Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell.

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. 

Vill du stödja mitt arbete – bli Patreon genom att klicka här.
Eller Swisha: 0762096244

 

 

 

Kaoset i gamla stan

Följande inlägg har medvetet inget om SD då det kommer ett helt eget inlägg bara om dem senare.

Löfven vann. Men beter sig som en förlorare. 

För vad ska man annars säga om det konstiga som händer just nu? Att den av vänstern så uttalande samförståndsmannen med episkt stor förhandlingsvana, förnedrar Sjöstedt så fort efter valet att Sjöstedt fortfarande förmodligen luktade lite öl efter valvakan. 

Visst var det underhållande att se den innan så dryga Sjöstedt vara så arg att han nästan började fulgrina framför TV-kamerorna. Hade hemskt gärna sett Rosanna Dinamarca sätta morgonkaffet i halsen av ilska också men man kan inte få allt.

Men att LO-pampen inte ens försökte spela det spel som är LOs signum – att spela strategiskt med media som den tredje förhandlingsparten – är underligt. Varför valde han inte det givna, att inleda förhandlingar och låtsas som att regering var möjlig och sedan avbryta på grund av “strandade förhandlingar” och därefter säga att V därför är utesluten från regeringen. Att ge V illussionen om att regering fanns inom räckhåll? De hade kunnat hitta ett läge när V var enig att de inte skulle komma överens och fått behålla värdigheten. Men nix. Offentlig förnedring. 

Och innan Sjöstedt ens hunnit ner på stan för att tröstshoppa ny sidenslips från någon boutique i kvarteren på Östermalm kör Löfven politiska varianten på tjat-sex: för femtioelfte gången frågar han chans på C och Fp, med tillägget att säger ni nej “tar ni inte ansvar för nationen”. 

Med andra ord: kom och lägg i er den här jobbiga sängen jag bäddat själv för egentligen är det ni som bäddat den och gör ni inte som jag säger skvallrar jag för mamma. 

Nu kan man tro att Löfven hittat på taktiken själv här, som ett svar på valets resultat. Men  själva verket är det bara ett led i att uppfylla det mål S haft länge: att splittra Alliansen. 

För att Alliansen bildades är S största mardröm som besannats. En enad borgerlighet. Och allt sedan badandet i Högfors 2004 har Alliansen som enhet varit S största motståndare. Först trodde man att det var snack, ungefär som Ines Usmans berömda “internet är en fluga”. När Alliansen vann 2006 och chocken lagt sig försökte man splittra den genom att hävda att M åt upp alla småpartier. Det funkade inte. När chocken lagt sig efter valet 2010 valde man Juholt. Den historien berättar sig själv och när chocken efter Juholt lagt sig var strategin att sänka C:s nya partiledare Annie Lööf. En ung oerfarenn kvinna med Thatcher och Rand som idoler – hon skulle bara plockas och sossarnas partitidning Aftonbladet höll i sågen som skulle såga av grenen Lööfet satt på. Det gick inte. Sedan var strategin istället att hela C skulle ut ur riksdagen. Det gick inte heller.

Så nu är strategin alltså att krama ihjäl samma Lööf, och partiledaren vars EU-affsicher Ung-sossarna ritade Hitler-mustascher på. Eller ömsom krama, ömsom hota. För att få dem att stödja S-budgeten. 

Sossarnas stödtrupper i media och i sociala medier har redan börjat haka på i tjat-sex-kampanjen: stödjer ni inte oss sviker ni nationen. 

Bra strategi. Verkligen. Jag menar, vilken person har ju inte som högsta önskan att först få stryk, sedan hotas av sparken, sedan efter månader av stalking säga “självklart dumpar jag mina polare, säger upp kontakten med dem för all framtid, sviker alla mina väljare så att jag definitivt kommer få sparken nästa val och partiet åka ur för att DU, Stefan ska kunna bli chef och genomföra DIN politik”. 

Aint gonna happen. Tjena mittbena.

Artikel på Nyheter24: FI behövs inte

Följjande artikel finns publicerad på Nyheter24 idag

Välj FI och skapa historia, påstår Feministiskt Initiativ. Men i vanlig ordning från vänster nämns inte ett ord om den verkliga feministiska revolution som faktiskt redan inträffat. Den har redan skapat historia. Men den vill Feministisk Initiativ avskaffa.

Två av de övergripande målen för jämställdhet är jämn fördelning av makt och inflytande samt ekonomisk jämställdhet.

Och här har tre politiska reformer uppnått mer än vad ens den mest optimistiske feministiska politiker kunnat drömma om: friskolereformen, privata välfärdsföretag och RUT-reformen. För även om Kvinnor Kan-seminarier, genusvetare och en oändlig rad med öronmärkta pengar för kvinnors företagande har haft aldrig så goda intentioner har de inte gjort någon skillnad i praktiken. Men att konkurrensen släppts fri i traditionella kvinnoyrken har gett kvinnor helt nya möjligheter. Och med det ökat deras makt och möjlighet att tjäna mer pengar.

I genomsnitt leds 28 % av företagen i privata näringslivet av kvinnor. Privata vård- och omsorgsföretag har 160 000 anställda i 11 000 företag. Av dessa leds hela 54 % av kvinnor, både små och stora företag. I enbart äldreomsorgen är de 67 %. Av de ca 900 friskolor som finns är 68 % av cheferna kvinnor. Det finns ca 17 000 RUT-företag och 56 % drivs av kvinnor. Sedan RUT infördes har antalet företagare i branschen ökat med 24 %.

Detta har uppnåtts genom liberalisering. Genom att tidigare monopol tagits bort, konkurrensutsättning av marknader och sänkning av kostnaden för städning som gjort att privatpersoner idag har råd att köpa. Och det är framför allt borgerligheten som gjort det möjligt, såväl den borgerliga regeringen 1991-1994 som den nuvarande.

Tidigare var majoriteten av dessa kvinnor hänvisade till en enda arbetsgivare i offentlig sektor, nu har de friheten att välja var de ska jobba. De gör idag i betydligt högre utsträckning än tidigare traditionella chefskarriärer och företagarkarriärer, erfarenheter som dessutom möjliggör en fortsatt karriär i andra branscher och styrelseposter. De tjänar mer pengar och har mer makt idag än de haft tidigare och har öppnat dörrar som tidigare varit stängda. De är också förebilder för alla de kvinnor som fortfarande arbetar i dessa kvinnodominerade yrken. Och det utan en enda statlig jämställdhetsfond eller kvotering.

Det är inget annat än en stor feministisk seger.

Men inte nog med att vi inte pratar om det. De partier som gjort feminism till sin profilfråga – Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ, vill dessutom dra tillbaka reformerna. Privata företag och vinst inom välfärdssektorn och skola ska förbjudas och RUT avskaffas. För deras feminism grundar sig på politisk ideologi främst, inte verkligheten. Då trumfar alltid ideologiska reformer feminism i praktiken och förlorarna är just kvinnorna.

I Feministiskt Initiativs värld är det ointressant att vi uppnått stora vinster mot mer jämn fördelning av makt och inflytande och ekonomisk jämlikhet mellan könen. För om det inte skett med den socialistiska feminism de själva representerar är det inte intressant. Om det inte skett med tvång, kvotering och med genusglasögonen i högsta hugg offrar de utan att blinka stora feministiska framgångar och struntar i alla de kvinnor det drabbar.

Det tycker inte jag är feminism alls faktiskt.

Politik är absolut ett medel för att nå jämställdhet. Men inte genom mer statlig inblandning, regleringar och förbud. Utom genom mindre.

För att öppna upp monopol, sänka trösklar och underlätta för individer att ta egna beslut är också politik. 

Vilka partier ställer upp i valet på söndag?

Det kanske verkar som en fråga med givet svar. Men så är det inte. För givetvis ställer det varje år upp en massa andra partier än de som är i riksdagen. 

Nej, då tänker jag inte på Feministiskt Initativ och Svenskarnas Parti som fått oändligt mycket uppmärksamhet i årets val redan trots att de inte sitter i riksdagen. SvP fick 600 röster 2010 och FI 0,6 %. 

Utan jag syftar på partier som: De nya Svenskarnas Parti (lite olyckligt namn kan jag tycka), Djurens Parti, Europeiska Arbetarpartiet, Framstegspartiet, Nya Partiet, Vägvalet, Fredsdemokraterna, Humandemokraterna, Reformist Neutral Partiet och min personliga favorit, Högerpartiet de Konservativa som har en enda medlem – Oscar Lagerberg. Men som inte anger sig själv som partiledare utan som partisekreterare. 

Vad vill dessa partier då? Aftonbladet körde en serie i somras där man kan läsa om flertalet. Reformist Neutral Partiet (namnet valdes tydligen slumpmässigt) vill sänka pensionsåldern till 60 år, göra alla mediciner gratis och alla som studerar på univeristet ska få låna alla böcker gratis. Och den mest kontroversiella idén: alla som vill vara hemma med sina barn ska få samma bidrag som de som lämnar barn på dagis. 

Partiet Enhet bildades redan 1990 och har alltså ställt upp i 6 tidigare val, utan framgång. Deras främsta fråga är medborgarlön, som ska finansieras genom alla befintliga bidrag, skatt på transaktioner (Tobin-skatt) samt naturresursfördelning. Med detta menar de att ingen har rätt till naturens resurser och därför ska alla dessa delas rättvist mellan alla. I Sverige, på planten. Antar jag. 

Högerpartiet de Konservativa vill framför allt reformera med finansiella systemet och kan tänka sig att samarbeta med alla utom Vänsterpartiet, SD och Folkpartiet. 

Fredsdemokraterna har till och med en egen hemsida. Där kan man läsa att deras främsta mål är antirasism, fred (!), och hjälpa invandrarna. De har även som enda parti Kärlek som egen punkt i partiprogrammet. Fint tycker jag.

Framstegspartiet verkar vara en annan version av Sverigedemokraterna. De påstår att de är liberala men läser man lite ser man kritik mot marknadsekonomi och krav på en massa regleringar.  

Själv blir jag ändå lite glad att se att det faktiskt finns en massa engagemang där ute i denna värld av påstått politikerförakt. Och det enda jag kan säga till alla dessa partier är – lycka till på söndag. 

 

Kostnader för att förbjuda privata välfärdsföretag

Att Vänsterpartiet tänker förbjuda privata företag inom välfärd och skola om de kan har inte undgått någon vid det här laget. 

Men om det ens är tillåtet att förbjuda existerande aktiebolag är mycket oklart, det går med stor sannolikhet emot såväl grundlagsskyddad äganderätt som EU-lagstiftning. Och det är hur som helst förenat med stora kostnader. Detta har Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, bloggat förtjänstfullt om nyligen.

Nyss medgav också Vänsterpartiet att företagen åtminstone kommer få betalt för fastigheter och inventarier. Ett försökt att uppskatta hur stora tillgångar det rör sig om visar att de privata välfärdsföretagen investerat mycket stora belopp i sina verksamheter. 

I SCBs databas Företagens ekonomi summeras det bokförda värdet för olika tillgångsslag i olika branscher. I vissa fall kan givetvis marknadsvärdet ligga över det bokförda värdet, exempelvis på fastigheter, men summeringen ger åtminstone en indikation på vilka summor det handlar om. Och de är lågt räknade. 

Om man studerar tillgångarna byggnader, markanläggningar och mark, maskiner samt inventarier får man följande siffror:

Friskolor har totalt 2,6 miljarder i bokfört värde i dessa tillgångsslag. Vård- och omsorgsföretag har knappt 14 miljarder. 

Det handlar alltså om en total kostnad för skattebetalarna på drygt 16 miljarder, bara för att ersätta företagen för fastigheter och inventarier som Vänsterpartiet nu lagt förslag om.

Och då utgår jag i just den här beräkningen att det är tillåtet att förbjuda privata existerande företag i hela branscher enligt svensk lagstiftning samt EU-lagstiftning, något som inte är sannolikt. Eller att en exproriering, som ju är Vänsterpartiets egentliga avsikt, inte kommer att innebära ersättning av fullt marknadsvärde samt skadestånd. 

För genomförs en sådan kommer 16 miljader inte räcka långt alls.  

Replik Dinamarca

Följande artikel skrevs till SVT Opinion men togs inte in med motiveringen att den var för lik min artikel på Nyheter24 om FI och Lotten Sunna.
 

Rosanna Dinamarca från Vänsterpartiet skriver tillsammans med Hans-Åke Scherp att “vinstintresset dränerar skolan på resurser”. Vänsterpartiet har, som säkert ingen mislänge haft som huvudfråga att förbjuda alla privata företag inom vård, skola och omsorg. Men för att ett förbud inte ska verka som om företagen kommer försvinna kommer SVB-bolag vara tillåtna, företag med en särskild vinstuttagsbegränsning på statslåneräntan plus 1 %. Vilket i dagsläget motsvarar en nivå på 2,43 % i utdelning av omsättning.

 Intressant i sammanhanget är att Hans-Åke Scherps själv har ett aktiebolag sedan 1987. Som säljer utbildning. Till lärare. Han säljer alltså sina tjänster till skolor, som i sin tur betalar honom med skattemedel. Som ju är alla skolors enda intäktskälla, även friskolorna. Det är inte tillåtet att ta en enda krono mer än vad skolpengen är.

 Han har även drivit företaget så framgångsrikt att han gjort vinst. Betydliga vinster faktiskt. Sedan 2008 har hans företag i snitt haft en vinstmarginal på 60 %. Och 2013, ett år före valet som alltså hans eget parti gjort till valet då utdelningar och vinst av skattemedel ska förbjudas, gjorde hans företag hela 75 % i vinst. Han har dessutom tagit utdelningar varje år. Bara sedan 2010 har Scherp ”dränerat” skolor på 578 000 av skattebetalarnas kronor, för att använda hans egen retorik. Hans genomsnittliga utdelning har varit 32 % av omsättningen.  32 % är väldigt långt ifrån 2,43 %, som han hade fått ta ut om han hade haft ett SVB-bolag.

Det finns knappt 1000 friskoleföretag, de allra flesta små. De hade en genomsnittlig rörelsemarginal på 3 % och delade ut i snitt under 1 % av omsättningen.

 Som ni ser passade inte Scherp på att göra om sitt aktiebolag till SVB-bolag när dessa infördes 1 januari 2006. Han har kvar sitt aktiebolag. SVB är nämligen är dålig bolagsform, något som KPMG nyligen undersökt på uppdrag av Almega. Trots att bolagsformen funnits i 8 år finns det bara 45 stycken idag. Det är en total flopp. Anledningen är att man inte har någon möjlighet att som ägare få ersättning för investerad tid, kunskap och inte minst pengar. Uteblivna löner, inställda semestrar, förlorad tid med barnen. Det som man kanske kan få tillbaka lite av den dagen man gör vinst och kan börja ta utdelning. SVB har dessutom mycket svårt att få externt kapital, från exempelvis banker och investerare. Så många tvingas ta privata banklån och höga risker om de ska kunna finansiera. Och de är omöjliga att sälja. För att värdet som skapats går inte att realisera i form av utdelning.

De knappt 1000 friskoleföretagen och 11 000 vård- och omsorgsföretagen som finns kommer alltså inte att finnas kvar.

För om inte ens Vänsterpartiets egna företrädare, som ändå driver en politik de tror gör samhället bättre, vill driva SVB hur kan de då förvänta sig att andra ska göra det?

 Ett förbud mot privata företag inom välfärden kommer innebära att valfriheten försvinner. Något annat är att föra väljarna bakom ljuset.