Nu händer det så mycket i svensk politik att man får hålla i hatten när vi åker med och då är det inte fokus på annat än här och nu. Vi behöver ju en regering och det kommer det bråkas om till minst jul, kanske även längre. Ingen kan i dagsläget veta hur det slutar.
Så det är ju lätt att låta bli att lyfta på gardinerna i partiernas inre liv när det kommer till annat än regeringsfrågan men det tror jag ändå behövs.
Vänsterpartiet är inte direkt ett öppet parti och det har dessutom blivit mer slutet med Nooshi Dadgostar, trots att hon och Ida Gabrielsson framgångsrikt, tack vare en uttänkt mediestrategi, framställt partiet som just öppna och tydliga.
Men jag undrar om det inte bubblar inom Vänsterpartiet.
Slåss Dadgostar och Gabrielsson inte bara för ministerposter utan också för sina egna politiska karriärer?
Inom Vänsterpartiet har man som i alla kommunistiska partier visserligen bråkat internt men också skyddat varandra. Den traditionen har alla ordförande för Vänsterpartiet följt, tills Dadgostar tog över. Hennes företrädare Jonas Sjöstedt gjorde det som förväntades – han vägrade falla för trycket att utesluta och kritisera medlemmar. Mycket få blev uteslutna eller offentligt kritiserade, man skötte allt internt och de flesta ”omplacerades” eller så borstade bara Sjöstedt bort kritiken.
De få tillfällen man hittar om uteslutningar kan man läsa att Sjöstedt ändå försöker försvara beteenden som ofta dyker upp hos dem, som hyllande av våld och terror.
Markus Allard är en av få som uteslutits under den här perioden för att han hyllade Revolutionära fronten. Men det var inte ur partiet utan ungdomsförbundet.
Ingen får någonsin kritik offentligt av sin partiledare under alla år andra styr Vänsterpartiet, tills Dadgostar ihop med sina gamla polare tar över och bestämmer sig för att de ska sitta i regering.
Ironiskt nog var den enda uteslutningen han hanterade Aminah Kakabaveh som de tyckte pratade för mycket om hedersvåld och uteslöt 2019, så hon satt därefter som vilde.
Lars Ohly uteslöt ingen. För att hylla terror, umgås med terrorgrupper, hata judar och annat som det partiet håller på med är inget som någon vänsterpartist tycker är konstigt eller ens dåligt – det är själva essensen i att vara kommunist i Vänsterpartiet.
När Nooshi Dadgostar tillträdde den 31 oktober 2020. Hon plockade sedan in följande Ung Vänster-polare till sin kärna: Ida Gabrielsson, Aron Etzler, Samuel Gonzales Westling, Jenny Lindahl, Kalle Larsson, Hanna Gedin, och utifrån togs Sandro Scocco. De utgör den så kallade ”bunkern” idag.
Och under hennes styre har det gjorts många stalinistiska utresningar. Minst 40 personer har avpolletterats efter kritik i media och antingen strukits från listor eller både det och uteslutits.
Flera personer rök som bekant i riksdagsgruppen till och med. Alla som inte hållit tyst, alla som gjort bort sig, alla som hotat deras valresultat och nu möjligheten att sitta i regering.
Man kan lugnt säga att Dadgostar satsat allt, även sin egen politiska karriär, på att sitta i regeringen och detta stärker idén om att de aldrig någonsin nu kommer backa från det. För det bubblar garanterat i partiet.
Lyckas inte Gabrielsson och Dadgostar med vad de lovat partiet, att de fått stå ut med förnedringen att se kamrater försvinna på skitsaker och beteenden som alltid hyllats i partiet, för att äntligen bryta förbannelsen av att aldrig få vara med, då ryker de.
Jag tror vi kan förklara Dadgostars flera dygn långa tystnad med detta och varför Gabrielsson är utmattad. De har en kolossal press internt nu på att sy ihop det här, annars kommer myteriet och deras politiska karriärer kanske är historia.
När kommer den artikeln från de skribenter som alltid intresserat sig för partiernas inre liv undrar jag eller är det bara kul att skriva om Moderater och Sverigedemokrater?
