Det är lätt att bli nervös ett valår. Tänk om socialisterna vinner igen? Det är alltid jämna val i Sverige. Senaste valet såg vänstern ut att vinna igen till slutet på valvakan. Vilket lag som än vinner blir det jämt skägg, med en eller två mandats övervikt.
Om Socialdemokraterna samlar över 175 mandat med MP, V och C kommer det först bli stökigt, för Magdalena Andersson kommer precis som Löfven förlora omröstning efter omröstning som statsminister.
Men om de sedan förhandlat ett vänster-avtal och hon klarar sig, vad händer då?
Tja, eftersom hon inte kan regera utan Centerpartiets röster och Centern, trots att väljarna är vänster, i mångt och mycket har högerpolitik kommer det helt enkelt bli som 2018-2022 – en totalt urvattnad budget.
Det enda S kunde göra, förutom att avskaffa värnskatten och annat borgerligt, var att ägna sig åt utnämningspolitiken, att utreda saker som de visste skulle få nej i riksdagen eftersom C skulle rösta nej och annat smått som inte ändrar ett dugg för väljarna. Det var fyra förlorade år för vänstern, för C och L sa nej till allt. Inga högre skatter, inga förbud mot friskolor, inga lånefinansierade investeringar, inga extra pålagor för landsbygd, inga höjda bidrag. Nada.
Nej, nej och åter nej.
Centerpartiet kommer kräva ett avtal för att rösta ja till Magdalena Andersson och utöver det avtalet, som JÖKen var, kommer de rösta efter eget huvud. Som de gjorde då. Gissningsvis vill de nämligen inte sitta i regering för det kommer bli ännu värre, då kommer de ätas upp av S som MP gjorde och bli tvungen att höja skatter och föra socialdemokratisk politik för regeringen ansvarar gemensamt.
Jag har svårt att tro att partiledaren får mandat för att sitta i regering faktiskt, för även om väljarna föredrar Magdalena Andersson, är de aktiva, de som röstar internt, inte sossar. Särskilt inte nya partiledaren som varit McKinesy-konsult, VD för Företagarna och arbetat för Maud Olofsson.
MP och V har ingenstans att gå. Som vanligt. De kan skälla och gläfsa hur mycket som helst nu, efter valet har de inget alternativ och kommer förnedrade som vanligt ändå rösta på en socialdemokratisk statsminister efter några symboliska ”vinster”.
Vi kommer inte få en ultra-vänster mandatperiod helt enkelt för att Centerpartiet kommer vägra medverka till det.
Den politik som de demokratiskt fattat och går till val på är inte vänster. Förutom i migrationsfrågorna och klimatet, där är de lika vänster som Miljöpartiet.
Så få eller inga förändringar ekonomiskt väntar även med en vänster-regering. Inga högre bränslepriser som drabbar bönder och landsbygd, inga högre skatter, inte högre bidrag, inte sämre regler för företagare, inga förbud mot privat välfärd och inga upprivna Tidö-reformer på det området. Och definitivt ingen jäkla miljardärsskatt.
Däremot kommer gränserna öppnas igen, för när ”särskild ömmande skäl” återinförs kommer det strömma in ekonomiska migranter, igen, som hoppas kvalificera sig.
Vi kommer säkert också se att unga återigen ska placeras på öppna värdelösa SIS-hem och fängelserna stängas, för att Centerpartiet är glass- och kram i rättspolitiken.
Det finns alltså ljuspunkter i eländet för rent krasst är det ekonomin som räknas mest och de flesta av Tidös lagändringar inom rättspolitiken kommer stå kvar. Jag hoppas innerligt högern tar hem det och trots mediebilden ser det inte bra ut för S. De tappar flera procent-enheter i valet varje gång på grund av soffliggare, och alla ser att valrörelsen blir tuff för att V och C och MP bråkar redan öppet. Om allt. Om kärnkraft, om bränslepriser, om skatter och vem som ska sitta i vilken regering.
Det är lätt att glömma att vi har en icke-socialistisk majoritet i svensk riksdag sedan 2006. Det mesta som Centern tycker har de gemensamt med Tidö-regeringen och SD, hur mycket de än försöker distansera sig. Det är bara att läsa innantill. Så vänstern kommer få se en mandatperiod när de kan göra mycket lite av vad de vill.
Helt enkelt för att Centerpartiet inte behöver ändra sig. Står de utanför regeringen och förhandlar är de fria och har mest makt och S och övriga vänster-partier får bara anpassa sig. De behöver inte vika i någon fråga, de behöver inte kompromissa utan de kan lägga en radda krav på bordet och S har att acceptera bara. MP och V har inte den sitsen alls, tvärtom är deras förhandlingsutrymme minimalt.
Men Centerpartiet kan i realiteten få hela kakan och den kommer aldrig innebära att skatterna höjs, företagsklimatet pajas, bidragen maximeras eller valfriheten försvinner för det är den politik som är deras. Hur vänster de än är i migrationsfrågan.
Får Magdalena Andersson ihop en regering, även om den är enbart sossar, kommer hon förnedrad tvingas driva en politik som inte är vänster.
Och vi kommer gå från en enormt handlingskraftig, reformdriven mandatperiod där hundratals nya lagar stiftats och en negativ utveckling brutits på massa olika fronter, till fyra år där inte mycket kommer hända. Många förändringar består, sossarna kommer låtsas som att det är deras förtjänst, vänsterförslag om höjda skatter etc kommer falla i riksdagen för att C återigen trycker nej ihop med Tidö och en massa utredningar kommer läggas.
Det finns således skäl att ha is i magen även om vänstern, mot förmodan, skulle vinna den här gången.
