare, gänget på Alliansfritt och Politism att det här är men tough shit. Ni får hitta en ny sport. Så nu betonar vi att folk inte alls är rasister utan oroliga. Alla utom hus-ideologen i integrationsfrågor, den upphöjde forskaren Henrik Arnstad, som inte verkar ha läst vårt PM. Men Stefan försöker få tag i honom under dagen. 

Många av de som kommer till Sverige har en utbildning. Mest grundskola och gymnasium men vi tänker fokusera på de 20-30 % som har någon typ av högskoleutbildning  för att blanda ihop korten lite. Vi tänker också fortsätta klumpa ihop alla de som kommer hit, till den enhetliga gruppen “homo invandrare”. Alla som inte är födda i Sverige är EN grupp, vi som däremot är födda här är individer och inte likadana. Men har du svart hår och konstigt namn – lika som bär. Tänker man så kan man glatt jämföra nomadfolk från Somalia med akademiker från Belgrad. Samma. För vi gillar kollektivism och buntar man ihop folk med “one size fits all” låter det ju så himla bra på papper. Dessutom blir allt så mycket enklare. För oss. Vi som håller i spakarna på det här stället. 

Men allt är inte toppen så här kommer ett litet självkritiskt avsnitt för att visa hur mycket vi tar rasisternas oro på allvar. För få invandrare får ett jobb och så har det varit länge. Insatserna är för dåliga men det är också rasismens fel. Så, det där räcker. 

Nu är regeringens fokus att skapa fler jobb, minska klyftorna och öka sammanhållningen i Sverige. Därför struntade vi i integrationsministerposten, vi tycker att Framtidsfrågor och Folkhälsa är oändligt mycket viktigare än det här urtråkiga området. Först måste folk sluta röka, sedan kan vi ta tag i det där med bostäder. Postfrågor är också viktigare, de har Mehmet fått och finns som en särskild beskrivning i hans uppdrag. Men integration – nix. De visar vi att vi prioriterar så mycket att vi här jobbar med telepati. Och det är Kristinas ansvar. Hennes stab har ett särskilt rum på Rosenbad där de i skift sitter och tänker hårt på integration så att nationen förstår hur viktiga de här frågorna är.  

Under de senaste veckorna har oppositionen varit alldeles för pigga med konkreta förslag – här kunde vi kallat dem fascister men vi lät bli – men dessa förslag bygger inte på godhet utan vill göra livet surt för alla nyanlända och för hela samhället. Kontentan är att vi är goda, alla andra onda. Hur kan de ha lurat er så länge? Högern är ju alltid ond. Det fattade folk mycket mer förr, när vi fick börja indoktrinera medborgarna redan som små, via barnprogram och “sagoböcker” på dagis. Och när inte internet fanns och bara förstörde vår envägskommunikation. Det var bättre förr när bara LPn fanns, så vi kunde köra in dolda “högern är onda”-spår på Lill-Babs och Tomas Ledins alla skivor. Det går ju inte längre. 

Regeringen tar nu fram ett paket med luftslott och fluff byggt av stora ord inom fyra områden. Vi har inga idéer alls ännu men vi jobbar på det. Men det har varit ett jäkla tjat att vi inte har någon integrationspolitik så nu har ni tvingat oss att skriva innehållslösa artiklar. Tills dess får ni nöja er med följande. 

1. Vi upprepar: bostad, jobb, språk. Viktiga grejer.
 Här radar vi upp lite självklarheter, som att ska du kunna jobba i Sverige måste du kunna svenska. Ingen förstår nämligen utrikiska här. Men vi slänger också iväg några diskrimineringsankare – mycket är fortfarande de ondas fel. Folk måste ha någonstans att bo. Har vi sagt att bostäder är viktigt? Fler bostäder måste alltså byggas. Nu har vi inga idéer på hur det ska lösas. Grodor, träd och buller är fortfarande viktigare för miljöpartisterna och det tänker de inte kompromissa med. Hyresgästföreningen är ju vår gamla polare så hyrorna tänker vi inte röra. Att det kostar nästa lika mycket att på Strandvägen för rika direktörer med kontakter är fortarande viktigare än att det är billigt att bo i en etta i Flempan. Hellre inga bostäder än att vissa är billiga eller har lite mindre lull-lull. Som inbyggd micro och golvvärme. Och parkettgolv.  

2. Barn är viktiga. Utbildning är viktigt. 
Även barn måste först lära sig svenska, annars kan det bli knepigt att fatta något i skolan. Som är viktigt. Har vi sagt att utbildning är viktigt? Fridolin har dessutom varit lärare. 

3. Alla måste bidra
Alla ska med. De som inte vill ska få pengar. 

4. Det civila samhället har en nyckelroll
Vi har redan momsbelagt ideell sektor och dessutom sett till att inga ska uppmuntras att ge bort mer av sina pengar frivilligt genom att ta bort avdragsrätten. Pengar ger man inte bort, de måste tas med tvång för att räknas. Det vill säga skatt. Men ni måste förstå att även om det verkar som om vi hatar ideell sektor och vill minska den – all vet att det bara är staten som kan göra saker ordentligt – skriver vi här att den är ooootroligt viktig. Och det vi menar med ideell sektor är det vi kallar folkrörelser – IOGT-NTO, ABF, LO, Sossarna, Unga örnar, SSU, Fältbiologerna (det tvingade Åsa oss att skriva). Så de kommer få pengar. Man måste ju se till att alla nya svenskar lär sig att uppskatta Per Albin Hansson från start. Och Earth hour (det här tvingade också Åsa oss att skriva). Hur skulle samhället annars se ut? Se hur dåligt det gått för sossarna sedan vi avskaffade tvångsanslutningen från LO. Ner, ner, ner. Det måste få ett stopp. 

Det här är alltså utgångspunkterna för den snömos-kanon våra anställda på regeringskansliet just nu håller på att fylla. Det är ett vägval. Ingen annan har någonsin tidigare tyckt så här. Vi kommer inte presentera några symbolförslag. Vi kallar lösa skott något annat. “Visioner” är det ord vi hittills kommit på under den work shop Åsa höll i, med sådana där roliga post-it lappar. 

Med vänlig hälsning

Sveriges regering, a k a “De öppna dörrarnas frontsoldater”

Stefan Löfven (S), överstekucku
Åsa Romson (MP), vice barnslighets-major
Gustav Fridolin, (MP), lärare
Ylva Johansson, (S), LO-gate-keeper

/ Rebeccca Weidmo Uvell

Snacka = Framtiden

Vi har alltså en Framtidsminister. Fräckt. Men vem är hon?

Kristina Persson är dotter till en entreprenör och direktör i Jämtland, Sven O Persson,  som lämnade efter sig ett jättearv när han dog 1990. Han tjänade pengar på bilhandel, sågverk, bryggerier etc. Han var även moderat lokalpolitiker i Östersund. Äpplet faller långt från päronträdet. Hon och de fyra syskonen ärvde hans företag, som omsätter 3 miljarder per år. Familjen kallas Jämtlands Wallenberg. Hennes andel i familjeföretaget köptes av systern och brodern. 

Hon är alltså den tätaste ministern i regeringen, utan tvekan. En del av pengarna  bildade hon Stiftelsen Frejas Fond med, som arrangerade konferenser på 2000-talet. Vad stiftelsen gjorde 1990-2000 är oklart. Men 2005 startade Kristina tankesmedjan Global Utmaning, som är Frejas Fonds enda projekt. 15 miljoner kronor satsade hon av arvet till stiftelsen och som alla stiftelser utgår jag från att det som delas ut till Global Utmaning är avkastningen på kapitalet. 

Kristina har varit med länge, hon är ju regeringens äldsta medlem med sina 69 år. Hon började sin politiska bana med att i början på 70-talet redan arbeta på Finansdepartementet under regeringen Palme. Och hon har hunnit med att jobba på LO, LO/TCOs biståndsnämnd och TCO. En klassisk karriär för en karriär-sosse alltså.

Hon satt i riksdagen 1991-1994 för socialdemokraterna, satt i Europaparlamentet tio månader 1995 och blev sedan landshövding i Jämtland. Hon utsågs av regeringen Carlsson. Hon var vice riksbankschef 2001-2007. Vad hon gjort sedan dess är oklart, levt på sina pengar antar jag. Hon har ju en del. 

Men vad hon ska göra nu och vad hon gjort hittills i regeringen är rätt oklart. 

Jag lyssnade på en intervju med henne i Epstein & Nordegren i P1, gjord bara 3 dagar efter att hon utsågs. Där ställer de frågan vad hennes främsta uppgift nu är. Hon svarar – “skapa mitt kansli. Och förbereda möten”. 

De vill också veta en fråga hon vill ta tag i före jul. Svaret är den gröna omställningen. Hennes egen tolkning av jobbet är att hon ska hjälpa statsministern att se till att hela regeringen har fokus på framtiden, de komplexa frågorna. Men exakt vad hon menar med de komplexa frågorna förutom grön omställning, är inte så lätt att förstå. Tydligt är i alla fall att rent praktiskt ser hon framför sig att bilda arbetsgrupper, workshops, diskussioner och prata. Vilket ju är den röda tråden i alla de här företeelserna – de är alla varianter på snackarverkstäder. 

Men hon lovar att “vi kommer få se en hel om hur vi jobbar”. 

Japp. Det här var alltså 6 oktober. Snart fem månader sedan. Men när man kollar i media och på regeringens hemsida är det tomt. Okej, hon är Nordenminsiter också så en fyra sådana möten har hon hunnit bränna av. Men nu pratar vi ju om framtiden. Och där lyser den med sin frånvaro, förutom ett seminarium hon var med på 6 februari. Någon grön omställning verkar hon heller inte hunnit med. 

Men idag, så kommer äntligen beskedet!

 Kristina har skapat tre analysgrupper. Hon sa ju att hennes viktigaste jobb var att skapa ett kansli. Så det har hon tydligen gjort nu under 5 månader. Eller vänta. Läser man artikeln har hon inte skapat sitt framtidskansli ännu. Det SKA inrättas. Och skriva rapporter. På det som analysgrupperna pratat om. Antar jag?
 

Så vi får väl vänta till kansliet är skapat då. Hon lovade i oktober att vi verkligen skulle få se “en hel del” om hur de jobbar. Ett sätt hade varit att använda de verktyg som finns, som sociala medier. De är snabba. Men nä, Kristina finns inte där. 

Den 26 oktober “höll de på att titta på sociala medier“. Än så länge har hon inte dykt upp. 
 

Nä, de snabba puckarna är verkligen inte hennes grej. Hon finns på Facebook som hon säger men senaste uppdateringen var i juni 2013. På sin profilbild flyger hon. Det tog ett helt liv att lära sig, säger hon. 
 

Hon kanske syftar på sin förmåga att flyga i tid?

För direkt efter hon utsågs till minister kom det fram att hon rest i tid och rum. Genom reinkarnation. Hon har bland annat pratat med Raoul Wallenberg och blivit ihjälslagen. Det kom fram i en intervju i programmet Striptease 1997 och som någon rotade fram. Själv säger hon att hon blev lurad att prata om privata saker, när Epstein frågar. Men själva sakfrågan dementerar hon inte. 
 

Sociala medier är inte hennes fokus alltså. Något hon däremot är mycket intresserad av är investeringar i infrastrukturprojekt och grön omställning. Globala utmaningar. EU – ett vänsterprojekt (trots att det skapades av Kristdemokrater).  Det är infrastrukturprojekten och energieffektivisering som ska lösa allt. De är framtiden. 

Och de var framtiden redan i historien för Kristina. För hon har pratat  i decennnier om investeringar och globala utmaningar. Hon är ihärdig. Redan 1994 skrev hon en motion på temat när hon satt i riksdagen. Om behovet om att tillsätta en Framtidsgrupp. Så där började hennes resa mot den åtråvärda titeln “Framtidsminister – minister för framtiden”. 

Då hade inte den blivande framtidsministern en aning om det kommande informationssamhället för internet nämndes inte med en rad i motionen. Inte heller mobiltelefoner, som ändå var större än internet på den tiden. Faktum nämns över huvud taget inte teknik. Men den typen av framtidsfrågor var alltså inte hennes melodi, då heller. Däremot ska hon ha komplimang för att hon redan 1994 insåg att jobben inte skapas i industrin. 

Man hoppas ju att hon i egenskap av “Löfvens högra hand”, kan övertyga chefen om detta. Han som alltså nu ska jaga fram en “industrikansler” och är bekymrad över att folk inte fattar att industrin är framtiden. 
 

Men som Nordegren konstaterade i intervjun – hon kan bara se bakåt i tiden, inte framåt. 

En sak hon innan statsrådsposten talade sig varm för är ett slopande av överskottsmålet. Något Vänsterpartiet driver som enda parti i riksdagen. Så sent som 2013 skrev hon på Brännpunkt i Svenska Dagbladet om att slopa det för att hindra stora skattehöjningar. En lite annan linje än regeringen driver idag alltså.  
 

Bilden ovan här är tagen från Kristinas Facebook, där hon kommenterar sin egen artikel. Ett öppet mål alltså. Som regeringen hon nu sitter inte har lust att sparka in bollen i. Jag förstår varför hon duckade frågorna i Epstein och valde att svamla om globala utmaningar istället. 

Vad tycker hon mer politiskt? 

Det enda man kan hitta från modern tid (läs sedan 1995) är just saker från sin egen tankesmedja. Som alltså är döpt till favoritorden “Global utmaning“. I krönikor på deras hemsida under sin tid som ordförande där har hon bland annat skrivit saker som:

globaliseringen verkar ha lagt sig som en våt filt över de politiska initiativen”

Lösningen är att staten “återtar sin ledande roll i samhällsbygget”. Det är det enda alternativet. Och man ska inte tveka.

För tydligen behöver vi ÄNNU mer än 70-talet mer politisk inblandning. 
 

Det är väl inget nytt under solen att många 70-åringar idealiserar tiden när de var unga själva men låt mig bara fräscha upp ert minne vilken politik som gällde på 70-talet. 
 

  • Palme var statsminister. Så här lägger vi ribban. 
  • Löntagarfonder föreslogs
  • Stora statsstöd till varvsnäringen (som ändå gick under) och andra bolag
  • Staten uppfostrade barnen med politiska barnprogram
  • Långtgående censur av film, TV och radio
  • Kraftig höjning av skattetrycket från drygt 30 % över 50 % 
  • Två TV-kanaler och förbud mot reklam
  • Televerket ägde telefonerna och äga en egen var förbjudet
     

Jag skulle kunna hålla på i evigheter men det här illustrerar alltså nivån på politisk inblandning Kristina Persson bara för ett år sedan tycker är en rimlig nivå. Eller vänta, vi ska alltså ha MER än det här. 

Hon tycker också att skattekonkurrens i “den globala utmaningen” inte borde finnas. Rent tekniskt antar jag att det ska hindras genom att EU avgör enskilda medlemsstaters skatter. Överstatlighet även på EU-nivå alltså. Mer parlamentarism och bort från subsidiaritetsprincipen, som innebär att besluten i huvudsak ska fattas nära medborgarna. 

Lite grann en röd tråd i Kristinas politiska uppfattning alltså. 
 

Man kan tro att Persson är den enda Framtidsministern som funnits. Men så kreativ är inte Löfven. För redan Olof Palme insåg det snygga i den titeln och utsåg Ingvar Carlsson 1982. 

Sedan dess har ingen annan statstministern insett att de behöver en sådan. Förrän nu. 

Själv ser jag med spänning fram emot vad Kristina och hennes armé av snackarverkstäder ska komma fram till. Ska vi slå till med en gissning att vikten av “global utmaning”, “grön omställning” och “investeringar i infrastruktur” dyker upp på fler ställen ett?

// Rebecca Weidmo Uvell

Bilen nedan är hämtad från en artikel på DN.se
 

Sverige Tycker – Inte

Aftonbladet lanserade förra året en egen opinionsundersökning ihop med Inizio. 

Problemet är bara att en självrekryterad panel byggt på frivillighet och vänder sig till en specifik tidnings läsare INTE är representativ för hela populationen Sverige. Jag ska förklara längre ner varför det här är problematiskt. 

Aftonbladet skapar alltså en egen panel som de kallar “Sverige tycker“. Via den här panelen undersöker sedan Inizio olika frågor åt Aftonbladet och resultet publiceras sedan i tidningen som en opinionsundersökning. 

Här berättar de själva i tidningen hur “Sverige tycker” fungerar: 
 

Undersökningen är således inte slumpmässig, som de säger. Utan frivillig. Så här står det på Inizios egen hemsida om deras senaste undersökning. Som ni ser hade just den undersökningen 1601 svar av panelen på 23 000 personer. Om de skickat frågan till alla, det framgår inte. Eller om de gjort någon typ av urväl. 
 

Jag gick med. Så nu är panelen inte helt anonym längre. Först fick jag svara på frågor om kön, utbildningsnivå, postnr, hur ofta jag läser Aftonbladet på nätet, samma om Svenska Dagbladet, hur ofta jag använder internet i mobilen och vad jag röstade på för parti förra valet. Sedan fick jag ett välkomstmail. 

Givetvis är det här ett för Aftonbladet, som för många tidningar i världen, nytt kreativt sätt att skapa sina egna nyheter. På ett konstnadseffektivt sätt. Riktiga opinionsundersökningar är dyra. Även om obekräftade rykten gör gällande att de satsat många miljoner på det här projektet. 

Men det finns ändå några stora krux här. 

Nyligen hade de en nyhet att KD tappar väljare till SD.
 

Faktarutan är hämtad här

Det här är ju onekligen en intressant nyhet. Men vad ligger då bakom siffrorna? Ja, tittar man på Inizios egen hemsida hittar man faktiskt inte just den undersökningen av någon anledning. Men andra undersökningar har haft 1600-2250 respondenter. Vi kan utgå från den högre siffran. 

2250 x 4 % = 90 personer. 

Detta är alltså de personer som säger att de röstar på KD i deras panel av de som svarat på enkäten. Och givet då att 12 % fler av dessa nu säger att de kan rösta på SD får vi följande exempel: 

90 x 12 % = 11 personer. 

Detta bygger de sin nyhet på. Att 11 personer sagt att de ska byta parti. 

Men det räcker tyvärr inte här.

För de omvandlar sin panels åsikter till hela populationen genom rubriker som “KD tappar väljare till SD“. Och det är inte sant statistiskt

Jag har kollat på vad statistiker säger om just frivilliga webbpaneler och hur dessa kan användas statistiskt. Då upptäckte jag Statistikfrämjandet. En underbart nördig ideell förening från 1901 för statistiker och personer som älskar statistik. 

De har lite synpunkter på detta med webbpaneler i rapporten “Kvalitet i webbpanelundersökningar”. 

Här står det svart på vitt:

Det saknas vetenskaplig grund att använda frivilliga webbpaneler för att generalisera resultat till hela populationen.

Med andra ord: webbpanelen “Sverige tycker” representerar generellt sett INTE vad hela svenska folket tycker i olika frågor. Utan resultatet från alla deras undersökningar representerar vad Aftonbladets egna läsare tycker. 

Viktigt att komma ihåg i den flod av information man varje dag får.

Man måste ta saker med en stor nypa salt och sålla. 

/ Rebecca Weidmo Uvell

Hej Stefan! 1800-talet ringde

Innan valet annonserade Löfven att han tänkte skapa en “industrikansler” och ett “innovationsråd” om han vann. Just kansler känns ooootroligt modernt. Jag tänker direkt på en sådan här när jag hör det (se bild).

Hej Stefan, 1800-talet ringde och vill ha sin idé tillbaka!

Jag hoppades att detta var något i stil med “innovationskatapulten över dödens dal” som hoppade ut som en groda från Sveavägen 68 och hoppade vidare bort till glömskan.  
 

Men nu ska kanslern fram alltså. 

Hoppas kanslern får lika rolig hatt som Otto Bismarck har på bilden jag hittade. Det man ser framför sig är i alla fall något lika modernt. Där ska de sitta, de av sosseregeringen och tillväxtkritiska industrihatande miljöpartister särskilt utvalda. Och tänka stora och kloka tankar. 

Jag hoppas också Framtidsministern blir inbjuden. Det vore ju tjänstefel annars, när Löfven tassar omkring på hennes särskilt utvalda ministersfär. 
 

Att Löfven är intresserad av just industrin har nog inte undgått någon. Han är ju svetsare själv och har jobbat i tillverkningsindustrin. Men mest känd är han för att under många år varit ordförande för ett av de stora LO-förbunden, facket IF Metall. Och som gammal lobbyist, i en regering som ju har lobbyister i knät, ligger det nära till hands att fortsätta på gamla hjulspår. För det ligger i IF Metalls intresse att just industrin framstår som det aboslut viktigaste i samhället, men det har de i och för sig gemensamt med alla industriföretag. Så de hoppar säkert lika högt av glädje av den här idén som IF Metall gör. 

här sa han i en intervju nyligen i Svenska Dagbladet
 

Stefan är orolig. Att tjänstesektorn står för all tillväxt är fel. Säger Löfven alltså. 

Men hur ser det ut i verkligheten?

För till skillnad från vänstern, som litar på att allt den store ledaren säger, vill jag veta fakta. Så jag snokade runt som jag alltid gör. Och tänka sig – Stefan pratar i nattmössan

När man kollar på exvis SCBs hemsida så hittade jag lite annat än det Stefan säger. Faktum är att 70 % av Sveriges BNP idag kommer från tjänstesektorn. Bara 30 % från industrin. Artikeln refererar till 2011, idag är total BNP 3 775 miljarder. 
 

Enligt SCB 2014 är andelen industriföretag av totalt antal företag inte mer än 14 % idag. 
Störst är alltså tjänster, som står för 62,4 %. Och följaktligen toppar inte heller industrin i  antal företag heller. Vi har ungefär 150 000 industriföretag i landet idag. Tjänstesektorn är mer än fyra gånger större, med 667 000 företag. Antalet anställda i industrin sjunker också kontinuerligt. 1965 jobbade nästan 25 % i industrin.

Idag jobbar ca 10 % i industrin.  

Men Löfven säger att detta är fel.

Undrar vad han fått sin information från? Framtidsministerns spåkula eller har hon läst det i ett tidigare liv kanske?
 

Skapas det då några nya jobb i industrisektorn?

Nä. Inte direkt. 

 

Ekonomifakta har mycket bra statistik. Här är exempelvis ett diagram som visar nystartade företag och var de startas. Antalet industriföretag som startas har ökat mycket långsamt från 5 000 år 1993 till 10 000 år 2013. Men antal tjänsteföretag exploderat från 20 000 till nästan 60 000 år 2013. 

Många industriföretag är stora. Bland jättarna kan nämnas Volvo, Scania, Saab, SCA och SKF. Och deras många underleverantörer.

Är det då i de stora företagen jobben skapas?

Nix. Igen. Såväl här som i EU skapas majoriteten av de nya jobben i små och medelstora företag. 

Själv ska Löfven alltså ta på sig en ny hatt, som ordförande i “innovationsrådet”. Där ska han sitta och mysa med det här speciella rådet och den speciella kanslern (med lika speciell hatt hoppas jag). 

Vad ska då det där rådet göra? Ingen vet riktigt. Men de ska prata om innovationer. Och prata om statligt riskkapital. 

Det är i alla fall tydlig att Löfven ser det här med innovationer och tillväxt, företagande och nya jobb som en klassisk pyramid. När han i toppen kan sitta och sammankalla till möten, skicka ut dekret till folket och…..simsalabim! Tillväxt sker. Under skapas. Magar mättas. Och alla är glada. 

 

Det här med statligt riskkapital är en djungel men tydligt är att det ger liten effekt på tillväxt och fler företag. När myndigheten Tillväxtanalys exempelvis analyserade de 500 miljoner statliga kronor Vinnova satsat på små och medelstora företag kom de fram till att detta gett…..ingenting. Noll. Nada. En halv miljard – upp i rök. 

Innovationer är inte samma som uppfinningar. Det är snarare nya sätt att göra saker på, små förbättringar som ökat produktiviteten i företag och som kan skapa nya företag. Nya idéer När man frågar företagen själva om hur de fått fram innovationerna, som Tillväxtverket ibland gör, får man reda på en del.

Till exempel att när det gäller de senaste åren har innovationerna främst skett inom följande branscher: utbildning, information/kommunikation, uthyrning/fastigheter, handel, reparationer av motorfordon och kultur, nöje, fritid och annan service. Industrin kommer först på 6:e plats här. 

Hur många av företagen angav att de fått idéerna till sina innvoationer från tips av regeringen?

Noll. 

I själva verket är det egna uppslag som dominerar fullständigt. Medan  bara ett fåtal angav samarbete med Universitet och högskolor som källan. 

Det är “von oben”-perspektivet skulle Otto Birmarck gillat. Och det är dit vi borde skicka den där värdelösa idén också, tillbaka till Otto och hans 1800-tals polare med skojiga hattar. 

För samtidigt som Löfven sitter och hittar på fakta själv om jobb, tillväxt och framtidsbranscher – det måste väl finnas en diagnos för industriromantiker någonstans – och vill skapa nya möjligheter för snackar-verkstäder som bara kostar pengar, smäller hans regering igen dörren för branscher där det faktiskt skapas jobb. 

Vi har redan konstaterat att tjänstesektorn är vinnaren och den sektorn som står för en överväldigande del av BNP numera. Och det är där och i små och medelstora företag i princip samtliga jobb skapas.

Vad gör då regeringen?

Jo, de halverar RUT. En bransch som nästan tredubblat sin omsättning bara sedan 2010, som idag sysselsätter 20 000 personer och har över 600 000 kunder. RUT har dessutom gjort svarta jobb vita och ger jobb till folk som står långt ifrån arbetsmarknaden, som invandrare och folk med låg utbildning. 

Men det tror finansministern, även känd som “Tomt-i-ladorna-Magdalena”, inte kommer påverka branschen. Alls. Mycket intressant retorik från ett parti som just gjort subventioner till sin paradgren under decennier. Om indragna subventioner inte påverkar branscher, varför inte ta bort dem helt? Eller ROT? Och de där jäkla vinkraftssubventionerna kommer vindkraftsföretagen klara sig fint utan. 

Dessutom är RUT kvinnodominerad, något som inte verkar vara någon information av värde för den “feministiska regeringen”. 

Kollar man mer på statistik vad kvinnor väljer att starta företag dominerar kulturella företag och personliga tjänster samt sociala tjänster. Som vård och omsorg. På tredje plats kommer utbildning. Industri….ligger inte på topplistan.

Och som av en händelse är regeringen också ute efter att stänga igen möjligheten för privata företag inom vård, omsorg och skola. De har redan lagt en mycket omdiskuterad kackig proposition, eller den fick ju dras tillbaka. Och de hade tänkt sig att lägga en till men nu vet ingen hur det blir eftersom de tack och lov kommer åka på en fläskläpp där. För varken Alliansen eller SD vill se förbud mot Lagen om valfrihet. 

De ska starta en utredning om vinst i välfärden som är klar om drygt ett år. Då kommer förmodligen förslag att ta bort eller kraftigt begränsa möjligheten att göra vinst. Jag skriver göra, eftersom ett förbud mot att aktieutdelning kommer påverka incitamenten att överhuvud taget göra vinst. Se hur mycket överskott kommunala verksamheter gör. Inga överskotts-kanoner direkt, snarare tvärtom. 

Mina källor inom näringslivet säger att de flesta inte är ett dugg intresserade av Löfvens innovationsråd och många har tackat nej redan. Det är därför det dröjt och dröjer till sommaren. Det visar sig att företagen inte uppskattar att regeringen består av ett parti som tror att vi kan förbjuda tillväxt och istället bygga samhället på fina tankar och ekologiska bananer.

Eller att regeringen samarbetar med före detta kommunister, som så sent som 2010 hade planekonomi i sitt partiprogram och ville förstatliga alla privata företag. Mycket märkligt. 

Så vi får väl se om det här stämmer. En som behöver jobb är SCA:s Sverker Martin Lööf, som åkt lite för mycket flygplan på senaste tiden. Bland annat med sossen Anders Sundström, som av en händelse nu ska utreda just Bromma flygplats som ju är den flygplats de flesta användser för sina jetplan. Kanske Löfven kan ge honom en av stolarna? Och Sundström den andra.  

En kille som jag är rätt säker kommer sitta i det där rådet är den här killen:
 

Han heter Anders Ferbe och har Löfvens gamla jobb, som ordförande för fackförbundet IF Metall. Hur skulle regeringen, som ju sedan dag ett satt i system att låta LO får smaka makt-kakan, inte bjuda Anders till kafferepet? Otänkbart. 

Och medan Löfven bränner tid och pengar på onödiga hitte-på-verksamheter fortsätter tjänstesektorn i Sverige att expandera, skapa nya jobb och nya företag. 

Verkligheten anropar Rosenbad.

Hallå?