Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Bli patreon genom att klicka här.  Eller Swisha: 0762096244. 

Arbetet är ute och cyklar

Debatten om Ingeborgs fortsätter i media. Idag är jag en av undertecknarna av en debattartikel på Nyheter24.

Idag har landets kanske sämste ledarskribent, Martin Klepke, hoppat på sin lilla röda cykel och börjat cykla. Runt, runt. 

Det allra roligaste i denna i övrigt dåliga artikel är att han försöker inbilla sina läsare att han har en susning om företagsekonomi. Ingen som följt dramat om Ingeborgs kan undgå att det är bland annat mig han syftar på i sitt inlägg, och alltså bland annat jag som borde läsa ekonomi, 

Men nu är det så att jag själv faktiskt redan har en magisterexamen i just företagsekonomi från Handelshögskolan i Göteborg så jag tänkte därför ta tillfället i akt att lära honom, och alla andra skolade i fackets egen världsfrånvända skola med examen i………kunskap om LO. Verkar nämligen vara det enda man lär sig där. Lite grann som en koranskola för de i arbetaryrken som känner sig manade att göra en fack-pampskarriär eller hamna på en liten liten tidnings ledarredaktion. 

För det är nämligen så att Klepkes ledarsida ligger på en sajt som har färre besökare per månad än min blogg. 

I mars hade jag 160 000 unika besökare. I maj har jag hittills redan 60 000. 

Arbetet har en hel tidningsredaktion och massa pengar från LO till sitt förfogande, jag är en person. Bra jobbat, jag förstår att tidningen inte gör vinst. 

Komplettering 13 maj: efter tips från läsare på Twitter visar det sig att Arbetets uppgifter om trafik i sitt annonsblad inte stämmer med verkligheten. I själva verket har de ett snitt på under 50 000 unika per månad. 

Han inleder med att hävda att Ingeborgs “bara vill betala låga löner”. För att påminna  läsaren vad dessa nästintill slavlöner han syftar på är, hade den enda anställda på Ingeborgs
18 300 kronor per månad. En nyexad lärare med 5 års utbildning får 23 000 kronor . Stå och sälja bröd kräver noll utbildning.

Personen togs alltså över från förra ägaren trots att man inte måste det utan det är fullt rimligt att i det läget säga upp den anställde och facket hade inte haft något inflytande. Arbetsbrist är arbetsbrist. 

Men Sema och Ahmed Mehdi valde att behålla den anställde, för att de verkligen inte ville säga upp utan ville först försöka. De betalade hennes lön genom att avstå sina egna löner. Om inte det är solidaritet vet jag inte riktigt vad som är det faktiskt. 

“Här, du får min lön

Men Klepke forsätter att demonstrera kunskapskapsluckor. 
 

Nu blir det som sagt inte kaos om företag inte har kollektivavtal. Får jag påminna Klepke om att 60 % av landets småföretag alltså inte har kollektivavtal? Helt utan att kaos utbrutit. 

Det här är en rökridå Klepke tror att han och facket kan komma undan med – att skrämmas med misär och kaos om inte de får bestämma. När verkligheten visar något helt annat. 

Ingen måste heller jobba på ett företag utan varje person är fri att byta arbetsgivare om man inte trivs. Är ett företag en dålig arbetsgivare kommer detta leda till att ingen vill jobba där. Kallas konkurrens. 
 

De företag som går under gör det för att deras produkter är sämre och de inte är bra på att driva företag. Kostnaderna överstiger intäkterna och en likviditetsbrist uppstår. Man är inte lika bra på att locka kunder helt enkelt. 

Det står till och med i Aktiebolagslagen att företag är skyldiga att ha som främsta syfte att just gå med vinst. Till och med kommunala verksamheter är enligt Kommunallagen är skydliga att göra 3 % överskott per år för att täcka in oförutsedda kostnader. 

Jag vet att facken gärna vill utmåla alla företag som inte har kollektivavtal som Bangladesh och sweat-shops men så är det alltså inte. 

Kul förresten att Klepke hittat ordet “gallimatias” i den gamla byrålådan och dammat av. Det måste vara 10 år sedan jag hörde någon använda det sist men det säger kanske mer om när Klepke själv gick sin journalistutbildning. 

Själv skulle jag kalla hela hans artikel för det mer moderna…..

 

Inget företag måste ha kollektivavtal. Det är en myt fackpamparna och deras välbetalda lakejer i alla dessa opinionsbildningkanaler de förfogar över i sitt miljarimperium, byggt av arbetarnas pengar, med omsorg odlar. Tidningen Arbetet är en av dessa många många kanaler LO har kontroll över. 

Faktum är att det är en mänsklig rättighet att inte behöva vara med i en förening, exempelvis fackföreningar. Det kallas “negativ föreningsfrihet”. Att inte respektera detta är alltså att bryta mot FNs mänskliga rättigheter. 

Att ingå avtal är också helt frivilligt och alla avtal som ingåtts på grund av tvång är ogiltiga. I många fall tycker jag verkligen att facket och deras metoder rent juridiskt borde räknas som just tvång. Att ringa från okända nummer och i vecka ut och vecka in stå utanför ditt företag och säga otrevligheter till dina kunder är ett psykologiskt tvång. Man kan hota och tvinga någon att göra saker utan att lägga ett finger på dig rent fysiskt eller bokstavligt uttala ett reellt hot. Det facket gör är att försöka få företaget att tappa så mycket kunder och bli så trängda att de helt sonika ger upp. I min bok är det solklart tvång.  
 

Klepke fortsätter cykla i sitt parallelluniversum där inga fakta finns förutom de av facket inlärda budorden, och visar nu som att han överhuvud taget inte förstår hur företag fungerar. Inte en susning faktiskt. 
 

Och här kommer finalen: han avfyrar raketen i sitt haveri-fyrverkeri – han vill ge oss andra en lektion i…….företagsekonomi. Episkt. 
 

Men jag förstår ändå hur Klepke landat i den snurriga slutsatsen att det är vi andra som ska gå kurs i företagsekonomi. 

Jag menar, det är ju inte så lätt att veta sådant om man spenderat hela sitt liv i arbetarrörelsens mysiga vadderade drömvärld och varken drivit företag själv eller kanske ens träffat någon som gör det. Jag har överseende med det.

Det enda de på sina ABF-kurser och Bommersvik fått lära sig är ju sagan om brukspatronen och slaven. Det finns bara stora företag, i princip bara industrier faktiskt, och de styrs alla av Krösus Sork som gärna vill att alla arbetarna jobbar tills de dör. Då är det bara att ta en ny. Arbetare finns det gott om. Gillar man dem inte kan man trampa på dem med stöveln. Köra över dem med sin Ferrari på sin väg till det dagliga doppet i poolen med pengar. 

Helst ska de jobba dag och natt och gärna svälta. Kan man slänga in lite piskor på det och snöstorm är bilden fullständig. 
 

Men eftersom jag varken gått en ABF-kurs eller Bommersvik bygger jag min världsbild på fakta och inte av facket serverade sagor. 

Så här ser det ut i Sverige 2014.

74 % av landets företag är som mitt, det vill säga enmansföretag. 22 % är som Ingeborgs Bageri, mikroföretag.  De är så små att de inte ens räknas som små företag. Eller var, nu har de inga anställda utan tillhör gruppen enmansföretag. 

Bara 0,09 % av landets företag är företag med mer än 250 anställda. 

Alla dessa har börjat som enmansföretag en gång i tiden. Lätt att glömma.
 

Hur ser då verkligheten ut för alla dessa företag?

Ja, som jag nämnt måste de ha som syfte att gå med vinst enligt lagen, om man inte tydligt anger annat i sitt registreringsbevis till Bolagsverket. 

Klepke efterlyste en lektion i företagsekonomi så här kommer en helt gratis av mig. Varsågod. Jag hjälper så gärna till att kompetenshöja arbetarrörelsen. Jag ser det som en investering i att göra Sverige bättre. 

På Almi företagspartner, som är en av dessa i raden av verksamheter för “statligt riskkapital” och företagshjälp, sådant som Löfven tror ska frälsa Sverige från arbetslöshet, kan man till exempel läsa det här: 

“Är intäkterna större en kostnaderna blir resultatet en vinst”
 

De skriver också om det här med att kunna anställa

Som ägare av ett litet eller medelstort företag har du inte alltid möjligheter att anställa“. 

Detta säger alltså statligt ägda Almi som har som uppgift att ge råd till just nya företagare och vara stöd. Ser du nu, Klepke? Att alla företag inte har råd att anställda? Nu borde det kanske ringa några klockor,  det är ju trots allt staten som säger detta. Inte Krösus Sork. 
 

På sajten Driva Eget som vänder sig just till företagare finns en guide när det gäller det här med anställningar. 

“Tänk dig noga för innan du anställer”
 

Det facket inte fattar i sin häxjakt på småföretagare för att skaffa sig mer makt och mer pengar är att eftersom inget företag är skyldiga att anställa kommer fler och fler företag på grund av just facket att tänka sig jäkligt noga innan de anställer, och välja bort det. Jobben kommer bli färre och färre. Fler och fler kommer kanske istället skaffa F-skatt och vips försvinner fackets rekryteringsbas betydligt, på ett antal års sikt. I och för sig en utveckling jag inte har något emot personligen. 

Det finns vissa LO-förbund som verkar ha fattat mer än Livs om det här med att driva eget. Transport till exempel, som skriver så här på sin hemsida:

“Och det visar sig också i praktiken att många småföretagare jobbar längre timmar och till totalt sett lägre lön än om de vore anställda”.

Exakt så. 
 

Det är företagaren som vet när de har råd eller inte råd att anställda. Inte facket eller Martin Klepke.

Och alla som hört Ingeborgs berätta och läst mina inlägg om Ingeborgs kan dra den enkla slutsatsen att de har inte råd. Sema Mehdi tar en halv lön själv. Det ser jag inte facket protestera emot. Hon tar alltså 9 000 kronor i månaden medan hennes anställda fick 18 300 kronor. Ahmed får noll kronor, han måste köra taxi för att få in pengar och jobbar efter den arbetsdagen är slut med bageriets ekonomi, inköp, marknadsföring etc. 

Jag vet att det är helt omöjligt för facket att förstå. Att företagare jobbar för noll lön, halv lön, inte har semester, jobbar på kvällar och helger, inte har OB, inte tar lunch, inte tar fika, inte kan vara sjuka. Men SÅ SER DET UT. 

Om ni bara slutade leva i lala-land och kom ner till verkligheten från era elfenbenstorn skulle ni inse det. 

Så för att Klepke och hans vänner ska kunna hinna i kapp oss andra, bli i takt med tiden, kommer här lite gratis råd. Gå den här kursen: “Ekonomi för icke-ekonomer”. Som gjord för dig. 

Lär dig förstå ekonomin viktigste grunder. Öka förståelsen för ekonomiska sammanhang. Bli bättre på att förstå nyckeltal. Redan första dagen kommer du lära dig det här. 
 

Du har ju säkert själv ett av facket framförhandlat kollektivavtal. Där ingår nog rätt att fortbilda sig. Tänk vad mycket bättre tidningen kommer bli om du lär dig grunderna i företagsekonomi. Det kommer räcka, givet att du ändå börjar från noll. 

Eftersom jag haft stor nytta av mina kunskaper i företagsekonomi  i mitt jobb som granskande opinionsbildare vet jag att du kommer tacka mig en dag. 

Lycka till!
 

Blockad-kampanj

När man kollar lite noggrannare på vad Livsmedelsarbetarförbundet håller på med just nu visar det sig att Ingeborgs Bageri bara var en del av en kampanj mot småföretagare Livs lanserade under våren 2015. 

Jag har nämligen begärt ut samtliga varsel som Livs lagt 2015. 

Ett mönster framträder. 

Livs håller just nu på med en blockad-kampanj, riktat mot små företagare. De är nämligen lättast att ge sig på. 

Först inledde de med att varsla Ingeborgs Bageri i Linköping om blockad den 9 mars. Skälet vet ni redan – att de ville tvinga bolaget att teckna kollektivavtal för den enda anställda. 
 

Samma dag sätter Livs ett annat litet bageri i blockad – Roslagsbageriet i Norrtälje. De hade mycket att göra den 9 mars på Livs tydligen. 
 

Bara två dagar efter att de båda bagerierna simultant varslats om blockad, går Livs vidare till attack mot Cookin Food Sweden i Arlanda. Som man kan gissa gör de mat till bland annat flygbolag. 
 

De fortsätter sin blockad-turné tillbaka till Östergötland och Gluten free choice i Norrköping, som de varslar den 8 april, alltså bara tre veckor senare. Samma skäl varje gång – de har försökt tvinga företaget en längre tid att skriva på ett avtal de inte vill skriva på och tar därför till nästa maktmetod, blockad.

Att stå utanför företaget i färglad nylonväst och skrika otrevliga saker till kunder.  
 

De avslutar turnén i Handel och Skandinavisk Fiskdistribution, som de varslar strax 16 april. 
 

Då kan man ju undra om de skrev om det på sin hemsida, som de gjorde med Ingeborgs? Och fick press på. Nix. Inte ett ord om de övriga blockaderna på Livs hemsida. Märkligt tycker jag. 

Om det inte beror på att de inte ville ha uppmärksamhet för turnén de håller på med. En liten häxjakt på småföretagare. 

 

Hur gick det då med blockaderna? Lyckades Livs även där tvinga dem alla att skriva på kollektivavtal? 

Vissa. Här är resultatet på Medlingsinstitutets hemsida
 

Som ni kan se finns ännu inget resultat i konflikterna med Skandinavisk Fiskdistribution och Gluten Free Choice. 

Tittar man närmare på just företaget i Norrköping som säljer glutenfria produkter hittar man det här: de startades för två år sedan och har bara hunnit lämna in en årsredovisning. 

De gjorde 31 273 kronor i vinst sitt första år. 
 

Har de då några anställda?

Inte första året. Rimligtvis har de alltså anställt någon under 2014 men det kan inte vara många personer. Kanske som Ingeborgs, en person. 

Precis som Ingeborgs Bageri är det här en ambitiös invandrare, som innan han startade sitt företag för glutenfria pizzabottnar, bakade sådana i sin pizzeria. 

Man undrar lite vad Livs har emot ambitiösa invandrare som startar bagerier just i Östergötland.
 

Jag antar att blockaden mot lilla Gluten Free Choice i Norrköping fortfarande pågår. Den inleddes den 27 april. 
 

Någon läsare får gärna åka förbi och kolla om Ingrid och hennes kompisar står där i sina fula reflexvästar och “blockerar” företaget fortfarande. 

Jag hoppas Fikri håller ut och vägrar acceptera fackets metoder. Att han kräver att hans FN-stadgade negativa föreningsfrihet ska respekteras. Rätten att inte teckna avtal och gå med i föreningar. 

Stå på dig, Fikri. 

Du har folk bakom dig. Solidaritet. 
 

Du ska döden DÖ, eller?

I brist på sakpolitik att diskutera, för värre stiltje på den politiska arenan har vi väl inte sett på rätt länge, har diskussionen om Decemberöverenskommelsen (DÖ) blossat upp. 

Främst av ett gäng tongivande borgerliga skribenter men även en del kommunpolitiker i främst Moderaterna, har nu tagit bladet från munnen på grund av distriktens årsmöten. 

Men jag är rätt utled på debatten faktiskt. 

Det är nämligen ett sabla gnäll från höger. Utan någon förankring i reell verklighet eller politik, tycker jag. Alternativet är noll fokus på.

Det ÄR ingen kul situation politiskt eller parlamentariskt just nu men givet läget är inte DÖ problemet. 

Personligen tycker jag att Alliansen skulle ha fällt regeringen Löfven i misstroendeförklaring.

Inte ihop med SD utan självständigt. Det är nämligen så partier agerar i riksdagen – alla partier tar egna beslut och har lika mycket att säga till om per person. Per mandat. Alla har en röst, även om rösten i sin tur dikteras av partiet man tillhör. Det är finessen med det parlamentariska systemet vi har. Om SD väljer misstroendeförklaring eller ej skulle Alliansen struntat i utan tagit ett eget beslut att fälla eftersom det var det rätta att göra. Regeringen hade då fallit eftersom SD misstroendeförklarade. 

Är man inte förberedd är man oförberedd.

Och är det något Löfven visat med all önskvärd tydlighet är det just det. Amatörmässigare regeringschef får man faktiskt leta efter, både historiskt i Sverige och i EU. 

Det har bara gått 6 månader och jag har skämts fler gånger för att det här är mitt lands regering än jag kan räkna, tyvärr har dessutom många av skämskuddarna levererats framför ögonen på resten av världen. Ni vet, de som styrs av proffs och inte praos. 

När statsministern accepterar uppdraget han får av talmannen att bilda regering får han det med förtroendet att hans budget är förankrad i riksdagen och går igenom. Det är så dealen ser ut. Löfven sa till talmannen att hans budget skulle gå igenom. Men gjorde inte ett dyft för att försäkra sig om det utan blundade och hoppade. Så kan man inte sköta ett land. I det läget skulle Alliansen ha misstroendeförklarat och gett Löfven sparken. Låtit talmannen antingen fråga Löfven igen så han kunde bilda en ny regering eller låtit frågan gå vidare. 

Det valde de tyvärr bort. 

Först tyckte jag att ett nyval var en kanonidé. Jag kände mig otroligt peppad för att ta revansch, det sticker jag inte under stolen med

Så jag blev också besviken när det blev inställt. Sedan såg jag siffrorna i nytt ljus och insåg att väljarna inte ännu tänkt välja om.

Sannolikheten att ett nyval 1) hade lett till Alliansseger eller 2) ens förändrat något var obefintlig. Väljarna hade i december ännu inte tänkt om. Det enda ett nyval skulle leda till var att SD skulle växa och KD eventuellt åka ur, tillsammans med Folkpartiet kanske. En katastrof. En utplånad Allians, hela vänsterns våta dröm. Så att stoppa ett nyval var mycket klokt av de borgerliga. Då var jag ändå en av de värsta kritikerna till just detta i just december men ibland behöver man backa för att se saker klart.

Jag var som många, fortfarande besviken över att vänstern trots usla siffror ändå fick bilda regering. Och missade att titta på verkligheten. 

Istället för nyval uppstod DÖ.
 

Men de borgerliga partierna hade ändå tänkt lägga enskilda budgetmotioner under oppositionstiden, tror jag.

Det var förmodligen planen hela tiden – att lägga den första gemensamt då man lovat väljarna detta i valrörelsen och till skillnad från socialdemokraterna håller man vad man lovat. Men under resten av perioden lägga enskilda för att kunna särskilja sig från varandra och utveckla sin egen politik. Om man måste kompromissa i en gemensam budget hela tiden finns det mycket mindre utrymme för det. Alltså är det logiskt att lägga egna motioner.

Landet har alltid styrts så. Att de som förlorat valet lägger enskilda motioner och bedriver oppositionspolitik tills chansen att ta över vid nästa val dyker upp. Man bidar sin tid.  

Givet att de redan hade bestämt detta långt innan kom de alltså till förhandlingsbordet med Löfven med en stor fördel – de hade tänkt att “ge bort” något de redan gett bort. De lovade därför att lägga egna motioner. Vips, så var regeringens budget den med störst underlag i riksdagen. 

När Alliansen styrde la alltså de rödgröna också enskilda motioner, varje höst och varje vår. Det är inget konstigt. 

Skillnaden mellan detta och DÖ är att Alliansen dessutom lovat att lägga ner rösterna om det finns risk att ett budgetförslag kommer att få SDs röster eller någon annans, och vinna över regeringens. Det är det här folk är irriterade på. Att man lovat att inte rösta på sitt eget förslag. 

Det kan man förstå. Att det parti man röstat på helt plötsligt lovar att inte rösta på sitt eget förslag. 

Men hur ser då verkligheten ut bakom detta?

För det första måste man kolla hur stor andel regeringen har.

De fick 37,9 % i valet ihop (S + MP), vilket innebär 138 mandat i riksdagen ihop. Det ger 138 röster när budgeten röstas om. Moderaterna är störst efter detta så det är bara deras budgetmotion som kan gå igenom om SD väljer att rösta på deras budget och inte sin egen. De skulle då få 133 mandat i riksdagen, eller röster, på den budgeten. Regeringen skulle ändå få flest röster. Partierna röstar på sin egen och i övrigt lägger ner rösterna, precis som man alltid brukar göra. 

Givet att alla partier lägger sina egna budgetmotioner mot regeringens gemensamma och alla utom SD de facto också röstar på sin egen budget behövs varken inflytande av V eller svika väljarna genom klumpigt formulerade “vi lovar att vi inte röstar på vår egen”. Moderaterna kan rösta på sin egen och det spelar ingen roll vad SD gör. De övriga partierna är så små så att de lovar att rösta på sin egen budget spelar faktiskt inte heller någon roll i budgetomröstningen. De hade inte behövt formulera sig så alltså. 

Men nu pratas det alltså vitt och brett om att “riva upp DÖ”. 

Okej, säg att man gör det. Var är alternativet?

Att Allianspartierna inte passar på att utveckla sin egen politik och lägger massa tid på att förhandla ihop gemensamma budgeter vår och höst i fyra år med SD som maktspelare som när som helst kan välja att fälla regeringen, gång på gång? Inget bra alternativ tycker jag personligen. Hur ska företag och individer kunna planera inför framtiden om man varje halvår riskerar parlamentariskt kaos? 

Det andra alternativet är att man lägger en till gemensam budget, som SD skulle kunna rösta på om de vill och sedan fäller hela regeringen Löfven, som man borde gjort i december.  Men då måste man vara beredd på antingen nyval eller att få frågan av talmannen. När man är redo för detta kan det vara ett alternativ.

Redo var man dock inte i december, därav den här manövern kallad DÖ. 

Det tredje alternativet är att “samarbeta över blockgränserna”. 

Detta betyder “bli dörrmatta åt sossarna”. 

Att förhandla med en sosseregering utan att sitta i den är det absolut sämsta man kan göra som borgerlig. Då säkrar man sosseinnehav för åratal framöver. Detta vet vänstern i spalterna och detta vet sossarna, alltså är det detta man gång på gång upprepar.

Samarbeta över blockgränsen. Lägg er platt. Visa väljarna att trots att S bara har 31 % så är det de och alltid de som bestämmer. De kan få en Allians som har 141 mandat i riksdagen på knä trots att regeringen bara har 138 mandat för att “det är det bästa för landet”. 

Well, nä. 

Det här är inte alls samma sak som DÖ även om det i debatten kan låts som om det är hugget som stucket. Att inte lägga en gemensam budget som Allians är något helt annat än att förhandla med regeringen. 

Borgerligheten ska inte förhandla budget med sossar och miljöpartister för att “ta ansvar” över landet. Ansvaret att lägga och få igenom sin politik har varje regering själv, det är inte oppositionens.

Personligen tycker jag att en rödgrön budget de facto leder till ett sämre Sverige men det räknar jag med att borgerligheten löser när de vunnit valet. Inte när de sitter i opposition. 

Det är INTE de borgerligas ansvar. Sossarna ökade med 0,35 % i valet. Läs igen. 0,35 % motsvarade dennaa så kallade “vänstervind” sossarna på Aftonbladet tutade ut under hela förra våren.  

För vad blir följden om Alliansen förhandlar med regeringen om budgeten?

De borgerliga kan inte en enda gång under mandatperioden kritisera budgeten och de politiska konsekvenserna den leder till. Grunden för det mesta av politiken en regering gör ligger just i budgeten.

Om Alliansen varit med och påverkat den är de sedan bakbundna att göra sitt jobb – att vara i opposition. De har i det läget alltså utplånat sig själva politiskt för hela mandatperioden. 

“20 000 jobb försvinner om ni höjer skatten på jobb för unga!” – Tja, det är er budget så…..

“Förbjuder ni privata företag i välfärden försvinner valfriheten” – Nä, för det är er budget….

Det här vet också alla vänsterdebattörer. Det är därför de ligger på om samarbete. 

Vad är då skillnaden mellan att släppa igenom en budget från regeringen, något man alltså kan göra helt utan att som i DÖ lovat att inte rösta på sin egen budget, och samarbeta med regeringen?

Att man fortfarande är självständig. 

Att man fortfarande kan visa väljarna alternativet och driva igenom så många av sina egna förslag som möjligt emot regeringen alldeles oavsett vad som står i deras budget. För många politiska förslag måste passera riksdagen först.

Regeringen ska göra som riksdagen bestämt, inte tvärtom.

OM alla borgerliga partier har inte bara förlorat budgetomröstningen utan också förhandlat aktivt med regeringen kommer man sedan vara låst att stoppa alla dumheterna i praktiken. Vilket man alltså gör i riksdagen. Budgeten kan gå igenom men alla politiska förslag som är idiotiska, de flesta alltså, kan sedan Alliansen plocka ned. Ett efter ett. Givet att SD också tycker förslagen är dåliga.  

Om man låter bli att bli dörrmatta kan man visa väljarna varje vår och höst vad man själv skulle gjort OM man var i regeringsställning.

Det kommer löna sig, om man samtidigt ger väljarna svar på de stora frågorna: integration, bostad, välfärdens framtida finansiering, skolan

Då återstår frågan: gick man ut med DÖ för att, som man sa, sossarna ska respektera detta till 2022? 

Nej. Det tror jag inte en sekund på.

Alliansen kommer nog spräcka DÖ före det, senast hösten 2017 tror jag. För då läggs sista budgeten innan valrörelsen. Då kan man visa väljarna inför valet att vi är enade, vi är Alliansen och vi är inte på något sätt uträknade. Vi kan samarbeta. 

Och det kommer hur som helst bli lättare för en Alliansregering att regera i minoritet för att SD inte är socialister som V och MP och delar av S. Vi har redan idag en icke-socialistisk majoritet i riksdagen och det kommer vi ha även efter valet 2018. SD går dessutom politiskt mer och mer åt höger och gör sig av med en del gammal sossepolitik. Mattias Karlsson har uttryckligen sagt att de vill bli ett konservativt parti. 

SD har aldrig sagt att de kommer fälla varje regering de inte ingår i eller fått påverka. De har sagt att de kommer fälla alla budgetar som ökar invandringen. Skulle SD någonsin rösta på en S-budget? Det beror alltså på. Detta och på hur i övrigt deras politik sammanfaller i framtiden men jag är övertygad om att Alliansen är beredda att chansa på att denna sannolikhet är låg. . 

Nej, det här innebär inte att Alliansen kommer att bilda regering med SD eller ens förhandla budget med SD. Men det kommer innebära att SDs värderingar och egen politik framöver helt på egen hand kommer matcha de förslag Alliansen lägger i större och större utsträckning och politiken går igenom. 

Slutsats:

Ja, DÖ har varit dåligt formulerad och synnerligen uselt kommunicerad. Men nej, det innebär inte någon omvälvning i det politiska läge som vi befinner oss i just nu. Det är att krasst konstatera. Och nej, alternativen är inte bättre. Just nu. 

Det absolut sämsta alternativet är att “samarbeta budgeten över blockgränserna”. Det är att skriva avtal på att vara evig dörrmatta åt sossarna. Så kan vi inte ha det. Absolut inte. 

Glöm inte heller att all makt här ligger hos Alliansen, inte regeringen. De kan när som helst hitta ett skäl att bryta överenskommelsen, lägga en gemensam och då vara beredd att fälla regeringen om SD bestämmer sig för att rösta på deras budget. Då måste de samtidigt vara beredda på nyval eller att ta över själva. Det är även detta ett bättre alternativ till evig-dörrmatta-alternativet. 

S har allt att vinna på dörrmatte-alternativet och kommer framhärda ända till 2018 att man måste “samarbeta över blockgränserna”. De vill nämligen utplåna Alliansen och säkra sitt eget maktinnehav. Tro inte för en sekund tugget om “bäst för Sverige”. 

Men glöm inte heller att Löfven brutit i stort sett varje vallöfte och varje överenskommelse som fanns just över blockgränserna. Här är det alltså bara ett spel för gallerierna, inget annat. Detta är skälet varför jag är säker på att DÖ aldrig från Alliansen sida var tänkt att fungera till 2022. Ingen borgerlig proffspolitiker kan för en sekund lita på att Löfven skulle ära denna överenskommelse i opposition. 

Jag tycker det bästa inlägget i den här debatten kommer från före detta riksdagsledamoten för Moderaterna, Karl Sigfrid som i dagens Svenska Dagbladet reder ut begreppen nyktert.

Framför allt det här att tvinga S förhandla budget med V i någon hopplös förhoppning att driver Löfven bara landet i tillräcklig misär kommer väljarna av pur tacksamhet för att slippa Sjöstedt hoppa över blocken. Och på köpet får vi avstannad tillväxt, massiva skattehöjningar, en skolpolitik som struntar i kvalitet utan bottnar i dröm om planekonomi då alla företag ägs av staten och kapital- och företagsflytt ut ur landet. 

S och MP behöver som sagt inte V för att få igenom sin budget. Det minsta dålig alternativet är att låta dem lägga en egen budget som inte styrts av partiet som fram till 2010 de facto hade planekonomi i just sitt partiprogram och bara fram till nyligen styrdes av en kommunist som grät när muren föll. 

Men S behöver som synes inte heller V för att väljarna ska se hur sopiga de här. Det har de redan visat att de helt på egen hand fixar utan Sjöstedts hjälp

Väljarna börjar redan döma ut regeringen Löfven sett till opinonssiffror. S har sin lägsta siffra på 27 % sedan Juholt-tiden och i veckan var Alliansen större än regeringen för första gången på länge. Kanske får vi ett val tidigare än 2018 men då inte i ett läge när Alliansen skulle haverera utan faktiskt ta makten ordentligt. Jag har inget emot att de, när de är mogna och tajmningen är rätt, bestämmer sig för att eventuellt spela ut det kortet. 

Tills dess vill jag att Allianspartierna sätter på reform-motorn och blir relevanta och pigga igen. 

För egen del hoppas jag också att mina borgerliga kollegor slutar skriva så tjatiga och tråkiga artiklar om DÖ som inte vid ett enda tillfälle bottnar i någon sakpolitisk verklighet och något alternativ utan just hur vi ska göra istället lämnas obesvarat för att…….det är roligare att klaga? Jag vet inte. 

Bäst hade varit att fälla regeringen Löfven. 

DÖ kommer dö alldeles av sig själv när tiden är mogen och förpassas till de sälla jaktmarkerna. 
 

Upp till Ytan

Det här är det första inlägget av, förhoppningsvis, flera där jag publicerar historier från människor som på olika sätt drabbats av fackets maktmetoder. Små människor som inte haft en chans mot resurserna och styrkan fackförbunden har.

De är helt anonyma för att många vet hur mycket makt facket har.  

Det här är deras berättelser. 

“När jag jobbade som 18-åring för SJ 1988, så tvångsanslöts jag till LO. På min första dag fick jag ett inbetalningskort på postgirot till det lokala LO-förbundet/klubben. När jag ifrågasatte det så bara skrattade de och såg ut som om jag pratade marsianska. Det var inte en fråga om “vill du vara med?”, det var bara “betala!” .

Du kan gott kalla mig Henrik och benämna att det var SJ jag jobbade för och att det var LO som trampade på mina rättigheter. 

Mvh, Henrik
 

Hej, och tack för att du hjälper till att ta upp detta till ytan!

Jag har själv drivit ett litet företag med en enda anställd under flera år. Jag startade i tjugoårsåldern och när jag anställde så varnade folk mig att det var så svårt att ha anställda. Jag förstod inte vad de syftade på, mina anställda tyckte jag var en bra och rättvis chef, som gjorde allt för dem och ställde upp för dem i alla lägen.

När jag gick igenom en personlig kris så tog det så mycket på mig att jag inte orkade satsa på företaget, jag behövde bara fokusera på att överleva själv. Som en effekt så fick jag inte in nya kunder och man såg på siffrorna att det höll på att gå utför.

Jag fick säga upp min anställda, det fanns varken pengar till honom och jag själv hade inte tagit ut lön alls sista halvåret, mina sparpengar hade jag lagt in i firman för att kunna betala hans lön. Att mbl förhandla var väl bara en formell principsak tänkte jag, att “förhandla” måste ju tom vara fel uttryck eftersom det inte finns något att tala om. Kontot är tomt så jag måste säga upp.

På mötet sitter min anställda och fackrepresentanten på en sida av ett enormt bord, jag är ung tjej och typ två äpplen hög på andra, och kände direkt en obehaglig känsla i magen. Skulle jag inte bara meddela att företaget inte har råd att ha anställda? Vi gick igenom de formella frågorna, som typ anledning till.uppsägning, uppsägningstid m.m.  Min anställda sa att han ville.arbeta hela arbetstiden ut (för jag hade sagt att om.jag kan få det att vända så kan han ju komma tillbaka om några månader). Facket hade dock ställt in sig på att sätta mig i konkurs och att få min anställda helt arbetslös utan chans till att ha en arbetsplats att komma tillbaka till… (som dessutom hade lönebidrag efter fas 3 pga han aldrig haft ett jobb som han klarat av som hos mig som anpassade allt åt honom).

Jag får veta att jag inte får anställa någon annan (vilket jag vet men det hade ju varit omöjligt då inga pengar fanns ändå). Härefter följer något som kommer att förstöra mitt liv i månader framöver. Jag hade under min personliga kris haft hjälp av mina vänner och syskon, som när de kunnat kommit förbi jobbet efter de slutat jobb och skola eftersom det jag gick igenom gjorde att jag ofta grät och mådde dåligt, och ville inte träffa kunder i det skicket, så snälla som de var så kom de och stöttade mig, bjöd på fika och bara snackade och fick mig att tänka på annat. Nu kommer facket och säger att jag har anställt dem istället och att jag brutit mot LAS. Jag skrattar nästan rakt ut mot påståendet, dels för att de var mina vänner, dels för att det inte fanns pengar och dels för att jag inte äe helt jävla pantad i huvudet som skulle gå och bryta mot LAS (jag var ju redan nog rädd för facket så man höll ju koll på reglerna i stora drag iallafall, men vilken liten företagare utan en egen jurist och hr-avdelning kan lära sig alla arbetsrättsregler utantill?).

De stod fast vid att jag hade anställt någon annan, samt massa andra lögner som att den anställda aldrig haft flextid till exempel trots att det stod i våra kontrakt som han själv skrivit under, tillsammans med tidrapportering osv (anledningen var att det handlade om lite minus flex samt ledighet som var begärd kring jul då facket som självklart vet allt- påstår att den anställda aldrig tagit ut eller haft semester påstådda dagar tex- hur vet de allt sånt, det var ett år bakåt i tiden och hade det varit fel redan då skulle nog den anställda ha reagerat…)

Jag skickar in “bevisning” på allt, kontrakt, utbetalningar, tidrapportering, och att jag inte har någon anställd får de ju ta mig på orden. För jag kan ju inte bevisa genom att visa en löneutbetalning som inte finns för att den aldrig gjorts.

Facket förkastar min bevisning och säger att den inte håller. De står kvar vid sitt krav och Hotar med kronofogden om jag inte betalar det. Jag vägrar betala för allt de tagit upp är ju lögner och det vet tom min anställda om?

Sen följer hot på Hot. På telefon säger han att han ska se till att röja undan min oseriösa lilla firma, “för det går ju inte så jävla bra för dig ändå”. Jag förstod ingenting för jag hade ju tom.lovat min anställda att göra allt för att han skulle få komma tillbaka, varför vill facket då sätta mig i konkurs?

Nästa kallade förhandling så vågar jag inte gå själv utan anlitar personer som kan regler och även ett privat stöd för jag har haft ont i magen ända sen brevet kom. På mötet säger de samma som innan, den anställda har aldrig haft semester eller flex och att jag dessutom anställt mina vänner. Jag svarar kort Nej. På alla frågor. Nej. Tillslut säger de då att de ska stämma mig för att jag brutit mot LAS, kommer kräva ett stort skadestånd och de ska dessutom anmäla mig till skatteverket och polisen, för om man inte hittar en löneutbetalning så har jag nog svartjobbare (verkar ju mycket logiskt och troligt när jag själv inte kunnat ta lön på ett halvår plus att jag fått ta lån för att klara mig privat- att jag då skulle anställa någon, svart eller vitt, känns som ett logiskt steg efter den krisen…)

Men jag orkar dock inte med alla hot. Jag säger att de gärna får anmäla mig för jag har inget att dölja. Mötet slutar typ med att de säger “bra då ses vi i rätten” och Jag bryter ihop. Förutom min personliga kris som var upprinnelsen till att jag inte orkade hålla företaget på fötter, så har jag tappat min enda anställda, pengarna är slut, jag kan inte ta egen lön, har skuldsatt mig privat och allt är bara ett stort svart jävla slukhål. Då vill de ta mig till rätten. Som om.det ens skulle finnas några pengar att ta av om de hade försökt. De ringer och Hotar, svär och hånskrattar, jag frågar gång på gång vad de vinner på att sätta mig i konkurs,  de vill minsann få bort alla oseriösa företag från spelplanen. Detta trots att jag alltid betalar ut löner, har försäkringar, pensioner och har gjort allt enligt konstens alla regler för att anpassa arbetet efter min anställda (det går oclså att tillägga att jag hade kunnat säga upp pga personliga skäl men tog inte den “fighten” för det fanns ju inte pengar heller…).

Nästa möte (de godkänner såklart inte min komplettering av bevisning så nu vill de trycka dit mig ännu hårdare) är jag förberedd på att mer eller mindre skjuta mig. Jag har gråtit varje dag sen detta hände ett halvår sen och jag orkar inte mer. På mötet händer något osannolikt,  facket frågar min anställda sånt som han skulle ha svarat “ja” på (de hade säkert tränat på det innan), tex “har din arbetsgivare tvingat (!) dig att ta ut semester dessa dagar”. Han svarar nej på denna och massa andra lögner och för första gången talar någon sanning på deras sida av bordet. Nu när det finns en öppning får Jag ett förslag av mina kunniga att testa med förlikning, dvs mötas typ halva vägen (vinst för dem. Förlust för mig för jag har ju fortfarande inte gjort något fel). Jag har inte pengar att ens mötas halva vägen men går med på.det ändå för att inte behöva gå gråtandes igenom ett halvår till. Jag tar ett lån och betalar dem halva deras krav och inser vilken förlorare jag är av detta på många plan.

Jag kommer aldrig vilja anställa igen och jag har aldrig varit med om vuxna människor (karlar) som ljuger, hotar, hånskrattar och förtalar så mycket som från fackets sida. De höll inte bara på att sätta mig i konkurs (jag överlevde precis tack vare stödet av mina vänner..) de höll även på att ta livet av mig, jag har aldrig mått så dåligt och känt mig så maktlös. I samtal med andra småföretagare så avråder man nu andra från att anställa (fast tro mig, jobben finns), så det äe effekten facken har- de jagar bort jobben. Grattis Sverige till högre arbetslöshet, skicka ett kort till facket som tack.

 

Hej,

En andrahandshistoria som jag har fått berättad:

Min son arbetade på ett lager där facket hade två representanter med eget kontor .När företaget skulle minska arbetsstyrkan med två man var det fackombudensom valde ut de två som inte var med i facket. Min son var en av de två. Det slutade med att den övriga personalen krävde att fackombuden skulle få sparken och att min son och hans arbetskamrat skulle få behålla sina jobb. Fackombuden vågade inte annat än att säga upp sig frivilligt. Ett populärt beslut. Alla röjde sedan ut fackombudens flotta kontor och gjorde om det till uppehållsrum med vårt gamla pingisbord bla. Gamla pärmar åkte ut där det framgick hur lönepotterna hade fördelats under åren. Gissa vem som hade skott sig!

Maktmissbruket bestod i att de valde ut de två bästa av jobbarna p g a att de inte var med i facket samt att de förhandlat till sig höga löner inkl betald väl tilltagen tid för fackligt och
politiskt (S) arbete.

 

Hej

För snart 20 år sedan var jag invald i klubbstyrelsen för den lokala fackklubben (livs) på företaget jag jobbade på. Efter ett tag konstaterade jag att något inte stod rätt till, bland annat stämde inte kassan efter personalköpen (fackklubben skötte det) och bokföringen stämde inte heller. Efter att ha lagt ner lite detektivarbete polisanmälde jag kassören för förskingring, polisen riggade en dold kamera och konstaterade faktum, en del av pengarna från personalköpen hamnade i kassörens ficka och hen anhölls och avskedades med omedelbar verkan. 

Efter några veckor fick jag ett telefonsamtal från Livs centralt där det meddelades att jag skulle uteslutas eftersom jag hade handlat “osolidariskt”. Att kassören förskingrade pengar för såväl fackklubb som företag var inget som polisen skulle lägga sig i, en sådan sak skulle lösas internt och därför skulle jag uteslutas. Att jag blev uppringd och meddelad beslutet var för att dom bille förbereda mig på “chocken” jag skulle få när det skriftliga beskedet damp ner i brevlådan. 

Kassören fick med hjälp av facket en fast tjänst på ett företag i grannkommunen, jag blev itesluten och behandlad som en spetälsk av mina “vänner” i klubbstyrelsen och företaget belönade mig med högre lön och en extra veckas betald semester. 

Så fungerar det i den fackliga världen.

Omkring 1970 blockerades ett hotell för att ägaren inte skrivit under kollektivavtal. Jag gick fram och pratade med rödgardisterna: “Om hotellet läggs ner, vad händer då?” “Då har vi vunnit”, blev svaret. Till saken hör att om man hjälpte till med disken så fick man en gratis lunch. Så jag meddelade gardisterna att “nu går jag in och diskar”. Vi ska skriva upp dig,” skrek man hotfullt men jag tog det som en uppmuntran. “Vi har vunnit” är ju exakt samma inställning som i fallet med bageriet. Och det är i sanning trist med pampfasoner. Det skadar givetvis fackföreningsrörelsen i grunden.

Citat från H.O.Ns tal på IULs 25:kongress:
“– Det är samma arbetsgivare på Sri Lanka som i Sverige, ja, över hela jordklotet. De ser på oss på samma sätt, de ser oss som underordnade som arbetar för småsmulor. “

Med den världsbilden blir det såhär.
m.

Hej Rebecca,

På det röda 70 talet sattes min pappas företag i blockad pga att pappa vägrade skriva på kollektivavtalet trots att vi som jobbade inte ville ha med facket att göra. Min pappa bråkade länge med fabriks men han hade hela tiden ett fånigt leende på läpparna. När företaget började få bekymmer av blockaden ringde pappa till Helsingborgs dagblad och berättade att han hade en väldigt viktig och stor nyhet i ärendet, journalisten kom till kontoret och då visade pappa hängavtalet med SAF…har du haft det hela tiden? Ja svarade pappa 🙂 Journalisten åkte till Fabriks och intervjuade pampen som sa att företags snart kommer att knäckas, Journalisten frågade pampen om han kollat i SAF pärmen som låg på hans skrivbord i fall företaget fanns med på listan. Nä det mindre belevade pampen tittade i pärmen insåg han hur bortgjord han var, transporterna kom igång samma dag och Pappa skrattade åt detta i flera år 🙂 
Mvh

Hej! 

Jag körde taxi ett år under slutet av 90-talet och ville gå med i A-kassan, dock utan att gå med i Transport. När jag ringde Transport och meddelade detta fick jag klart för mig att det inte var ok; jag minns att den jag talade med var mycket tveksam för att inte säga direkt negativ till mitt val att vara med i a-kassan men inte i facket.
Hur som, till slut fick jag som jag ville och fick lite senare ett inbetalningskort på 5-600 kr för ett halvårs medlemsskap som jag omedelbart betalade. Tiden gick och efter ett halvår fick jag ett brev från Transport där man meddelade att mitt medlemsskap i A-kassan sagts upp då jag inte hade betalat avgiften!
Då jag ringde upp dem sade de sig inte kunna hitta min inbetalning, detta trots att jag hade kvar kvittot på densamma. Jag skrev då ett brev där jag hotade med att lämna ärendet till rättsvårdande myndigheter om de inte omedelbart återbetalade den summa jag betalat in. Vid förnyad telefonkontakt gick det nu MYCKET lättare att hitta min inbetalning och därefter fick jag ganska snart tillbaka mina pengar, dock utan ränta naturligtvis.
Alldeles uppenbart försökte Transport blåsa mig på såväl medlemsskapet i A-kassan såväl som på avgiften; bara för att jag inte ville vara med i facket.
Om det inte är maktfullkomligt vet jag inte vad som skulle vara det. Ett är i alla fall säkert, jag fick bekräftat att mitt beslut att inte gå med i Transport var rätt!

Med vänlig hälsning, 
Jakob, 40 år
 

Efterlysning!

Har du eller någon du känner drabbats av fackets maktmissbruk? Fackförbund spelar ingen roll, alla historier är intressanta. 

Det spelar heller ingen roll när detta hände, det kan vara länge sedan. 

Maila mig din historia till rebecca@uvell.se. Märk mailet med “Efterlysning”. 

Jag sammanställer sedan alla bidrag, med anonyma avsändare så skriv vad ni vill kalla er och ålder bara. 

Allt material stannar hos mig och jag kommer inte vidarebefodra era namn till någon. 

Jag vill bara visa för alla att historien om Ingeborgs bageri på inget sätt är vare sig ny eller unik. Vi måste sätta stopp för hur facken beter sig. De har gjort bra saker, för 100 år sedan. Men sedan länge beter de sig illa. Jagar företagare och med hjälp av rigid lagstiftning som de fått i gåva av socialdemokratiska regeringar driver bolag efter bolag antingen med tvång att skriva på avtal de inte vill ha eller mot konkurs. 

Vi kan alla göra skillnad. 

Visa din solidaritet med Ingeborgs Bageri och maila in din historia. 

Är du sugen på att stödja Ingeborgs direkt? Då tycker jag du ska köpa Frihetsfika av dem. 

Klicka på länken här och kom direkt till deras webbsida. 

 

Rond 3 – hur man dribblar bort sig helt

Det här har verkligen utvecklat sig till en för både mig och omvärlden otroligt underhållande följetong. 

Och den är tydligen inte alls slut ännu. 

Ni har ju alla kunnat läsa Livsmedelsarbetarförbundets totala genomklappning genom mina tidigare blogginlägg. 

I måndags plockade så Corren upp mitt bråk med Livs. Väldigt kul att ha inspirerat media på nyhetsplats. 
 

De passar även på att ringa till Livs och pratar med vice ordförande Gerald Lindberg. Men han vill inte prata. 

“Vi vill inte kommentera det Rebecca Uvell skriver på sin blogg”
 

Men vänta lite nu? Har inte Livs precis ägnat hela valborg åt att just kommentera? 

Jo. Även Gerald Lindberg himself. För så här skrev han på min blogg. 
 

Då kan man ju tro att Livs nu lagt detta nesliga nederlag bakom sig, för de har inte kommit ur den här mediala cirkusen skadefria utan rejält tilltufsade. 

Men nix. De vill ha mer stryk. För det är det fina med sociala medier. De omsätter 200 miljoner och har en uppsjö anställda. Jag är en person. Ändå kan jag vinna en fight så här, för i media generellt  och i sociala medier i synnerhet är det annat som räknas. Den tekniska utvecklingen har möjliggjort för små Davids som jag att ta mig an en rad olika Goliat.

Den lilla människan utan stora resurser mot den stora jätten. 

Här satte jag fingret på kärnan i varför Livs är så oerhört arga att de inte kan uppträda professionellt – de reagerar känslomässigt.

De lever nämligen mentalt med vaneföreställningen är DE alltid är David. När sanningen är att det var 100 år sedan sist. När fackföreningsrörelsen verkligen gjorde nytta. 

Wake up and smell the coffee, Livs. 

Ni och resten av LO representerar nu enorma pengar och makt och är aldrig, inte i ett enda sammanhang, den lilla människan. Det visar ni för omvärlden om och om igen dessutom, som nu när ni inte tvekar att ta till tvivelaktiga metoder och driva ett litet invandrarägt bageri utan anställda mot konkursens brant för att ni själva ska tjäna en kvarts miljon. 

Ni ser själva, där står jag med min klubba och svingar mot facket.

Hur gick det då med det där “inga kommentarer”?

Så där. Som allt annat Livs rört vid med sina episkt kackiga händer senaste tiden blev det inte heller bra. För samma dag Gerald Lindberg inte vill kommentera mig går min vän Hans-Olof ut i tidningen Arbetet och gör just det

Läs nu noga vad han skriver.

Jag har alltså publicerat bilder och kontaktinformation. 

Notera också att han säger att de “ringt och skrikit”. 
 

Men att LO-tidningen Arbetet skulle visa upp någon typ av medial hederligt är givetvis för mycket att begära så de insinuerar glatt att jag lagt upp stackars Nilsson hemadress, hemnummer och gärna ett foto på hans villa med uppmaningen att “komma och hälsa på”.

Bilden läsaren ska få är solklar – lilla jag ska alltså utgöra någon typ av reellt bokstavligt hot mot de här gubbarna. 

I verkligheten, där alltså jag och de flesta andra utanför LO bor, har jag publicerat Nilssons……pressbild samt jobbnummer. 

Ni vet, det nummer man måste ha om man ska få kontakt med Nilsson. Han hänger som bekant inte på Twitter för att han enligt utsago “snart fyller 60”. Alltså kan man ringa. 

Noterade ni i Nilssons kommentar att han har “satt en jurist” på det men att han tycker att det är omoraliskt? Vad ska juristen göra är då frågan? Skicka moralpolisen på mig? För där håller jag plötsligt med Nilsson. Det är alltså inte olagligt. Inget jag gjort är ens i närheten.

För övrigt finns samtliga de bilder som jag lagt på bloggen alltså fritt nedladdningsbara i högupplöst format på deras presssida. Enda skälet till att man lägger högupplösta bilder på sin sajt för vem som helst att ladda ner är…….att vem som helst ska kunna använda dem. Annars lägger man alltså inte ut högupplösta bilder. 

Well played, pappskallar. 

Ni som vill ha ert eget galleri av dessa exempel på de allra vassaste knivarna i Guds lilla människolåda – feel free att ladda ner. Så många ni vill. Knock yourselves out. 

 

Nu vill jag att ni ska komma ihåg vad Nilsson alltså sa – han har i kommentaren nedan hänvisat till att hans familj blivit hotad av nazister och i kommentaren när han inte skulle kommentera mig kommenterade han just att folk “ringt och skrikit”. 
 

Ser ni vad jag ser på bilden nedanför, den hela bråket om “upphovsrätt” handlar om?

Hans kontorsnummer. Inte jobbmobil. Hans nummer till kontoret. 
Så min enkla fråga till Hans-Olof är: 

Vad gjorde du på kontoret under valborgshelgen? Bor du där?

Det tror jag inte är tillåtet. Då ska du förmånsbeskattas dessutom. Jag trodde också att Livs med sina 200 miljoner i omsättning hade råd att ha en assistent till förbundsordföranden.

Men tydligen svarar alltså Nilsson själv på alla sina samtal, bokar alla sina resor, alla sina luncher. Det tror jag hans medlemmar uppskattar faktiskt, att han frivilligt lägger så mycket tid för att spara deras surt inbetalade medlemsavgifter. 

Annars tror jag Nilsson här har ett väldigt flexibelt förhållande till både verklighet och sanning faktiskt. I själva verket har ingen ringt till honom under valborg, då var han ju hemma med sin familj och inte på Norra Bantorget och jobbade. Och om någon har ringt till hans jobbnummer har en assistent svarat. 
 

Det här är faktiskt så episkt roligt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Men jag har fått ett helt otroligt klockrent skolboksexempel på hur man inte ska hantera kritik. Tack för det, Livs. Det kommer jag ha nytta av i mitt jobb. 

Kan ingen säga till dem att det framför allt inte är en bra idé att hitta på saker allt eftersom? Jättedålig idé faktiskt. 

Själv saknade jag mailen jag fått av min nyvunna vän, Ingrid.

Så idag mailade jag henne igen. 
 

Får se vad som gäller idag. Kommentera? Inte kommentera? 

* poppar pocorn