Bloggen har ett borgerligt perspektiv och drivs av Rebecca Weidmo Uvell. Jag är inte journalist utan opinionsbildare. 

Det är en av landets största opinionsbloggar och har i genomsnitt 70 000 – 100 000 unika besökare varje månad.

Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt. Allt material är gratis.

Fyrvaktaren ljuger online

Facebookgruppen startades för ett enda syfte – kasta skit på GP Ledare när Alice Teodorescu blev politisk redaktör där 2015.

De har inte uppdaterat sedan november 2018.

Så här står det överst på Facebook-sidan:

“Åsikterna är gruppens egna och har ingen koppling till något parti eller annan organisation”

När man läser “Om” står det: kommenterar GPs ledarsida utifrån fakta och arbetarrörelsens värderingar.

Vi ska få intrycket om något slags grästrotsinitiativ. Ett gäng glada vänsterungdomar som bara av en händelse älskar att läsa GP:s ledarsida så mycket att de vill ägna en hel Facebook-grupp åt att kommentera. Innan de la ner postades det flera inlägg i veckan.

Men i själva verket är detta bara ett i raden av projekt sossarna driver där de påstår att det inte är partiet som ligger bakom men i själva verket är ett 100 %-igt av partiet finansierat projekt.

Läser man Socialdemokraterna i Göteborgs verksamhetsberättelse för 2018 kan man se följande stycke:

“Arbetet med att kommentera GPs ledarsida, som hade skötts från Ny Tids redaktion under namnet Fyrvaktaren övertogs i augusti av Tankeverksamheten inom arbetarrörelsen i Göteborg. “

Jag har granskat dem förut och även innan bytet påstod de att de var helt fria. Trots att det från starten 2015 till augusti 2018 alltså var det av Socialdemokratiska partiets helägda aktiebolag AiP Media som finansierade, som i sin tur gav ut nu nerlagda Ny Tid. Det står ju uttryckligen att personen som uppdaterade sidan jobbade på deras redaktion. Alltså finansierades Fyrvaktaren helt av sossarna.

Tankeverksamheten är också sossarna. Även om det är sossarnas studieförbund ABF och LO som också finansierar. Potejto potato alltså.

Socialdemokraterna kan inte vara ärliga. Det ligger i deras DNA. De ljög i valrörelsen och de ljuger nu.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Sossarna gör PR i skol-app

Jag har skrivit tidigare om sossarna i Luleås slappa inställning till skillnaden mellan partiorganisationer och andra när det kommer till att bevilja bidrag.

Ung Örnar fick för ett år sedan hela 1,2 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar via partivännerna i styrande Socialdemokraterna. För att utbilda nya sossar att rösta på sossarna.

Föreningen bildades av SSU men påstår nu helt skamlöst att de är “partipolitisk obundna”, trots att de till exempel på Socialdemokraternas officiella partisajt länkas till som med alla andra partianslutna organisationer.


För skojs skull har jag gått igenom deras förbundsstyrelse, för att se exakt hur inte partipolitisk bundna de är.

Förbundsordförande är sossarnas riksdagsledamot Anders Österberg. Förbundssekreterare Kristina Bergman sitter även i ABF:s förbundsstyrelse.

Semsem Abdiaziz Ahmed ställde upp i valet till Järfälla kommunfullmäktige för Socialdemokraterna och även aktiv i Stockholms läns SSU-distrikt. Tomas Aronsson Ylipää sitter i Luleå kommunfullmäktige och är även styrelseledamot i IF Metalls ungdomskommitté. Hans mamma Lena Aronsson är också kommunpolitiker men framför allt LO, som ledamot i LO-distriktets styrelse och ordförande för Handels avd 33 i Luleå.

Vice ordförande Emilia Töyrä är också riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Ida Jidåker är dotter till Ulrika Jidåker, fd ombudsman för Unga Örnar och fritidspolitiker för sossarna i Gävle. Hon är även kontaktperson för Bomhus S-förening. Sist men inte minst har vi Anton Juholt. Som ni säkert kan gissa är han son till Håkan Juholt, fd partiordförande för Socialdemokraterna.

Att de är en del av Socialdemokraterna står bortom allt tvivel alldeles oavsett vilken marknadsföring de har.

Vissa är som sagt mer ärliga än Unga Örnar själva. Socialdemokraterna centralt har jag redan visat men även till exempel LO-distriktet Västsverige beskriver Unga Örnar sanningsenligt:

“Unga Örnars Riksförbund är arbetarrörelsens barn- och ungdomsorganisation”.

Nu är det dags igen för Unga Örnar att få gräddfil av moderpartiet.

För igår fick jag tips om att just Unga Örnar som enda utomstående organisation fått tillträde till skolappen som Luleås skolor använder för alla sina elever. Det är en vanlig app som många kommuner använder där målsmän för elever kan logga in med BankId och få all nödvändig information.

Igår kunde målsmän för Luleås skolelever läsa det här i appen:

“Unga örnar är en ideell organisation som är partipolitiskt obunden”

Och gratis PR för ett seminarium de har om “näthat”. Lokalen ligger på Harslingan 10 som av en slump är samma lokal som den lokala S-föreningen också använder för sina möten.

Eller använder och använder, det ÄR deras partilokal .

Så arbetarrörelsens egen organisation, vars förbundsstyrelse enbart består av Socialdemokrater får av sosse-styrda Luleå kommun som enda förening tillgång till den app som Lulelå kommuns samtliga elevers föräldrar måste använda för att få information om sina barns skola. Och marknadsför ett “seminarium” om näthat på påsklovet som sker i en av partiets officiella lokaler.

Luleå är verkligen allt som var dåligt med Sverige på 1980-talet fast fortfarande. När sossarna och makten var synonymt och de helt obekymrat använde statens resurser till att bedriva partiarbete, fast i Luleås fall omvandlat till olika kommunala syltburkar.

Ytterst ansvariga för skolappen är Maarit Enbuske, skolchef för Luleå kommun samt Britt-Mari Ejnestrand, chef för IT och administration.

De angavs som kontaktpersoner när appen lanserades förra året.

Dessa två är idag anmälds till Justititeombudsmannen för att ha låtit en politisk organisation använda en digital infrastruktur för vårdnadshavare som enbart finns till för information om skolan, inte en PR-kanal för socialdemokratiska föreningar.

Här är hela anmälan:

Beskrivning

2018 införde Luleå barn-och ungdomsförvaltning appen Tieto Education för alla vårdnadshavare till barn i förskolor, grundskolor och gymnasier. I den anmäls frånvaro och skolorna kommunicerar med föräldrarna om vad som händer. 

I veckan fick vårdnadshavare meddelande från en extern organisation, för första gången. Det var Unga Örnar som fått förvaltningens tillstånd att göra PR för ett event de har under påsklovet. Unga Örnar är en del av Socialdemokraterna och arbetarrörelsen, hela deras förbundsstyrelse är aktiva socialdemokrater och deras ordförande och vice ordförande sitter i riksdagen för Socialdemokraterna. Dessutom är eventet i en av Socialdemokraterna ägd partilokal på Hertsön där den lokala S-föreningen har all sin aktivitet. 

Anmälarens syn på händelsen

När organisationen Unga Örnar som första utomstående organisation av barn- och ungdomsförvaltningen fått tillstånd att göra PR för sitt event i en app ägd av förvaltningen och som dessutom sker i lokaler ägda av Socialdemokraterna bryter barn- och ungdomsförvaltningen och ytterst ansvarig skolchefen samt IT-chefen mot kravet på likabehandling och mot att sprida politisk propaganda i skolan. Appen ägs av förvaltningen och all information som skickas i den måste anses ytterst komma från tjänstemännen som ansvarar för Luleås skolor. En ogenerad rent PR-aktivitet för en sosse-organisation vars hela förbundsstyrelse är aktiva Socialdemokrater. 

Luleå styrs sedan många år av just Socialdemokraterna. Att ge sin egen organisation en gräddfil att sprida partipolitiska propaganda är orimligt. Att sedan Unga Örnar själva påstår att de är partipolitiskt obundna hör inte hit, de är oavsett detta en aktiv del av arbetarrörelsen och länkas till och med till från Socialdemokraternas officiella partisida nationellt. 

Föräldrar som använder appar för att få information om skolan måste kunna lita på att dessa appar inte används som PR-kanal för partipolitiskt kopplade organisationer likaväl som till exempel ingen reklam från kommersiella företag ska skickas där. De ska användas för information till och från skolan mellan skolan och vårdnadshavare. Punkt.

Att dessutom barn- och ungdomsförvaltningen för att komma runt GDPR å Unga Örnars räkning valt att från egen server skicka ut meddelandet är i sig allvarligt tycker jag. Alternativet skulle vara att Unga Örnar i strid med GDPR fått inloggning till hela systemet. Föräldrar och elever måste ha en okränkt personlig integritet även i Luleå kommuns skolor. 

Jag hoppas JO ser det principiellt viktiga i att utreda just denna fråga då allt mer frekvent användning av ny teknik ställer nya krav på att opartiskhet och likabehandling även ska gälla i dessa nya kanaler och att denna fråga mig veterligen inte prövats förut. 

Övrig information

Jag bifogar skärmdumpar på meddelandet som igår dök upp hos vårdnadshavare i Luleå. 

Filer som bifogats anmälan och skickats till JO (borttagna från denna kopia av anmälan):

tieto 2.jpg

tieto.jpg

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Ännu ett skrytprojekt för tondöv regering

Ännu ett totalt tondövt beslut av en regering som aldrig borde tillträtt. Att säga ja till att söka vinter-OS till Stockholm (!) och Åre i kombination. Två städer som ligger ca 56 mil bort, inget man åker i en handvändning.

Precis som kampanjen för att Sverige skulle sitta i FN:s säkerhetsråd, vars kostnader de konsekvent vägrat redovisa i en stil värdig bara en diktatur, med hemliga konton, mutor och gömda dokument på UD som ingen verkar kunna få tag i, varken opposition eller media. Ett skrytprojekt för att Stefan Löfven ska slippa prata om och ta tag i de problem vi har som är alarmerande.


Det enda som dyker upp på repeat i mitt huvud är Sverige tillsammans, konferensen där regeringen samlade en elit på München-bryggeriet att få mysa i sin egen fina värdegrund tillsammans i en slags tidsresa bort till 70-talets kumbaya och Operation dagsverke för ett par timmar. Isolerade bakom tjocka tegelväggar kunde de låtsas att verkligheten var en annan och att allt skulle lösa sig bara man känner tillräckligt mycket, känner fina känslor och tankar. Hålla händer, klappa i takt och lite rörd till tårar av barnkörer och rummets totala samlade goda värdegrund.

För vi har ju inte koll på våra gränser, vi hade för två år sedan vårt andra terrorbrott på svensk mark (flera avvärjda), polisen har tappat kontrollen i vissa områden, vi har fler attacker med handgranater än nästan alla andra länder och vi har rekordhöga våldtäkter och skjutningar och ändå tycker man det är en toppenidé att ordna ett OS.

IOK, som har allt att vinna att spela ner riskerna och kostnaderna, sa i dagens intervju efter beskedet att “de här spelen kommer inte drabba skattebetalarna”.

Det regeringen nu sagt ja till är att garantera alla säkerhetskostnader. Under 17 dagar, för en redan hårt belastad underbemannad poliskår som inte idag kan garantera säkerheten för landets invånare överallt i landet utan där vissa svenskar tvingas leva i områden är kriminella tagit över.

Men regeringen har givetvis också sagt ja till att täcka upp vid underskott.

Någon måste betala och staten går i borgen, så funkar olympiska spel. Det är alltid skattebetalarna som måste lösa ut underskotten för spel som går back. Vilket många gör.

Det IOK glömmer att nämna i artikeln är att vi redan betalar deras verksamhet, och att vi också betalar ansökan till själva spelen.

Enligt sajten “The economics of Hosting the Olypmic Games” kan man till exempel läsa att bara ansökan renderar kostnader på flera miljoner dollar. Som exempel tar de upp att Tokyo på sommarspelen betalade 150 miljoner dollar.

Kollar man i IOK:s årsredovisning kan man också se att de bara för sin vanliga verksamhet förra året tog emot 54 miljoner i stöd från statliga bidrag, det vill säga skattebetalarna. 37 % av IOK:s samtliga intäkter är redan skatt.

Själva ansökan har de tydligen bedrivit i ett eget bolag – SOKSTHLOS AB.

Hittills har detta bolag fått 4,3 miljoner kronor i aktieägartillskott, från IOK. Vilka därmed minst 37 % torde vara just skatt. Bolagets enda uppgift är att ansöka om OS 2026 för Stockholm och Åre.

Budgeten är satt till 13 miljarder och här påstår alltså IOK att inga pengar kommer från skatt. Men budgeten är helt orealistisk, både sett till hur andra OS dragit över och till budgeten i sig.

Enligt professor i turismekonomi vid Göteborgs Univeristet Tommy Andersson är budgeten inte realistisk.

13 miljarder, eller 1,4 miljarder dollar är alltså hela budgeten för ett OS där orterna där spelen hålls inte bara ligger 56 mil ifrån varandra utan där dessutom vissa saker ska hållas i Estland. Utöver detta tillkommer säkerhetskostnaderna. Givetvis är den helt orealistiskt, OS i Sotchi kostade 51 miljarder dollar. Pyeongchang kostade 12,9 miljarder dollar.

Det är en jättedålig idé att ansöka om OS och det finns inte heller något folkligt stöd. Eftersom regeringens säkerhetsgaranti inte är en fråga för riksdagen tydligen kan inte oppositionen göra något. Men vi borde i så fall folkomrösta om saken.

Kanadensarna röstade i november 2018 nej till OS, med en betryggande majoritet på 56 %.

Centern är dock pålitliga i sin vänstersväng och en av deras företrädare, Stockholmsregionens Gustav Hemming, gick nästan i spagat av entusiasm av att både få rassla lite med epiteten och klappa händerna i takt.

Som man kan läsa även i denna artikel poängteras de osäkra finansiella kalkylerna för Stockholm-Åre och den utbredda negativa uppfattningen.

Jag kräver att få folkomrösta i frågan. Vi har för mycket problem för att ha råd att arrangera ett säkert underskottskalas som OS är. Kalkylerna är glädjekalkyler, IOK är inte ärliga när de säger att skattebetalarna inte står för pengar i budgeten och landets medborgare sitter med Svarte Petter den dagen den röda siffran längst ner i arket måste lösas.

Vi behöver inte skrytprojekt. Vi behöver rejält fokus på de stora problem Sverige idag brottas med.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Skillnaden mellan skillnader

Eftersom politik handlar om resurser och att den stora skiljelinjen är och förblir mellan höger och vänster är ordet “skillnader” ofta i centrum på olika sätt. Dagens modeord är klyftor men det varierar.

Men ordet skillnader rymmer en inneboende konflikt – alla skillnader är inte orättfärdiga. Eller ens icke önskvärda. Det finns också skillnader som må vara dåliga men som politiken ändå inte är lösningen på.

Däremot är det essentiellt att göra skillnad på skillnaderna, för de rättfärdiga eller till och med önskvärda är därmed inget problem och kräver således ingen politisk lösning. Medan de orättfärdiga är de som kan konstateras vara problem och därför kräver att en lösning formuleras. Men även då måste man avgöra om just denna orättfärdiga skillnad är något politiken kan eller bör försöka lösa.

Dessa lösningar visar oftast sedan var på höger-vänsterskalan man befinner sig.

Den skillnaden, inom ordet skillnad, ignoreras dock tyvärr allt för oftast. Därför tvingas även dagens borgerliga politiker för ofta snabbt ta ställning till skillnaden per se utan att reflektera om just den skillnaden som ska kommenteras verkligen är en orättfärdig sådan.

Det jag skrev om riskkapital och kvinnor igår är ett av många exempel. Det utmålades som både en stor orättfärdighet att kvinnor fick fyra procent av investeringarna och en procent av kapitalet och därmed också ett problem som måste lösas, bland annat av politiken.

Nu visade det sig inte ens stämma eftersom kvinnor driver fyra procent av techbolagen som undersöktes och fick fyra procent av investeringarna men även om det inte varit så saknas ju bevisen för att det finns en orättfärdig skillnad. Skillnaden påverkas direkt idag av att mycket få kvinnor ens startar tech-bolag, de startar bolag i helt andra branscher till överväldigande majoritet. Branscher som inte kräver riskkapital. Och den andra faktorn som saknades – hur många av de kvinnor som driver bolag inom techsektorn vill ens ha riskkapital?

Sedan måste belägg för att de kvinnor som sökt och inte fått kapitalet inte fått det för att de var kvinnor och inte för att deras affärsidé inte håller presenteras. Först då kan man säga att det finns en orättfärdig skillnad.

Samma sak i den eviga diskussionen om kvinnor och löner, där det varje år finns en konstaterad vägd skillnad mellan kvinnor och mäns löner men inte ens Medlingsinstitutet som mäter kan konstatera om den är orättfärdig.

Om en kvinna som jobbar heltid ändå varje dag går kl. 16 för att hämta barn på dagis inte får lika stor löneförhöjning som en man som jobbar till 19 varje dag, är det orättvist? Eller om en kvinna bara gör det hon blir tillsagd på jobbet och därmed uppfyller avtalet hon har med företaget men inte mer får mindre än en man som kommer med nya idéer och projekt?

Människor är olika och får därför olika resultat i alla delar av livet.

Skillnader är inte dåligt automatiskt. Men i dagens politiska debatt har det blivit så. För att det kostar att säga att “ja, det finns en skillnad men det ser jag inte som ett problem”.

Istället deltar för många borgerliga politiker i narrativet skickligt satt av vänstern att alla skillnader inom alla områden ska utplånas, och det är politikens uppgift att göra det.

Extra problematiskt är det i jämställdhetsdebatten, där varje skillnad mellan könen kategoriskt först utmålas som orättfärdigt och sedan där en princip enig politikerkår tävlar om att hitta de bästa lösningarna.

Ingen säger “men vänta lite nu, är det där ens ett problem? För är den skillnaden inte orättfärdig behövs ingen lösning”.

Det är i konsensus att alla skillnader som finns är orättfärdiga ordet nollvision uppstått. Ett ord som dyker upp ofta i politiken som om det vore en praktisk lösning när det egentligen är en utopi.

För om man utgår från att alla skillnader är dåliga och borde utplånas utgår man också från premissen att vi människor har den förmågan. Att utplåna alla skillnader mellan människor, för bakom statistiken man ofta hänvisar till är just människor.

Jag vet inte vem det var som först började använda ordet nollvision i politiken men det har blivit populärt ända sedan dess för att det antyder en slags handlingskraft trots att det är det motsatta. Det är inte handling det handlar om, utan tanke.

Det är så vi på allvar kan ha politiska beslut om till exempel nollvision om trafikolyckor eller nollvision om att dö på jobbet. Eller Kristdemokraterna kan prata om nollvision i abortfrågan.

Nu vill jag för tydlighetens skull förtydliga att jag inte är emot att politiken jobbar mot att minimera trafikolyckor eller död på jobbet, givetvis inte. Och att jag inte invänder mot dessa skillnader, att leva eller dö efter en bilresa eller en dag på jobbet. Jag menar bara att just nollvisionen utgår från samma premisser. Att vi kan utplåna alla skillnader bara vi vill och att politiken ofta är garanten för det.

Hur mycket vi än vill kan inte politiken avskaffa döden på vägarna. För att den beror på så många olika saker. Folk dör varje år för att de blir akut sjuka när de kör bil, ibland tar de tyvärr med sig andra på grund av att de krockar i andra fordon. Folk dör också varje år för att de inte är uppmärksamma, har missbruksproblem och kör påverkade, kör för trötta och råkar somna vid ratten eller för att plötsligt väderomslag gör att man tappar kontrollen över bilen.

Vi kan inte avskaffa den mänskliga faktorn och vi kan inte avskaffa slumpen eller att människor är olika. Vi kan heller inte avskaffa väder.

Ändå låtsas en samlad politikerkår att det är ett vettig politiskt mål – nollvision.

Vi måste börja i andra änden.

För när vi börjar prata om och erkänna att alla skillnader per automatik inte är orättfärdiga och därmed inte heller kräver en lösning kan vi också ha en politik som slutar låtsas att den kan ändra på det faktum att människor är och förblir olika.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Kvinnor och myten om riskkapitalet

Dagens Industri Digital publicerar varje år en artikel om riskkapital inom techbranschen för att de 2017 lanserade en egen databas Nordich Tech List som de säljer prenumerationer för. Artikeln är en säljartikel för databasen men går då igenom alla de techbolag som finns registrerade i databasen.

I år var det 815 stycken som de kategoriserat som Tech.


Detta blev en stor nyhet.

I de undersökta bolagen Di Digital byggde sin artikel på framgick inte antal bolag som drivs av enbart kvinnor men jag mailade och frågade.

Av de undersökta 815 bolagen var 38 grundade av enbart kvinnor. Och 90 mixat kön av grundare. Någon uppgift om hur många av dessa som sökt men inte fått riskkapital hade hon inte och här är ju pudelns kärna – alla bolag vill inte ha riskkapital.

Av detta kan vi konstatera två saker. Dels att 38 bolag av 815 är 4,6 % och att 90 bolag av 815 är 11 %. Dels att om man inte söker riskkapital kan man inte få något. Och det betyder förmodligen också att man inte vill ha riskkapital.

Så om 4 % av riskkapitalet gick till kvinnoägda techbolag registrerade på NTL så är det alltså i princip rakt på andelen kvinnoägda bolag. SAmma sak med de mixade bolagen.

Det finns inte ens någon nyhet här. Kvinnor får ju motsvarande andel av riskkapitalet som de äger bolag.

Men istället blev nyheten att kvinnor BARA får 1 % av kronorna. Utan en rad om hur mycket de i så fall sökt. Att 4 % av investeringarna gick till kvinnor antyder ju att de sökt mindre summor.

För att sedan blanda ihop korten citerar Di Digital statistik från Tillväxtverket men då inte enbart tech utan alla branscher. Och inte bolag som ägs av kvinnor utan hur stor andel av de nystartade bolagen som startas av kvinnor. Den siffran ligger årligen på 30 %, nu mera. Tidigare var den betydligt lägre, framför allt innan välfärdssektorn avreglerades.

Sedan fortsätter de att implicerar saker genom att ta upp siffran 20 % av företagen inom information och kommunikation. Men dessa är ju inte enbart inom tech. Mitt företag är ett sådant och det skulle inte jag kategorisera som ett techbolag.

Vad är ett tech-företag?

Det definierar inte Di Digital.

Men kollar man på vad de skrivit tidigare kan man se att de till exempel inkluderar e-handelsföretag i begreppet, trots att dessa är handelsbolag. Också.

I den listan de publicrade 2017 ingår nätläkaren Kry och babysakerföretaget Babyshop. Läkartjänster (SNI-kod vård) och butik på nätet (SNI-kod handel) ingår alltså i Di Digitals breda tech-begrepp.

Tech är alltså en bredare definition än IT är. Och vi vet att de branscher kvinnor startar företag i är mycket oftare personliga och kulturella tjänster, butiker, vård, skola och omsorg.

Nu när vi rett ut definitonerna och att det i själva verket inte alls är orättvist kan vi gå ner på om det över huvudtaget är ett problem, det här med riskkapital.

Det är nämligen ett lika tredndigt begrepp som tech men vad betyder det då att söka och få riskkapital? Är det pengar som bara ligger och skräpar som företagen helt sonika får av snälla människor?

Nix.

Därför vill inte alla ha riskkapital. Skäl?

För att man måste avstå sitt ägande för pengarna. Alla vill inte det utan föredrar att växa organiskt, det vill säga att återinvestera all vinst man gör för att växa istället för att ta utdelning. Man växer då långsammare men i gengäld behåller man ägandet och därmed kontrollen. Riskkapital framstår i media som svaret på alla frågor, som om det är gratis pengar som ligger och skräpar.

Men riskkapital är ett annat ord för att sälja bolagets aktier, och ordet risk innebär att man som grundare dessutom tvingas avstå en rätt saftig del av kakan för att få några pengar. För att det är hög risk för de som investerar och därmed måste riskpremier också vara hög.

I vanlig ordning förs debatt om ekonomi och företag i media av folk som inte är intresserade av ekonomi och därmed inte heller kan någonting.

Givetvis är det dåligt om en massa kvinnliga företagare söker men inte får riskkapital just för att de är kvinnor men var finns beviset för det?

Jag hör bara indignerade röster kring en nyhet som inte bevisar det. Di Digitals avslöjande visar bara att av de i deras urval av företag (815) fick

Camilla Läckberg är civilekonom precis som jag och vi gick på Handels samtidigt. Hon har blivit en tydlig feministisk röst på senare år och inte minst inom företagande och riskkapital.

Hon och parhästen Christina Saliba, som en gång i tiden som PR-konsult på Prime ansvarade för kontot att bygga hennes personliga varumärke när hon var ny författare, har startat bolaget Invest In Her som de fått otroligt mycket press för.

Riskkapitalbranschen är en helt egen heltidsbransch, det är inget folk sysslar med som fritidsintresse generellt utan ett jobb. EQT ägs av Wallenbergs och är ett av de största. De har sedan start investerat 17 miljarder euro i 140 bolag. IK Invest förvaltar 5,7 miljarder euro.

Invest In Hers stora PR-genomslag kan inte sägas matcha deras kapital.


Missförstå mig inte, jag tycker att det är jättebra att människor som tjänat pengar på eget företagande själva som Läckberg framgångsrikt gjort använder en del resurser att bygga nya företag. Det är kanon. Vi behöver fler företagare i Sverige. Att hon som self-made woman satsar hårt inarbetande vinster till att investera och ge PR till nya bolag är jättebra.

Det jag invänder emot är proportionerna i media.

Och att media så gärna vill utmåla kvinnor som missgynnade så att de antingen struntar i källkritik och egen granskning av siffror eller glömmer bort det.

Riskkapital är långt ifrån något alla eftersträvar. Att få äga sitt bolag själv utan att för ett lågt pris per aktie som ofta är riskkapitalbolagens modell sälja en hyfsat stor andel av ägandet är inte alls mångas dröm. I själva verket startar de flesta företag inte för att bli rika utan för att bli fria.

Slutligen måste jag bara säga att jag blir beklämd över hur otroligt mycket uppmärksamhet kvinnor får i en av de minsta branscherna de är företagare i och hur enormt mycket skit kvinnliga företagare får i de branscher de dominerar – vård, skola och omsorg. Vinst i välfärden. Här är kvinnoperspektivet dött. Medan kvinnor som driver coola dataspelsbolag kramas ihjäl.

Kvinnliga företagare driver dessutom flest bolag inom “personliga och kulturella tjänster”, som frisör och nagelskulptering. Dessa är exakt noll media och politik intresserade av.

Men alldeles oavsett det – kvinnor missgynnas inte alls. Det om något visar Di Digitals granskning.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244 

Djupt oseriöst av Bah Kuhnke och Holmgren

Det är snart EU-val och Miljöpartiets två toppnamn gick i helgen ut med en djupt oseriös debattartikel med rubriken:

“Vi har fem år på oss att undvika katastrofen”

Lösningen de tänkt sig är förstås att rösta på dessa två i valet. Annars väntar jordens undergång. Bara denna dagisargumentation gör att man misstänker att artikeln innehåller mer av samma sort.

Det första man ser är att de citerar en icke namngiven icke länkad rapport WWF släppt. Jag antar att det är WWF:s regelbundna rapport om arter Living Planet Report de syftar på.

En hårt kritiserad rapport för övrigt. Men detta verkar inte bekymra Miljöpartister på korståg det allra minsta, eftersom fakta är en relativ sak när man är riddare av Rädda planeten-sekten. Då är det legitimt att slira på sanning, sprida myter och vara faktaresistent. Tyvärr är detta förhållningssätt inte unikt för valrörelser när det gäller miljöaktivister, så här jobbar de året om.

“WWF:s rapport slår fast att vilda djurpopulationer har minskat i individantal med cirka 60 % sedan 1970”

Nej, det gör den inte. Det är lögn.

Läser man vad data säger så har för det första WWF undersökt 6,4 % av arterna, det är såldes ett litet urval.

I själva verket visar rapporten inte alls heller att massutrotning sker.

I det urvalet WWF gjort visas en trend under 44 år då man mätt. Och trenden visar inte på individnivå utan på populationer.

Det finns ingen massutrotning som Bah Kuhnke påstår i sin artikel, vilket får mig att undra en sak. Har Expressens redaktörer på Debatt, som de gör när jag skriver för dem, ens bett före detta statsrådet och kändisen Alice Bah Kuhnke om att belägga det hon påstår? Eller har hon bara fått förtroendet att hon nog ändå vet vad hon talar om?

För bevisligen gör hon ju inte det.

Den 27 december skrev jag om hur WWF varje gång de publicerar rapporten arbetar med missförståndet som metod. Trots att den varje gång blir feltolkad och felciterad gör de inget åt det, såklart. Det är en framgångsrik strategi att medvetet skapa missförstånd i media.

Redan 2014 höjdes röster från bland annat forskare som National Geographic intervjuade om WWF:s metod.

WWF:s rapport innehåller för det första inte alla arter utan ett urval om 4 000 av de 63 000 ryggradsdjur som finns. Och den undersöker antalet populationer av en art, inte antalet individer. Med en population menar man en grupp individer av en art som är skild från en annan grupp individer av samma art.

Det är antalet populationer, inte individer som sjunker eller ökar i deras rapport. Den mäter över huvud taget inte individer.

Vänstertidningen The Atlantic skrev också om felen med rapporten och medierapporteringen i höstas när rapporten kom ut.

I deras räkneexempel ser man att om populationen gått ner i snitt med 60 % kan ändå antal individer bara sjunkit med 17 %. Och siffran tar dessutom inte hänsyn om någon population ökar.

Vidare tar den inte hänsyn till det faktum att de arter som redan är utrotningshotade tenderar att fånga forskares intresse mycket mer än de som inte är det. WWF mäter populationerna i vissa utvalda ekoregioner vid varje rapport.

Eftersom man alltså begränsat urvalet på dessa olika sätt kan en nedgång i en arts populationer bara innebära att just den arten till följd av att ett område gått från obebott till bebott under en tidsperiod helt sonika flyttat till en närliggande region, men som inte ingår i WWF:s mätning. Då ser det alltså ut som antalet populationer av en art minskat, i deras rapport. I verkligheten har den arten inte alls minskat, den kan tvärtom ha ökat men detta fångar inte WWF in ju.

Men visst står det i rapporten, i den svenska sammanfattningen, att 60 % av arterna riskerar utrotning.

I stycket om rödlistade arter, som är 8 700. Siffran refererar alltså till att 60 % av dessa riskerar utrotning. Inte att 60 % av alla arter utrotats.


Det är djupt oseriöst av Miljöpartiets toppnamn att skriva en debattartikel full med medvetna lögner och faktafel i syfte att dra röster. Och att dessutom påskina att “vi har fem år på oss”, det vill säga till nästa EU-val, är bara ren och skär populism.

Nej, vi har verkligen inte bara fem år på oss och ni är inte en del av lösningen utan en del av problemet.

Le Moine kandiderade för övrigt till Naturskyddsföreningens styrelse strax före valet men blev inte vald.

Vi har alla åsikter om politiken och om lösningarna men det minsta man kan begära av människor som vill ha väljarnas förtroende att bestämma på antingen nationell eller EU-nivå är att de utgår från fakta.

Jag tycker Expressens Debatt ska införa rättelser för det dessa tre undertecknare påstår i sin artikel är faktiskt graverande faktafel.

Det måste finnas krav på att även kändisar håller sig till sanningen.

……………………..

Bli en Patreon – välj valfri summa från 1 dollar per månad och ingen bindningstid

Swish: 0762096244