Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Den svenska modellen


Det är mycket prat om “den svenska modellen” och anklagelserna haglar om attacker på densamma. 

Men vad är den svenska modellen?

Och är den verkligen attackerad?

Jag reder ut begreppen genom en liten film. 

Se den och sprid den sedan.

Hjälp till att höja kunskapsnivån om den svenska modellen. 

Här är länken till filmen för delning:   //youtu.be/kCcwh06NHS0

 

LO-maktelitens verkliga inkomst


Förra veckan släppte LO, som vanligt vid denna tidpunkt på året, sin rapport om löner. Specifikt VD-löner, som de kallar “makteliten“. 

Jag skrev en artikel om det på SVT Opinion samma dag den kom ut. 

Varje år är det samma sak: de tar de 50 bäst betalda VD:arna i landet, tar både deras kapitalinkomst och lön, och jämför sedan med snittet för en arbetare. Utan kapitalinkomster, för att tjäna pengar på börsen, sälja bostäder etc kan även folk som inte är VD göra. 

Vi har 1 080 000 st företag i Sverige.

99 % av dessa har färre än 250 anställda och dessa företag har alltså ingen av de 50 bäst betalda cheferna i sina företag. Snittet för en VD i Sverige är, inklusive topparna, 80 990 kronor.

En tiondel av dem tjänar bara 34 000 kronor per månad (2013), medianen är drygt 40 000 kronor. 

Men dessa siffror, verklighetens siffror, är inte roliga att prata om. För då framstår LO:s egna chefslöner som ännu mer orimliga. Och företagaren framstår som de är och inte som Joakim von Anka som simmar i en pool med pengar. 

De som tillhör landets allra bäst betalda är utan tvekan LO:s egna chefer. Men i sin egen rapport valde de att inte ta med alla, trots att de bara är 14 stycken. 

 

De förklarar inte varför. Förmodligen för att det finns flera utanför listan som drar upp snittet. 

 

När man läser om fackordförandernas löner brukar det ofta vara just den lön som de får från förbundet. Men i arbetarrörelsen har man sedan lång tid tillbaka en tradition att, eftersom löner är offentliga och dessutom känsliga saker, då deras egna medlemmar inte alls tjänar de enorma summorna, så ger man en lägre lön än man vill och plussar sedan på genom lukrativa styrelseuppdrag. 

Jag har därför ägnat mig åt att ta reda på faktisk lön, genom att ringa Skatteverket. 

Lönenivåerna har jag hittat i den här artikeln i Svenska Dagbladet från februari 2015, där förbunden själva rapporterade in. 

 

Så här ser listan ut på LO:s fackordförandens löner.

Jag har inte fått tag i allas lönenivåer, och fackförbunden som saknas på första listan har kongressbeslut att räkna av styrelsearvoden så där finns ingen skillnad mellan lön och total inkomst. Uppgifterna gäller inkomståret 2014.
 

Som ni kan se skiljer det sig mellan lön och faktisk inkomst.

Allra störst skillnad är det för SEKO:s ordförande, som drar in hela 437 000 kronor extra per år. Alltså en hel, bra inkomst till. Elektrikerna är tvåa och erbjuder 225 000 kronor extra per år i styrelsearvoden etc. Byggnads har extrainkomster på 181 000 kr, Kommunal 180 000 kr, Musikerförbundet på 156 000 kr, Handels 152 000 kr. 

Detta innebär att de får lite andra löner. För man måste ju räkna in alla inkomster.
 

Källa: Skatteverket

Men jag är en nyfiken person.

Så jag ville veta vad nyckelpersoner i hela Arbetarrörelsen tjänar.

För det är så deras makt är uppbyggd – ett mycket tätt nätverk av olika organisationer på samma träd. Här har du förutom SAP och LO samt alla deras förbund även Hyresgästföreningen, ABF, Folkets Hus och parker, Politism, Aftonbladet Ledare, Skiftet, Alliansfritt etc. 

IF Metall har ett investmentbolag sedan måste år, vid namn Metallica. Som består av två olika bolag. 

Ordförande heter Per-Olov Andersson och hans inkomst 2014 var 1 204 100 kr, motsvarande 100 300 kronor per månad

Carin Jämtin, partisekreterare i SAP, tjänade 1 410 100 kronor, eller 117 508 kronor per månad. 

Partikassören i SAP heter Roger Berzell och är en av deras okända makthavare. Han sitter i väldigt många av deras styrelser och tjänar 732 700 kronor, ca 61 000 kronor per månad.

 

Tobias Baudin är förste vice ordförande i LO och tjänar 1 023 800 kronor per år, eller
85 316 kronor. Han tjänar alltså mer än de flesta fackordförandena. Bara Handels, Kommunal och SEKO:s ordförande tjänar mer, och hans egen chef Thorwaldsson. 

 

Ingela Edlund är andre vice ordförande för LO och tjänar 1 003 500 kronor, 83 625 kronor per månad. Hon sitter också i olika styrelser. 

 

Torbjörn Johansson är avtalssekreterare i LO och även han tjänar över en miljon kronor per år, motsvarande 86 016 kronor per månad. 

Ola Pettersson, chefekonom på LO (och bror till Karin Pettersson på Aftonbladet Ledare) har också miljoninkomst och tjänar 89 750 kronor per månad. 

Om vi går vidare till andra nyckelpersoner inom arbetarrörelsen, så tjänar Karin Wanngård, som är finansborgarråd i Stockholm, 1 452 800 kronor eller 121 066 kr per månad. 

Marie Linder, ordförande för Hyresgästföreningen, tjänar 1 179 700 kronor, motsvarande
98 308 kronor per månad. 

Monika Widman Lundmark heter ABF:s förbundssekreterare och hennes totala inkomst var i detta sammanhang blygsamma 516 400 kronor. MEN, hon blev vald 1 september 2015 och tillträdde inte förrän sent i höstas så den inkomster gällde alltså 2014 och inte i hennes nya roll, som kommer in till Skatteverket först när deklarationen kommit in för 2016 års verksamhetsår så gissningsvis tjänar hon som de övriga pamparna i arbetarrörelsen, någonstans runt 1 miljon kronor per år. 

Calle Nathansson är VD för Folkets hus och parket och hans lön var 1 138 200 kronor, eller
94 850 kronor per månad

De som är eliten i samhället är i allra högsta grad arbetarrörelsens samtliga pampar. 

 

Därför duger det inte att varje år försöka lura media och alla andra med rapporten “Makteliten”, som med siffror som överhuvud taget inte är representativa för VD i Sverige och urval och som bara syftar till att maximera den politiska effekten, ska utmåla skillnader som är extrema. Men som egentligen inte finns. Det säger nämligen mycket lite om status i löneläget i svenska näringslivet att SEB:s VD tjänar miljoner. Det är bara ett av över en miljon företag. 

 

De väljer de bäst betalda personerna i hela landet, vars löner dessutom baseras på hela världens resultat eftersom bolagen är globala. Sedan lägger de till alla kapitalinkomster. De måste ha med några av sina egna så då gör de ett litet litet urval av sina egna, och inte de bäst betalda, inte sett till faktisk inkomst. 

Och sedan jämförs dessa siffror med MEDIANEN på arbetare. Inte de högst betalda. 

Då kan man få den här roliga bilden. Jag säger rolig för den ska inte betraktas som något annat än av underhållningsvärde. Någon som helst fakta förmedlar den inte. 

 

Men de som ska skämmas allra mest är media, som helt okritiskt som en fågelunge bara låter sig matas med ful-propaganda från S och LO, för de är ju enligt sin egen uppgift “två grenar på samma träd”. 

Rapport var inte de enda som svalde godiset med pappret på, till exempel hade Expressen, LO:s egensnickrade siffror som nyhet

Nästa år hoppas jag media slutar vara så slappa och granskar materialet själva istället för att bara trycka på send när LO kommer för att mata dem med sina åsikter istället för fakta. 

Eller så får de ringa mig. 

 

Mitt första jobb


Det är mycket prat om löner och jobb just nu.

Det finns två anledningar till det: det är avtalsrörelse, och vi har en flyktingkris. Det senare handlar om att hittills har vårt land inte lyckats få tidigare flyktingar i arbete. Blott 50 % av dem har jobb efter 8 år i Sverige. 

Vi har några av världens högsta ingångslöner, där snittet ligger på 19 000 ungefär men vissa yrken får du så mycket som 23 000 som oerfaren 18-åring, exempelvis snickare. Människor som kommer hit och inte har något utbildning måste få sitt första jobb, att utbilda dem i 10 år som det kommer att krävas, är inget alternativ. Alltså måste vi se till att fler enkla jobb finns, och med enkla menar jag jobb som inte kräver någon lång utbildning. Jobb som du kan utan gymnasiekompetens, antingen direkt eller med en kortare utbildning innan. 

Detta gillar inte LO. För de vill inte ha konkurrens om jobben.

LO är, till skillnad av vad de försöker utge sig för, inte ett allmänintresse som vill Sveriges bästa utan ett särintresse som bara vill skydda sina egna betalande medlemmar.

De bryr sig alltså noll och ingenting om arbetslösa, som inte är medlemmar hos dem. Vilket alltså gäller samtliga flyktingar som kommit hit och alla utlandsfödda och ungdomar som redan idag letar efter jobb. 

Ett enkel jobb med låg lön är där man startar.

Där har alla framgångsrika människor en gång startat. Ett enkel jobb är det första jobbet, inte det sista. Ingångslön är din första lön, inte din slutlön eller ens din andra lön. Ingångslön är din allra första. 

Därför har jag samlat in olika framgångsrika människors berättelser om deras första jobb. Bland dem finns kommunikationschefer, chefredaktörer, doktorand, VD, advokat, riksdagsledamot, entreprenörer, lärare, ledarskribenter

För alla har vi börjat någonstans. Med låg lön, på ett tråkigt enkelt jobb. Extrajobb, sommarjobb, heltidsjobb. Alla jobb betyder något. 

Jag inleder med mig själv: 

“Mitt första jobb var att packa korvbröd på Pååls brödfabrik, jag började kl. 5 på morgonen. Mitt andra jobb var att sälja försäkringar åt Trygg Hansa på kvällar, för 60 kronor per försäkring som enda lön. Mitt första heltidsjobb var som annonssäljare per telefon, jag hade 11 000 i grundlön brutto. Sedan fick jag 2 % av alla annonser upp till budget, och 4 % över budget. Då var jag färdig civilekonom. Det jobbet hade jag i 10 månader innan jag hade tillräckligt med erfarenhet för att få ett roligare”

 

Marcus

“Jag var 13 och mitt första jobb var som fiskodlare hemma i byn. Rensade fisk, förpackade och hjälpte till med gravning och rökning. Första året tjänade jag 42 kronor men lönen växte i takt med att jag kunde jobba bättre och snabbare. Innan dess sköt jag skator och fick 5 kronor per fågel”
 

Jenny

“Plockat rabarber under typ en vecka en sommar (som typ 13-åring för glasspengar), sommarjobbat som brevbärare, jobbat extra på donken, vårdbiträde på ålderdomshem.  Det kan föras till protokollet att jag var världens sämsta brevbärare. De sista på min runda fick posten vid femtiden på eftermiddagen efter att jag kämpat runt med den där svintunga cykeln. Mer än en gång välte jag och fick sortera om all post på trottoaren. Så det där som det jobbet såldes in med (jobba några timmar på förmiddagen och sen jäsa på stranden resten av dagen) drog jag aldrig nån nytta av. Jag har mkt stor respekt för brevbärare sen den där sommaren…”
 

Kirsten

“Första jobbet, 11 år, ledde gotlandsruss med uppspelta, rädda eller uttråkade barn på ryggen runt i Otbergshage, en krona per varv fick vi, mycket motion och trampade tår. Vid 14 år blev det ett uppsving och caféjobb på Landings Hovkonditori i Uppsala, upp klockan sex och ut med alla bakelse och bullar ur ugnar och kylar, liten lön men fina mycket äldre kollegor från bland annat Iran som var lika nya i arbetslivet som jag.
 

Carl

“Mitt första jobb var ett sommarjobb 1969 som mopedbud på Lars Erikssons Färg i Falun. Lönen var 3,25 per timme men den största behållningen var för en nybliven 15-åring att få köra packmoppe. Jobbade 5 veckor och för hälften av lönen köpte jag en begagnad moped. Lyckan var om inte oändlig så i alla fall väldigt stor.”
 

Susanne

“Städade hotellrum och nattklubbslokaler på helger under gymnasieåren. Arbetstid 0430 – tills man blev klar, oftast runt 1300. 30-40 kr i timmen tror jag att det var.”
 

Ivar

“Jobbade på Ica för 40 kr i timmen efter att jag hade hoppat av gymnasiet. Hade inte fyllt 18 ännu så därför var lönen så låg. Bra morot för att studera klart. Allra första jobbet var att dela ut reklam vilket jag började med som 13-åring. Och sedan GP.”
 

Karin

“Arkivarie på neurokirurgen på KS, sommarlovet mellan ettan och tvåan på gymnasiet. Tror att jag tjänade kanske 7000 i månaden. Det var innan journalerna hade digitaliserats, och en stor del av jobbet gick ut på att krypa runt i överläkarens rum och försöka hitta rätt mapp bland de hundratals som låg strödda över hela kontoret. Minns svindeln när jag fick första löneutbetalningen.”
 

Erika

“Pizzeria, 40kr/h”

 

Niss-Jonas

“Plocka kottar, 5 kronor per icakasse svart; lagerarbete 50 kr svart; turistguide 70 kr vitt. Under hela den tiden bodde jag hemma med fri mat, kläder och hyra. Inga barn att försörja. Feriearbeten alltså, inga “riktiga” jobb. Första “riktiga” jobbet var som biträdande forskare m 14tkr/mån”
 

Catharina

“Första jobbet Skogsholms brödfabrik löpande band. 12.13 (exakt) kr i tim. Viss minimal övertidsersättning när man jobbade natt. Typ 25 min matpaus som krävde ut och instämpling. Viktigt att gå på toa innan man stämplade ut för rast för att spara några minuter. Fram o tillbaka till lunchrummet tog säkert 8 min av rasten. Bara kvinnor vid bandet. Alla förmän var just män och for runt i fabriken på sina sparkcyklar. År 1976”
 

Ebba

“Trappstäd hemma i Uppsala, två trappuppgångar en gång i veckan 1500 i månaden”

 

Fabian

Jag jobbade på en liten godisfabrik sommaren 1987, för att spara till en begagnad Zündapp-moped. Timlönen uppgick till 15 kronor (29 kronor i dagens penningvärde) och arbetsuppgifterna handlade bland annat om att vira papper runt strutformade knäck-klubbor”
 

Nicklas

“1983-84. Tidningsutdelare, två områden varje morgon, sex dagar i veckan. Med löpardojorna på tog det drygt två timmar – och så fick man ju alltid läsa tidningarna gratis. Exakt vad jag tjänade har jag glömt, men lönen räckte precis till att betala hyran på 552 kr/mån och nudlar. Och konstigt nog även till öl”
 

Helena

“1996, 15 år, jobbade på restaurangbåt som åkte dagsturer mellan Uppsala och Skokloster. 35 kr i timmen+dricks, 10-50 kr per dag”
 

Jonas

“Mitt första jobb var som städare på ASAB (en sommar). Jag ljög om min ålder (var egentligen 14, skrev att jag var 15). Lönen var 4.750:-/mån. (51 år gammal)”
 

Jacob

“Jag tvättade bilar i London för 35 kr/tim”

 

Agnes

“Vaktade stadshustornet. Ouppvärmt. I april. Marginellt betalt. Ville man kissa fick man ringa på förstärkning minst en timme innan. På kvällen fick man gå upp och mota ner de sista självmordskandidaterna, det här var innan de hade galler. (Jag var 16”.

Anna

“Jag var 13 och diskade på en lägergård. 20 kronor i timmen plus mat och husrum. Det var 1989 och redan då en riktigt låg lön. Men fantastiskt roligt”
 

Stefan

“Under studietiden arbetade jag med städning på loven. Jag jobbade för ett företag i dåvarande Procordiakoncernen som var ett statligt företag. Företaget sålde städning till hemtjänsten i olika kommuner i Stockholmstrakten. Jag städade alltså hos gamla människor. Jag minns inte vad jag tjänade, men jag minns att utbildningen inför uppdraget bestod i ungefär 10 minuters instruktion om hur jag skulle städa, och vad jag skulle tänka på i mötet med brukarna. Sen kördes man bara ut på fältet, men det gick bra”

 

Allt är modellen


Bilden är gjord i samarbete med “I fablernas land”

Avtalsrörelsen är full gång, vilket många märkt.  Tiden då facken, med mäktiga LO i spetsen förhandlar nya lönenivåer med arbetsgivarna, via de olika arbetsgivarorganisationerna i Svenskt Näringsliv. Det senare är alltså paraplyorganisationen för dessa organisationer, precis som LO är det för de 13 fackförbund som ingår där. I och med avtalsrörelsen har det blossat upp en häftig diskussion om “den svenska modellen”.

Socialdemokraterna har till exempel i dagarna lanserat en kampanj på temat på sin hemsida.

Lägligt nog kommer detta precis efter krismötena de haft efter raden av opinionsundersökningar som befäster deras sämsta resultat någonsin och att de inte längre är största parti. 

 

“Vi vill istället utveckla den svenska modellen  – och som en del av det kommer vi genomföra ett investeringsprogram som gör att svensk välfärd får fler anställda

Även LO attackerar Alliansen för att vilja “rasera den svenska modellen”. De hävdar i en tweet att den svenska modellen är LAS, nivån på a-kassan, sjukförsäkringen, villkor för att få sjukpenning etc är den svenska modellen. 

 

I en replik till Centern i Aftonbladet hävdar LO också att deras förslag om sänkta ingångslöner och sänkt inkomstskatt för nyanlända raserar “den svenska modellen” 

 

Men vad är då “den svenska modellen” som alla pratar om? Är det välfärd eller sjukpenning?

Nej, utan den svenska modellen handlar bara om arbetsmarknad i form av löner och villkor. Den bygger i grunden på Saltsjöbadsavtalet från 1938, där arbetstagare och arbetsgivare kom överens om att avtalsrörelse och avtalsvillkor skulle överlåtas till arbetsmarknadens parter. 

 

Den svenska modellen är alltså baserad på allt som regleras via samtal mellan parterna endast. 

Men på 70-talet frångick socialdemokraterna den här principen när de började lagstifta inom arbetsmarknaden.  Maktbalansen sköts åt arbetstagarnas håll, med LO i spetsen. Och där har den varit sedan dess. Det var alltså S och LO som förstörde det samförstånd som präglade “den svenska modellen” i nästan 40 år. 

Lagen om anställningsskydd till exempel. Den var ett rent beställningsjobb från LO, som alltså i 100 år gett Socialdemokraterna pengar och mankraft för att i gengäld få politiska fördelar. 1982 klubbas därför LAS igenom, som har byggts på massor sedan dess. Här regleras massa saker som tidigare alltså var den svenska modellen men som sedan dess är lag. Som till exempel när en arbetsgivare får säga upp en anställd. Alla som haft anställda vet att just LAS ställer till en massa oreda på företag, då reglerna är så hårda att det är svårt att säga upp direkt olämpliga personer från sina jobb. Du får till exempel inte sparka folk som är höga eller fulla på jobbet. 

Andra saker som regleras är: 

  • Om företaget bryter mot LAS kan facket som ombud för den uppsagda kräva skadestånd. 
  • Personer som sägs upp på grund av arbetsbrist har rätt att återanställas före att företaget kan ta in någon ny.
  • Om företaget säljs måste den nya ägaren ta över alla anställningsavtal, som fortfarande gäller.
  • Alla fast anställda har rätt att behålla jobbet till 67 års ålder, om inte skäl för uppsägning enligt LAS gäller.
  • Den med kortast tid måste sägas upp först vid arbetsbrist, inte den som är mest kompetent

 
 

LAS är den mest kända lagen men MBL var en av de första, Medbestämmandelagen (1976). Som verkligen var den lag som gav LO oproportionelig makt. 

Eller vad säger ni om facklig vetorätt om ett företag vill ta in underentreprenörer som inte är anställda av företaget?

 

Enligt MBL är också företaget skyldiga att innan de vill göra en förändring av verksamheten så måste de förhandla med facket. Det spelar ingen roll vilken förändring, mer än att den anses “viktig”. Så LO, i de flesta fall, ska alltså få ha åsikter om vad människor gör med sina privata företag. Och de har de rätt till enligt lag. 

 

Företaget måste också löpande informera facket om ekonomin och facket får, när facket så önskar, kräva att få se redovisiningen och alla affärshemligheter som företaget har. 

 

LO fick även tolkningsföreträde av SAP när lagen skrevs. Att vid konflikter vid uppsägning så gäller fackets syn tills tvisten formellt är avgjord. Helt befängt. 

 

En annan tidig lag, som LO fick av SAP redan på 70-talet då de gemensamt beslutade sig för att frångå “den svenska modellen” efter 40 år, var Förtroendemannalagen (1974). 

Den reglerar att de som facket utser som förtroendemän får dels bedriva sitt fackliga arbete på arbetstid, med bibehållna förmåner inkl lön och bedriva arbetet i företagets lokaler. Detta innebär att facket kan skicka sina personer på kurser på arbetstid till exempel, och bedriva valrörelse år sossarna, på arbetstid. Nej, det regleras inte i lagen men det är vad LO varje valrörelse gör – mobiliserar alla sina förtroendemän att kampanja för SAP. 

 

Så här har utveckligen sett ut, från “den svenska modellens” start tills idag, när den mer eller mindre av lagar LO och Socialdemokraterna stiftat, decimerats till att idag i princip bara gälla löner, och anställningsvillkor. 

 

Det står utom allt tvivel att denna plötsliga kampanj om “den svenska modellen” som sossarna just nu startat är resultatet av ett möte mellan Stefan Löfven och LO-toppen. En koordinerad kampanj som medvetet ska blanda ihop korten för folk, där allt i samhället ska tryckas in i “den svenska modellen” för att medvetet försöka blåsa upp dess storlek. När den i själva verket bara handlar om löner och avtalsvillkor. Allt annat har nämligen S själva placerat i lagar. 

Skälet till varför Socialdemokraterna gör detta är två: låga opinionssiffror och avtalsrörelse. Genom att fokusera på ett ord – den svenska modellen – och trycka in allt som passar dem i denna, från sjukpenning och a-kassenivåer till välfärden och bemanningen i den – ska de hjälpa LO i sina förhandlingar. 

Det är här fulknepen kommer in. 

För i detta läge väljer Socialdemokraterna att helt odemokratiskt och helt i strid med all rimlighet lägga kampanjen på regeringens hemsida. 

 

“Enligt statsminister ska inte den svenska modellen monteras ner utan uppgraderas”

Han erkänner här det jag skriver – att det finns en strategi för att medvetet göra begreppet “den svenska modellen” till något annat än vad det är. 

Men fakta är att ALLT som idag ligger i lagstiftning har permanent flyttat “modellen” till riksdagen och är inte längre del av den. Lagar stiftas av riksdagen nämligen. Och de lagar som en gång i tiden gavs till LO i present – LAS, MBL och Förtroendemannalagen för att nämna de viktigaste – kan landets demokratiskt valda och högst beslutande organ när som helst ändra. Utan att LO kan säga ett dyft om det. 

När de bad SAP att stifta lagar frånsade de sig nämligen rätten helt frivilligt att få bestämma om villkoren, i förhandling med arbetsgivarna. Så utbytet mot en lag var att de gav upp den makten. Redan på 70-talet. 

Då passar det inte att 2016 sitta och yla högljutt om att förslag från politiker att ändra just dessa lagar är “angrepp på den svenska modellen”. 

Lagar stiftas av politiker, inte av arbetsmarknadens parter. 

Givetvis ska vi därför så snart det går kraftigt reformera dessa för näringslivet skadliga lagar så att fler människor kan få jobb. För det är ju på grund av dessa, och höga ingångslöner, som hindren in till arbetsmarknaden är så stora. Först in sist ut-principen regleras till exempel i LAS. Genom att skära i MBL kan vi äntligen begränsa den oproportionerligt stora makt LO fått till rimliga nivåer igen. 

Och att ändra stiftade lagar är ingalunda något angrepp på “den svenska modellen”. Precis lika lite som allt det Stefan Löfven och ett desperat sjunkande S försöker trycka in i den. 

 

Löntagarfonder 2016


Trodde ni att striden om löntagarfonderna var över bara för att de togs bort 1991? Tänk om. Veronica Palm och Annika Strandhäll ihop med LO vill införa dem idag. Och i regeringen sitter….. socialdemokraterna, som leds av fd IF Metall-basen Löfven. De har tänkt att använda Lagen om offentlig upphandling som kofot att återigen försöka stjäla landets företag. 
 

Bilden är gjord av “I fablernas land”.

Den 4 oktober 1983 genomfördes en enorm demonstration. Det var landets företagare som reste man ur huse till Stockholm för att delta på en av de största demonstrationerna som genomförts  – minst 75 000 gick i tåget den dagen. 

Jag skulle gärna ha bifogat en bild men eftersom jag inte har rättigheterna får jag nöja mig med att bifoga en länk för er att klicka på för att se hur det såg under det som kallades 4-oktoberrörelsens demonstration. 

Löntagarfonderna var ett förslag från LO-ekonomen Rudolf Meidner om att LO helt sonika, med hjälp av politiska beslut från Socialdemokraterna som satt i regeringen, skulle stjäla majoriteten av landets företag. Bakgrunden var att de ansåg att det var orättvist (!) att de företag som gick bra och hade bra vinster kunde erbjuda bättre villkor till de anställda än de som gick dåligt. Lösningen skulle vara att 50 % av företagen skulle ägas av löntagarna (läs facket).

Man skulle avskaffa företagarnas makt över sina egna företag. 

Tillvägagångssättet skulle vara att 20 % av företagens vinster skulle omvandlas till riktade fondemissioner som skulle ges till löntagarfonderna. Förslaget modifierades sedan med att  att sossarna skulle höja arbetsgivaravgifterna för samtliga företag, och den nya intäkten skulle alltså i princip få LO förfoga över genom att aktier i företagen köptes.

Företagen skulle själva få finansiera stölden av sina egna företag

Nu undrar ni varför jag tar upp denna gamla skåpmat. 

Jo, för att Socialdemokraterna i Stockholm med Annika Strandhäll i spetsen vill nu återinföra löntagarfonder. Ni läste rätt.

 

För några dagar sedan skrev socialdemokraten och ordföranden i Stockholms Arbetarkommun (Stockholms socialdemokrater)  Veronica Palm följade på Twitter:

“Krafttag för ekonomisk demokrati”

 

Ekonomisk demokrati är kodordet här, för socialsering av näringslivet. Demokrati är i den här kontexten likvärdig med ordet demokrati i till exempel Demokratiska folkrepubliken Nordkorea. Socialister har alltid haft en förkärlek för att inkorporera ordet demokrati i allt de gör. Det betyder inte demokrati i den meningen vi andra använder det alltså. 

Bakgrunden till Palms förtjusning är att S i Stockholm redan för ett år sedan hade en motion till sin årsstämma från SSU om just löntagarfonder. (motion B12, sidan 25 och 26) med titeln “Krafttag för ekonomisk demokrati!”. Förslaget var att S i Stockholm verkar för att den socialdemokratiska regeringen inför en ny Socialiseringsnämnd, likt den som fanns på 80-talet. Nämnden ska utreda “vilka samhällsfunktioner, naturtillgångar och företag” som bör socialiseras (läs stjälas) och hur detta ska göras. För att anställda i alla dessa företag ska kunna “överta företagen där de arbetar” (läs stjälas).  

 

Mitt eget politiska engagemang väcktes av just protesterna mot löntagarfonderna på 80-talet, även om jag då gick i lågstadiet. LO:s makt och vilja att stjäla landets företag har alltid varit en röd tråd i min drivkraft. Även om löntagarfonderna infördes mot S-ledningen och Palmes egentliga vilja och sedan rätt snabbt avskaffades har det sedan dess funnits massa personer som fortsatt längta efter ett samhälle där socialdemokraterna kan ta privata företagares livsverk utan att betala för det. 

Det här är varför jag blir extra provocerad av de borgerliga ungdomsförbundens vilja att sedan något decennium fokusera på veritabla skitfrågor som genus, sälas och som nu, incest och nekrofili. För att de tar vunna segrar för givna. De borde betrakta varje vinst för individens frihet som tillfällig och envetet arbeta för att vinsterna behålls. Även om de inte ens fanns under löntagarfondstiden. Det är många av de segrar borgerligheten och liberalismen vunnit som är hotade, ta till exempel avregleringen av vård, skola och omsorg som uppskattas av en överväldigande majoritet av befolkningen men som socialisterna i åratal ägnat avsevärd tid och kraft åt att försöka rulla tillbaka till monopolens dagar. Vi har inte råd att ägna värdefull tid åt småfrågor när de stora frågorna måste försvaras. Som rätten att få äga och driva ditt eget företag. Den fria företagssamheten, det fria näringslivet. Och detta bevisar att den forfarande är under attack.

Till exempel skrev en vänsterpartist en motion 2005 om just att införa löntagarfonderna igen. 

 

 

Vad gäller S-motionen till årsstämman ledde inte den till bifall men till att Stockholms-sossarna tillsatte en utredningsgrupp.

Bestående av ordföranden för fackförbundet SEKO:s Stockholmsförbund, en person från Olof Palme center som ställde upp som EP-kandidat 2014 (Europaparlamentet) och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. 

 

Det är deras arbete som Palm jublade över på Twitter. För de levererade resultatet nyss, i form av en rapport och förslag. De inleder med att gå igenom lite historia.

“Dock blev aldrig löntagarfonderna de successiva överttagande av näringsliv som förespråkarna hade hoppats utan bidrog som mest till att bygga grunden för det omfattande pensionssparande som idag finns inom LO/TCO-kollektivet”

När fonderna upplöstes av Bildt-regeringen gick nämligen det kapital de hade hunnit bygga upp just till pensioner.  

 

Ett förslag inom S som funnits länge är att just förvaltandet av pensionsfonderna skulle vara mer aktivt ägande, för att “agera motvikt mot det globala kapitalet”. 

 

Sedan går det vidare till finansieringen av löntagarföretag. Och hävdar, hör och häpna, att “för ett vanligt nystartat privatägt företag finns det en mängd alternativ för att hitta kapital, allt från banklån, riskkapital eller nystartsbidrag från staten”. 

Nivån på okunskapen är avgrundsdjup och vittnar om att rapportförfattarna, som inte är några duvungar i politiken, inte har den minsta susning om hur företag startas och drivs. Det finns drygt en miljon företag i Sverige idag. 99,9 % av dessa har färre än 249 anställda och 99,4 % färre än 50 anställda. Faktum är att 75 % har inga anställda. 

 

Det finns inga banklån eller riskkapital till dessa företagare. De får finansiera sin dröm genom privata pengar. Antingen tar de ett lån på sin bostad eller så finansierar en partner livskostnader medan företagaren går utan lön och försöker få igång företaget. De allra flesta företagen finansieras så – genom att privat offra inkomst för att företaget ska växa. 

Det är anmärkningsvärt tycker jag att ett av våra statsråd, som är satt att tillsammans med regeringens övriga medlemmar styra hela landet Sverige, visar att hon har en sådan låg kunskapsnivå om hur näringslivet i Sverige fungerar. 

Rapportförfattarna inser dock att det inte finns något opinion för att införa löntagarfonder rakt av igen, och att det skulle vara mycket mer komplicerat idag i och med att vi är med i EU och näringslivet nu är globaliserat. Så i detta första steg mot nirvana av fackligt ägda företag har gruppen andra förslag: man ska rikta in sig på löntagarägda företag och inte på löntagarfonder och man ska fokusera på lagen om offentlig upphandling. 

Det är nämligen deras partikollega Ardalan Shekarabis jobb – att leverera politiska beslut till LO som betalning för alla pengar och humankapital i form av arbetsinsatser och opinonsbildning LO gett SAP. Det första sittande regeringen gjorde var därför att starta utredning om LOU och tillsätta en utredning för att skapa en ny myndighet – Upphandlingsmyndigheten. Genom att ställa en massa krav dikterade av LO på vilka som får lägga anbud i offentliga marknaden, som omsätter ca 600 miljarder i landet varje år, kan man nämligen politsera näringslivet. Kraven som kommer införas är exempelvis “sociala krav”, det vill säga att företagen som lägger anbud förbinder sig att anställda långtidsarbetslösa. Miljökrav, vi får så om det till och med ställs krav på Fairtrade-produkter etc eftersom Per Bolund aviserat att Sverige ska bli Fairtrade-nation. Och modellen Vita jobb, som skulle innebära att LO får långtgående rättigheter att få se affärshemligheter och dessutom får ett myndighetsutövningsansvar för att kontrollera allt. 

 

De vill också att Stockholm stad, när det går, tar över framför allt företag inom välfärden genom att inte förnya kontrakt och ta företagets kunder. Vilket sker redan idag. 

Och de vill också att såväl Tankesmedjan Tiden, som finansieras av arbetarrörelsen samt ABF klurar ut de praktiska frågorna för att kunna ta över näringslivet igen. 

Jag förstår inte varför detta kan segla under radarn faktiskt. Inser folk inte vad det egentligen står här?

Att ledande Socialdemokrater inklusive statsrådet Strandhäll året 2016 vill att S återigen försöker stjäla privata företag genom politiken? Och vad får vi för samhälle om de lyckas? Var är gränsen när de lyckats med punktern på första listan? För det är givevis inte de anställda som “vill ta över” sin arbetsplats som ska ta någon risk och finansiera sitt inköp själv utan det kommer S sin vana trogen antingen låta företagen betala eller så kommer landets skattebetalare få betala. 

Det är dags att landets borgerliga politiker och ungdomsförbunden vaknar och se vad som håller på att hända. Och släppa alla små tramsförfrågor för att försvara redan vunna segrar med näbbar och klor. Annars kommer vi politiskt beslut för politiskt beslut se alla de friheter som byggt den starka ekonomi vi har försvunna en efter en. 

När inte ens deras ledande företrädare förstår hur näringslivet fungerar och hur en företagares vardag ser ut finns det inget hopp alls här. 

För att citera Veronica Palm:

“Woop woop! Vakna! Annars kommer sossarna stjäla ditt företag”

 

Ideell kostnad


Studieförbunden är den senaste i raden som ser flyktingkrisen, inte primärt som ett sätt att få bidra, utan som ett sätt att få mer pengar. Ideellt är inte ideellt i Sverige. Det kommer alltid med en prislapp. 

I dagens Svenska Dagbladet kunde man läsa en debattartikel från Studieförbunden, som är organisationen som organiserar studieförbunden. Vi har paraplyorganisationer till allt i Sverige. Som alla får bidrag. 

Studieförbunden lanserade där ett förslag att alla tio studieförbund kunde ta ett större ansvar för integrationen genom att erbjuda asylsökande svenskundervisning. De hänvisade till sin befintliga verksamhet och alla ideella krafter. Gott så. 
 

Men som alltid i bidrags-Sverige menar ingen verkligen ideellt utan det kommer alltid med en prislapp. Här har studieförbunden sett sin chans till att öka på bidragen, med 25 miljoner  kronor extra per år för ungdomssatsning och hela 75 miljoner kronor extra per år för SFI för vuxna. 

 

De tänker sig alltså 300 miljoner kronor på tre år. Extra. Det vill säga, utöver de mycke generösa bidrag studieförbunden redan får. 

Enligt Folkbildningsrådets beslut fick förbunden hela 1,7 miljarder i bidrag för 2015. 

ABF fick 28 % av pengarna och kammade hem nästan en halv miljard (473 miljoner). Varav nästan 10 miljoner var öronmärkta just för utrikes födda. 

Studieförbundet Vuxenskolan (SV) kom på andra plats med 337 miljoner och Studiefrämjandet på plats tre med 234 miljoner. 

 

För att sätta siffran 1,7 miljarder i relation till något annat, för pengarna är ändliga och allt kommer ifrån statsbudgeten här, kan vi till exempel jämföra med hela Säpos budget från staten, som 2015 låg på 1,1 miljard. Tullverket får ungefär samma pengar som studieförbunden och Kronofogdemyndigheten fick 1,8 miljarder. 

 

Men mycket vill ha mer och vill alltså ha ytterligare 100 miljoner kronor per år. Det är just detta som är både symptomatiskt och irriterande – att bidragsentreprenörerna, och de är många, alltid tycker att mer pengar är lösningen och inte prioritering. Aldrig hör man dem erbjuda sig att prioritera om i sina befintliga verksamheter för att göra något nytt. Aldrig innebär ideellt verkligen det utan det innebär i praktiken professionellt. 

Studieförbunden har enligt egen utsago redan bidragit med studiecirklar för 78 000 asylsökande. 

 

Om man då kollar lite på vad de avlägset största förbundet ABF lägger sin halva miljard på hittar man till exempel den här kurser: Zombieöverlevnad. En 90-minuterskurs för att lära dig “överleva” när de som dött stiger upp i gravarna och vill äta upp dig. 

Varför inte kursen “Praktiskt tomtekurs – så flyger du med 12 renar jorden runt på 24 timmar”, eller “Lär dig hoppa som påskharen”.

Eller varför inte “Din guide till att överleva Godzilla”. 

 

De ger också kurser i hur du använder en mobiltelefon och i grafitti. 

 

En av kurserna som ges är en bokcircel

Om man då tittar på vad som krävs för att få alla dessa hundratals miljoner kronor i skattepengar att panga runt ett år på bland annat studiecirklar kan man läsa på kritierierna som Folkbildningsrådet ställt upp

“Villkor för statsbidrag är att studieförbunden utformar sin verksamhet så att den är oppen och tillgänglig för alla

 

Även zombiekursen bryter mot det här, eftersom ingen som inte tror på sagor kan gå den. 

Kollar man sedan på ABF:s stora samhällsprogram hittar man det här: rad upp och rad ner med LO-kurser. 
 

Faktum är att det är 185 stycken sådana på gång just nu runt om i landet. 

 

De har även kurser som är gratis som syftar till att privata försäkringsbolaget Folksam ska få sälja mer pensionsförsäkringar. 

 

Men det finns fler förbund som har sådana här oheliga allianser, till exempel Sensus som utbildar inom Fair Trade. En organisation som själva uteslutande finansieras av skatt eftersom de fiffigt nog lagt alla intäkter i ett aktiebolag. 

 

Då inställer sig frågan nu, att om nu studieförbunden så gärna vill bidra till det varma ideella engagemanget för flyktingar som finns i landet, varför kan de inte prioritera om i sina verksamheter för att få plats med just den typen av kurser som landet verkligen behöver nu?

Något måste bort. 

Och jag tycker att ABF borde offra sin zombie-kurs. Och låta LO, i detta ansträngda läge när så många människor behöver lära sig svenska, hålla sina egna fackliga kurser. De omsätter ju bara centralt nästan 1 miljard så pengar finns. 

Resurser är ändliga. Om studieförbunden inte klarar av att prioritera själva borde de inte bara få nej på sin nya ansökan utan staten borde dra in delar av de bidrag de redan får. Stora delar. Jag förstår nämligen inte varför jag som skattebetalare ska finansiera bokcirklar jag själv inte får gå på för att jag är vit eller kurser för hur man använder mobiler. 

Det är helt korrekt att alla måste hjälpa till nu när flyktingkatastrofen väller in över Europa. Och studieförbunden får göra sin del. Genom att lägga ner vissa kurser för att starta SFI och kurser som stöttar ensamkommande. Via befintliga bidrag

Ett av de tio förbund som får del av de 1,7 miljarder är Ibn Rushd. Det nyaste tillskottet bland studieförbunden. 

 I deras årsredovisning kan man läsa vad deras målsättningar är och inte med ett ord nämns utbildning, märkligt nog. 

 

Trots att deras organisationsnamn är “Ibn Rushd Studieförbund” kan man hitta NOLL kurser och cirklar på deras hemsida. 

 

Men jag är inte målgruppen. För deras största verksamhet är kurser i arabiska. 

Och här vill jag stanna lite grann. För majoriteten av de flyktingar som kommit hit och är på väg kan redan just arabiska. 

Så varför ska Ibn Rushd få ta del av ytterligare ett totalt extra bidrag på 100 miljoner kronor per år i svenskutbildning?

 

Det går ingen nöd på dem ekonomiskt heller. Bidraget från Folkbildningsrådet utgör mer än hälften av deras totala intäkter, på 28 miljoner. 

De tar tydligen aldrig betalt för sina kurser. För ynka 5 000 kronor redovisas som intäkt av kurserna under 2014. 

 

Vad Ibn Rushd helst gör kan man också läsa i årsredovisningen, för där redovisas att ett av deras allra viktigaste arbeten är att synas själva. 

 

Med tanke på att de gjorde nästan 600 000 kronor i “vinst”, för jag vill inte kalla det det när det handlar om professionella bidragsentreprenörer, kan man också konstatera att mer bidrag behöver i alla fall inte den här organisationen. 

 

Faktum är att de gått plus många år på raken och har nu ett eget kapital på hela 9 miljoner kronor, vilket är den ackumulerade vinsten sedan starten. För vilket privat företag som helst hade detta varit ett jättebra resultat. 

Men nu handlar det alltså om skattepengar i slutändan. Skattepengar som alltså de sitter och hamstrar. 

 

Över lag tycker jag att alla som lever på andra människors arbete, som bland annat studieförbunden gör, borde exkluderas från mer skattebidrag tills de konsumerat upp de bidrag de fått tidigare

Den kritiken har jag riktat unisont mot samtliga skattekonsumerande organisationer. Och kommer fortsätta rikta den dit. 

Så slutsatsen här är alltså att jag blir otroligt less på alla människor i det svenska samhället som lever på andras hårda arbete, vilket skatt är, och som med stora ord pratar om ideella insatser gentemot flyktingar men som själva aldrig någonsin menar att deras egen organisation ska behöva prioritera om eller offra något. Det handlar alltid alltid alltid bara om att kräva MER pengar. 

Som skattebetalare och före detta Slöseriombudsman säger jag ett tydligt nej. 

Gå hem och gör er hemläxa istället. Ni har verkligen rätt i att alla samhällets delar måste bidra här, även ni på studieförbunden. 

Gå hem och lägg ner era meningslösa zombiekurser, låt facken få betala sina egna utbildningar och prioritera om bland era befintliga resurser så att ni kan ta emot ett betydligt större antal flyktingstudenter än ni gjorde 2014.

Utan att det kostar en enda krona till. 

Först då förtjänar ni en applåd. Först då har ni de facto själva bidragit.