Varför krisar Folkpartiet? Och vad är partiet egentligen? För liberala är de bara delvis, de har alltid kittlats av att få bestämma över folk och de är motsatsen till liberalt.
2022 var det återigen nära slutet för Liberalerna/Folkpartiet och de klarade livhanken och fyra år till i riksdagen bara genom ett hästjobb av Johan Pehrsson, som genom som folklighet och goda humör drog till sig moderata stödröster.
Men man kan inte rädda en person som bestämt sig för att ta livet av sig och här har vi Folkpartiet.
Självskadebeteende har de haft länge men mandatperioden 2018-2022 pendlade partiet mellan bara det och rent suicidalt beteende, som Pehrsson fick slut på genom att grilla korv och vara glad. Jag förstår att han tröttnade till slut.
Hur har det sett ut historiskt och vad är deras själ?
Ja, kollar man bakåt i tiden har siffrorna verkligen åkt jojo många gånger. Mean 1985 och 1998 gick det från över 14 % till 4,7 %. Valåret 1991 fick de bara 7 % för att sedan öka två val, innan de imploderade till dåvarande bottenrekordet. Maria Leissner var partiledare då.
Folkpartiet tappade i varje val mellan 1985 och 1998 i riksdagsvalet. Resan var ner, ner och ännu mer ner.
R står för riksdagen, K för kommunavalet och L för landstingsvalet.
Väljarna frågade sig redan då – vad är ni bra på då?
Deras primära målgrupp har alltid varit akademiker i större städer men har haft svårt att få mandat norr om Uppsala. Primärt akademiker med hög intellektuell status men lägre löner, som forskare och lärare.
Ett mycket efterlängtat uppsving kom efter att i fem val på raken ha backat och tappat mandat när Lejonkungen gjorde entré och lyckades pricka den begynnande oron över invandringen perfekt med sina krav på språktester.
De hade också en trött partiledare i Bengt Westerberg, som 1996-1997 ersattes av en kass Maria Leissner så ta över i det läget brukar gynna partier.
I valet 2002 studsade man upp från 4,7 till 13,4 %, en ofattbar upphämtning.
Det var inte bara Leijonborgs förtjänst dock. Utan SVTs. Deras så kallade valstugereportaget i Uppdrag Granskning som ”avslöjade” att moderater i valstånden var skeptiska mot invandrare på vissa håll och som visades dagar före valet ledde till att väljarna lämnade M, som fick rekordlåga 15 %.
Enda vägen är ner från ett sådant valresultat men Folkpartiet lyckades ändå få för dem skapliga 7,5 % i valet efter och i valet 2010.
Krisen i Folkpartiet började 2010, inte nu för sedan dess har de pendlat runt spärren i otaliga mätningar och fått usla valresultat.
5,4 % i valet 2014, 5,5 % i valet 2018 och sedan nere på 1998 års nivå med 4,6 % i senaste valet.
RD står för riksdagen, RF för regionfullmäktige.
Alla trodde att de skulle åka ur 2022, det var ett mirakel att de klarade sig kvar. Även då. 2015 låg de under spärren, och fick 3,5 %. Det var väl någonstans där det började, deras prenumererande på mätningar under spärren.
När man lägger ihop valresultaten har de tappat i varje val förutom valet 2002. Men den riktiga nerförsbacken inleddes när Jan Björklund tog över från Leijonborg. Med självförtroendet bara en gammal militär kan har lyckades han med sin närvaro i debatter dölja det faktum att han var en flopp rent resultatmässigt – de rullade fortare och fortare utför tills han kastade in handduken och lämnade det sjunkande skeppet.
Johan Pehrsson var en hjälte som lyckades skyffla ut så mycket vatten att båten ändå lyckades ta sig i land den gången.
Irrelevansen inleddes som sagt under 90-talet och det var då man byggde ut högskolorna i Sverige. Akademiker-klassen späddes ut med en massa människor med examen från små dåliga högskolor på landsbygden och Folkpartiets målgrupp blev otydligare. Vilka har de intellektuella akademikerna egentligen varit på 2000-talet?
Man har heller inte lyckats skaffa sig relevans sedan hårda tag mot invandrare, som Jan Björklund släppte och började prata skola istället. Hade man fullföljt den linjen där och då hade nog Folkpartiet varit ett helt annat parti.
Folkpartiets själ och relevans försvann med Jan Björklund och de har inte hittat den igen.
När den urbana medelklassen i storstäderna på allvar började bli ett begrepp inom politiken och vänsterliberalismen började växa, där feminister och miljöfixerad medelklass och övre medelklass började dominera, började Centerpartiet som bekant efter 2015 att snegla på den positionen. Som Miljöpartiet kapitaliserat på.
Det är några av skälen jag tror påverkat Folkpartiets väg mot irrelevansen.
Istället började det här med de ofattbart töntiga röda linjerna. Man slutade tänka själv under Björklund och valde metoden ”anpassning”. De har ängsligt tittat på andra partier och vad de tycker, inte minst om SD, och verkar tro att någon slags tapperhetsmedalj väntar alla som ”höll röda linjerna” ända in i undergången. Att vara emot SD blev Björklunds enda arv, som kanske nu tar dem inte bara till bottensiffror utan hela vägen ut ur riksdagshuset för gott.
Det som Jones-sekten som begick kollektivt självmord i djungeln i Sydamerika när myndigheterna kom. De tyckte också att de vann.
Bilden nedan visar hur Folkpartiets röda linje mot SD kostat dem både röster till och till M.
Borde inte det här visa dem att trycka rött till en moderat statsminister 2026 om SD sitter i regeringen inte gett dem en enda väljare till vänster utan tvärtom ser vi att vänsterväljarna nu väljer sossarna?
De kommer garanterat bestämma exakt så, att de ska försöka tvinga SD till underkastelse om de så kostar dem riksdagen. Skrattar bäst som skrattar sist. För moderaterna är inte så villiga att ge dem stödröster eftersom man ju aldrig kan lita på dem. Vi stödröstar mycket hellre på KD.
De är hög risk att många moderater nu fått nog av velandet och det konstanta bråkandet. Att de inte ens kan hålla linjen efter fyra framgångsrika år med att ha samarbetat just med partiet på andra sidan röda linjen.
Men vinner högern 2026 och Folkpartiet klarar sig kvar tror jag att viljan att få bestämma vinner, för utan makt kan man byta karriär.
Den röda linjen kommer bli gul när Folkpartiet förhandlar ett nytt Tidö-avtal men ställer sig på SDs gamla plats utanför riksdagen men med politiska tjänstemän i samordningen. Och trycker gult till Kristersson och en M, KD och SD-regering. Jag tror inte de pallar att trycka på någon annan knapp när allt kommer till kritan, för de som sitter i riksdagen hatar inte SD.
Senaste fyra åren har alla i Folkpartiets riksdagsgrupp och de som nu är statsråd tvärtom lärt känna en massa i partiet. Sådant försvinner inte, oavsett vad arga kommunpolitiker på landsmötet hotar med. Sverigedemokrater är nämligen inte demoner, de är vanliga trevliga människor.
2026 blir i så fall året Jan Jönsson försvinner från Stockholms-politiken så det ser i alla fall jag fram emot. Kanske har vi sådan tur att han också lämnar om partiet åker ur riksdagen. Sitta i ett parti som bara finns i kommuner och regioner är ju inget kul.
