Tacksamheten över att vi inte längre diskuterar transrättigheter, hur vi kan få fler skolor att bara servera veganskt och att plast faktiskt är giftigt har övergått till en annan förvåning över samtiden – skärmhysterin. En massa jämnåriga till mig sitter nu och skriver långa Facebook-inlägg om hur skadliga ”skärmar” är.
Jag antar att de egentligen menar mobiler, för all teknologi är i princip en så kallad skärm. Varför har vi inte en meta-debatt om ordet skärm? För något med boomer kan jag inte tänka mig, trots att debatten initierats och drivs av Generation X.
Vi som ofta skryter om hur coola vi blev för att våra föräldrar rökte i bilen när de lassade in kvarterets ungar, som fick sitta i knät på varandra utan säkerhetsbälte i den begagnade gröna Saab 99:an med lite kasst avgasrör så ett den hördes lång väg.
70-talisterna som aldrig sett en skidhjälm eller cykelhjälm, som växte upp stegrande på cykelns bakhjul, högt upp i olika träd eller tolkandes cykel bakom en moppe genom att hålla i en polares pakethållare, och utan någon möjlighet för föräldrar att ringa eller kontrollera. Vi testade cigg i mellanstadiet, höll på att elda upp olika skogar när vi lekte med eld och 99 % av dåtidens tonåringar blev fulla på hembränt av oklar bakgrund, där man riskerade att bli blind.
Vi är så otroligt malliga över att vi minsann, till skillnad från de odugliga generationer efter oss, har allt uttänkt. Vi gnäller inte, kommer i tid, kan sköta både jobb och karriär (och träning) och vi är faktiskt jätte jättebra föräldrar, till skillnad från alla tidigare generationer före oss.
Det finns något väldigt präktigt över det där, samtidigt som vi skryter över vår fria balla barndom där föräldrar rökte under fläkten var moralismen lika låg som kontrollen. Så låg att vissa på riktigt tyckte att lite ”vuxengos” med barn väl ju ändå inte kunde kallas brottsligt (jag syftar inte på personliga erfarenheter utan på en åsikt som chockerande nog vissa framförde i offentligheten).
Men plötsligt är moralismen enorm och ett av de största hoten mot vara barn är det som slängigt kallas ”skärm”. Datorer, TV, mobiler, iPads är alla skärmar, ändå tror jag man egentligen bara menar mobiler. Kan någon tala ur skägget någon gång?
Med skärm menar man dessutom inte hårdvaran, själva mobilen i sig tror jag få egentligen tycker är farlig. Man menar sociala medier. Eftersom jag tvingas vara med i del föräldragrupper, som otippat nog finns just i sociala medier i de förhatliga skärmarna, vet jag att moralpaniken generellt är enormt hög. Är det inte elsparkar så är det snus det gapas om gällande tonåringarna.
Generation X kanske växte upp coolt och fritt, och vi kanske till och med blev så duktiga vi själva tror att vi är men jag kan meddela att detta nu förvandlats till en präktig skitnödig generation föräldrar som är rädda för….ja, det mesta faktiskt. Och där ”skärm” fått bli katalysatorn för detta.
Människor tenderar att mål-låsa sig på saker för att det är lättare att samlas kring en tydlig gemensam fiende när det något generellt och mer flyktigt man egentligen är orolig eller rädd för. Skärmen symboliserar det.
Plötsligt är mobilerna ett slags monster som inifrån äter upp ditt barns hjärna.
När sanningen är att vuxna alltid avskytt nya saker som attraherar yngre generationer, ny teknik har alltid varit en fiende och stora överord har alltid använts i debatten för att motivera varför X är så farligt att det allra helst borde förbjudas, men vi kan nöja oss med regleringar.
Detta är också skälet varför skärm-hatarna medvetet både undviker att definiera vad de egentligen menar med skärm och blandar allt ifrån ett-åringar till gymnasie-elever i samma skål. Det är självklart så att små barn inte mår bra vare sig av att titta på TV (en mindre farlig skärm om man ska tolka samtiden) eller på en iPad för länge.
Men vet ni vad? Trötta, utskitna småbarnsföräldrar behöver inte fler dåliga samveten, för att de då och då sätter ungen med en iPad efter skolan för att få pusta ut, eller bara laga middagen 10 minuter ifred. Inga föräldrar uppfostrar sina unga med mobiler och det mindre barn gör är att antingen kolla på små filmer eller TV, eller spelar spel som inte sällan faktiskt lär dem något på kuppen.
Förskolor har otroligt lite tekniska hjälpmedel helt enkelt för att det inte finns någon plats till det mellan raster ute, tupplurar, mellanmål, sångtimme och leksaker.
Så om vi nu är överens om att det egentligen inte föreligger något problem med att landets två-åringar sitter med iPad 8 timmar per dag, vad är det då vi tjatar om?
Återigen, i brist på verkliga klargöranden får jag gissa. Och jag gissar att debatten egentligen handlar om mobiler för barn i oklar skolålder, och de sociala medier, framför allt Youtube, Snapchat och TikTok som det då handlar om. Varför nu folk inte kan säga vad de menar.
Samma moralpanik över sociala medier har föräldrarna dock inte alls när det gäller sig egen konsumtion. Föräldrar som väljer sociala medier för att skapa olika grupper med för dem okända andra vuxna som råkar ha barn som umgås ibland, jag brukar kalla detta skärselden.
Dessa personer har givetvis Instagram, där många av oss lägger upp allt vi äter och alla semestrar, och Facebook, där vi hänger och pratar med olika personer vi på olika sätt lärt känna. En del av oss har till och med Twitter och ibland kollar vi på Youtube. Sociala medier äter dock inte upp våra hjärnor tydligen, bara barnens.
Tack vare skärmarna har jag som mamma idag möjlighet att i real-tid se exakt var mina barn befinner sig, jag kan även hitta olika saker jag kopplat en GPS till. Barnen har taggar på sina nycklar och flera gånger i veckan piper deras nycklar någonstans för att de letar efter dem och kan sätta på Hitta och ljud. Det är också tack vare Snap som barnen alltid får tag i varandra och kan se varandra på kartan som finns där, så är en mobil urladdad kan vi som föräldrar ändå, om det kniper, få någon av kompisarna att kolla var de är.
Via TikTok-filmer och Youtube får mina tonåringar reda på saker som händer nästan före jag som konsumerar nyheter i jobbet men läser via mediernas nät-tidningar. De lär sig massa nytt varje vecka inte bara i skolan utan just för att de ser och läser och hör något i någon sociala medier-kanal.
Och trots att vi inte haft några särskilda hårda regler använder de mest mobilerna för att chilla när de är hemma istället för att slappa framför TVn som jag gör. De kommunicerar också med sina kompisar och pratar via chattar, tills de plötsligt dragit ut eftersom ett del av ”skärmtiden” handlat om att de bestämt att de ska ses någonstans och hänga.
Moralpaniken som just nu verkar socialt accepterat är ofattbart tröttsam och jag måste dessutom själv hantera vissa ångestdrivna 70-talisters andra hang-ups, där hysterin kring vapes, snus, elsparkar och annat blossar upp då och då. Trots att jag är övertygad om att våra ungar till mycket stor andel sköter sig betydligt bättre än vi själva gjorde som 13-åringar.
