Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell.

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. 

Vill du stödja mitt arbete – bli Patreon genom att klicka här.
Eller Swisha: 0762096244

 

 

 

De ringde från okända nummer

Det är Sema Mehdi som berättar

“När vi kontaktade dem och sa att vi inte ville ha kollektivavtal började det ringa från okända nummer och där vi fick veta direkt att ni MÅSTE skriva på”.

“Det kändes obehagligt”

“Han kände direkt att det var någon slags maffiametod de använde sig av. Han blev ganska rädd, för vi har ju varit med om det i hemlandet (red anm: Irak) hur man blir tvingad till saker och hur man inte har frihet”

Det här säger Sema Mehdi.

Hon är bara 20 år gammal och har bott i Sverige sedan hon var 6 år. Hon pratar perfekt svenska på intervjun, med östgötsk dialekt, när hon vittnar om hur facket Livs gett sig på henne och hennes bror. Hon vill göra något bra för det svenska samhället och skaffa arbetsmöjligheter för inte bara sig själv utan även för andra, säger hon.

Hon vill visa att invandrare inte bara sitter och lyfter bidrag. 

Fotot är publicerat med tillåtelse från fotografen på Nyheter Idag

Bageriet gick, som jag visat i mitt tidigare inlägg, dåligt. Sema berättar att det också var omodernt, nergånget och smutsigt. Det fanns kryp i köket. Sema och hennes bror fick därför investera i en stor ombyggnad, bland annat för att de ville baka allt bröd själva och inte sälja bake off som de tidigare ägarna gjort. 

“Vi fick ha stängt 3 månader för att bli av med alla kryp och all smuts”

Facket ingrep inte mot den ägaren, som var svensk. Den anställd hela konflikten handlar om tog de över från den förra ägaren och lönen var oförändrad på 114 kronor per timme. Hon fick ofta jobba själv. Facket Livs satte alltså inte den ägaren i blockad utan valde istället ut de två unga ambitiösa irakierna. 

Det är en månadslön på 18 240 kronor per månad som facket och deras anhängare kallar slavlön. 

Lönen Livs krävde var 20 960 kr. Det är den skillnaden som föranleder att de nu bedriver en hetsjakt på väg mot att förinta företaget helt. 

När jag som nyexad civilekonom började jobba som mediesäljare hade jag en grundlön på 11 000 kr 1999. Plus 2 % i provision på de annonser jag sålde i bilagor till Dagens Nyheter och Dagens Industri. Det var inte heller en slavlön. Det är faktiskt helt barrockt att överhuvud taget använda ordet “slav” i de här sammanhangen. 

“De skrek kärringar till våra kunder som skulle gå in i butiken”

De har 100 000-tals kronor i skulder och Ahmed tar ingen lön medan Sema själv får en halv så de inte råd att ha några anställda. De hade tänkt att säga upp den anställde redan innan konflikten drog igång. Pengarna saknas alltså. Det de har råd med är att själva jobba där och inget företag har någon som helst skyldighet att ha anställda. 

“Hon bad dem backa”, säger Sema om den anställde och vad hon sagt till facket. Hennes konflikt gällde egentligen den förra arbetsgivaren, vilket hon desperat försökt säga. 

Hon hade redan hittat nytt jobb och slutade därför två veckor tidigare än hon ändå skulle gjort.

Läs igen. 

Den fd anställda slutade två veckor tidigare för att hon redan har ett nytt jobb.

Hon har alltså lidit noll i skada dessutom. Förutom pinsamheten att Livs både startade en konflikt hon inte ville ha och nu fortsätter driva på fast hon sagt nej då. Hon vill inte stämma bageriet, det är det fackförbundet som vill. 

Det är den här personen, Lena Persson, som dragit igång hela cirkusen. Hon är ombudsman för Livs i Linköping men vill inte alls svara på frågor.

 
Nu stämmer som sagt Livs Mehdis på 650 000 kronor, varav 250 000 ska gå till……dem själva. Fin typ av inkomstkälla.

För så här står det i den stämningsansökan som Livsmedelsarbetarförbundet har lämnat in till Arbetsdomstolen.  Lena tvår sina händer för nu är det LO-TCO rättsskydd som är motpart. 

Här ser ni alltså fackets egentliga skäl till stämningen. 250 000 kronor till dem själva. Fint med incitamentsstrukturer. 

Bolaget hävdade ekonomiska skäl.

Ja, har man alltså inte råd att ha en anställd finns inte så mycket att göra. Ingeborgs Bageri har alltså, återigen, inte ens råd att betala ägarna lön. Ahmed kör taxi 5-6 timmar per dag för att få in pengar. 

Jag har kollat lite på Livs egen ekonomi, nu när de alltså inte tycker att INTE HA RÅD är ett acceptabelt argument för ett litet företag att inte kunna behålla en anställd. 

De sammanställde en ekonomirapport inför sin egen kongress 2013, som de passande nog hade den här loggan på: 
 

Ni ser själva.

Makt före människor. 

Kunde inte sagt det bättre själv

Hur ser det då ut med deras ekonomi? Jag är van att titta på LO-förbundens ekonomi numera så jag visste egentligen redan innan jag kollade vilken storleksordning siffrorna skulle ligga på – 100 miljonersklassen. Det är nämligen där de alltid rör sig. Upp till 1 miljard för de största förbunden, som IF Metall. 

De omsätter nästan 200 miljoner kronor. 
 

Men som ni ser gör de inget vidare jobb för de går back. Precis som Ingeborgs Bageri. Jag ska återkomma till det här. 

För det går ändå ingen nöd på dem. De har nämligen massa…….kapitalinkomster, genom fastigheter och värdepapper. Typiska kapitalist-grejer alltså. 

2011 hade de 11 miljoner kronor i rena kapitalinkomster.
 

I löptexten i deras ekonomiska rapport kan man läsa vad deras målsättning här. 

“Avkastningsmålet för respektive tillgångsslag ska överträffa aktuellt jämförelseindex varje enskilt år”

Inget dåligt mål alltså, de ska slå marknaden varje år. 
 

Samtidigt kan man läsa det här högst upp på deras hemsida, tillsammans med massor av kritik mot kapitalism och företag. 
 

De tycker också att alla fackligt anslutna ska bilda egna s-föreningar. Alltså, de uppmanar inte folk att engagera sig politiskt lite generellt utan helt sonika starta socialdemokratiska föreningar, eller “fackklubb” som de kallas i deras värld. 

Eh, well. I min värld är en fackklubb alltså  en FACKFÖRENING.

Inte en del av socialdemokratiet förlagd förening, som ska kräva att få ha möten på arbetstid betald av företaget. Vilket du har rätt till om du bedriver fackligt arbete. Men det får du inte om du ska jobba politiskt. Kul att Livs på sin egen hemsida försöker blanda ihop de här korten till de som medlemmar som läser. 

Ni kom ihåg att Livs själva hade svårt att få plus och minus att gå ihop, att kostnaderna översteg intäkterna enligt diagrammet där uppe? Vet ni hur ni löste detta?

Med “centralisering” av administrationen, det vill säga de har helt enkelt slagit ihop lokala enheter där administration skett, till en central.

Vad blir följden av det?

Personal blir överflödig. Förstås. Det står inte exakt hur många som de sa upp men det framgår att kostnaderna sjönk, vilket både garanterat är hyror och avtal men också den största kostnaden alla arbetsgivare har – löner. 

Facket Livs har alltså själva löst ett underskott i ekonomin genom att säga upp folk. 

Klassiskt exempel på “mina regler dina regler” som LO och alla deras kompisar gärna sysslar med. 

“Den nuvarande organisationen ger oss möjlighet att snabbt både bromsa och gasa i ekonomin när så krävs”. 

Gissningsvis genom att…..anlita fler konsulter och externa leverantörer och ha färre fasta anställda. Jag är nämligen också företagare, jag vet vad de enda sätten att skaffa sig den typen av flexibilitet inför förändringar i omvärld och ekonomi Livs själva syftar på här. 
 

Är det någon som är intresserad av att kolla av Livs egen moral och hur skitigt det egentligen är framför deras egen dörr tycker jag ni ska kontakta någon av dessa tre fackpampar.

De styr nämligen det förbund som nu som en lynchmobb springer efter två unga irakier med en dröm om ett eget bageri, baka allt från grunden och hopp om att kunna både försörja sig och andra en dag. 

LO-förbundet Livs nöjer sig inte förrän företaget är satt i konkurs. 

Det är deras blodspengar dessa tänkt att ta för egen räkning. 250 000 kronor av irakiernas pengar är nämligen deras egen skalp att hänga på sitt fina kontor på Norra Bantorget mitt i centrala Stockholm. 
 

Men tror ni skottpengar på unga driftiga företagare och blodsmak i munnen när de fällts för gott är något unikt nöje för Livsmedelsarbetarförbundet tror ni fel.

Hotell- och restaurangfacket HRF är lika skottglada och ser gärna hur man med ett schysst verbalt järnrör antingen tvingar dem till underkastelse eller får dem att lägga ner sin verksamhet. 

Som HRF gjorde med salladsbaren Wild’n Fresh till exempel i Göteborg, som de blockerade i 4 månader. Innan ägaren Sofia Appelgren gav och sålde. Men hon vägrade att skriva på in i det sista, trots hot och att de stod utanför hennes affär och skrek vidrigheter och hotade folk som skulle in till henne.

Skalpen av Sofia Appelgrens företag hänger på väggen på HRF:s kontor. Ytterligare ett företag de tvingat av banan .

Hon skrev sedermera en bok om HRF:s vidriga metoder och hela karusellen med det som skulle bli hennes dröm men som facket tog sats och hoppade på i sina 100-miljonerkronors stövlar. 
 

Ingen av de anställda hade kollektivavtal. Ingen av de anställda VILLE HA kollektivavtal. Samtliga anställda hade bättre villkor utom en punkt, försäkringar, som hon genast ordnade när hon blev medveten om att hennes inte var tillräckligt bra. 

Facket stod ändå i sina fula västar utanför hennes affär i fyra månader i sträck och höga på gudskomplex och maktberusning försökte hindra folk att komma in och köpa och leverera saker. Till slut gav även hon upp. 

En annan tjej som fått smaka på fackets makt är Viktoria Frankenius i Kristianstad som öppnade en make-up butik i en galleria i Kristianstad men direkt nästan blev hotad av Handelsanställdas förbund att skriva på avtal.

Annars blir det tråkigt för affärerna, med blockad och gubbar och gummor i väst som står och väster otrevligheter till kunder. 
 

Se där. Ytterligare en invandrare facket har problem med. Precis som med Ingeborgs alltså.

Kom inte hit och jobba. 

Viktorias anställda ville inte ha kollektivavtal, hade samma villkor och dessutom en bonus på försäljningen. Men nix, Handels hade nämligen all makt här. Och det är alltid de här konflikterna i botten handlar om. Makt och pengar. 

Efter bara några timmar gav hon upp och skrev mot sin vilja på avtalet Handels krävde. Hon ville inte förlora pengar på att facktanterna i väst skulle stå och vara otrevliga mot hennes kunder längre.  
 

“Jag har inget val”

Så säger man inte om man inte utsatts för hot och utpressning. Så sorgligt. 

Tyvärr är de här maffiametoderna, med telefonsamtal från okända nummer, hot, trakasserier och jakt på företag tills de ger upp eller går i konkurs något nytt eller något unikt.

Det är så LO-facken jobbar. 

Gå in på Livs facebook och ge dem en etta i recension om du vill sända en signal om vad du tycker om det här. 
 

Inte farligt = livsfarligt

En av Miljöpartiet och Naturskyddsföreningens absolut favoritnöjen är att skrämma upp folk och förbjuda eller beskatta saker de anser är dåliga. 

Nyligen presenterades Kemikalieutredningen, som sedan 2013 utrett kemikalier i bland annat golv och elektronik, och slutsatsen är straffbeskattning. 
 

Jag ska återkomma längre fram i vad de kommit fram till och varför men slutsatsen är att staten ska få in mer pengar. Intäkterna för skattehöjningen, som givetvis konsumenterna kommer få betala, är 2,4 miljarder för elektronikskatt och 38 miljoner för golv. Den sistnämnda en riktigt liten pluttsumma i sammanhanget statens intäkter. 

Jag ville först kolla lite grann vilka som varit med och utrett. 
 

 

Kollar man exempelvis på forskaren Åke Bergman hittar man väldigt många träffar ihop med Naturskyddsföreningen. Givetvis. Alla vägar bär till Naturskyddsföreningen när det kommer till något som handlar om miljö i Sverige. Denna 200-miljonersindustri av opinionsbildare förklädda till altruistisk liten förening, trots 150 anställda och en effektiv säljmaskin. 

Han har till exempel varit med i en riktig alarmist-hit, filmen “Underkastelsen” gjord av den icke så politiskt korrekta, socialisten Stefan Jarl

Som ni kan förstå är det här mästerverket otroligt objektivt. Utan någon baktanke alls. Precis som Stefan Jarls övriga “dokumentärer”. Film är ett mycket tacksamt medie för en politiskt sinnad person för film går att klippa och vinkla precis som man vill nämligen. Ni kommer säkert ihåg debaclet om hans senaste film “Godheten” som inte fick visas i SVT i valrörelsen efter protester. Eftersom den alltså var ett politiskt inlägg mot kapitalism och marknadsekonomi. SVT får inte ta politisk ställning och inte påverka valutfallet så för en gångs skull tog de ett korrekt beslut. 

“Underkastelsen” har för övrigt blivit lite grann som knark för alarmist-junkies och gjort en blygsam men för sin genre succé. Givetvis, Naturskyddsföreningens lärjungar älskar att bli matade med nya larm och varningar om förestående undergång. 

Och i detta tjack för katastrof-knarkare finns alltså en av de forskare som nu varit med i Kemikalieutredningen, Åke Bergman. Som intervjuas av Jarl. 
 

Men Bergman figurerar i många sammanhang på Naturskyddsföreningens hemsida. Bland annat i den här intervjun, som i linje med Naturskyddsföreningens målmedvetna satsning på att skrämma upp de 1,1 miljoner barnfamiljer som finns i landet, gjordes i projektet “Håll koll på leksakerna”. 
 

Men läser man noggrannt uttalandet om dessa farliga kemikalier säger han alltså:

“Forskarna kan inte säkert säga att det beror på hormonstörande ämnen”

Bergman är själv forskare så det han säger är att han alltså inte vet säkert. Ändå har han alltså inga problem med att i nästa mening insinuera att allt är superfarligt. Samma linje kör en annan av utredningens medlemmar, Åke Hammar. 

Han figurerar också flitigt i Naturskyddsförenings-sammanhang för övrigt. Bland annat här, i en intervju i tidningen Mitt I om deras projekt att skrämma upp dagis och småbarnsföräldrar..

Ser ni vad jag ser?

“Vetenskapligt är det här ett svårt, delvis outforskat område”. 

På svenska – jag vet inte heller.

Precis som Bergman spekulerar han alltså mest för någon evidens via just forskning finns alltså inte om dessa ftalater och deras hormonstörande effekter.

De syns inte för att de med stor sannolikhet…..inte finns.

Forskningen har försökt hitta bevis för att de är farliga sedan 80-talet. Fortfarande 2015, med all den tekniska utveckling som skett, kan forskarna fortfarande inte säga annat är att “det är ett svårt, outforskat område”. Eller, vi vet inte. 
 

Hammar är även intervjuad i Ystad Allehanda när han granskat Naturskyddsföreningens rapport om förskolor, där han konstaterar att “man kan inte utesluta att det finns risker“. Nej, okej. Men man kan inte heller utesluta att det inte alls finns några risker. 
 

Som jag tidigare konstaterat gör Naturskyddsföreningen exakt så här.

De bygger en mängd rapporter, artiklar och massa annat och stoppar i sina stora, dyra opinionsbildningskanoner som de skjuter ut över befolkningen.

Med svepande formuleringar och upprepningar om och om igen – för säger man samma sak tillräckligt många gånger blir det nämligen sant – är syftet att så  många som möjligt ska gå på propagandan av mumbo-jumbo-saker som inte finns stöd i forskningen. 

De har en hel armé slipade kommunikatörer, marknadsförare och inte minst säljare anställda i sitt 200-miljonerimperium av åsikter nämligen. Målet är att få politiker och just sådana här utredningar att göra jobbet i slutändan. 

Som deras projekt “Giftfria barn leka bäst”.

Smart namn. Naturskyddsföreningen vill att du som mamma eller pappa ser sådana här i huvudet redan av att läsa rubriken:
 

Så cyniskt att jag blir alldeles matt. 

I den här rapporten kan man sedan läsa om “den erkänt skadliga inomhusmiljön“. Ni vet, den miljön som är inomhus, med andra ord, allt som inte är utomhus. Vi bor där, jobbar där, lever där, handlar där etc. Den är “erkänt skadlig”. Well. 
 

Men återigen, mönstret finns alltås även här. Notera formuleringarna:

“Många av dessa ämnen KAN släppa….”.

Just det ja, kan. Men de gör inte det. Inte bevisligen för då hade NTF skrivit “Många produkter SLÄPPER”. 

Det här går igen i allt de gör faktiskt. För vem orkar läsa broschyer från dem så här noga och det  vet SNF. De gör en oändlig mängd av liknande studier och rapporter, alla nerlusade med “kan” och “kanske” och räknar med att dessa små ord faller bort när oroliga småbarnsföräldrar som bara vill att deras älskade älskade barn får det bästa livet möjligt. Vilket de såklart gör. Vi har ju alla lekt “Viskeleken” som barn. Även ledningen för Naturskyddsföreningen. 

Inte ens SNF kan påstå vad som helst som inte är sant nämligen så det gör de inte. Läser man vidare i rapporten hittar man därför den här ärliga passagen: 
 

Potentiellt farliga. Mmm. Kan också vara ofarliga alltså. Säg något som inte är potentiellt farligt. Jag skulle kunna dö av min skrivare, om jag halkade och fick den i huvudet. Den är “potentiellt farlig”. Ändå tar jag alltså risken att sitta bredvid den varje dag. 
 

En annan av deras cyniska rapporter har de döpt till “Från god morgon till Bolibompa” och handlar också om att skrämma upp barnfamiljer, detta så olidligt roliga nöje på kontoret där SNF sitter. 

Plast är inte farligt, konstaterar SNF. Men den KAN vara farlig, det är nämligen svårt att bedöma. Därför kan alltså inte förälrar “känna sig trygga”. 

Nej, det är sjukt svårt att som förälder att känna sig just trygg  när man står under attack från alarm-specialisterna Naturskyddsföreningen som påstår att allt KAN vara farligt.

Och viss plat

Personligen tror jag att lättaste sättet att dödas av plast är att äta en plastpåse. 

I samma rapport konstaterar SNF också att “det kan vara svårt att fastställa orsakssamband mellan exponering av kemikalier och effekter människor”. 

Med andra ord, ingen vet varför saker händer och vad som är orsak till saker. Korrelation eller kausalitet – är fattiga människor tjocka för att de är fattiga eller är de fattiga för att de är tjocka? Viss skillnad. Vi vet att de är tjocka. Och vi vet att de är fattiga. Men vad beror på vad? 

Samma sak med plast alltså och en hel uppsjö med saker i världen.

Vackert ändå att SNF kan medge detta eviga dilemma. Även om det inte hindrar dem i korståget att göra en armé av rädda småbarnsföräldrar till sina lydiga lärljungar. 
 

Varför jag tar upp det här är för att illustrera att forskning är inte helig och mycket forskning bevisar ingenting. Som det här med hormonstörande kemikalier och påstådda effekter på mäns fertilitet. 
 

Naturskyddsföreningens främsta argument mot plast är nämligen just dess påstådda hormonstörande effekter men som ingen kunnat bevisa. De hänvisar själva till tester på råttor. Okej, men de flesta av oss har alltså inte en råtta på dagis utan ett barn. 
 

Vad gäller sköldkörteln konstaterar Europeiska Cefic att koffein, gingerol i ingefära, sojabönor etc påverkar just sköldkörteln, alltså helt normala livsmedel, men vi måste skilja på negativ och ofarlig påverkan. Detta gäller alltså också plast. 
 

Det kokar alltså ner till samma slutsats gång på gång – det har forskats på plast och mjukgörare sedan 80-talet men de kan fortfarande inte bevisas vara farliga
 

Ändå har alltså Naturskyddsföreningen monopol på att ostört få påstå lite vad som helst, i kontexten “kan och “potentiellt” förstås, annars vore det rejält oseriöst, och vi har fått en statalig utredning som snällt utgår från det här.

Att ftalater är farliga trots att ingen konstaterat 100 %  utgår hela utredningen ifrån. ‘

Men de KAN vara farliga, precis på samma sätt det kan vara farligt att sitta nära en skrivare för du kan ju potentiellt halka så illa att du får den över dig eller den kan balla ur så att du får en dödlig stöt. 
 

Det intressanta tycker jag är att utredningen inte handlar om huruvida dessa ämnen som KAN vara farliga ska förbjudas. Utan den handlar om hur staten ska kunna få in mer pengar. 

Flera miljarder är svaret på den frågan. Genom att hitta på en skatt på en påhittad farlighet, för den är inte befäst i forskningen ännu, har Finansdepartementet sett till att utan att förbjuda farligheten tjäna deg på den istället. Förbjuds den är det svårt att tjäna pengar. 

Och dessutom är det som sagt bara EVENTUELLT farligt. Allt kokar hela tiden ner till att eftersom ingen forskare vet exakt vad som är farligt ska vi utgå från att allt är jättefarligt och anta den så kallade försiktighetsprincipen. När det gäller allt. 

Men över allting hänger Naturskyddsföreningens osynliga hand. Jag är inte konspiratoriskt lagd alls, jag kan se fakta.

Grattis återigen till framgångsrik opinionsbildning, SNF!

Håller ni kurser?

Själv utgår jag från försiktighetsprincipen gällande allt som kommer från Naturskyddsföreningen och alla de har i sitt ledband inte är sant tills motsatsen är bevisad. 

 

Välkommen till vår vardag

Igår skrev jag om LO och hur deras fackförbund inte tvekar att driva företag i konkurs. Den här gången handlar det om det lilla bageriet Ingeborgs bageri i Linköping, ägda av strävsamma invandrare, men LOs fackförbund har långt fler än en skalp från konkursade småföretag hängande på sin vägg på Norra Bantorget. Tyvärr. 

Inlägget föranledde en mängd diskussioner på Twitter och det framgår med all önskvärd tydlighet att det finns massor av människor som överhuvud taget inte förstår hur företagare har det. 

Den här tjommen från Göteborg till exempel. 
 

“Hon tog väl en i kollektivavtalet-framförhandlad långlunch”

Sug lite på den meningen

Jag är alltså företagare. Enda skillnaden mellan mig och Ingeborgs Bageri är att jag inte ens har några anställda. Okej, jag bakar inte bröd heller utan driver ett konsultföretag. Men vår tillvaro skiljer sig inte egentligen. 

Så till dig Leffe, och alla andra fack-gubbar och gummar out there som lever i ett av facket framförhandlat parallell-universum, nerlusat med fikapauser, semestrar, OB-tillägg, gratis arbetskläder, långluncher, julfester och annat – här kommer en beskrivning av vår verklighet.

Vi småföretagare med inga anställda, likt Ingeborgs Bageri. Eller någon enstaka anställd. 

Spänn fast säkerhetsbältet Leffe, för nu åker vi. 
 

 

  • Vi har ingen reglerad arbetstid, och jobbar inga 40-timmarsveckor. Själv snittar jag på 50 h. Varje vecka. Många jag känner jobbar ännu mer. 70 h inte är inte ovanligt. 
  • Semester? Glöm det. Vi jobbar på långhelger, industrisemestrar, jul. På annandagen jobbade jag 4 timmar, på nyårsafton likaså. I valborgshelgen kommer jag…..jobba. Förra sommaren när det var högsommar i 5 veckor jobbade jag 30 timmar per vecka en period. 
  • OB-tillägg? Vad sa du att det hette? 
  • Semesterersättning? Hahaha!
  • Lunch? Om vi kommer ihåg att äta tar vi lunch, oftast äter jag framför datorn så jag kan jobba samtidigt. Vissa dagar äter jag bokstavligen i farten, mellan två möten gående. 
  • Sjuk går inte. Vem ska göra jobbet om jag inte jobbar? Och företagare betalar 14 dagar sjuklön. Jag betalar alltså alla sociala avgifter och all löneskatt jag ska, ändå är jag inte försäkrad. Utan får jobba eller betala min egen vikarie, alltså får jag betala tre gånger om jag är sjuk. Jag har jobbat superförkyld, repandes från vinterkräksjuka, med influensa. Jag har små barn, jag är jämt mer eller mindre förkyld. Och sjukskriver mig….aldrig. 
  • Jag är min egen assistent, ekonomiperson, HR, IT, marknadsavdelning, eventbyrå. Behöver jag frimärken – köp själv. Behöver jag boka lunchmöte – bokar själv. Behöver jag fixa en hemsida – fixa själv. Jag lär mig allt jag måste lära mig. Jag måste göra allt i mitt företag. 
  • Först måste hyra, mobil, moms etc betalas. Blir det något över kan vi som är egna ta ut lön. En tjej jag känner startade sitt bolag 2009. 2012 hade hon en total inkomst på 26 000. Inte 260 000. Ni läste rätt. 26 000 på ett helt år. Då hade hon jobbat heltid. 
  • Om man ska kunna ta ut föräldrapenning eller VAB från Försäkringskassan tvingas man ha många knepiga samtal, som till exempel när jag skulle vabba första gången som företagare och kvinnan i luren tyckte jag skulle betala ut lön till mig själv i förskott. För er som inte noterat får alltså alla anställda betalt för EFTER de jobbat. Hela samhället bygger på att folk får lön i efterskott. Men Försäkringskassan krävde alltså av mig som egen att jag skulle betala min lön i förskott. 
  • Du ligger ute med pengar. För först ska du jobba en månad. Sedan kan du fakturera men då är det 30 dagars betalningstid. Så du får alltså vänta inte en månad på att få betalt i lön utan två. 
  • After work, personalfester, tårta, uppvaktande på födelsedag – glöm det. Du får fixa och betala det själv, dessutom är du ju själv så vem ska komma?
  • Samtidigt som du levererar uppdrag måste du sälja, annars kommer pengarna sina. Du måste alltså jobba med två separata arbetsuppgifter samtidigt. Bara fokusera på att utföra jobbet – glöm det. Det är du som ska dra in alla intäkter. Det gör man via att leverera det som är bokat bra, OCH dra in nya uppdrag och kunder. 

Varför gör vi då detta? Varför inte bara bli anställd och få dessa så eftertraktade av facket framförhandlade mysiga “långluncher”?

För att vi har en passion. Vi är otåliga. Vi vill inte ha en chef. Vi vill ha frihet att jobba på det sätt vi vill. På vilket ställe vi vill. Vi är beredda att offra trygghet, långluncher, ja lunch överhuvud taget faktiskt, OB-tillägg, semestrar, fika, långhelger, röda dagar, kväller, helger, tid med barnen, tid för fritidsintressen, lön, löneförhöjningar……

…..för att vi brinner för det vi gör. Vi jobbar med vår hobby. Vi älskar att jobba. 

Men inbilla er inte för en enda milli-sekund att det är vi som har det soft. 

Så sjunk nu tillbaka till er vadderade av facket skapade skyddade verkstad av förmåner och rättigheter och gå hem klockan tre och lämna det verkliga jobbandet åt oss.

 Vi gör det så gärna

Vi som skapar jobb i Sverige. Vårt eget och andras. Vi är företagare. 
 

Med ett schysst järnrör

Det här är historien om två företagssamma invandrare som kom hit för 14 år sedan från Irak. 

De köpte i somras Ingeborgs Bageri i Linköping. 

Nu riskerar de att gå i konkurs. Varför? För att vi har fackförbund i Sverige som har gudskomplex. 
 

Sema och Ahmed Mehdi är syskon och bageriet går som nya företag gör efter ett sex månader så han kör taxi 5-6 timmar per dag. Egentligen är han grafisk designer och har dessutom en reklambyrå. De renoverade i flera månader.
 

De jobbar alltså jättemycket själva men har förutom sig själva även en enda anställd. Denna personen kontaktade plötsligt sitt fackförbund, LO-förbundet Livsmedelsarbetarna. De krävde 4000 kronor mer per månad, som det nystartade bageriet alltså inte har råd med. Ägaren har ju inte råd att betala sig själv lön, han kör taxi. 

Men se, ekonomiska argument funkar inte i den verklighet fackförbunden lever i, detta bekväma paralleluniversum. Så de satte då bageriet i blockad i mars. 

Blockad innebär att de tar ut sin medlem, det vill säga den enda anställda, i strejk och sedan sätter ut vakter utanför bageriet för att förhindra företaget att ta in andra anställda att jobba, vilket facket kallar strejkbrytare. Du behöver inte själv vara med i facket för att beskyllas att vara strejkbrytare utan det räcker att du försöker jobba. 
 

Enligt strejkvakten har bolaget två alternativ. Avtal eller avtal. Att inte teckna avtal är alltså inget alternativ. Välkommen till Sverige 2015. Där alltså företagare blir behandlade så här.

Okända facktanter kan ställa sig utanför ditt företag och stå där tills du skriver på ett avtal du inte vill ha. Bara järnröret saknas. 
 

Eftersom Livs inte tycker ekonomi spelar någon roll tänker jag bara upplysa om att en kostnad på 4000 kronor mer per månad är en ökad årskostnad på ca 67 000 kronor för bageriet (beräknad på 40 % i sociala avgifter). 

Hur såg då ekonomin ut i bageriet när Mehdis köpte företaget?

Jag skulle helst sett deras egen årsredovisning men har man bara ägt bolaget sedan i juli har man av förklarliga skäl inte hunnit göra ett bokslut än. 

Bolaget hette Ingeborgs Bageri AB. Genom att kolla på den verksamhet som fram tills i juli drev exakt samma bageri får vi ändå koll på hur den ekonomiska situationen ser ut idag. 
 

Som ni kan se hade det Ingeborgs bageri som var innan Mehdis köpte i juli alltså en årsomsättning på 416 000 kronor 2013/2014. Det gick alltså så där för tidigare ägaren. Mehdis vittnar dessutom att de direkt efter köpet hade stängt i månader för att bygga om så då kommer det in noll kronor i intäkter. 

Förra ägaren hade skulder på flera hundra tusen, de nya är garanterat inte skuldfria för att ha råd med renovering etc. 

Enligt årsredovisningen hade Ingeborgs 2 anställda året innan försäljning men drog ner till en när intäkterna halverades. Sedan sålde de. 
 

Dessutom hade de anställda lönebidrag från Arbetsförmedlingen. Trots det gick alltså 65 % av företagets intäkter till lön innan de sålde. 

Det säger sig alltså självt att en ytterligare kostnad på nästan 70 000 per år inte funkar för det nystartade företaget. Just nu.

Men Livs struntade i det och satte igång sina “maffiametoder” genom att stå utanför bageriet en hel vecka med sina västar. 
 

Efter en vecka gav syskonen upp och tecknade avtal med Livs. 

Sedan konstaterade deras revisor att de alltså inte har råd, något de visste från början, och tvingades säga upp personen innan avtalet började gälla. På grund av arbetsbrist
 

Livs påstår under de här tiden att de bara “vill rädda ett jobb”. Well, eller så funkar inte era Corleone-metoder på alla. Har man inte råd har man inte råd. Punkt. En färgglad väst trollar liksom inte fram 70 000 kronor hur hårt ni än håller i önskestenen med era fingervantar. 

Under blockaden försökte Fria Moderata Studentförbundet hjälpa bageriet ur bråket genom att dra igång en insamling på Facebook och fick in över 15 000 kronor som gick till bröd de köpte varje dag. Sedan gavs brödet bort till hemlösa i Linköping. Men tyvärr tvingades ändå Ingeborg att skriva på ett avtal de varken ville ha eller hade råd med. 
 

Då kan man ju tycka att Livs borde vara nöjda. De fick ett avtal, även om deras medlem sedan förlorade jobbet. Men Livs fick ju rätt och det är viktigt i fackens värd. Viktigare än jobb. 

Men nix. I fackens underbara värld är man inte nöjd förrän man drivit ett företag i konkurs. Så vad gör nu Livs?

De stämmer stackars Ingeborgs och syskonen Mehdis. På 650 000 kronor. 
 

Facket påstår att den anställda har blivit uppsagd för att denne var med i facket och på detta sätt fått sin föreningsfrihet kränkt. Men personen var alltså redan med i facket innan de började bråka och kräva att bolaget skriver på ett avtal de inte vill ha. 

Och kollektivavtalet började gälla först efter att personen sagts upp, vilket facket medger men hävdar ändå att de har rätt. 
 

Så nu är det upp till Arbetsdomstolen.

Om Livs får bestämma kommer det här lilla bageriet, ägd av två strävsamma invandrare som jobbar tredubbelt för att få företaget att fungera, gå i konkurs. 

För att företaget praktiserade SIN föreningsfrihet. Den negativa. Den som medger rätten att INTE behöva gå med i en förening. 

I sådana här lägen skäms jag över att vara svensk. 
 

Lappen

Trappan på bilder är inte trappan till dagiset, trappan på bilden är nämligen normalstor och inte från ett hobbit-hus. Vilket den verkliga trappan är. 

Ibland förstår man verkligen, VERKLIGEN inte hur vissa människor är funtade. 

Okej, ofta. 

Jag har som alla andra mina barn på dagis, ett helt fantastiskt kommunalt dagis för övrigt. Det är ett stort dagis, fyra avdelningar och de har två våningar. Innergården ligger en våning upp. 

Problemet är att deras trapphus är otroligt dåligt. Det är så smalt att två vuxna män skulle kilas fast mellan vägg och räcke om de försökte gå samtidigt. Och den är brant. Små barn i overaller och klumpiga skor kan alltså lätt ramla i den trånga trappen när de inte är så bra på att gå.

Fram till nyligen har jag därför åkt hiss med mina barn trots en våning.

Det är nämligen inte bara trångt pga dåligt byggt utan dessutom trångt pga många föräldrar och barn som ska upp och ner samtidigt i en trapp där alltså 3 personer får plats i samtidigt. 

Notera alltså att jag FRAM TILL lappen ändå gått i trappen för att det går fortare nu när barnen ben är tillräcklig stabila och långa. 

Hissen har varit dåligt och nu bytts ut. Det är en stor modern varuhiss plats för typ 8 pers i alla fall men den har funkat lite halvkass. 

Perfekt, tänkte jag. Tills jag såg den här lappen sitta på hissen igår. 
 

Brf Kastanjen Karlberg tycker alltså att jag som förälder ska låta bli hissen när jag hämtar och lämnar mina barn för “den är mycket påkostad och ska enbart användas i nödsituationer”?

Bra att de la till de där blommorna så ser man inte det vidriga budskapet…. Eller vänta. 

Dessutom vill jag passa på att upplysa nötterna i Kastanjen att just i nödsituationer ska man alltså INTE använda hissar. Alls. Då är det…..världens minsta trapphus som gäller. Eller kasta sig ut genom fönstret och hoppas att man landar mjukt, vilket jag nästan skulle föredra framför att bli nertrampad av panikspringande kastanjer i de 50 cm breda trappstegen. Just hissen är en säker biljett till fel ställe, under exvis brand.

Men vad är väl lite blod i trappen från en snubblad ett-åring i overall mot “påkostade hissar”? Jag menar de är ju ändå en hiss, gjord för att…… åka i.  Jag är förvånad över att ingen lapp sitter om att allt promenerande i trapphuset sliter på stenen och att folk därför borde ta av sig skorna först men den kanske kommer i höst. 

Jag mailade då föreningen och la upp deras snygga lapp på internetz. Twitter närmare bestämt. 
 

100 RT på en dag. Fler än jag som tyckte Brf Kastanjen Karlberg verkar vara rätt osköna typer

Mitt andra problem med dem, förutom att de är ogina, är att de försöker påskina att jag som förälder ska rätta mig efter ett avtal deras Brf och mitt dagis ingått. 

Sist jag kollade hade inte dagis rätt att ingå avtal å min räkning eller för alla andra föräldrar utan de har bara rätt att ingå avtal för egen del. När jag hämtar och lämnar mina barn ansvarar jag för dem och det är på min fritid och inte på dagistid, så är nämligen reglerna för exvis försäkringar. Det som händer till och från dagis är mitt ansvar. Som förälder har jag däremot rätt att hämta och lämna mitt barn till just det dagis mina skattepengar alltså betalar, bland annat går en del av hyran till just den fastighet dagiset ligger. 

När några av Brf:s boende försökte ge svar på tal kan man inte direkt säga att de hjälpte till att ändra bilden av deras förening. Som nu är rätt tydlig. 

Lite grann kan jag tycka att kan man inte rädda situationen ska man åtminstone låta bli att göra den värre. Men herrarna här tyckte tydligen att kan deras bostadsrättsförening verka ännu mer dumma i huvudet ska de göra det så här kommer två av de svar jag hittills fått: 
 

Jag hade tänkt att nöja mig med Twitter men stjärnan Andersson här uppe inspirerade mig att föreviga det här debaclet så att framtida köpare av Brf Kastanjen Karlberg kan hitta deras lapp med de söta söta blommorna på innan de köper en lägenhet där. 

Och tänker till en gång extra innan de får Andersson som granne. 

Själv tänker jag ignorera sopprötterna som bor i huset och fokusera på att barnen har världens bästa dagis som tack och lov inte har någonting att göra mer med Brf Kastanjen-människorna än att de tar emot hyresavin varje månad och kanske passerar dem i trappen på dagarna. 

Eller vänta, de är ju hissåkare. De går inte trappen. 

Råkar åka samtidigt som mig och barnen i hissen då, på väg upp eller ner. 
 

Tala är silver, åka tåg guld

Som ni vet blir våra riksdagsledamöter valda från olika orter och förväntas att ha en nära anknytning dit även efter de börjar jobba i Stockholm. Man representerar ju sitt valdistrikt. 

Jag utgår i det här inlägget från det helt naturliga antagandet att antingen så bor man i Stockholm som riksdagsledamot eller så bor man de facto i det distrikt man är vald för. Men rent tekniskt kan man ha blivit vald från ett annat distrikt, jobba i Stockholm men vara folkbokförd på ett tredje ställe. 
 

Enligt Skatteverket ska du också folkbokföra dig där du har din mesta dygnsvila, det vill säga där du bor. 

Därför erbjuds samtliga riksdagsledamöter olika reseförmåner. 

Jag var lite nyfiken på hur de där används och begärde ut lite handlingar. 

“Har ledamoten långa resvägar eller andra särskilda behov kan de erhålla ett årskort på flyget.”

Det verkar ju ändå logiskt. Primärt får man tågkort, annars flyg. Vad kostar då ett årskort på SAS respektive Bromma?  Mellan 124 000 145 000 är svaret. 
 

På listan jag fick finns 55 namn på riksdagsledamöter som fått flygkort, på vilket bolag framgår dock inte. Och plötsligt dyker det upp två intressanta rader – Stockholms län och Örebro. 

Enligt uppgifter från Sverigedemokraternas riksdagsledamot Linus Bylund på Twitter efter detta inlägg publicerades är det som står på riksdagens hemsida fel i den bemärkelsen att de inte blivit valda från dessa valkretsar. SDs ledamöter slumpades till distrikt efter valet då de som enda parti hade rikslista.   
 

Vad gäller tågkorten, som 196 av ledamöterna begärt att få, finns det lite olika varianter, med lite olika kostnader givetvis. Det verkar vara så att ledamöterna själva får välja helt fritt vilket kort de föredrar, vilket jag tycker är märkligt faktiskt.
 

Guldkortet är bäst, det hörs nästan på namnet. Med det får du gratis mat, hänga i deras lounge och ta med en resenär avgiftsfritt.

Men smakar det så kostar det så 73 000 kronor får du punga ut med. Eller du och du, staten. Om du är riksdagsledamot. Men som ni ser är det hälften så dyrt som flyg. 
 

Om du klarar dig utan en gratis måltid per resa och möjligheten att gratis ta med en gäst är Silver Plus för 67 300 kronor alternativet för dig. 
 

Struntar du i att åka första klass utan tycker andra klass är fullt tillräckligt räcker det med att du betalar 43 300 kronor för årskort Silver. 
 

Utöver årskortet på SJ kan alla riksdagsledamöter som vill även skaffa sig Resplus, som ger obegränsat med resor i landets all lokaltrafik. Kostnaden är 16 000 kronor extra, utöver själva årskortet på SJ. 
 

Det intressanta är att enligt Riksdagsförvaltningen ersätts inte måltider enligt utlägg. Men det är alltså helt okej att välja ett årskort där mat ingår, som det gör i Guldkortet. Ett smart sätt att komma runt detta alltså. 
 

Det här har de flesta riksdagsledamöterna snappat upp så av de 196 som har årskort på SJ har 121 stycken Guld-kort. Då kan man tänka sig att alla dessa bor långt bort från Stockholm. 

Nix. 

Bland dessa guldåkare hittade jag sex stycken som samtliga är valda i Stockholms kommun, vilket alltså är innerstaden plus Bromma, Enskede, Spånga och någon del av Huddinge. Visst kan det vara så att dessa personer endast är valda där och inte överhuvud taget bor i närheten av Stockholm trots att de jobbar här men det här personerna bor även i Stockholm. 

Och inte vilket årskort som helst utan Guldkortet för 73 100 kronor styck. 
 

Miljöpartisten Jakop Dalunde till exempel. Han bor på Bondegatan på Södermalm men tycker alltså att han åker så mycket tåg att han måste ha Guldkort på SJ. 

Ja, jag blev särskilt glad att hitta Dalunde i det här gänget. Vi har en speciell relation.

Men Dalunde valde åtminstone bort Resplus och därmed gratis SL-kort. Det gjorde inte Maria Ferm, också från Miljöpartiet. Hon har både Guldkort och Resplus, till en total kostnad för skattebetalarna på 89 100 kronor per år. 

Bara som jämförelse kostar ett årskort på SL 8 300 kronor. 
 

Övriga på listan av Stockholmare som tycker att de åker så mycket tåg i jobbet att de inte kan köpa lösa biljetter och göra en reseräkning utan måste ha årskort guld är följande: 
 

De här fem stockholmarna som alla bor i Stockholm stad och inte länet, det vill säga allra närmast centrum egentligen och efter tunnelbanelinjen, kostar oss 429 500 kronor per år för att de ska åka gratis tåg i hela landet och även gratis lokaltrafik. 

Men jobbet då, kanske ni tänker? De reser ju även i jobbet? Absolut. Men man ska resa otroligt mycket tåg och kollektivt för att en fast kostnad på 90 000 kronor per år ska löna sig. Dessutom bygger detta på att de ALLTID åker tåg, aldrig flyg eller taxi. Gör man det, då ska man absolut ha ett årskort. Annars ska man köpa styckbiljetter. 

Men det finns även ledamöter som är valda i Mälardalsregionen som har årskort. De från Sörmland har dock åtminstone inte valt Guld-kortet. Förutom en person. Han bor i Katrineholm, det tar dryga timmen till Stockholm.   
 

Från Uppsala valdistrikt är det fler som vill ha gratis mat. Trots att det alltså tar 45 minuter max till Uppsala och måste vara en av de närmaste valkretsarna utanför Stockholms län.  

Jag har kollat upp de på listan och antingen bor de i Uppsala eller i någon ort i Uppland. 

Samma mönster hos de som är valda i Västmanland, där Västerås är tätort och där flera av dem bor. Här väljer fyra av elva Guldkort. Här tar det också dryga timmen att åka till Stockholm. 
 

Eftersom man måste jobba i Stockholm oavsett var du bodde innan du blev vald är det inte konstigt att folk bor kvar och måste veckopendla. 

Det märkliga är när människor som BOR i Stockholms inte bara beviljas årskort på SJ utan dessutom Guldkort och Resplus. De kan omöjligt resa så mycket utanför sitt eget distrikt samt där de jobbar, vilket alltså är SAMMA STÄLLE, att ett årskort är försvarbart framför enskilda biljetter. 

Eller när människor som bor i de regioner som själva marknadsför sig som orter med kort pendling till Stockholm väljer det dyraste årskortet där mat ingår trots att de i Uppsala har 45 minuter tåg och samtliga har max 1,5 h tågtid.

Hur kan de motivera det?

Dessutom undrar jag varför Riksdagsförvaltningen inte verkar ha någon resepolicy alls? Många privata företag har som policy att man ALLTID ska välja det billiga alternativet. De som måste pendla får alltså Silver-kort. Riksdagens resekostnader betalas av skattepengar. Då måste policyn vara att minimera dessa.

Men ära dem som äras bör.

Därför avslutar jag det här inlägget med att säga tack till följande fem riksdagsledamöter som samtliga valt SJ-kortet Silver, det vill säga det billigaste kortet för 43 300 kronor istället för 73 100 kronor. Av 196 personer är det bara fem som frivilligt gjort det. 

Till skillnad från gänget i Stockholms kommun som kostar skattebetalarna onödiga 429 500 kostar det här gänget, som uppengarligen har respekt för skattepengar, oss “bara”  232 500 kronor. En skillnad på 197 000 kronor bara för att dessa människor inte som övriga till varje pris vill maximera sin egen vinning utan faktiskt gjort ett medvetet val.  

Och tack till de 98 riksdagsledamöter som valt bort årskort helt och hållet utan åker på enskilda biljetter när ni åker.