Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Bli patreon genom att klicka här.  Eller Swisha: 0762096244. 

Välkommen till vår vardag

Igår skrev jag om LO och hur deras fackförbund inte tvekar att driva företag i konkurs. Den här gången handlar det om det lilla bageriet Ingeborgs bageri i Linköping, ägda av strävsamma invandrare, men LOs fackförbund har långt fler än en skalp från konkursade småföretag hängande på sin vägg på Norra Bantorget. Tyvärr. 

Inlägget föranledde en mängd diskussioner på Twitter och det framgår med all önskvärd tydlighet att det finns massor av människor som överhuvud taget inte förstår hur företagare har det. 

Den här tjommen från Göteborg till exempel. 
 

“Hon tog väl en i kollektivavtalet-framförhandlad långlunch”

Sug lite på den meningen

Jag är alltså företagare. Enda skillnaden mellan mig och Ingeborgs Bageri är att jag inte ens har några anställda. Okej, jag bakar inte bröd heller utan driver ett konsultföretag. Men vår tillvaro skiljer sig inte egentligen. 

Så till dig Leffe, och alla andra fack-gubbar och gummar out there som lever i ett av facket framförhandlat parallell-universum, nerlusat med fikapauser, semestrar, OB-tillägg, gratis arbetskläder, långluncher, julfester och annat – här kommer en beskrivning av vår verklighet.

Vi småföretagare med inga anställda, likt Ingeborgs Bageri. Eller någon enstaka anställd. 

Spänn fast säkerhetsbältet Leffe, för nu åker vi. 
 

 

  • Vi har ingen reglerad arbetstid, och jobbar inga 40-timmarsveckor. Själv snittar jag på 50 h. Varje vecka. Många jag känner jobbar ännu mer. 70 h inte är inte ovanligt. 
  • Semester? Glöm det. Vi jobbar på långhelger, industrisemestrar, jul. På annandagen jobbade jag 4 timmar, på nyårsafton likaså. I valborgshelgen kommer jag…..jobba. Förra sommaren när det var högsommar i 5 veckor jobbade jag 30 timmar per vecka en period. 
  • OB-tillägg? Vad sa du att det hette? 
  • Semesterersättning? Hahaha!
  • Lunch? Om vi kommer ihåg att äta tar vi lunch, oftast äter jag framför datorn så jag kan jobba samtidigt. Vissa dagar äter jag bokstavligen i farten, mellan två möten gående. 
  • Sjuk går inte. Vem ska göra jobbet om jag inte jobbar? Och företagare betalar 14 dagar sjuklön. Jag betalar alltså alla sociala avgifter och all löneskatt jag ska, ändå är jag inte försäkrad. Utan får jobba eller betala min egen vikarie, alltså får jag betala tre gånger om jag är sjuk. Jag har jobbat superförkyld, repandes från vinterkräksjuka, med influensa. Jag har små barn, jag är jämt mer eller mindre förkyld. Och sjukskriver mig….aldrig. 
  • Jag är min egen assistent, ekonomiperson, HR, IT, marknadsavdelning, eventbyrå. Behöver jag frimärken – köp själv. Behöver jag boka lunchmöte – bokar själv. Behöver jag fixa en hemsida – fixa själv. Jag lär mig allt jag måste lära mig. Jag måste göra allt i mitt företag. 
  • Först måste hyra, mobil, moms etc betalas. Blir det något över kan vi som är egna ta ut lön. En tjej jag känner startade sitt bolag 2009. 2012 hade hon en total inkomst på 26 000. Inte 260 000. Ni läste rätt. 26 000 på ett helt år. Då hade hon jobbat heltid. 
  • Om man ska kunna ta ut föräldrapenning eller VAB från Försäkringskassan tvingas man ha många knepiga samtal, som till exempel när jag skulle vabba första gången som företagare och kvinnan i luren tyckte jag skulle betala ut lön till mig själv i förskott. För er som inte noterat får alltså alla anställda betalt för EFTER de jobbat. Hela samhället bygger på att folk får lön i efterskott. Men Försäkringskassan krävde alltså av mig som egen att jag skulle betala min lön i förskott. 
  • Du ligger ute med pengar. För först ska du jobba en månad. Sedan kan du fakturera men då är det 30 dagars betalningstid. Så du får alltså vänta inte en månad på att få betalt i lön utan två. 
  • After work, personalfester, tårta, uppvaktande på födelsedag – glöm det. Du får fixa och betala det själv, dessutom är du ju själv så vem ska komma?
  • Samtidigt som du levererar uppdrag måste du sälja, annars kommer pengarna sina. Du måste alltså jobba med två separata arbetsuppgifter samtidigt. Bara fokusera på att utföra jobbet – glöm det. Det är du som ska dra in alla intäkter. Det gör man via att leverera det som är bokat bra, OCH dra in nya uppdrag och kunder. 

Varför gör vi då detta? Varför inte bara bli anställd och få dessa så eftertraktade av facket framförhandlade mysiga “långluncher”?

För att vi har en passion. Vi är otåliga. Vi vill inte ha en chef. Vi vill ha frihet att jobba på det sätt vi vill. På vilket ställe vi vill. Vi är beredda att offra trygghet, långluncher, ja lunch överhuvud taget faktiskt, OB-tillägg, semestrar, fika, långhelger, röda dagar, kväller, helger, tid med barnen, tid för fritidsintressen, lön, löneförhöjningar……

…..för att vi brinner för det vi gör. Vi jobbar med vår hobby. Vi älskar att jobba. 

Men inbilla er inte för en enda milli-sekund att det är vi som har det soft. 

Så sjunk nu tillbaka till er vadderade av facket skapade skyddade verkstad av förmåner och rättigheter och gå hem klockan tre och lämna det verkliga jobbandet åt oss.

 Vi gör det så gärna

Vi som skapar jobb i Sverige. Vårt eget och andras. Vi är företagare. 
 

Med ett schysst järnrör

Det här är historien om två företagssamma invandrare som kom hit för 14 år sedan från Irak. 

De köpte i somras Ingeborgs Bageri i Linköping. 

Nu riskerar de att gå i konkurs. Varför? För att vi har fackförbund i Sverige som har gudskomplex. 
 

Sema och Ahmed Mehdi är syskon och bageriet går som nya företag gör efter ett sex månader så han kör taxi 5-6 timmar per dag. Egentligen är han grafisk designer och har dessutom en reklambyrå. De renoverade i flera månader.
 

De jobbar alltså jättemycket själva men har förutom sig själva även en enda anställd. Denna personen kontaktade plötsligt sitt fackförbund, LO-förbundet Livsmedelsarbetarna. De krävde 4000 kronor mer per månad, som det nystartade bageriet alltså inte har råd med. Ägaren har ju inte råd att betala sig själv lön, han kör taxi. 

Men se, ekonomiska argument funkar inte i den verklighet fackförbunden lever i, detta bekväma paralleluniversum. Så de satte då bageriet i blockad i mars. 

Blockad innebär att de tar ut sin medlem, det vill säga den enda anställda, i strejk och sedan sätter ut vakter utanför bageriet för att förhindra företaget att ta in andra anställda att jobba, vilket facket kallar strejkbrytare. Du behöver inte själv vara med i facket för att beskyllas att vara strejkbrytare utan det räcker att du försöker jobba. 
 

Enligt strejkvakten har bolaget två alternativ. Avtal eller avtal. Att inte teckna avtal är alltså inget alternativ. Välkommen till Sverige 2015. Där alltså företagare blir behandlade så här.

Okända facktanter kan ställa sig utanför ditt företag och stå där tills du skriver på ett avtal du inte vill ha. Bara järnröret saknas. 
 

Eftersom Livs inte tycker ekonomi spelar någon roll tänker jag bara upplysa om att en kostnad på 4000 kronor mer per månad är en ökad årskostnad på ca 67 000 kronor för bageriet (beräknad på 40 % i sociala avgifter). 

Hur såg då ekonomin ut i bageriet när Mehdis köpte företaget?

Jag skulle helst sett deras egen årsredovisning men har man bara ägt bolaget sedan i juli har man av förklarliga skäl inte hunnit göra ett bokslut än. 

Bolaget hette Ingeborgs Bageri AB. Genom att kolla på den verksamhet som fram tills i juli drev exakt samma bageri får vi ändå koll på hur den ekonomiska situationen ser ut idag. 
 

Som ni kan se hade det Ingeborgs bageri som var innan Mehdis köpte i juli alltså en årsomsättning på 416 000 kronor 2013/2014. Det gick alltså så där för tidigare ägaren. Mehdis vittnar dessutom att de direkt efter köpet hade stängt i månader för att bygga om så då kommer det in noll kronor i intäkter. 

Förra ägaren hade skulder på flera hundra tusen, de nya är garanterat inte skuldfria för att ha råd med renovering etc. 

Enligt årsredovisningen hade Ingeborgs 2 anställda året innan försäljning men drog ner till en när intäkterna halverades. Sedan sålde de. 
 

Dessutom hade de anställda lönebidrag från Arbetsförmedlingen. Trots det gick alltså 65 % av företagets intäkter till lön innan de sålde. 

Det säger sig alltså självt att en ytterligare kostnad på nästan 70 000 per år inte funkar för det nystartade företaget. Just nu.

Men Livs struntade i det och satte igång sina “maffiametoder” genom att stå utanför bageriet en hel vecka med sina västar. 
 

Efter en vecka gav syskonen upp och tecknade avtal med Livs. 

Sedan konstaterade deras revisor att de alltså inte har råd, något de visste från början, och tvingades säga upp personen innan avtalet började gälla. På grund av arbetsbrist
 

Livs påstår under de här tiden att de bara “vill rädda ett jobb”. Well, eller så funkar inte era Corleone-metoder på alla. Har man inte råd har man inte råd. Punkt. En färgglad väst trollar liksom inte fram 70 000 kronor hur hårt ni än håller i önskestenen med era fingervantar. 

Under blockaden försökte Fria Moderata Studentförbundet hjälpa bageriet ur bråket genom att dra igång en insamling på Facebook och fick in över 15 000 kronor som gick till bröd de köpte varje dag. Sedan gavs brödet bort till hemlösa i Linköping. Men tyvärr tvingades ändå Ingeborg att skriva på ett avtal de varken ville ha eller hade råd med. 
 

Då kan man ju tycka att Livs borde vara nöjda. De fick ett avtal, även om deras medlem sedan förlorade jobbet. Men Livs fick ju rätt och det är viktigt i fackens värd. Viktigare än jobb. 

Men nix. I fackens underbara värld är man inte nöjd förrän man drivit ett företag i konkurs. Så vad gör nu Livs?

De stämmer stackars Ingeborgs och syskonen Mehdis. På 650 000 kronor. 
 

Facket påstår att den anställda har blivit uppsagd för att denne var med i facket och på detta sätt fått sin föreningsfrihet kränkt. Men personen var alltså redan med i facket innan de började bråka och kräva att bolaget skriver på ett avtal de inte vill ha. 

Och kollektivavtalet började gälla först efter att personen sagts upp, vilket facket medger men hävdar ändå att de har rätt. 
 

Så nu är det upp till Arbetsdomstolen.

Om Livs får bestämma kommer det här lilla bageriet, ägd av två strävsamma invandrare som jobbar tredubbelt för att få företaget att fungera, gå i konkurs. 

För att företaget praktiserade SIN föreningsfrihet. Den negativa. Den som medger rätten att INTE behöva gå med i en förening. 

I sådana här lägen skäms jag över att vara svensk. 
 

Lappen

Trappan på bilder är inte trappan till dagiset, trappan på bilden är nämligen normalstor och inte från ett hobbit-hus. Vilket den verkliga trappan är. 

Ibland förstår man verkligen, VERKLIGEN inte hur vissa människor är funtade. 

Okej, ofta. 

Jag har som alla andra mina barn på dagis, ett helt fantastiskt kommunalt dagis för övrigt. Det är ett stort dagis, fyra avdelningar och de har två våningar. Innergården ligger en våning upp. 

Problemet är att deras trapphus är otroligt dåligt. Det är så smalt att två vuxna män skulle kilas fast mellan vägg och räcke om de försökte gå samtidigt. Och den är brant. Små barn i overaller och klumpiga skor kan alltså lätt ramla i den trånga trappen när de inte är så bra på att gå.

Fram till nyligen har jag därför åkt hiss med mina barn trots en våning.

Det är nämligen inte bara trångt pga dåligt byggt utan dessutom trångt pga många föräldrar och barn som ska upp och ner samtidigt i en trapp där alltså 3 personer får plats i samtidigt. 

Notera alltså att jag FRAM TILL lappen ändå gått i trappen för att det går fortare nu när barnen ben är tillräcklig stabila och långa. 

Hissen har varit dåligt och nu bytts ut. Det är en stor modern varuhiss plats för typ 8 pers i alla fall men den har funkat lite halvkass. 

Perfekt, tänkte jag. Tills jag såg den här lappen sitta på hissen igår. 
 

Brf Kastanjen Karlberg tycker alltså att jag som förälder ska låta bli hissen när jag hämtar och lämnar mina barn för “den är mycket påkostad och ska enbart användas i nödsituationer”?

Bra att de la till de där blommorna så ser man inte det vidriga budskapet…. Eller vänta. 

Dessutom vill jag passa på att upplysa nötterna i Kastanjen att just i nödsituationer ska man alltså INTE använda hissar. Alls. Då är det…..världens minsta trapphus som gäller. Eller kasta sig ut genom fönstret och hoppas att man landar mjukt, vilket jag nästan skulle föredra framför att bli nertrampad av panikspringande kastanjer i de 50 cm breda trappstegen. Just hissen är en säker biljett till fel ställe, under exvis brand.

Men vad är väl lite blod i trappen från en snubblad ett-åring i overall mot “påkostade hissar”? Jag menar de är ju ändå en hiss, gjord för att…… åka i.  Jag är förvånad över att ingen lapp sitter om att allt promenerande i trapphuset sliter på stenen och att folk därför borde ta av sig skorna först men den kanske kommer i höst. 

Jag mailade då föreningen och la upp deras snygga lapp på internetz. Twitter närmare bestämt. 
 

100 RT på en dag. Fler än jag som tyckte Brf Kastanjen Karlberg verkar vara rätt osköna typer

Mitt andra problem med dem, förutom att de är ogina, är att de försöker påskina att jag som förälder ska rätta mig efter ett avtal deras Brf och mitt dagis ingått. 

Sist jag kollade hade inte dagis rätt att ingå avtal å min räkning eller för alla andra föräldrar utan de har bara rätt att ingå avtal för egen del. När jag hämtar och lämnar mina barn ansvarar jag för dem och det är på min fritid och inte på dagistid, så är nämligen reglerna för exvis försäkringar. Det som händer till och från dagis är mitt ansvar. Som förälder har jag däremot rätt att hämta och lämna mitt barn till just det dagis mina skattepengar alltså betalar, bland annat går en del av hyran till just den fastighet dagiset ligger. 

När några av Brf:s boende försökte ge svar på tal kan man inte direkt säga att de hjälpte till att ändra bilden av deras förening. Som nu är rätt tydlig. 

Lite grann kan jag tycka att kan man inte rädda situationen ska man åtminstone låta bli att göra den värre. Men herrarna här tyckte tydligen att kan deras bostadsrättsförening verka ännu mer dumma i huvudet ska de göra det så här kommer två av de svar jag hittills fått: 
 

Jag hade tänkt att nöja mig med Twitter men stjärnan Andersson här uppe inspirerade mig att föreviga det här debaclet så att framtida köpare av Brf Kastanjen Karlberg kan hitta deras lapp med de söta söta blommorna på innan de köper en lägenhet där. 

Och tänker till en gång extra innan de får Andersson som granne. 

Själv tänker jag ignorera sopprötterna som bor i huset och fokusera på att barnen har världens bästa dagis som tack och lov inte har någonting att göra mer med Brf Kastanjen-människorna än att de tar emot hyresavin varje månad och kanske passerar dem i trappen på dagarna. 

Eller vänta, de är ju hissåkare. De går inte trappen. 

Råkar åka samtidigt som mig och barnen i hissen då, på väg upp eller ner. 
 

Tala är silver, åka tåg guld

Som ni vet blir våra riksdagsledamöter valda från olika orter och förväntas att ha en nära anknytning dit även efter de börjar jobba i Stockholm. Man representerar ju sitt valdistrikt. 

Jag utgår i det här inlägget från det helt naturliga antagandet att antingen så bor man i Stockholm som riksdagsledamot eller så bor man de facto i det distrikt man är vald för. Men rent tekniskt kan man ha blivit vald från ett annat distrikt, jobba i Stockholm men vara folkbokförd på ett tredje ställe. 
 

Enligt Skatteverket ska du också folkbokföra dig där du har din mesta dygnsvila, det vill säga där du bor. 

Därför erbjuds samtliga riksdagsledamöter olika reseförmåner. 

Jag var lite nyfiken på hur de där används och begärde ut lite handlingar. 

“Har ledamoten långa resvägar eller andra särskilda behov kan de erhålla ett årskort på flyget.”

Det verkar ju ändå logiskt. Primärt får man tågkort, annars flyg. Vad kostar då ett årskort på SAS respektive Bromma?  Mellan 124 000 145 000 är svaret. 
 

På listan jag fick finns 55 namn på riksdagsledamöter som fått flygkort, på vilket bolag framgår dock inte. Och plötsligt dyker det upp två intressanta rader – Stockholms län och Örebro. 

Enligt uppgifter från Sverigedemokraternas riksdagsledamot Linus Bylund på Twitter efter detta inlägg publicerades är det som står på riksdagens hemsida fel i den bemärkelsen att de inte blivit valda från dessa valkretsar. SDs ledamöter slumpades till distrikt efter valet då de som enda parti hade rikslista.   
 

Vad gäller tågkorten, som 196 av ledamöterna begärt att få, finns det lite olika varianter, med lite olika kostnader givetvis. Det verkar vara så att ledamöterna själva får välja helt fritt vilket kort de föredrar, vilket jag tycker är märkligt faktiskt.
 

Guldkortet är bäst, det hörs nästan på namnet. Med det får du gratis mat, hänga i deras lounge och ta med en resenär avgiftsfritt.

Men smakar det så kostar det så 73 000 kronor får du punga ut med. Eller du och du, staten. Om du är riksdagsledamot. Men som ni ser är det hälften så dyrt som flyg. 
 

Om du klarar dig utan en gratis måltid per resa och möjligheten att gratis ta med en gäst är Silver Plus för 67 300 kronor alternativet för dig. 
 

Struntar du i att åka första klass utan tycker andra klass är fullt tillräckligt räcker det med att du betalar 43 300 kronor för årskort Silver. 
 

Utöver årskortet på SJ kan alla riksdagsledamöter som vill även skaffa sig Resplus, som ger obegränsat med resor i landets all lokaltrafik. Kostnaden är 16 000 kronor extra, utöver själva årskortet på SJ. 
 

Det intressanta är att enligt Riksdagsförvaltningen ersätts inte måltider enligt utlägg. Men det är alltså helt okej att välja ett årskort där mat ingår, som det gör i Guldkortet. Ett smart sätt att komma runt detta alltså. 
 

Det här har de flesta riksdagsledamöterna snappat upp så av de 196 som har årskort på SJ har 121 stycken Guld-kort. Då kan man tänka sig att alla dessa bor långt bort från Stockholm. 

Nix. 

Bland dessa guldåkare hittade jag sex stycken som samtliga är valda i Stockholms kommun, vilket alltså är innerstaden plus Bromma, Enskede, Spånga och någon del av Huddinge. Visst kan det vara så att dessa personer endast är valda där och inte överhuvud taget bor i närheten av Stockholm trots att de jobbar här men det här personerna bor även i Stockholm. 

Och inte vilket årskort som helst utan Guldkortet för 73 100 kronor styck. 
 

Miljöpartisten Jakop Dalunde till exempel. Han bor på Bondegatan på Södermalm men tycker alltså att han åker så mycket tåg att han måste ha Guldkort på SJ. 

Ja, jag blev särskilt glad att hitta Dalunde i det här gänget. Vi har en speciell relation.

Men Dalunde valde åtminstone bort Resplus och därmed gratis SL-kort. Det gjorde inte Maria Ferm, också från Miljöpartiet. Hon har både Guldkort och Resplus, till en total kostnad för skattebetalarna på 89 100 kronor per år. 

Bara som jämförelse kostar ett årskort på SL 8 300 kronor. 
 

Övriga på listan av Stockholmare som tycker att de åker så mycket tåg i jobbet att de inte kan köpa lösa biljetter och göra en reseräkning utan måste ha årskort guld är följande: 
 

De här fem stockholmarna som alla bor i Stockholm stad och inte länet, det vill säga allra närmast centrum egentligen och efter tunnelbanelinjen, kostar oss 429 500 kronor per år för att de ska åka gratis tåg i hela landet och även gratis lokaltrafik. 

Men jobbet då, kanske ni tänker? De reser ju även i jobbet? Absolut. Men man ska resa otroligt mycket tåg och kollektivt för att en fast kostnad på 90 000 kronor per år ska löna sig. Dessutom bygger detta på att de ALLTID åker tåg, aldrig flyg eller taxi. Gör man det, då ska man absolut ha ett årskort. Annars ska man köpa styckbiljetter. 

Men det finns även ledamöter som är valda i Mälardalsregionen som har årskort. De från Sörmland har dock åtminstone inte valt Guld-kortet. Förutom en person. Han bor i Katrineholm, det tar dryga timmen till Stockholm.   
 

Från Uppsala valdistrikt är det fler som vill ha gratis mat. Trots att det alltså tar 45 minuter max till Uppsala och måste vara en av de närmaste valkretsarna utanför Stockholms län.  

Jag har kollat upp de på listan och antingen bor de i Uppsala eller i någon ort i Uppland. 

Samma mönster hos de som är valda i Västmanland, där Västerås är tätort och där flera av dem bor. Här väljer fyra av elva Guldkort. Här tar det också dryga timmen att åka till Stockholm. 
 

Eftersom man måste jobba i Stockholm oavsett var du bodde innan du blev vald är det inte konstigt att folk bor kvar och måste veckopendla. 

Det märkliga är när människor som BOR i Stockholms inte bara beviljas årskort på SJ utan dessutom Guldkort och Resplus. De kan omöjligt resa så mycket utanför sitt eget distrikt samt där de jobbar, vilket alltså är SAMMA STÄLLE, att ett årskort är försvarbart framför enskilda biljetter. 

Eller när människor som bor i de regioner som själva marknadsför sig som orter med kort pendling till Stockholm väljer det dyraste årskortet där mat ingår trots att de i Uppsala har 45 minuter tåg och samtliga har max 1,5 h tågtid.

Hur kan de motivera det?

Dessutom undrar jag varför Riksdagsförvaltningen inte verkar ha någon resepolicy alls? Många privata företag har som policy att man ALLTID ska välja det billiga alternativet. De som måste pendla får alltså Silver-kort. Riksdagens resekostnader betalas av skattepengar. Då måste policyn vara att minimera dessa.

Men ära dem som äras bör.

Därför avslutar jag det här inlägget med att säga tack till följande fem riksdagsledamöter som samtliga valt SJ-kortet Silver, det vill säga det billigaste kortet för 43 300 kronor istället för 73 100 kronor. Av 196 personer är det bara fem som frivilligt gjort det. 

Till skillnad från gänget i Stockholms kommun som kostar skattebetalarna onödiga 429 500 kostar det här gänget, som uppengarligen har respekt för skattepengar, oss “bara”  232 500 kronor. En skillnad på 197 000 kronor bara för att dessa människor inte som övriga till varje pris vill maximera sin egen vinning utan faktiskt gjort ett medvetet val.  

Och tack till de 98 riksdagsledamöter som valt bort årskort helt och hållet utan åker på enskilda biljetter när ni åker. 
 

Jobbegoister

Det är så underhållande att LO:s pratar så mycket om solidaritet. När de i själva verket bara är intresserade av sig själva. 

Me, myself and I.

De kommer dessutom undan med det. LO är inte intresserade av några andra i världen än sig själva och sina betalande medlemmar. Ändå får de ostraffat påstå gång efter annan att de på något sätt vill allas väl.

Det är också mot den här bakgrunden regeringen nu sitter i deras knä och LO bjuds in till presskonferenser, sitter i statliga utredningar etc. Att de skulle vilja hela Sveriges väl och ve när de alltså bevakar sina egna intressen endast. 

Och som Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet skrev idag, varför skulle de göra annat?
 

Personligen har jag inga som helst förväntningar på fackförbund eller andra medlemsorganisationer än att de ska göra det medlemmarna betalar för – bevaka deras intressen och inga andras. Det lustiga är att det finns någon kollektiv svensk låtsas-lek sedan urminnes tider där vi inte behandlar LO som just det särintresse de faktiskt är. 

Jobbegoism. 

Ett alldeles förträffligt ord som beskriver det LO och dess förbund sysslat med sedan 1800-talet då de bildades. De är jobbegoister.

Jobben i Sverige ska gå till svenskar, det vill säga deras medlemmar. Ingen konkurrens om jobb är okej för det skadar deras medlemmar, vare sig invandring eller fri rörlighet av företag är bra. Det är och har varit deras och socialdemokraternas linje jämt

Senast i valrörelsen gick socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson ut och sa följande:
 

Tydligare jobbegoism finns nog inte. 

Även vår nuvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson gick i valrörelsen ut och höll med LO i kravet att begränsa arbetskraftsinvandringen för att skydda svenska jobb, vilket de gjorde i en artikel i DN i maj 2013
 

Behovsprövning innebär att LO i princip får veto över vem som får komma hit.  De vill skydda sina medlemmars jobb enligt principen jobbegoism. 

När det gång på gång blir så här tydligt vad LO står för, hur är det möjligt att de inte betraktas som det särintresse de faktiskt är?
 

“Vi slåss för att våra medlemmar ska få arbete”

Problemet med LOs inställning är att de skiter i unga och invandrare, som står längst från arbetsmarknaden. De struntar faktiskt i alla som inte redan har jobb, de får liksom sköta sig själva för de betalar inte medlemsavgift till LO. Än. 

Nyligen släppte Konjunkturinstitutet en rapport som befäster att Sveriges höga lägstalöner är ett problem. De löner som LO bevakar som en hök. 
 

Exempelvis finns det grupper som har markant lägre chans att få arbete, som de med låg utbildning och utrikes födda. Dessa grupper har svårt att få arbete till rådande lägsta löner. 

Den absoluta majoriteten av de som är arbetslösa är ungdomar utan utbildning och invandrare. Dessa behöver sitt första jobb, en språngbräda. Men det skiter LO i. 

Ännu viktigare än någonsin blir det mot bakgrund av att vi väntar upp till 400 000 asylsökande plus anhöriginvandring de kommande 5 åren. Den absoluta majoriteten av dessa har max gymnasieutbildning, upp till 40 % har bara förgymnasial utbildning. 

Glöm påståendena om att validering av högskoleexamen är prioritet när det gäller flyktingvågen. Över 75 % av de som kommer har ingen examen att validera. 

Gång på gång fastslår all forskning att höga lägstalöner skapar problem med hög arbetslöshet för ungdomar och invandrare främst. Gång på gång vill LO, helt otippat, att vi litar på deras partsinlagor i form av “rapporter” som bevisar att höga lägstalöner inte alls är något problem. Ironin. 

Vad är då dessa lägsta löner?

Ja, i Sverige kan du i princip inte tjäna lägre än 16 000-18 000 kronor när du jobbar heltid alldeles oavsett (lönen inkluderar inte OB-tillägg, helgtillägg etc). Det spelar ingen roll om du inte kan svenska, inte har gått annat än 7 år i grundskola, hoppat av gymnasiet eller nyss fyllt 18 år. Enligt LO är alla lika produktiva och därför värda dessa löner. 

Det säger sig självt att en analfabet från Somalia, som utan problem kan göra enkla praktiska jobb som diska, jobba som städare, hantlangare på bygge etc så fort han kommer till Sverige, inte från start är värd 20 000 kronor per månad. Inititalt alltså. Men allt eftersom personen lär sig svenska, blir bättre på sitt jobb etc ökar produktiviteten och personen blir värd mer i lön. Han behöver dock få sitt första jobb för att kunna gå igenom den här utvecklingen. Men om han kostar exakt lika mycket som en svenskfödd 20-åring som gått en yrkesutbildning på gymnasiet och har förkunskaper dessutom är det lätt att räkna ut vem som får jobbet. 

Alla är nämligen inte värda samma lön. Det måste vi sluta låtsas. Alla har samma människovärde men värdet för arbetsinsats är inte samma sak. 

Men det är effektiv opinionbildning av LO att dribbla ihop korten och få folk att tro att människorvärde och värde i lön är samma sak. Smart men inte sant. 

Sammanställningen är som  ni ser löner från 2011 men jag har inte hittat en liknande sammanställning av LOs samtliga avtals lägstalöner daterad senare som dessa löner kan ni dessutom räkna upp med 4 år. Det verkar inte vara något LO prioriterar att visa upp. Jag förstår dem. 

Observera att dessa löner INTE inkluderar OB-tillägg och andra påslag på lönen. Detta är grundlönerna. Så Handelsanställda som har lägsta lön på 17 700 kronor har alltså i realiteten betydligt högre då handeln har både OB-tillägg efter kl. 17, tillägg för helgjobb etc

För att sätta i perspektiv vad en från gymnasiet avhoppad 18-åring alltså anses vara värd enligt LOs måttstock kommer här ingångslöner för några av de akademikerjobb som har längst utbildning på universitetet. Ingångslön är att jämföra med lägstalöner även om de bara är rekommenderade. 

Jurister rekommenderas en lön på 25 000 kronor, civilekonomer 27 000 kronor och civilingenjörer på 29 600 kr. Läkares ingångslöner varierar vid vilket landsting de gör sin AT-tjänstgöring, som är en del av utbildningen men den ligger vanligast mellan 27 000 och 32 000 kronor
 

Då har de här personerna alltså studerat 4-5 år på högskola, utbildningar som alla kräver otroligt mycket jobb. Långa dagar, svåra tentor. Under den här tiden har de alla levt på studiemedel som i dagsläget 9 948 kronor per månad, under de månader du studerar. Under sommarens 3 månader är studiemedlet noll kronor. Det här är att jämföra med det vi kallar existensminium och ligger sida vid sida med socialbidragsnormen. Då ska studenter dessutom köpa sin litteratur på dessa pengar. De ligger också 4-5 år i årslöner back jämfört med LO-anställda som alltså inte studerat på högskola utan jobbat hela den här tiden.

Inkomsten är dessutom villkorad med att du klarar dina tentor. Klarar du inte majoriteten får du noll kronor tills du fixat tentan. Du kan dessutom inte vara sjuk. Klarar du inte tentorna på grund av sjukdom, tråkigt. Du får ändå noll kronor.  

Det skiljer alltså några tusenlappar med vad en 18-årig målare får och en färdigutbildad jurist

I dagsläget har LO släppt kravet på behovsprövning, det gjorde de innan valet. Om det var taktik eller inte låter jag vara osagt, kanske insåg de att de inte samtidigt kan beskylla andra för att vara rasister med den retoriken. Men de villkorar sitt medgivande för arbetskraftsinvandring med följande: 
 

Företag som vill anställa andra är svenskar måste alltså “bevisa” att de behöver just den typen av arbetskraft. De måste också garantera “ekonomisk stabilitet” som inte går att tolka på något annat sätt än att företagen ska lova att aldrig säga upp personen. Rimligt. 

En annan rimlig retorik man ofta hör från LO-håll är “slavliknande förhållanden“, vilket inte betyder att LO tror att folk hålls kedjade på fält utan att de får lägre löner än LOs kollektivavtal säger. För detta är ju i princip samma sak. 
 

Vad LO menar med slav och vad du och jag gör skiljer sig alltså.

LO tycker till exempel att en lön på 30 000 kronor per månad är att jämställa med slavliknande. Det tjänade en man från Bolivia som Byggnads ville skicka hem 2014
 

Det är så här det blir i praktiken när de protektionistiska jobbegoisterna i LO får inflytande över politiken. Personer som gör rätt för sig, betalar skatt och har höga löner skickas hem för att LO vill att svenskar till varje pris får alla jobb. Svenskar som är medlemmar i LO alltså.

typiskt skurkmanér sätter LO och dess förbund detta i system och utnyttjar reglerna till max till sin egen fördel. Det finns ingen lägstanivå.

Fackförbunden lämnar felaktig information, avfärdar ansökningar enbart för att arbetsgivaren inte har kollektivavtal eller avstyrker en ansökn på rent okynne. Det uppger migrationsrättsjurister. 

Det är ett skämt att de tar ens ordet solidaritet i sin mun tycker jag. 
 

LO har från start avskydd sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga upp till 26 år. För detta har lett till att efterfrågan på unga, som oftast numera inte är med i facket, ökat. Företag har föredragit att anställa ungdomar framför medlemmar i LO helt enkelt. Nu, med en socialdemokratisk regering, tas detta bort. LO har återigen makt över arbetsmarknaden. 

En ung person blir snart nästan 40 000 dyrare att anställa per år. Ett tungt slag för alla de ungdomar som behöver sitt första jobb. LO äter väl tårta på Norra Bantorget nu, för om ett företag måste betala lika mycket för en ung oerfaren eller en äldre kommer LOs medlemmar få de flesta jobben och ungdomarna får ta kölapp på arbetsförmedlingen igen. 
 

Det sorgliga är det här är inte att LO gör som de gör. De har betalt av medlemmarna för att driva deras intressen enbart. Utan det är att LO samtidigt kommer undan med att hävda att de arbetar för Sveriges väl. Att de har någon typ av allmänintresse. 

LO är de största jobbegoisterna i landet. Det har de alltid varit. 

De ska därför inte vara välkomna in att få bestämma över vare sig arbetsmarknad eller invandring. De ska betraktas som det extrema särintresse de faktiskt är. 

 

Minister på Prao

Vet ni vem det här är? Jag tror att jag hade haft svårt att knäcka en fråga på det på stan om jag inte läst på faktiskt, trots mitt jobb. 

Hennes namn är Aida Hadziliac och hon sitter i regeringen. Som Anonymitetsminister skulle man kunna gissa givet hennes enorma aktivitet. Men hon är gymnasieminister. 

Har ni ens sett henne senaste halvåret? Inte jag. Läser man på regeringens hemsida är det i princip blankt. Så vem är då vår gymnasieminister? Och var håller hon hus? 

Sydsvenskan gjorde nyss en genomgång på media. Hon kommer näst sist, bara Framtidsministern har färre. 

Nyss blev det känt att hon var en av de ministrar som statsplanet flög från Arlanda till Bromma för. 
 

Hon är den yngsta i regeringen, född 1987 och har ingen pedagogisk bakgrund själv utan är jurist. När hon var 23, det vill säga 2010, utsågs hon till kommunalråd i Halmstad och ansvarade där för skolfrågor. Det var hennes första heltidsjobb. 

Den meriten tyckte Löfven räckte för att ge henne ansvaret över hela gymnasieskolan i Sverige. Jag har inga som helst problem med att unga får chansen men att ha som enda politiska merit att ha jobbat med frågan i en mindre kommun endast 4 år kvalar i min bok inte in för att ha det högsta ämbetet i landet. Sorry. 

Löfven kanske tänkte att hon gick ju i gymnasiet för 8 år sedan, alltså hon tog studenten 2 månader innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister, så hon kan ju liksom lingot? Hon har fräscha erfarenheter, kan man säga. 

För bara två år sedan, när hon alltså var kommunalråd i Halmstad, gjorde hon den här otroligt amatörmässiga intervju med Ingvar Carlsson just om det här med ålder. Att fler i socialdemokraterna måste vara under 35 år. Kungen framstår som en retoriker av rang jämfört med Aida. 
 

Eller från pressträffen nyligen om Skolkommissionen.

Fantastiskt hur man som endast 27-åring vars arbete är publikt kan vara så exempellöst dålig på att hålla en presentation.

En medfödd talang. Kan ingen hjälpa henne?
 

Kul förresten att hon intervjuar just Ingvar Carlsson. Det var nämligen han som genom Luciabeslutet stängde gränserna den 13 december 1989. Skälet var den “rekordstora flyktinginvandringen” på 20 000 personer under första halvåret 1989. Välfärden skulle drabbas och Carlsson förordade beslutet som sedan togs.

Men tack vare regeringen Bildt upphävdes beslutet och Aida och hennes familj kunde komma hit. Hade Carlsson fått bestämma hade hon förmodligen fått stanna i Bosnien trots kriget. Vår välfärd skulle inte klara sådana som henne och hennes familj.

Vad har vi då för problem med gymnasiet?

Ja, bland annat att folk hoppar av. Detta ville regeringen lösa med ett obligatoriskt gymnasium. Men att tvinga upp till 18-åringar att gå i skola tyckte ingen annan i riksdagen var en kul idé så detta röstades ner. Det är nämligen så att folk är myndiga sitt sista år på gymnasiet och så fort du är myndig kan staten inte tvinga dig att gå i skolan hur som helst. Den absoluta majoriteten som hoppar av gör det just sista året. Detta orkade tydligen inte sossar och miljösnubbarna kolla upp. 

Även Lärarförbundet sågade idén. 99 % av alla 16-åringar börjar idag gymnasiet redan. 

Skälet de hoppar av är oftast studietrötthet, vilket man absolut inte löser med tvång. Så summa sumarum var obligatoriskt gymnasium en episkt dålig idé av alla dåliga idéer som kommit från hjärngänget i Rosenbad hittills. 
 

Intressant nog när man kollar på SCBs statistik har en tredjedel av de som hoppat av inte gått in i arbetslöshet och majoriteten är arbetslösa upp till 6 månader bara. Ett övergående problem alltså. 
 

Det är också så att en majoritet av de som hoppar av har utländsk bakgrund, det vill säga är födda utomlands.  Bara hälften av de som invandrat efter 12 års ålder fullföljde gymnasiet.
 

Aidas svar på alla frågor gällande skolan är…….utredningar. Inte konkreta förslag (förutom briljanta obligatoriskt gymnasium) eller metoder utan hennes melodi följer detta mönster: 

1. Uttala sig om landets bristfälliga skola
2. Berätta att skolan måste räddas
3. Tillsätta en utredning för att ta reda på hur dagens skola de facto ser ut
4. Återanvända steg 1. 

Runt, runt, runt. En evighetsmaskin. Rätt smart egentligen, då behöver hon aldrig ta någon risk. Eller riskera att faktiskt göra något konkret. Hon simmar mycket hellre runt i teori illustrerad av en pool med utredningskopior. 
 

I Ekots lördagsintervju återkom hon  till att utredningar är svaret på alla frågor, när hon inte läste innantill från Socialdemokraternas hemsida och lekte floskelbingo med sig själv. Tydligast här blir att Aida faktiskt varken har ideér eller erfarenhet. 

Precis som Gustav Fridolin upprepar hon det här med socioekonomisk bakgrund och att detta förklarar varför skillnaden mellan skolor ökar, den så kallade mellanskolsvariationen. Trots att Skolverket och PISA konstaterat att socioekonomisk bakgrund INTE fått ökat betydelse sedan 1999 och alltså inte kan förklara ökad mellanskolsvariation.

Även kallat “hitte-på”.  

Hon säger att hon vill föra en vetenskapligt grundat gymnasiepolitik men struntar alltså i den evidens som finns från Skolverket. Hon pratar i Ekots lördagsintervju om att skolans problem är att den har för lite resurser men ignorerar OECDs konstaterande att vi är topp 4 av höga satsningar på skolan i pengar i OECD. Det är inte resurser som är problemet. 
 

Hon förespråkar också högre lärartäthet trots att OECD samtidigt konstaterar att detta inte behövs, vi har redan tillräckligt hög lärartäthet. 

Över lag är samtliga av hennes idéer skåpmat från sin tid i Halmstad. För allt hon hittills föreslagit är saker hon föreslog i Halmstad. Delar hela landets gymnasier Halmstads skolors behov och problem undrar jag stilla. Eller är det så att ministern har en oförmåga att inte bara ta tills sig forskning utan också oförmåga att utveckla en egen position byggd på förändrad omvärld, det vill säga nytt jobb och ny infomration?

Att vara gymnasieminister är nämligen inte alls som att vara kommunalråd. 
 

OECD-rapporten (i vilken lärarna själva fick uppmärksamma områden i behov av utveckling) pekar alltså inte på behovet av bättre ”classroom management”, mindre skolklasser eller karriärsguidande och yrkesförberedande verksamhet utan snarare behovet av elevutvärdering. I rapporten framgår även att decentraliseringstrenden är en av den svenska skolans styrkor varav bristen på ansvar är en stor svaghet.

 Trots detta är gymnasieministerns lösning att via kommunen införa fler traineetjänster för ungdomar, en strategi som inte förändrats sedan Aida satt som kommunalråd i Halmstad 2013. Kanske är det just detta traineeprogram hon tagit del av som gymnasieminister i ljuset av hennes otaliga studieresor på diverse gymnasieskolor och oändliga utredningar. 

Hennes kärlek till Halmstad syns på andra sätt. Hon bor fortfarande kvar där, trots att hon varit statsråd 6 månader och dessutom är så ung att hon ännu inte har barn. Antingen tror hon inte att hon blir så långvarig, eller så älskar hon bara att pendla. 

För det har säkert ingenting med att göra att det är fina ersättningar att bo kvar. 
 

 En snabb titt på Hadzialics schema på regeringen.se ger bilden av att inget utöver gymnasiebesök och en internationell skolträff i Kanada skett, förutom prat om utredningar. 

Det förklarar hennes totala osynlighet.