Jag erkänner. Jag underskattade Simona Mohamsson. Där är jag garanterat i gott sällskap. När Jan Björklund lämnade L gjorde han det på liknande sätt som Annie Lööf lämnade Centern. Utan de fina opinionssiffrorna 2018. För under hans tid gick partiet bara neråt.
Han kucklade ihop med henne 2017 att avrätta Alliansen och gjorde just så efter valet 2018. Sedan drog han. De genomgick därefter samma utdragna generande period med frekventa partiledarbyten som Centern genomlider. Nyamko försökte ena det bråkigaste partiet i svensk politisk historia. Men kastade in handduken. Med kniven mot strupen ett halvår före valet insåg även vänster-falangen att nu riskerar vi verkligen att åka ut, det är på riktigt.
Grill-Johan dundrade in från Örebro för att rädda partiet, utan någon större lust att fortsätta en halv evighet men kul att bli minister ett tag. Och sen kom Simona Mohamsson, den tredje partiledaren på tre år, och valdes i juni 2025 dryga året före valet.
Vem? Ingen hade någon aning alls. En doldis, och som tröttsamt rapade upp samma SD-floskler. Vi var många som liksom zoomade ut och tänkte att blir det en fyra innan valet? Hon kommer bli en Murre, en Lennart, en Bosse. En partiledare ingen minns om 5 år.
Oh boy, vad vi ändå fått äta upp det där senaste veckan för ur anonymiteten stiger en politisk strateg av rang ut, tydligen.
Hon gjorde det ingen folkpartist någonsin tidigare lyckats med – ge repet till den jobbigaste falangen någon parti någon gång haft. Och de tog det.
Jag är imponerad. Mer än det faktiskt. Hon har på kort tid visat att hon inte är någon amatör, långt ifrån och att hon förtjänar sin plats i både regering och historia. För hon fintade alltså bort vänsterfalangen helt genom ett genidrag – vänta ut desperationen som opinionsmätningar på 2 % som biter sig fast skapar. För varje mätning lite mer insikt att nu är det allvar. Vi kommer åka ut. Bli en parentes. Jag kommer bli arbetslös.
Sedan slog hon till. Sonderade i lönndom terrängen och hur hon säkrade sina röster är en av alla väl dolda politiska hemligheter, vi kan kalla det politiskt hantverk. För det är vad det är. Sedan knackade hon ensam på Åkessons dörr. Presskonferensen ingen mer än några väl utvalda visste vad den skulle handla om slog ner som den största bomben på många år i svensk debatt. Kramen var kanske spontan men ett tydligare finger mot Jan Jönsson och hans kompisar är svårt att hitta.
Vänsterfalangen tuggade fragda live i sociala medier och i media. Hur understår hon sig? Raseriet nådde inga gränser. De kände sig lurade. För att de var det. Spelet var över innan det ens börjat.
Alla korten skulle synas på en gång och det var bråttom, tio dagar fick vänstern i partiet, de som hatar SD, på sig att kraftsamla. Ett omöjligt uppdrag givetvis. Hon la även sin egen politiska karriär på bordet och resten av statsråden hakade på, så regeringkrisen låg också där. På samma bord.
Allas karriärer, partiets framtid, valet och ett en-gång-för-alla beslut för att på riktigt stänga denna velande och osäkra period. Allt låg där på bordet, öppet.
Media försökte hela veckan desperat måla upp det som en osäkerhet, att falangen visst skulle hinna och det var visst så att hon med kanske inte stor sannolikhet men ändå kanske sannolikt skulle förlora.
Teknikstrulet till trots – hon gjorde en ”clean sweap ”med vänsterfalangen och synade varenda liten SD-gnällig liberals verkliga hand.
De som inte stödjer mig är emot mig. Lägg nu din politiska karriär på bordet om du tänkt backa upp det du gnällt om i sociala medier sedan 2022. Seså. Lägg den där du med.
Det visade sig att betydligt färre än vänsterfalangen väntat var sugna på det för det är ju alltid så, att gnälla och klaga är lätt men avveckla hela sitt politiska engagemang inklusive karriär, försörjning och vänner är betydligt svårare. Men de som gjorde det slutade och de personerna är de som varit mest illojala, svavelosande och verklighets-frånvända. De som gjorde att vara partiledare för Liberalerna och samtidigt sitta kvar i riksdagen till ett nästintill omöjligt uppdrag.
Oerhört imponerande så hatten av Simona Mohamsson för den bästa uppvisningen i politiskt hantverk jag sett på mycket länge.
Hon lyckades inte bara vinna, hon såg till att den värsta delen av partiet självmant säger upp sig och försvinner, och samtidigt strömmar medlemmarna till. De som längtat efter ett liberalt alternativ som på riktigt är höger och inte hela tiden ska smyg-flörta och ligga runt med vänstern.
Och nu står hon starkare än någonsin partiet för att alla har tvingats bekänna färg. Vid en valförlust kommer kanske de kvarvarande fegisarna mobilisera, vem vet? Men de starkaste i den gruppen har ju just sagt upp sig och partiet är litet idag. Vinner högern är hennes ställning säkrad för minst fyra år och det är lång tid att bygga förtroende, både internt i partiet och med sina väljare.
Lita aldrig på en folkpartist, det har moderater sagt sedan jag gick med i MUF 1991. Och de har gång på gång visat att det stämmer. Det är också skälet varför jag aldrig i livet skulle kunna stödrösta på dem.
För första gången i mitt liv känner jag inte så. Simona Mohamsson har visat att, kanske kan man faktiskt äntligen lita på dem. Varar den känslan till valet är det L som får min stödröst i valet.
