Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Nationalism – vad är det?


Idag har DN ledarsida en liten blänkare om Spanien och Katalanien. 

Temat är nationalism och rubriken “Nationalismens gränslösa svagheter”. 

Och även om artikeln först handlar om just Spanien dras sedan paralleller till Sverige. 

Det är inget fel att gilla sitt land även om historien avskräcker. Som framtidsidé är dock nationalismen tämligen platt och bemängd med enorma ekonomiska risker

 

Han fortsätter med: 

“Sverigedemokraternas och deras europeiska gelikars nationalism har egna mysterier. Frihandel och globalisering har inneburit väldiga kliv framåt för både rika och fattiga länder. Den världen vill populisterna stoppa genom att stänga in nationerna i sig själva. “

“Men nostalgin om sörgårdsidyllen är oförenlig med dagens välstånd

Och det är här jag vill säga stopp faktiskt. 

Det finns massa ord som i dagens debatt är felanvända, missbrukade och slitna. Nationalist är ett av dem och jag ska förklara varför.

Det är synd att man måste lägga in brasklappar i sina texter men eftersom politisk debatt från vänster handlar om att medvetet missförstå och smutskasta – jag är inte nationalist själv. Jag är liberalkonservativ. Borgerlig. Jag kommer utveckla längre ner. Detta är en text för att försöka dels förklara nationalism men framför allt beskriva varför beskrivningen i artikeln är helt fel. 

I svenska språket finns inget motsvarande för amerikanska “patriot” som man kan använda i dagligt tal. Det är ingen som skulle kalla en amerikan som säger att han är patriot för fascist eller rasist. Och nästan alla amerikaner är patrioter.  Att inte vara det är oamerikanskt. 

I Sverige kallas däremot alla som gillar och vill lyfta fram svensk kultur och historia nationalist. Observera att det framför allt handlar om kultur.

Den svenska flaggan lät vi stillatigande nazister och rasister kidnappa i början av 90-talet, fråga mig inte varför. Det är tragiskt egentligen, att ett litet gäng galningar fick ta den till sin utan protester. Idag är svenska flaggan bara okej som just flagga i en flaggstång eller på en sommarstuga. Eller som vykort till turister. Just för att den blivit en symbol för små arga nassar.

När jag gjorde research för ett poddavsnitt såg jag ett klipp på countryartisten Lee Greenwood som sjöng nationalsången på en baseballarena iklädd den mycket snitsiga outfiten boots, för stora jeans, vit T-shirt och en läderjacka gjord av amerikanska flaggan.

Nu tycker jag att bara själva idén att ha en läderjacka med vilken flagga som helst är ett nästan kriminellt modebrott men tänk er otänkbarheten att till exempel Tomas Ledin skulle ha motsvarande fast i den svenska. 

 

Jag konsterar här bara hur det är. Greenwood skulle kallas nationalist i Sverige. Och de flesta Sverigedemokrater är i grunden kulturella nationalister i den här bemärkelsen. De fokuserar i huvudsak retoriskt och politiskt på just svensk kultur och identitet. 

Men nationalism i artkeln i DN handlar egentligen inte om kulturell nationalism, även kallat etnonationalism. Utan om statsnationalism. Och det är faktiskt något annat

Statsnationalism handlar om systemen i samhället. 

Vi kan börja med frihandel till exempel, som Gunnar Jonsson i artikeln sätter som ett motsatsförhållande till nationalism. Ergo, den som är emot frihandel är nationalist, för att förenkla resonemanget. 

Vilka partier i riksdagen är det som vill gå ur EU, som ju är framför allt ett frihandelsprojekt med fri rörlighet av varor, tjänster, människor och kapital som grundpelare?

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Men Miljöpartiet ville gå ur till rätt nyligen och Socialdemokraterna har till exempel Nej-sidans starkaste kandidat Marita Ulvskog som gruppledare i Europaparlamentet. Hon vill alltså fortfarande gå ur EU. 

EU förhandlar sedan flera år tillbaka med USA om ett nytt frihandelsavtal. Vilka partier är emot? Vänsterpartiet. Och Miljöpartiet

I bemärkelsen nationalist är någon som är emot frihandel är alltså landets samlade vänster de som är nationalister. De som idag utgör delar av regeringen. 

Ihop med SD i riksdagen har dessa statsnationalister majoritet i riksdagen. 

 

LO är officiellt för men flera tongivande stora fackförbund är emot, till exempel de fem förbunden i 6F (Byggnads, Målarna, Elektrikerna, Fastighet och SEKO). Av en slump alla organisatörer av inhemska branscher som alltid ogillat utländsk konkurrens. Det är också de som med all sannolikhet hjälper Skiftet, med att till exempel betala kostnader och på så sätt omärkt finansiera dem. Skiftet bygger hela sin existens utåt sett på att opinionsbilda emot TTIP. 

Det är en statsnationalistisk åsikt att vara emot EU och vara emot TTIP. Man vill hindra frihandelns utvidgade konkurrens från att påverka inhemskt näringsliv. 

Skiftet och 6F har samma skäl att vara emot – att fackens makt minskar. Ju mer stängd ekonomi desto mer makt har facken gentemot företagen. För arbetsrätt är en nationsspecifik sak – denna skiljer sig mellan länder. Det är bara på svensk arbetsmarknad LO har makt. 

Trots detta är Socialdemokraterna alltså för TTIP. Gott så. Vi behöver mer frihandel i världen, inte mindre. Men Socialdemokraterna är några av de främsta statsnationalisterna som finns. 

För hela idén om en välfärdsstat bygger på nationalism. Det är nationalstaten som är grunden och medborgarskapet i landet som ger tillgång till välfärden.

Statsnationalism. 

 

Den stora flyktingvågen har hittills resulterat i att 200 000 människor nu väntar på att få sin asylsökan prövad i Sverige och tiotusentals som kommit hit inte ens hunnit skicka in den. Den har också resulterat i det drastiska  beslutet att ID-kontrollera våra yttre gränser. Nationens gränser. 

Flyktingvågen har också resulterat i en uppretad debatt som delvis delar in svensk politik i icke block-konstanta delar, där Centern och Vänsterpartiet delar samma syn i konflikt med resten av riksdagen.

Här kommer ännu mer statsnationalism in.

För skälet varför framför allt Socialdemokraterna vill minska volymerna är att de vill bevara allt i Sverige precis som det är. De vill inte rucka en enda milimiter på befintliga system. De vill inte avreglera arbetsmarknaden och göra det mer flexibelt och billigare att anställa, de vill inte avreglera bostadsmarknaden och de vill absolut inte ändra välfärdssystemet.  

Hög flyktinginvandring är inte förenligt med en stor generös och generell välfärdsstat. Så är det bara. Det är ingen åsikt utan fakta. 

Då kan man baserat på den fakta sedan bestämma sig om man tycker att staten och samhället ska vara exakt som idag och därmed stänga gränserna. Eller om man tycker att saker borde reformeras. 

Socialdemokraterna och LO tycker de första. De har byggt hela sin politik sedan urminnes tider på just statsnationalism där nationalstaten är grunden. 

Borgerligheten är kluven ideologiskt. För borgerligheten är både liberal och konservativ. Vi har inget renodlat konservativt parti i riksdagen idag utan alla partier innehåller delar av båda, där Centern idag utmärker sig vara mest liberalt. 

Men samtidigt är en grundläggande åsikt i dagens samlade borgerligheten att man vill förändra systemen, med främst fokus på avreglering av bostadsmarknaden och införandet av marknadshyror samt reformera arbetsmarknaden, med att minska fackens makt, längre ingångslöner, lägre skatt på arbete, utökat RUT och ROT och mer flexibilitet genom bland annat reformerad LAS.  

Men alla utom Centern inser att detta inte 1) sker i en handvändning 2) aldrig någonsin kommer genomföras av en Socialdemokratisk regering. Alltså måste vi vänta. 

Att just nu minska volymerna för att hindra total kollaps  där folk bor utomhus, vi bryter mot en massa lagar, släpper iväg barn till personer vi inte hunnit kontrollera, att den totala diskrepansen mellan utbud och efterfrågan på asylboenden skapar en dålig marknad med för höga priser, en polis som tvingas strunta i brottsutredningar på grund av resursbrist etc. 

Vissa liberaler vill hävda att vi först kan släppa in obegränsat med människor och sedan löser sig resten men i praktiken är detta någon typ av ungdomsförbundsidealism som är illa förankrat med verkligheten. 

Så, kontentan är att DN är ute och cyklar. 

“Sverigedemokraternas och deras europeiska gelikars nationalism har egna mysterier. Frihandel och globalisering har inneburit väldiga kliv framåt för både rika och fattiga länder. Den världen vill populisterna stoppa genom att stänga in nationerna i sig själva. “

“Men nostalgin om sörgårdsidyllen är oförenlig med dagens välstånd

För de största bärarna och förespråkarna för just statsnationalism är svenska vänstern. Det är den svenska vänstern som vill stänga in nationerna i sig själva. 

Välfärdsstaten och de befintliga systemen är dörren som stänger nationerna. 

Och även om nostalgin om Bullerbyn där frihandel inte ännu var ett ord som uppfunnits helt korrekt inte går att förena med dagens välstånd kan inte heller dagens generösa välfärdsstat förenas med hög flyktinginvandring. Vi kommer få välja det ena eller det andra. 

Det är alltså där konflikten ligger. Inte mellan sörgårdsidyll och välstånd, den är för länge sedan passerad. Vi har inte haft sörgårdsidyll i meningen icke-globaliserat land sedan 80-talet då vi ännu inte var med i EU. 

“Det är inget fel att gilla sitt land även om historien avskräcker. Som framtidsidé är dock nationalismen tämligen platt och bemängd med enorma ekonomiska risker

Det sista stycket jag tänker kommentera inleds med en typisk DN-mening. Att inleda med något man direkt sedan säger emot. DN tycker aboslut att gilla sitt land är fel, i bemärkelsen etnonationalism. 

Men slutsatsen är också fel.

Eftersom artikelförfattaren blandar ihop en massa saker. Det är definitivt så att ett land som inte vill ha frihandel i den här globaliserade världen kommer lida ekonomiskt. Samma för länder hindrar människor från att lätt kunna flytta för jobb, studier etc. Den typen av öppenhet gentemot omvärlden är nödvändig för ekonomisk framgång såväl för nationel som för världen generellt. Det är just ekonomisk frihet som halverat världens fattigdom.

Däremot är det lika sant att ett land med stor generös välfärdsstat kommer ta stora ekonomiska risker om landet samtidigt har en stor flyktinginvandring utan att ändra i systemen. För välfärdssystem bygger på inbetalad skatt.

Alla som jobbar bidrar. Men om ett land år efter år samtidigt tar emot tiotusentals, idag hundratusentals, som tar decennier på sig innan de får sitt första jobb och vissa aldrig jobbar, kommer pengarna ta slut. Om man inte samtidigt ändrar systemen så att de i betydligt högre grad just bygger på inbetald skatt. Inte skatt på bidrag utan inkomst av tjänst. 

Jag är, som alla som läser min blogg, väldigt fokuserad på att kalla en spade en spade. 

Och reda ut begreppsförvirring. 

I dagens politiska landskap finns bara ett etnonationalistiskt parti och det är Sverigedemokraterna. Det är också etnonationalism man oftast menar när man pratar om nationalism.

Men vad gäller statsnationalism har vi flera partier, där Socialdemokraterna är främsta bärare av denna i kombination med Vänsterpartiet. 

Personligen tycker jag etnonationalism har blivit alldeles för laddat på grund av nassarna på tidigt 90-talet. Jag har inga problem med folk som älskar svensk kultur även om min egen inställning är mycket genomsnittlig. Äta sill, fira midsommar och gilla luciatåg men inte direkt har en folkdräkt hängades i garderoben som jag svidar om till.

Däremot har de fel när de påstår att det är oförenligt med mångkultur. Det går utmärkt att kombinera, om man låter bli kulturrelativism. Med det menar jag dels tramsiga utspel om att fira skolavslutning i kyrkan eller luciatåg kränker invandrare men också att hederförtryck, våld mot kvinnor etc är okej bara för att det sker inom vissa kulturer. 

Vad gäller statsnationalism tycker jag som borgerlig att en välfärdsstat med högre grad av kvalificiering samt mindre generell och mer byggd på försäkringar är bäst. Och att arbetsmarknad och bostadsmarknad måste avregleras. Jag är alltså inte särskilt statsnationalistisk alls. Men inser att dessa reformer måste ske före vi har ännu högre fri rörlighet. 

Jag hoppas därför att nästa borgerliga regering tar tag i detta direkt de blir valda.

Fram till dess kommer vi garanterat få läsa otaligt fler artiklar som skjuter snett i debatten om nationalism. 

 

Kritik är ingen kampanj


Även politiker gör sammanfattningar så här års av det år som gått. 

En av våra mest kritiserade statsråd, Åsa Romson, gör i sin slutsatsen att hon utsätts för en “kampanj”, framför allt i sociala medier. 

Det sa hon i en intervju i tidningen Metro innan jul.

“Jag är medveten om att det finns ett antal som bedrivit ganska hårda kampanjer mot mig”

“Att använda sociala medier enbart för att tala om att särskilt kvinnliga politiker är nollor

Hon vill alltså hävda att hon inte bara är utsatt för en hetskampanj utan också att skälet är  för att hon är kvinna. 

 

Före detta riksdagsledamoten Per Garthon, numera mest känd för att han gång på gång åker fast för rattfylleri men varje gång hävdar att han i pur chock av krocken dragit i sig en hel vinare på 15 minuter sittandes i bilen, skrev innan jul att hon och Wallström var utsatta för “hetskampanj”. För att de är kvinnor. 

 

I en lång okritisk intervju i DN i oktober sa både Romson bror, Lukas Romson och fd språkröret Lotta Hedström att Romson är utsatt för ett drev. Men enligt Hedström handlar det inte bara om att hon är kvinna, utan också för att hon är “farlig”. 

 

Har Åsa Romson blivit utsatt för en hetskampanj, ett drev främst baserat på att hon är kvinna, att hon är “farlig” för att hon är så kompetent?

Det tänkte jag kolla. 

Åsa Romson blev vald till språkrör den 21 maj 2011. 

Gustaf Fridolin valdes av 95 % av ombuden, Romson av endast 68 %. En tredjedel av ombuden hade redan då alltså inte henne som första val.  

Ett år senare ungefär, i juni 2012, meddelade hon att hon var gravid och skulle få barn strax innan jul. Sedan var hon föräldraledig till sommaren 2013, då Fridolin gick på föräldrarledighet för sitt andra barn. Hennes första period som partiledare när man söker i historiken på Google resulterade inte i särskilt mycket media alls. Framför allt ingen kritisk media. 

Jag kan inte hitta en enda kritik mot henne de där första åren.

Att jämföra med exempelvis Annie Lööf, som så fort hon blev vald i oktober 2011. Alltså samma år som Romson.

​Så samtidigt som Lööf i flera år utsattes för kritik seglade Romson obemärkt förbi.

Lööf fick kritik för allt från att hon var ung och erfaren och nog behövde lite bättre rådgivare till att hon inte visste om Kina var demokrati eller diktatur eller om C verkligen ville tillåta månggifte. Det var först 2013 som Lööf vände opinionen och i valrörelsen vände hon siffrorna från 2,7 % under våren 2014 till valresultatet på över 6 %. 

En annan person som direkt fick kritik var Håkan Juholt.

Han valdes också 2011, den 25 mars.

Kritiken startade direkt, med att han babblade om pensioner i sitt installationstal som han inte förankrat och sedan fick backa. Men också mot att hans sambo varit dömd för bedrägeri mot sin tidigare arbetsgivare, han missade 1-maj demonstrationen för att han var sen och tog dubbla ersättningar för boende. 

 

Samtidigt som både Julholt och Lööf alltså gång på gång kritiseras glider Romson obemärkt förbi.

Inte en enda kritisk artikel mot henne finns alltså att hitta under den här perioden, 2011-2013. Hon höll också politiskt mest på med att profilera sig inom just miljö och klimat. Det var Fridolin som körde på om skolan. 

När Romson kom tillbaka från föräldraledigheten och det är ett år innan valet började det hända saker. Hon började ta mer plats medialt och i januari 2014 drämde hon till med att kalla Reinfeldt en åsna i riksdagen. 

Sedan börjar denna långa lista på dylika exempel på Åsa Romsons  många tabbar. Slutsatsen är att ju mer aktiv Romson blivit och ju mer utspel hon gjort, desto fler skandaler.

Jag har roat mig med att sammanställa allt jag kommer ihåg och har hittat i en tidslinje. 

 

En diger lista kan man säga.  

Allt från att hon ville förbjuda anonyma bloggar, anklagar forskare för att jobba på uppdrag av Alliansen och det nu berömda citatet om Medelhavet som nutidens Auschwitz till att allt är de vita männens fel, giftfärgsskandalen och tweeten om Paris-dåden. 

Den sista är också enda gången statsministern sagt ifrån.

 

Håkan Juholt var också partiledare. Jämför hans lista med Romsons. Det tog Socialdemokraterna ett år bara innan de tvingade bort honom. 

Åsa Romson sitter kvar. 

Trots att MP-väljarna idag har högre förtroende för Jonas Sjöstedt än för henne.

 

Så nej, Åsa Romson. 

Du är inte alls utsatt för någon typ av kampanj.

I själva verket kritiserades du inte över huvud taget dina första tre år som partiledare. Och det handlar definitivit inte om att du är kvinna. 

Utan den rättfärdiga kritik Romson fått sedan januari 2014 men framför allt sedan den 6 oktober då hon tillträdde som statsråd, är just kritik. Rättvis kritik. Det är egentligen ett under att Romson fortfarande sitter kvar faktiskt, givet hur stor högen med inkompetensbevis är.

För all kritik bygger på något Romson sagt eller gjort. 

Att kvinnor i ledande positioner skyller kritik på att de är kvinna är ett av de mest effektiva sätten för att skjuta hela den feministiska idéen i sank. 

Kön är inte relevant och att gräva en liten könsbivack och gömma sig i när stormen kommer är fegt, fel och kontraproduktivt. 

Ta ansvar. 

Eller mitt favorituttryck:

If you can’t stand the heat, get out of the kitchen. 

 

Fack-granskaren


Jag tänkte inleda denna bloggpost med att citera min antagonist Anders Lindberg: man ska inte tro allt man läser i tidningen. 

Idag publicerade nämligen Aftonbladet Debatt en artikel som signerades av två synes helt vanliga tjejer – en butiksanställd och en städare. 

De ville uttrycka sitt missnöje med idén att Sverige behöver lägre lägstalöner, något som bland annat OECD konstaterat.

Vi har helt enkelt alldeles för höga hinder IN till arbetsmarknaden. Från arbetslöshet och/eller studier och till jobb. 

Anledningen till att jag har versaler på ordet IN är för att artikelförfattarna inte riktigt hängt med i skillnaden mellan sänka lägstalöner och sänka löner generellt. De tror att alla vi som påtalar ingångslönerna som ett problem vill knacka på ders dörr, riva lite i deras löneavi och eventuellt toppa med ett rått skratt innan vi går igen. 

Men My och Erika kan vara helt lugna – debatten handlar alltså inte om deras löner. Utan om lägstalönerna. De som människor som inte inte har ett jobb alltså får. 

Vi tar det igen: sänkta ingångslöner är alltså sänkta ingångslöner.
 

De man får som ingång, första jobbet. Sänkta LÖNER är något annat. Det är något företag och fack kan komma överens om för att till exempel rädda ett företag undan konkurs. En tillfällig lösning. Ingågna avtal gäller. 

Artikeln är alltså skriven av My Sternberg och Erika Haraldsson, som presenteras som helt vanliga butiksbiträde respektive städare i faktarutan till artikeln. 

 

Är då dessa kvinnor bara helt vanliga arbetare som knutit näven i fickan och så här i juletid kände att nu kör vi en debattartikel?

Givetvis inte. 

De har båda digra CV:n från……arbetarrörelsen. Men detta är inget Aftonbladet tycker att du som läsare ska känna till. Tur nog finns Google. Eftersom allt som står i tidningen alltså inte är sant. 

Vi kan börja med My Sternberg.

Hon är 24 år och pluggar, alltså jobbar hon bara extra i butik. Och hon är aktiv i LO-facket Handels. 
 

Under valrörelsen jobbade hon åt Handelsanställdas förbund som telemarketer. På en dag hade Stockholm där Sternberg jobbade ringt 3 500 peronser och fick tårta, vilket tidningen Handelsnytt rapporterade om.

 

Sternberg har även haft sommarjobb på LO centralt. I somras var hon anställd av LO Stockholm att under 5 veckor åka runt och informera sommarjobbare om facket. 

Som ni kan se i listan nedan gjorde även den andra artikelförfattaren  Erika Haraldsson detta i somras. Jag antar att hon kanske tog tjänstledigt då?

 

Räcker detta?

Nix, Sternberg var även en av de utvalda att 2015 gå Arenas försök till Stureakademin – Arenaakademin. I presentationen kan man läsa att My alltså läser till akademikeryrket personalvetare och även är en del av Ung Vänsterns fackliga utskott. 

 

Stenberg skriver också på Politism, och specifikt den delen som är tydliga PR-texter köpta av LO. För det sponsrade innehållet som ni ser nedan är köpt av just LO. Och hennes texter handlar om…..minimilöner. Det är alltså hennes uppdrag på Politism. Att skriva just sådana texter som hon nu fått publicerad på Aftonbladet Debatt, men då som “vanliga arbetare”.
 

Erika Haraldsson skriver också på Politism och som av en slump även hon på den sida som LO betalar för att PR-artiklar ska upprepa mantrat att sänkta ingångslöner är 1) dåligt 2) sprida myten om att det är samma sak som sänkta LÖNER. 

 

Men Haraldsson har fler strängar på sin lyra. 

Den 14 augusti 2011 fanns hon till exempel med i en artikel i tidningen Fastighetsfolk där hon pratar om ett annat extrajobb – som försäkringsinformatör för Folksam försäkringar på uppdrag av just Handels. 

 

I november i år var hon Fastighets representant på LO:s Ungdomsforum.  Och som jag sa skrev längre upp jobbade hon alltså åt LO Stockholm under sommaren 2014, det vill säga valrörelsen. 

 

Nu när vi konstaterat att My och Erika inte alls är vanliga arbetare utan en del av LO och deras debattartikel alltså ska betraktas som lika sponsrad av LO som de “artiklar” de publicerar på Politism är kan få bena lite mer i innehållet. 

Till exempel det här påståendet: att de efter hyra och busskort är betald har 2 000 kronor kvar. 

 

Om vi då kollar på vad just städare och butiksanställda tjänar i Sverige kan man hitta den statistiken på bland annat Medlingsinstitutets hemsida. 

Jag vet inte exakt vilket avtal de omfattas om men eftersom vi vet att de är 24 respektive 25 år (se faktarutorna ovan) vet vi att Haraldsson som jobbar inom Fastighets åtminstone inte tjänar lägre än 21 090 kronor per månad. 

Och Sternberg förmodligen tjänar 21 949 kronor per månad. Avtalen nedan är 2014 års nivåer dessutom. 

 

Efter skatt har alltså My Sternberg på en heltidslön ungeför 15 500 kronor. Erika Haraldsson ca 14 700 kronor. 

Om de efter busskort och hyra har 2 000 kronor kvar har de alltså hyror på cirka 12 000 kronor var, givet att ett busskort kostar ca 1000 kronor per månad. 

Var utanför Uppsala kostar hyran 12 000 kronor för en etta? Eller hyr hon ett stort hus själv? Det finns alltså anledning att kraftigt ifrågasätta uppgiften att de båda har 2 000 kronor kvar när hyra och busskort är betalda. 

Om det inte är så att dessa kvinnor inte jobbar heltid. Vilket inte nämns någonstans i artikeln. Vi vet däremot att My Sternberg knappast jobbar heltid då hon ju pluggar heltid till HR-specialist på Universitetet och med all sannolikhet åtminstone delvis försörjer sig via studiemedel. 

Men 21 000 kronor per månad är alltså någon typ av lågvattenmärke när det kommer till inkomst, om man ska tro artikelförfattaren. 

Återigen handlar sänkta ingångslöner inte om att sänka just deras löner. Utan ingångslönerna. 

Jag undrar stilla vad en förskollärare med 4 års utbildning tycker om den inställningen? Att en outbildad städare respektive butiksbiträde redan vid 24-25 års åldern tjänar 21 000 – 22 000 när de efter 10 års erfarenhet och hundratusentals kronor i studielån tjänar 24 000 kr?

Och dessutom har mage att klaga. 

 

Eller en polis, som har en svår uttagning och sedan 2 års studier först, tycker om detta när de efter nästan 10 års tjänst tjänar 3 000 kronor mer än tjej som viker och säljer kläder gör? Poliser som jobbar nätter, julaftnar och midsommar, som har jour och tar hand om skärvorna av livets baksida på heltid. 

 

Slutligen klämmer artikelförfattarna till med orättvisan i att vissa av de som tycker ingångslönerna är för höga tjänar “för mycket” själva. Exempelvis Carola Lemne, VD för Svenskt Näringsliv. 

 

Att Jan Helin, som ytterst är deras egen chef någonstans eftersom han är chefredaktör för Aftonbladet som äger Politism till 50 % där de skriver, tjänar betydligt mer verkar i sammanhanget irrelevant. För Jan Helin tjänar alltså 625 000 kronor per månad.

 

Kontentan av allt detta är följande: det är avtalsrörelse nu. Det innebär att LO och arbetsgivarna, som representeras av Svenskt Näringsliv, ska komma överens om nya löneavtal som ska gälla framöver. Vissa 1 år, men de flesta flera år. 

Som denna artikelgenomgång redan visat är alltså LO redan väldigt aktiva i sin opinionsbildning inför avtalsrörelsen.

Så ser ni en nyhet eller debattinlägg eller något annat av någon “okänd person”, kan ni vara rätt säkra på att bakom allt står någon fackligt aktiv som på  indirekt eller direkt uppdrag av LO placerat inlägget där. 

Tro inte på allt ni läser i tidningen. 

 

Årskrönika 2015


Det är på den här tiden av året man brukar sammanfatta vad som hänt. 

För mig har det varit mitt mest framgångsrika år någonsin. 

2015 var året då jag slog igenom och mitt företag slog alla rekord. Till mångas förtret. 

Och jag har massa roliga saker planerade för 2016, inte minst digitalt. För just sociala medier har kommit att bli min specialistkompetens. 

Vad har då hänt? 

Vi kan ju börja från början.

Jag startade min opinionsbildningskarriär den 1 februari 2014. Då hade jag ett Twitterkonto på 758 följare. 

Jag hade rätt nyligen sagt upp min kolumn på Aftonbladet Debatt, som jag haft 18 månader. För den blev jag faktiskt upptäckt på Facebook, roligt nog. Sant. Jag blev kontaktad av Irene Beertema Strömmer, då redaktör på Aftonbladet Debatt efter att hon läst mina statusuppdateringar. 

Här är min gamla byline därifrån.

Jag skrev mellan december 2012 och sommaren 2013. Jag sa själv upp kolumnen för att jag började ett nytt jobb i augusti. Företaget tillät inga sådana egna kanaler. 

 

Så den 1 februari 2014 satt jag alltså med en nystartad Public Affairs-firma och ett twitterkonto.

Där är nollpunkten. Ingen krönika,  ingen blogg, inget annat än ett Twitterkonto. 

När jag nu ser tillbaka på vad som hänt senaste året blir jag rätt förundrad. 

Idag har jag över 14 100 följare på Twitter.

Utan att företräda ett parti, en organisation, ett företag. Eller ha gjort det. Utan att vara kändis. 

 

Idag får jag sällan färre än 50 RT (retweets) på mina tweets. Jag får ofta över 100 RT. 

Flest RT hittills fick jag i juli.  651 RT. Det ironiska i detta är att Timbuktu har över 220 000 följare men fick bara 25 RT på sitt svar till mig. 

För övrigt genererade det blogginlägget om Timbuktu 4 artiklar och ett Studio Ett. 

 

Nyss dök den här upp i högermarginalen på mitt Twitterkonto.

139 000 impresssions på 24 timmar bara.

Var det något särskilt som hände? Nej. Detta är ett vanligt dygn bara. 

 

Min största kanal är dock min blogg. Den startade jag den 11 september 2014, i valveckan. Jag behövde någonstans att lägga upp saker som inte passade för artiklar och ha en kanal jag kontrollerade själv. 

Det tog bara några månader innan trafiken på bloggen kom upp i 50 000 unika besökare, vilket den gjorde i december då jag skrev om Mehmet Kaplan. 

I år har jag hittills haft en helt otrolig utveckling. 

Nästan 2,2 miljoner sidvisningar och 878 000 unika besök sedan 1 januari. 

 

Jag driver den helt själv. Och uppdaterar den i snitt 3-4 gånger per vecka. Fler än 16 inlägg per månad är sällsynt. 

Ändå är mitt genomsnitt på unika besök på bloggen i dagsläget 100-120 000. Varje månad.

Utan en enda annons. 

Jag har fler besökare varje månad än tidningen Entreprenör och tidningen Arbetet tillsammans har. De har varsin redaktion med journalister och en betydligt större budget än jag. 

Jag tog dessa exempel eftersom Arbetet är fd LO-tidningen är och deras officiella tidning, och den tidning som är motsvarande Arbetet. Eftersom jag skriver mycket om just LO. 

Mellan mars och juli var mitt snitt 80 0000- 100 0000 unika besökare per månad. Efter bara ett halvår som bloggare 

Sedan juli, då jag under en enda dag fick 54 000 unika besök på bloggen, höjdes mitt genomsnitt till mitt nuvarande på 100 000 – 120 000.
 

Flest besökare hittills hade jag i mars 2015, då 161 492 unika besök registrerades. 

Jag driver idag en av landets största politiska bloggar. 

 

I oktober kom jag nästan upp i det antalet, med 154 960 unika besökare. 

 

För att sätta dessa siffror i perspektiv har jag gått till KIA-index som är en officiell mättjänst för just webbsidors trafik.

I snitt har jag alltså 25 000 – 30 000 unika besök per vecka. 

Det betyder att jag har lika många eller fler besökare än dessa sajter.

Notera Dagens Arbete längst ner. 

En vanlig månad har min blogg fler besökare än de. 

Alla dessa sajter drivs av en redaktion och uppdateras hela tiden. Jag är ensam. 

 

Detta är mitt genomsnitt. 

Om vi då tar vecka 31, som är veckan då jag publicerade mitt inlägg om Timbuktu. Min bästa vecka 2015 sett till trafik. 

Totalt vecka 31 hade jag 91 322 unika besökare och 129 000 sidvisningar. 

 

Min bästa vecka 2015 slog jag dessa sajter (Monster är med som referens uppåt): 

 

Utan redaktion och utan ens en ordentlig sajt. Min sajt ligger via Hemsida24, som kostar
1 500 kronor per år. Mina utvecklingskostnader hittills uppgår till noll kronor. 

Det där Twitterkontot i februari 2014 ledde mig  till bland annat detta – en intervju i Simon Svenssons podcast “Veckans viktigaste intervju” i oktober 2014.

Anledningen till att jag tar upp detta är att detta ledde till att jag själv började podda. 

 

I december 2015 spelade jag in det första avsnittet av podcasten Borgarbrackor, som jag de första 10 avsnitten gjorde med Jenny Sonesson. 

Jag fick ett startbidrag på 60 000 av Stiftelsen Fritt Näringsliv. De första avsnitten klippte andra, sedan lärde jag mig klippa själv. I augusti skaffade jag egna mikrofoner och spelar numera in på kontoret. 
 

Nu kör jag själv och bjuder in olika smarta och roliga borgerliga personer att podda två avsnitt med mig. Jag har ännu inte verkligen marknadsfört podden, vilket är mitt dåliga samvete.

Men jag har trots detta än nästan 60 000 nerladdningar för året. 

 

I november 2014 fick jag uppdraget som Slöseriombudsman på uppdrag av Skattebetalarna, ett uppdrag som jag haft hela 2015.

Det sa jag själv upp i slutet av oktober för att jag tycker att man inte ska sitta längre. Jag tycker också att någon annan kan få möjligheten samt på grund av tidsbrist faktiskt. 

Under min SlösO-tid ökade jag antalet följare i Facebookgruppen med över 15 000 personer.

Netto, det vill säga trots att vissa vänsterpersoner blev sura över att jag tog över. 

Jag har själv grävt upp slöserier, bland annat kranbilsbaletten i Nacka och det institutionaliserade slöseriet i fd Ungdomsstyrelsen. Mitt arbetssätt kommer Skattebetalarna i fortsättningen använda sig av när det gäller 2016 års Slöseriombudsman. 

 

I maj blev jag av den politiska redaktören PM Nilsson tillfrågad om jag ville skriva ledare för Dagens Industri under hela juni och Almedalsveckan, vilket jag gjorde. 

Mina krönikor delades flitigt och kom flera gånger upp på Di.se:s Tio-i-topp lista. 

Jag är inte journalistutbildad och har inte ens gått en skrivarkurs. Eller någon ledarskribentskola. Jag har faktiskt aldrig ens satt min fot på en redaktion före ledarvikariatet på Di. 

Min första artikel skrev jag som kolumnist i Aftonbladet. Min första ledartext i Dagens Industri. 

 

I september jag omslag på tidningen Arena, med ett tre uppslag långt porträtt i tidningen. 

 

I oktober tog jag tag i Facebook och skaffade mig äntligen en officiell sida.

På två månader bara har den genererat 1 658 medlemmar/gillningar.  

 

I höstas testade jag att göra film för första gången. Spontant. Jag spelade in den på mitt hemmakontor med bokstavligen talat bara A4-papper, sax, häftapparat, en svart tuschpenna, en skrivare och en Iphone. 

Filmen var till LO och genererade över 22 000 visningar. Som allt jag gör utan en enda krona i annonsbudget. Bara organiskt. Och med noll kronor i inspeldningsbudget. 

 

Under 2015 har jag varit fast kolumnist på Dagens Samhälle varannan vecka.

Jag har ofta legat på Mest Lästa-listan och min krönika om avsaknaden av rika i Sverige nådde upp till 9 300 delningar/gillningar på Facebook, vilket jag utan att ha tillgång till deras interna statistik är tämligen säker på var den mest delade krönikan av alla krönikörer under 2015. 

En sådan hög siffra är över huvudtaget mycket bra för vilken tidning som helst. Nyligen jublade Fredrik Virtanen över 15 000, och hans skriver för landets största tidning. Inte den bästa, men den största. 

 

Jag har även skrivit kolumner åt Borås Tidnings ledarsida som fast kolumnist till augusti samt varit gästkrönikör i Smålandsposten under hösten. 

Jag har också skrivit krönikor åt sajten Driva Eget. 

Hur är det då med mitt företag?

Som ni vet har jag ofta ett ekonomiskt perspektiv när jag skriver och jag har läst åskilliga årsredovisningar under året. 

Därför var det rätt kul att Dagens Opinion tyckte mitt bokslut var så intressant att de skrev en artikel om det i augusti. 

 

Mina första 11 månader som egentföretagare inom opinionsbildning omsatte jag alltså
927 000 kronor. På en person, i en nystartad verksamhet.

Jag började med ett Twitterkonto på 758 följare. Det var grunden till allt det jag uppnått hittills. 

Mitt bokslut kommer inte förrän i sommar.

Men jag kan redan nu avslöja att min omsättning kommer att komma upp till cirka
1,6 miljoner i år.  Fortfarande på en enda person. 

En ökning med över 70 %. 

När Politism alltså kostar 850 000 kronor per månad i ren fölust ökar deras värsta konkurrent sin omsättning med 70 % och kommer göra en bra vinst i år. Jag kommer också kunna ta min första utdelning. 

De har en hel redaktion och marknadsförs på landets största tidning.

Jag ligger på egen domän utan en enda annons någonstans eller utan att ligga på någon tidning. 

All trafik jag får har jag fått organiskt,  inga är köpta via traditionell marknadsföring och PR. 

Mina enda marknadsföringskanaler har varit mitt privata Facebook-konto, gruppen Alliansens Vänner på Facebook och mitt Twitterkonto. 
 

Vad ska jag då göra 2016?

Jag har massor inplanerat. 

En av de största sakerna är att jag ska skriva en bok. Jag har redan ett förlag. 

Mer information om det projektet kommer efter helgerna.

Jag kommer fortsätta att utveckla min konsultverksamhet och skaffa ännu fler kunder. 

Jag ska fortsätta samarbeta med geniala satirtecknarna bakom I fablernas land, som bland annat gjort den här bilden. 

 

Och framför allt kommer jag 2016 att uppgradera mina digitala kanaler, snygga till dem och satsa på att få ännu fler följare. 

Just detta har varit nedprioriterat men nu har jag nya samarbetspartners och har en digital plan för att öka min spridning ännu mer. Bloggen kommer få nytt utseende, jag kommer fortsätta med podcasten Borgarbrackor och fortsätta vara nyfiken på nya kanaler. 

Jag ska bli ännu bättre på sociala medier helt enkelt. Och fortsätta att påverka samhället, media och politiker. Driva opinion. 

Jag kommer garanterat att dyka upp i fler tidningar, vilka är dock inte klart ännu. 

2015 har varit ett helt magiskt år. 

Så min enda slutsats av det är: 

Allt kan hända 2016! 🙂

Stort tack alla ni som varit med på min resa hittills, stöttat mig, delat mina inlägg och artiklar, skrivit fina kommentarer på bloggen och skickat fantastiska mail. 

Nu fortsätter vi resan. 

Som en stridsbåt 90 på Dumhetens hav åker jag vidare mot nya avslöjanden av hyckleri, slöseri och andra dumheter. 

 

6 F – gubbväldet


Bilden är gjord av satirtecknarna “I fablernas land”

 

Avtalsrörelsen är igång. 

Ofta brukar LO centralt har samordning, där “märket”, det vill säga taket, sätts av bland annat IF Metall. 

Men samordningen havererade i år. Så förbunden kör nu solo. Alla utom 6 F. Det betyder “6 fackförbund i samverkan“. Man tror kanske att detta betyder att det är just sex fackförbund men för att skoja till det är det bara fem. 

SEKO, Målarna, Elektrikerna, Byggnads och Fastighetsanställdas förbund. 6 F är ett aktiebolag som dessa bildat och flyttat över alla administration till. Men även sin opinionsbildning. De finansierar bland annat Katalys, som Daniel Suhonen driver med en kompis. 

Kraven inför årets avtalsrörelse är följande:

– minst 800 kronor i högre lön för alla, med lägst nivå 3,2 % av lönen
– löneökningar som ökar rättvisan och jämställdheten på svensk arbetsmarknad
– satsningar på de lägst avlönade
– satsning på att minska löneklyftorna mellan kvinnor och män
– ökat skydd för arbetstagarnas integritet
– begränsa visstidsanställningar och de osäkra anställningsformerna 
 

Noterade ni fokuset på jämställdhet?

Det låter ju kanon. Att de vill satsa på detta. Modernt. Solidariskt. Och extra intressant eftersom förbunden i 6 F är att de i huvudsak består av män. 

Nu brukar inte jag fokusera på kön som bekant men mot bakgrund att både LO centralt och bland annat Byggnads gjort ett stort nummer av detta i år, i kombination med den berömda solidariteten, är det intressant.

 

Nu tycker jag inte att fokus på kvinnors löner och arbetssituation är fel. Alls. Men när man slår sig för bröstet i stora kampanjer bara för att få bra press kan man ha synpunkter. 

För solidariteten är som bortblåst när det kommer till kritan – lönenivåer. 

Anledningen till att samordningen sprack var bland annat att Kommunal, som organiserar flest kvinnor, vägrade låta industrin gå före denna gång.

I själva fackförbunden i 6 F dominerar en person tydligt – den medelålders gubben. 

Nedan kan ni se hur förbundens möten brukar se ut. 

Bilderna är tagna med min kamera och jag har därmed upphovsrätt på dem enligt lagen om upphovsrätt. Varför gjorde jag så? För att jag fick ett surt mail. But you can’t play a player.

Och så här här ser det ut vad gäller “walk the talk” i fackförbundens egna kvinnofokus. 

 

Det här med “löneökningar som ökar rättvisan och jämställdheten på svensk arbetsmarknad” och “satsning på att minska löneklyftorna mellan kvinnor och män”, vad innebär det egentligen?

De ville ju inte låta Kommunals medlemmar få sätta märket i år och de har själva inga kvinnor på förtroendeposter i fackförbunden, som vi kan se på bilderna. 

Jag tror vi ska läsa 6 F:s krav på jämställdet som lajv faktiskt. De lajvar fokus på jämställdhet och hoppas att ingen märker att alla har mustasch. 

En annan sak som är tydligt i kraven från 6 F är att de vill höja miniminivåerna.

Vi har idag en av världens mest sammanpressade lönestrukturer och får gång och gång kritik från OECD att vi har för höga trösklar in på arbetsmarknaden. Vi har nu 200 000 personer, en stor majoritet utan utbildning, som väntar på att få asyl och börja jobba. I detta  läge väljer LO att fokusera på att höja redan skyhöga ingångslöner. 

De mansdominerade ingångslönerna alltså. Man har alltså varken solidaritet med kvinnor eller de som står utan jobb utan vill istället göra det det ännu svårare att få jobb. 

När det handlar om pengar är man sig själv närmast, som bekant. 

Det är helt okej i min bok att ensidigt fokusera på sina egna medlemmar men då ska man också behandlas som det smala särintresse man är och inte särbehandlas av makten som några som bryr sig om något annat. Till exempel vad som är bäst för kvinnor. Eller vad som är bäst för samhället. 

Så här ser fackförbunden i 6 F:s minimilöner ut. Det som de nu vill höja. På Medlingsinstitutets hemsida kan man hitta hela tabellen. 

Som 20-åring utan erfarenhet eller utbildning får du 21 015 kr i fastighetsbranschen, som nyutbildad elektriker 16 781 kronor, SEKO erbjuder 19 274 kronor och Byggnads 25 976 kronor. 

 

Nedan ser ni Kommunals minimilöner. Jämfört med Byggnads kan man säga att det är en bit upp. 

 

Frihet, “jämlikhet” men framför allt BRODERSKAP

Solidaritet FTW!*

* For the win

Anständig lön?


När LO ska försvara varför deras “omsorg” om arbetande invandrare är lika med utvisning brukar de prata om “anständig lön”. 

Man måste kunna leva på sin lön

Och det tycker ju alla. En så kallad öppen dörr. 

Men vad är då en anständig lön, i LO:s värld?

Nu vet vi redan sedan förra inlägget att deras definition är något snävare än resten av samhällets – 180 kronor för lite per månad är anständighetens gräns. I alla fall om du sitter proppmätt i LO-borgen och delar ut utvisningsrekommendationer på löpande band eller har som jobb att i neonfärgad reflexväst stå i vägen för kunder utanför små bagerier i Linköping. 

Här är ett exempel på vad LO tycker är oanständiga löner.

​32 000 kronor per månad. För det tackade de nej till utan krävde 34 000 kronor. För byggnadsarbetare.  

 

34 000 kronor är alltså 10 000 kronor MER i månaden än en lärare eller polis tjänar efter 10 år i yrket. 

LO använder ofta argumentet att lägre löner än minimilönerna på 16 000 – 25 000 kronor är lika med slavlöner. Det “måste löna sig att gå till jobbet”. Vilket det med LO:s retorik inte gör om man tjänar mindre än ca 22 000 efter skatt, vilket är lönen Byggnads nekade i konflikten ovan. 

 

Tjänar du 19 500 och inte 19 680 kronor per månad lönar det sig alltså inte att kliva upp varje morgon, vilket iraniern som nu utvisas gjorde. 

Betänk då att mitt förra inlägg samt artikeln Tobias Gerdås från LO skrev handlar om minimilöner. Medan bedömningen facken gör på uppdrag av Migrationsverket handlar om vilken lön just den individen “har rätt till” OM de hade haft kollektivavtal. 

I artikeln kallar LO centralt att sänka ingångslöner är “moraliskt förkastligt” och kallar åsikten att de är för höga för något från “dinosauriernas tid”. 

 

Sen kommer det. Påståendet att lönerna är för låga idag. 

Återigen, det handlar om minimilönerna. 

Och som exempel tar han alltså givetvis det lägsta han kan hitta i den långa listan av ingångslöner, 15 336 kronor, där de flesta ligger på minst 18 000 per månad för en 18-åring utan erfarenhet. 

Exemplet han tar ger 10 735 kronor efter skatt varje månad.

Skulle han istället tagit Byggnads lägstalön för yrkesutbildade på Medlingsinstitutets hemsida, vilket är 25 976 kronor per månad är summan efter skatt 18 183 kronor. 

 

Men vad kan man då leva på i Sverige?

Eftersom nu allt lägre än mellan 10 735 kronor och 18 183 kronor är oanständigt och omoraliskt. 

Tja, vi kan väl börja kolla vad de 420 000 personer som har lägst inkomst har. Då tänker ni försörjningsstöd. Och så skulle det kunna vara men högskolestudenter ligger på en lägre nivå.

 

Om du inte jobbat tidigare, är under 25 år och inte har några barn får du max 9 904 kronor per månad i studiemedel.

Inkomsten är skattefri eftersom den utgörs av lån samt bidrag. Skattefriheten gör också att studenter har NOLL kronor i SGI (sjukpenningsgrundande inkomst), vilket både föräldrapenning och sjukpenning bygger på. De får alltså lägsta nivån här vid sådana behov. De har heller ingen a-kassa eftersom det också bygger på inkomst av tjänst och den skatt man då betalar på detta. Fråga de som nolltaxerar av andra anledningar hur mycket sjukpenning de fick när de blev sjuka. Noll kronor förmodligen. 

Och blir du sjuk som student kan du dessutom rätt snabbt bli av med CSN en termin. För tar du inte dina poäng dras hela din försörjning in tills du tagit dem. Sjuk är alltså inte ett alternativ för just studenter till skillnad från resten i samhället.  

 

Men, du får bara studiemedel 40 veckor om året. De övriga 12 veckorna, det vill säga sommarmånaderna, förväntas du som student leva på sparade pengar eller luft, om du inte hittat ett sommarjobb. 

Alltså är den egentliga månadsinkomsten som student, det förväntas att leva på
7 618 kronor. 

420 000 personer varje år lever alltså på 7 618 kronor per månad i flera år. 

Blir de sjuka eller får barn får de den abosluta miniminivån i sjukpenning för att de har noll i SGI. Om de ens får sjukpenning. 

Inte ens om du räknar med det tillägg du kan få om du jobbat innan når studenterna upp till “anständighetens gräns” på 10 735 kronor. 

 

För då hamnar du på en månadsinkomst utslaget på 52 veckor och inte de 40 veckor du har inkomst, på 10 328 kronor. 

Men denna inkomst får du bara om du är minst 25 år och har tjänat minst 15 389 kronor per månad under det året innan du börjar plugga. Du måste ha haft inkomst ett helt år. Har du alltså tjänat mindre, jobbat under mindre tid eller är under 25 år får du inte en krona i extra lån. 

En student har exakt samma utgifter som alla andra.

De måste betala hyra, el, telefon, TV-avgift och mat. Dessutom ska de betala dyr kurslitteratur. Blir det något kvar kan de ha råd att dricka öl från Systemet och köpa en tröja från HM. Gå på krogen, resa, köpa dyra sneakers och annat facket mer än gärna använder som bevis på fattigdom om man inte har råd med, kan studenter se sig blåa efter. 

Ändå studerar alltså 420 000 personer varje år. Ingen svälter ihjäl. Ingen bor utomhus. Ingen lever ett slavliv. Genom alla tider har studenter fixat att leva på mindre än försörjningsstödet är. För det är högre eftersom socialen förutom ger dig en summa per månad även betalar din hyra.

Är inte detta märkligt?

Att om en 19-årig snickare tjänar mindre än 18 000 i månaden är det omoraliskt men en student lever 3-4 år på 7 618 kronor utan att LO en enda gång kallar detta slavlön?

Och om en företagssam iranier som bott här i 5 år tjänar 19 500 per månad istället för 19 680 kronor utvisas han “av omsorg” med honom själv. 

Ska vi prata om åsikter från dinosaurietiden är det LO som står för dem.