Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Bli patreon genom att klicka här.  Eller Swisha: 0762096244. 

Mångfald? Verkligen?

Bilden är gjord i samarbete med satirtecknarna “I fablernas land

Texten uppdaterades 20151015, se nedan

I veckan lämnade Rättviseförmedlingen över den lista med namn de fick i uppdrag av Kulturdepartementet att sammanställa.

Det blev känt i februari att kulturminister Bah Kuhnke anlitat dem för uppdraget. I en intervju med SVT motiverade Bah Kuhnke uppdraget med att hon “inte vill missa viktiga erfarenheter och kunskaper”. 

Hon vill “bredda urvalet” för styrelser och insynsråd.
 

Skattebetalarna har fått betala 72 000 kronor för listan. Då ingår även en utbildning för Kulturdepartemtets tjänstemän. 
 

Och så här glada var Seher Yilmaz och Alice Bah Kuhnke när listan på 334 namn lämnades över förra veckan. Bilden är hämtad från Rättviseförmedlingens hemsida och den artikel de skrivit där, inklusivse raden av namn. 
 

En lång lista. Det vet jag, för jag har googlat varje namn. Det tog mig många timmar. Supertrist egentligen. Tänk er själva att googla 334 personer. 

Varför gjorde jag nu det?

Jo, för att Rättviseförmedlingens version av mångfald är grund.

Den fokuserar enbart på ytliga saker som var du eller dina föräldrar är födda (utom-euorpeisk, europeisk eller nordisk) och vilket kön du har. Det är ju det deras Rättvise-räknare ska pyssla med – att dela in folk i media i dessa fack. 

Men precis som Bah Kuhnke säger, det ska handla om att bredda urvalet. En person är mycket mer sina värderingar, sin politiska uppfattning än sin hudfärg eller efternamn. Därför vill jag kolla hur mycket mångfald den där listan egentligen innehåller. 

Resultatet är deprimerandet. 

Kolla själva. 

Uppdatering 20151015:

En påpasslig hängiven läsare gjorde mig uppmärksam på riskerna med PUL etc så av säkerhetsskäl där har jag bytt ut bilderna nedan mot nya där bara efternamnen finns med. 
……..

Politisk sympati innebär just det, inte att man de facto röstat på dem. Vi har valhemlighet i Sverige. Men att man gillat, delat eller deltagit i partiets event och aktivitet i sociala medier befäster sympati med partiets frågor. Sedan kan man absolut hysa sympatier för fler än ett parti men genom att googla får man en fingervisning om det är vänster eller höger, som ju är ömsesidigt uteslutande ideolgiska preferenser. Vill man inte göra sympatier kända – håll dig borta från internet. Tips. 

Vad gäller härkomst har jag säkert placerat någon enstaka fel men jag har inte lagt så stor vikt vid det. Det är bara Rättviseförmedlingen som tycker härkomst ska vara i fokus, jag har fokuserat på vad individerna tycker och vilka värderingar de har. De personer där det inte står något har jag inte hittat något politiskt att ta på. Yrke är i huvudsak information Rättviseförmedlingen själva har på sin egen lista 

En första reflektion är att alla som jobbar, har jobbat på kansliet eller i styrelsen för Rättviseförmedlingen själva finns på listan. Påpassligt nog. Åtminstone majoriteten, inklusive nuvarande VD. 

En annan reflektion är att det finns vissa organisationer som dominerar, förutom Rättviseförmedlingen: Popkollo, Megafonen, Alby är inte till salu och Mångkulturellt Centrum till exempel. 

Bilden som tornar fram är tydlig: det är i princip samma person på varje rad. Bara olika namn. 

Detta är mångfald enligt Rättviseförmedlingen:

– en person, föredragningsvis kvinna och helst med utom-europeisk bakgrund som har föresläst på ABF och Mångkulturellt Centrum, pratar om vithetsnormer och genus, är feminist och mångfaldsdebattör, gärna aktivist och sympatiserar med Vänsterpartiet eller Feministiskt Initiativ. Och har uppträtt för Vänsterpartiet. Eller är fackligt aktiv i LO. 

Gärna en person som dansar också, listan befolkades av en överdrivet stor andel dansare…..

En hel del på listan är aktiva politiker för Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Feministiskt Initiativ. Det vill säga sitter i nämnder, stått på listor i valet etc. 

Men på Rättviseförmedlingen har man antingen inte orkat googla personerna för att bredda bilden av dem att bli något mer än kön, härkomst och en beskrivning av vad de jobbar med.

Eller så har man inte tyckt att det är relevant information att personer sitter i kommunfullmäktige för ett parti. 

Jag skulle gjort ett diagram som visar hur många procent som sympatiserar vänsterut kontra riksdagssnittet. Det orkade jag inte. Tydligt är dock att endast två personer sticker ut åt andra hållet: Maria Johansson, som är aktiv Folkpartist. Och så Tebogo Monnakgotla, som själv är afrosvensk men kritiserade Afrosvenskarnas riksförbund i en debattartikel på DN Debatt. Även om hon också verkar dra sympatierna åt vänster generellt. 

Sedan finns antingen folk som inte tydligt har någon politisk sympati. Eller den förkrossande majoriteten som är vänster, gärna aktivist. 

Vilka nya viktiga erfarenheter och kunskaper får man med denna lista?

Var är alla borgerliga? Var är de liberala? Var är folk som de facto skulle utmana de gängse perspektiven i kultursektorn? 

Detta visar bara att regeringens såväl som Rättviseförmedlingens bild av mångfald ÄR så här. Den struntar i det som gör människor unika – deras preferenser, åsikter, värdering, politiska uppfattning. Eller vänta, de struntar kanske inte i den. Den delen ska vara samma. Den som nu finns på listan. Sedan är det namnen och könet som utgör “mångfaldsdelen” av listan.

Det är förmodligen obekant för dem det finns faktiskt en hel del människor inom kultursektorn som tycker något annat än de på listan. Som är borgerliga. Som har erfarenhet av att driva företag och andra viktiga perspektiv. 

Den här listan är också tänkt att komplettera de som redan jobbar i kultursektorns styrelser och insynsråd.

Då undrar man ju – råder det verkligen brist på folk med dessa åsikter?

Råder det brist på personer med examen i genusteori, queerfeminister med postkolonialt perspektiv som vill diskutera vithetsnorm, svarta kroppar i det offentliga rummet, som gillar ABF och Vänsterpartiet, Feministiskt Initativ och Mångkulturellt Centrum? 

På vilket sätt breddar man kultursektorns redan stora dominans av vänstermänniskor med postkolonialt perspektiv och antirasistisk aktivistm med 334 andra personer med just detta?

Min fråga är därför till både Rättviseförmedlingen och kulturminister Bah Kuhnke:

Tycker ni på allvar att denna lista representerar en mångfald?

 

Hemliga möten

För ett år sedan ungefär startade jag min blogg. I november 2014 var första gången jag någonsin begärde ut en offentlig handling. 

Stefan Löfven är inte direkt en man av handling, han är en man av stora ord. Och olika offentliga utredningar och symboler.

Idag har han varit värd på konferensen “Sverige Tillsammans” när han fick mingla med kungen. Jag såg spektaklet på SVT Forum. Det var så mycket fluff och varmluft som samsades på Münchenbryggeriet idag att det är svårt att se hur de fick plats. 

Som om det viktigaste är att vi är överens om något vi redan för länge sedan varit överens om. Och som om flyktingar – 180 000 vid årets slut kanske – kan bo i stora ord om tolerans. När skolor idag flaggar för att de har så få lokaler att de kanske måste sköta undervisning utomhus. Och folk nu måste bo i tält. 

Då passar någon politisk korrekt inbjuden person till denna varmlufts-konferens att lägga upp en PP-bild med orden “Det finns ingen inhemsk svensk kultur”

Foto: Lars-Anders Johansson

På konferensen lanserade Löfven ännu en kampanj – 100 jobbs-klubben. Företag som lovar att anställa arbetslösa, företrädesvis flyktingar som jag fattat det. 

I gårdagens partiledardebatt lanserade han också att alla flyktingar som kommer ska jobba i det jordbruk som krymper varje dag samt skogsarbete. 180 000 personer och de ska……plantera skog? 

Raden av utredningar Löfven satt igång har jag visat tidigare och kommer följa upp. Men en annan av hans symbol-projekt är Innovationsrådet.

Det pratade han om redan i valrörelsen och den 23 februari lanserade det

Givetvis måste LO sitta med så IF Metall fick en stol. 
 

I februari försökte jag ta reda på lite mer om Innovationsrådet. Jag mailade därför registratorn. 

Det har inte fattats något beslut om rådet ska få ersättning för sitt arbete i rådet. Ännu. 
 

Jag frågade också när mötena var inplanerade. 
 

Den 6 maj försökte jag igen kolla om det fattats något beslut om ersättningsnivåer. Detta mail fick jag inget svar på alls. 
 

I september försökte jag igen – jag har svårt att se att rådets medlemmar verkligen förväntas jobba åt regeringen gratis men är det så måste det ju finnas ett sådant beslut, att ingen ersättning ska utgå. Registratorn svarar dock inte så utan att “ersättningsnivåer inte har beslutats om ännu”. 

Denna gång hävdar regeringskansliet att inga handlingar i min begäran förvaras på Regeringskansliet och att varken mötesschema eller protokoll är offentlig handling. 

 

Det här är mycket märkligt. Regeringn lägger ju till exempel ut sina egna handlingar för alla att se innan de själva har regeringssammanträden. 

Varför ska just Innovationsrådets arbete inte omfattas av offentlighetsprincipen?

Dessutom är ju majoriteten av medlemmarna sådana som är statlig anställda och definitivt omfattas av detta. 
 

Mötet de hade nu i september hade de inga problem med att öppet lägga ut på hemsidan. 
 

Personligen tycker jag att det verkar som om det finns en räv begraven här. 

Varför mörkar Regeringskansliet var Innovationsrådet pysslar med och vad de får för ersättning för att de lägger dyrbar arbetstid på detta? Om det är så att de gör det gratis, varför får jag inte besked om det?

Det verkar som om Löfven vill att just dessa möten är hemliga

 

Viskelek i Budgetpraxis

DÖ (decemberöverenskommelsen) uppstod när SD valde att rösta på Alliansens budget i december 2014 och därmed fällde regeringen Löfvens första budget. I mellandagarna gjorde sedan Alliansens dåvarande partiledare upp med Löfven och MP i det som blev DÖ. 

Nu har DÖ fallit och förpassats till historien. Den behövdes i december för att undvika extra val, nu behövs den inte längre. M har ny partiledare, liksom KD. Lättnaden hos såväl Kinberg Batra som övriga gick ändå inte att ta miste på mellan raderna. 

Men, precis som i vintras, figurerar nu en rad hemmasnickrade varianter på vad SD egentligen sa där i december på presskonferensen. Det har påståtts att de ska fälla alla budgetar som inte gör som de vil,l i princip. 

Vad sa Mattias Karlsson på den 40 minuter långa presskonferensen? 

Jag lyssnade idag. 

Den politiska debatten måste bygga på fakta, inte hörsägen och av opinionsbildningsskäl medvetet missuppfattade och förändrade budskap.

Det ligger i vissas intresse att det framställs som att SD sagt att de ska fälla alla budgetar de inte får inflytande över. 

Men det är inte vad de sa den 4 december i Riksdagen. 

 

Mattias Karlsson 04-12-2014:

 …..

 Vi kommer fälla varje budget, varje budgetproposition som ger stöd för ökad invandring utifrån dagens nivåer och som ger Miljöpartiet ett avgörande inflytande över migrationspolitiken.

…..

 Skulle Alliansen inte förändra sitt förslag eller förnya migpol överenskommelse med MP kommer vi i en liknanden situation också fverkar för att fälla en Alliansregering

…..

 Det är också värt att påpeka det faktum att de övriga partierna har ett väldigt kluvet förhållande till praxis i riksdagen. Uppenbarligen är det så att det förhållningssättet skiftar lite beroende på vad man har för intressen. Jag kan inte behöver påminna folk här om det bara är något drygt år sedan som de rödgröna partierna bröt mot praxis i riksdagen i samband med budgetprocessen när vi tillsammans med de rödgröna bröt ut frågan om brytpunkten för statlig skatt och fällde regeringen.

 Det var ett tydligt brott på praxis i det fallet och det hade de rödgröna partierna tydligt inte något problem med att göra.

 

Syntax error i bostadspolitiken

Jag skriver som bekant en del om bostadspolitik. Och en del om Miljöpartiet. De gillar miljonprogram. 

Kombinerar du dessa två har du hela Miljöpartiets bostadsprogram i princip, för miljonprogram verkar vara deras enda idé.

De vill renovera områdena “klimatsmart”. De har som sagt också en bostadssubvention (vad annars?) som ett magiskt trollspö ska trolla fram 15 000 bostäder. Vi behöver 600 000 bostäder på 10 år. 

När reglerna behöver bli färre vill MP kräva att alla nya lägenheter måste vara klimatsmarta.

Hur fler krav på byggandet och renovering av befintliga lägenheter ska skapa FLER bostäder behöver inte MP svara på.

För Kaplan har ju bott 20 år i miljonprogram. 
 

En gammal veteran i Miljöpartiet är Esabelle Dingizian. Hon började sin politiska bana just med bostadsfrågor, i sin hemkommun Botkyrka
 

När hon var aktiv i Botkyrka i valrörelsen 2010 kom hon med ett av valrörelsens för mig mest minnesvärda MP-förslag: införa clowner på äldreboenden. Nu har detta inget med resten av inlägget egentligen att göra men jag kunde inte låta bli att ta med detta eftersom det är en personlig favorit. 

(jag tycker clowner är otäcka förresten)
 

Det har gått bra för Esabelle. Nu är hon nämligen riksdagens andre vice talman sedan Miljöpartiet bildade regering med Socialdemokrater.

 

Miljonprogrammen blev Miljöpartiets fokus redan 2012, för då bestämde partiet att det var där de skulle hitta sina väljare och medlemmar.

Detta var ett år innan renovering av miljonprogrammen blev officiell politik.

Gissar att de där samtalet de hade ute i förorterna när de värvarde medlemmar gick lättare när de kunde lova miljarder om de hamnar i regering. 

 

I maj 2013 tog Miljöpartiets stämma beslutet att renovera miljonprogrammen skulle bli deras bostadspolitiska huvudfråga, faktiskt blev det den enda fråga de fortfarande har. 

 

Samma år i december kan man läsa i Fastighetstidningen om Greg Dingizian som nu satsar stort på att köpa upp och renovera miljonprogram. 

Detta är Esabelle Dingizians bror. 

 

Greg har hållit på med fastigheter halva sitt liv så det är i sig inget nytt. Men att tjäna pengar på renovering av miljonprogram är nytt. Han köper upp lägenheter runt om i hela Sverige – Linköping, Markaryd etc. Målet är 1 miljon kvadratmeter och börsen. 

 

En mer passande rubrik hade kanske varit “Gregs väg mot miljöpartiets miljarder”?

Greg Dingizian är en riktigt entreprenör och ingen lastar honom för att han hittat en smart affärsidé – det blev ju som förväntat ett halvår innan valet. Han verkar dessutom ha rätt rimliga åsikter själv, med bland annat uttalade syftet att tjäna så mycket pengar som möjligt. Man undrar hur familjemiddagarna är när hans syster tycker att altruism är en bra affärsegenskap och att höja hyror inte är rimligt….

Men nu sitter alltså Miljöpartiet och deras miljonprogramsidéer i regeringen och pengaregnet har redan börjat. 

En miljard kronor per år ska gå till just miljardprogrammen och renovering av dessa. Ka-tjing för Gregs företag Victoria Park alltså. 
 

Det finns fler som fattat att planera för politisk miljonprograms-vurm.

Byggföretaget NCC bestämde sig redan 2010 att ta fram ett koncept för renovering av just dessa. 

 

2013 konstaterade Expressen att Gustav Fridolins fru, Jennie Fridolin jobbar på NCC med just detta och om de skulle hamna i regering skulle detta innebära fina affärer för hennes företag.

The rest is history, som man brukar säga. 

 

Jennie Fridolin jobbar fortfarande på NCC med just miljonprogram, hon intervjuades här den 25 augusti 2014, det vill säga bara några veckor före valet. 

 

Och i maj 2015 rasslade det till på NCC:s konto.

Då berättade de att de fått ett kontrakt av Stockholmshem – Miljöpartiet styr även Stockholms stad sedan september 2014 – på 500 miljoner kronor.

För att……renovera miljonprogram.

Grattis NCC. Och grattis Jennie Fridolin, som ju jobbar i Stockholm. Det är är hennes affärsområde som ska göra det. 

 

Det är inte bara renoveringar som ska till miljonprogrammet. Regeringen lägger även 130 miljoner kronor på “kultur- och demokratiinsatser”

 

130 miljoner kronor är mycket pengar. Det tycker i alla fall Anders Lindberg på Aftonbladet Ledare, som idag stör sig på att Bert Karlssons flyktingsföreläggningsföretag omsatte 167 miljoner förra året.

Därför föreslår Lindberg att staten “tar” Karlssons bolag. 

 

Eftersom jag har rätt stora problem med socialister som tycker att ta privata företag är en bra idé, och dessutom 2015, tänkte jag föreslå att kulturen i så fall kanske kan vänta i miljonprogrammen.

När vi nu väntar 180 000 flyktingar 2015 totalt kan jag tycka att clowner och konst får stå tillbaka för just akuta insatser och om nu 167 miljoner kronor är mycket är 128 miljoner det också. Alla får liksom offra något här. 

Sedan har jag en till invändning mot den förda bostadspolitiken: 

DET BLIR INGA FLER BOSTÄDER AV ATT RENOVERA 

Under tiden regeringen försöker ta in den informationen har vi idag kunnat höra att de från att förra veckan sagt att “allt är under kontroll” till att nu säga”läget är akut och vi måste börja bygga tält

Friggebodar, Attefallhus och……Reintält?

Ovan kommentar är ärligt snodd av någon smart person på Twitter som flög förbi i flödet
 

Det fina hatet

Bilden är gjord i samarbete med satirtecknarna “I fablernas land

Det finns flera vänsterkvinnor som i långa blogginlägg gått ut med hatet de får. Mest från rasister. 

Många frågar mig hur jag pallar trots all skit jag får. Jag får nog en sådan fråga varje vecka, senast igår en omtänksam kvinna på minglet jag var på. Jag brukar alltid svara att det är en del av jobbet. Jag tar inte saker personligen. Alls. 

Men om nu alla rader med vänsterkvinnor får sympatier för hatet de får vill jag nu ta tillfället i akt att illustrera hur det “goda hatet” ser ut. Det som kommer från vänster. Det som jag drabbas av. Hela tiden.

Detta inlägg har inte alls syftet att få en massa medlidande, det är ingen uppvisning i narcissism eller ett gråta-ut-inlägg.

Det är ett rakt inlägg för att visa hur den fina vänstern uttrycker sig mot meningsmotståndare. Allt är inte hat, en del saker är bara ren och skär otrevlighet. 

Jag får förolämpningar om mitt uteende, anklagelser om att vara rasist, nazist, djävul, psykfall, troll, rövhål, svin, kräk, skräcködla, vidrig. De kräks på mig. Jag är värre än Bagdad Bob. Jag lever för att hetsa (mot folkgrupp).  Folk kallar mig hen, gör mig till min mans fru som enda egenskap och andra härskartekniker. De påstår att jag kopierar, hittar på, ljuger och drevar. Psykfall, vansinne. Jag är ansvarig för att folk dör, jag är empatilös, hjärtlös, böghatare. Jag förstör samhället. Jag är oetisk, oseriös, dum i huvudet. Researchgruppen “ska sätta stopp för mig”. Det jag gör är ovärdigt. Jag är jävla okunnig, foliehatt, förtalar folk. Jag är hjärtlös.. Jag har köpt mitt vikariat på Dagens Industri och är korrupt. Jag står inte för mina åsikter. Jag tvättar SD:s smuts. Jag är inte ens normalbegåvad. Jag tycker allmänheten är efterbliven.

Subba.

Kärring. 

Och det är inte bara anonyma troll, det är även kända mediepersoner och kändisar. Popartister, rapartister. Riksdagsledamoter, skribenter, före detta partiledare. Till och med en fackordförande som sitter i LO:s styrelse. De har tillgång till stora plattformar och ses som företrädare, förebilder, godhet. 

Hatet från höger är ofta grovt och anonymt. Men hatet från vänster sker öppet och accepteras. Av alla. En av Aftonbladets ledarskribenter kallar mig rövhål. Ingen i vänstern reagerar. Det är okej för dem. Nog för att det är jobbigt att få mail av anonyma troll. Men tror folk att det är kul att bli uthängd i media, av media?  På vilket sätt är det hatet mindre värt än troll-mail?

Jo. För att jag är borgerlig. 

Det är obehagligt att få otäcka mail, man blir rädd. Men bli hatad av offentliga personer i offentligheten, även om det inte är lika grovt, måste du stå pall på ett annat sätt. Din karriär kan drabbas, dina kollegor, familj och vänner med. Vänsterskribenter gör gemensam sak med socialliberaler. Det kan få folk att låta bli att skriva. Det om något orsakar självcenusur. 

Men inte hos mig. 

Jag vill visa dubbla standards. Jag är någons mamma, någon fru, någons syster. Jag är en person. Men att kalla mig djävulen och ondska är okej. 

Välkommen till min värld. 
 

Text skriven av Andreas Ekström på hans blogg

Texten skrevs på min blogg av LO-fackpampen Hans-Olof Nilsson som sitter i LO:s styrelse. 

Jag blir nyss anklagad för att att “hängt ut” Karin Pettersson när jag publicerade gatunamnet där hon bor, uppgifter som tar 1 minut att googla. Vänstern blev tokig och drevade en hel dag med understöd av Hanne Kjöller på DN. PO Tidholm tycker att man ska hänga ut alla. Ingen reaktion. Samme Tidholm som tycker att jag är ondskans representation. Olika regler. 
 

Kacka i eget bo

Texten uppdaterad med borttagen skärmdump 20151008

Idag, igen, är Karin Pettersson på Aftonbladet Ledare arg på näringslivet. Och borgarna. Och den förbenade högern. 

Den här gången ger hon sig på Carola Lemne och bland annat hennes lön på 400 000 kronor. Hon är enligt Karin Pettersson chef över “den rikaste och mäktigaste lobbygruppen”. 

Nu råkar jag veta att LO, som alltså är delägare i Aftonbladet som betalar Petterssons lön har fruktansvärt många miljarder som tillgångar och intäkter så det där stämmer inte.

För till skillnad från LO så ger alltså inte Svenskt Näringsliv en enda krona till ett parti. Det är nämligen så att företagare inte är en homogen grupp utan de röstar på olika partier. LO däremot sitter alltså i socialdemokraternas partistyrelse. 
 

Men om nu Karin Pettersson vill prata lön, aboslut. Det gör jag så gärna. 

För hon tjänar själv en rejäl hacka varje år nämligen. Jag har ringt Skatteverket.

Karin Petterssons taxerade inkomst för 2014 var 1 425 403 kronor. Dessutom utnyttjade hon ROT/RUT-avdraget med drygt 10 000 kronor. 

Det motsvarar en månadslön på 118 783 kronor. 

Med den summan tillhör om den PROCENT bäst betalda i hela landet. 

Pettersson är gift med journalisten Björn Hedensjö och de bor……på Söder. Var annars? I en bostadsrätt på Söder. 

Lägenheter där kostar 92 500 kronor per kvadrat. Just nu. 
 

I snitt tjänar en journalist i Sverige 27 000 kronor i månaden med 8 års erfarenhet. Inte så jättebra betalt alltså. Om man inte är socialdemokrat och jobbar på Aftonbladet Ledare. 
 

Pettersson är alltså ingalunda någon del av proletariatet eller arbetarklassen. Eoner ifrån. 

När jag ändå var igång passade jag på att kolla lite andra inkomstuppgifter på profiler på “arbetar”-tidningen Aftonbladet. 

Martin Aagård på AB Kultur, ni vet han som blivid dömd i Tingsrätten för att ha kallat Richard Herrey rasist på Twitter, tjänade 507 019 kronor 2014.

Vilket motsvarar en månadslön på 42 251 kronor. 

Fredrik Virtanen tjänade 646 424 kronor eller 53 869 kronor per månad-. 

Åsa Linderborg, som gjort kampen mot rikedom till sin största profilfråga, drog in 804 513 kronor eller 67 042 kronor per månad.

Hon som kämpar för kommunism och att “ingen ska tjäna pengar på någon annans arbete“. 
 

Men ska vi prata någon som verkligen är rik så är det Aftonbladets VD Jan Helin. 

Förra året tjänade han nästan 7,5 miljoner kronor. 
 

Landets statsminister har en lön på 160 000 kronor per månad, vilket motvarar en årslön på 1 920 000 kronor. 

Jan Helin tjänar alltså 4 gånger mer än statsministern.

Han tjänar också 1,5 gånger mer än nämnda Carola Lemne. Om man ska vara noga. 
 

Helin bor i en villa i Bromma precis utanför tullarna i Stockholm. Han bor dessutom på den mycket fina och eftertraktade delen Äppelviken/Ålsten. Med den lönen gör han helt rätt i det, det är jättefint där. 
 

Enligt Booli såldes en villa i samma del av Bromma  för 11,1 miljoner. Förra året. Och nu har priserna gått upp. 
 

Samtidigt som Karin Pettersson drar in sin lön på 118 000 kronor per månad, och hennes lika högljudda kollegor när det kommer till att bekämpa rikedom, Virtanen och Linderborg som tjänar 53 000 och 67 000 kronor per månad (och tillhör de 3 % bäst betalda i hela Sverige), tjänar många på Aftonbladet betydligt mindre.

Faktum är att Schibsted har 80 anställda i ett eget bemanningsföretag men som jobbar på Aftonbladet, för att slippa den LAS Pettersson och Virtanen älskar så.  Och dessa personer tjänar upp till 7000 kronor mindre än de fast anställda. 
 

Hon som rapporterade om det här omplacerades sedan……

 

Karin Pettersson tjänar alltså mer än 99 % av landets befolkning och hennes lön motsvarar 4,3 snittlöner för journalister. 

Räknar man med att hennes egna kollegor tjänar 7 000 mindre om de är anställda av Schibsted media men jobbar på Aftonbladet blir snittlönen 21 000 kronor. Då tjänar hon 5,6 gånger mer pengar varje månad än dessa. 

Jag kan bara sammanfatta Karin Pettersson fullständiga haveri på ledarsidan idag på ett sätt:

Det blir skitigt i längden om man ska kacka i eget bo.

 

Uppdatering 20151008

Hanne Kjöller på DN Ledare och Erik Helmerson påstod på Twitter att jag lagt ut Karin Pettersson adress i detta inlägg. Som alla som läst blogginlägget vet har den ALDRIG legat ute, bara ett gatunamn på en gata vid Hornstull. En lång gata. Och en skärmdump med en bostadsannons från denna gata för att visa kvadratmeterpris. 

Men detta är en medveten mediastrategi – missförstå och dreva bort sakfrågan med något som inte finns.

Hanne Kjöller gick alltså här socialdemokraten Pettersson och Aftonbladet Ledares ärenden för att skydda dem från den granskning jag gjort. 

Skälet vet jag inte, förmodligen för DN Ledare är socialliberala och Hanne Kjöller dessutom har en mycket märklig självbild. 

Efter en hel dags twittrande där jag stod på mig mot samtliga som påstod dessa felaktiga saker bad till slut Helmersson om ursäkt.

Och jag fick Resumè att ändra i sin artikel från att “adressen stått men att efter påtryckningar från DN Ledare ändrats”, till det korrekta: adressen stod aldrig och ändringen gjordes för att debatten skulle handla om sakfrågan “löner” och inte pseudo-drevet påstådda adresser som aldrig funnits. 

Om man har en hotbild mot sig får man se till att adressen försvinner från Ratsit och andra offentliga källor. Att hävda att lägga ut ett gatunamn är ett övertramp här är inte annat än trams. 

Men är man tillräckligt envis vinner man. Vilket jag gjorde. Hanne Kjöller vägrar dock att be om ursäkt eller radera tweeten så hon är numera blockad. 

Slutsatsen av detta är följande: du granskar inte ostraffat makt-sossar på Aftonbladet och deras vänner skyr inte heller några medel för att fula ut. Men står man på sig och vägrar acceptera lögner kommer till slut ändringar och ursäkter. Det finns ändå hopp, rätt blir till slut rätt.

Men det finns ju undantag. 

Aftonbladet Ledares mycket mogna reaktion på mitt blogginlägg har ingen ännu bett om ursäkt för. 

Och så har den tidningen mage att peka finger åt andra som ägnar sig åt näthat och trollande. När den egna tidningens medarbetare skriver så här. Vidrigt.