Hur Socialdemokraterna bedömde, och missbedömde SD, från start har lett till ett ”kissa i sängen”-moment för dem i svensk politik som är en smärre revolution utan någon egentlig uppmärksamhet.
Jag ska förklara hur jag menar.
Sverigedemokraterna startade som bekant som ett enfrågeparti utan ideologisk bakgrund egentligen. Under 2000-talet, under Jimmie Åkessons ledning och när han träffade de andra tre på universitetet i Lund (Karlsson, Söder och Jomshof), fick SD fler och fler röster för varje val. 2006, när de fick 2,93 %, var det tydligt att det fanns stor sannolikhet att de skulle komma in nästa val.
Men som bekant var alla under den här tiden besatta av migrations-frågan. Alla partier i riksdagen ignorerade den och SD pratade bara om den men samtliga var på olika sätt faktiskt besatta av frågan, det yttrade sig bara på olika sätt och ju mer SD pratade desto mindre ville resten av politiken prata. Rasist var helt accepterat att slänga i huvudet på alla som yttrade sig det minsta i frågan.
Det var den här låsningen som både gjorde att SD faktiskt kom in eftersom många väljare uppfattade att politiken struntade i att lyssna på dem och deras oro kring den ökande invandringen, och som ledde till att Socialdemokraterna nu idag har enorma problem.
För 2010 var det tydligt att Sverigedemokraterna framför allt bestod av före detta socialdemokrater och deras politik var också väldigt mycket mer lik sossarnas än Alliansen.
Många i det ledande skiktet i SD hade själva rötter i Socialdemokratin på olika sätt, inte minst uppvuxna med familjer som röstade S och politiken beskrevs som ”socialkonservativ”. Folkhemmet och välfärden.
2013 gick också Åkesson ihop med Magdalena Andersson och stoppade höjningen av brytpunkten för statlig skatt som låg i Alliansens budget.
Sossarna kontaktade SD i frågan, inofficiellt såklart, och de kunde inte acceptera att man stoppade det femte jobbskatteavdraget men däremot höjningen av brytpunkten, så det var det man la fram. Skräddarsytt för att SD skulle rösta med sossarna.
På den tiden hade de precis ändrat sig om jobbskatteavdragen, som man tidigare var helt emot. Det säger en del om vilket parti som kom in 2010. De var på den här tiden också helt emot vinst i välfärden och hade röstat med SD om de fått inviter.
Samtidigt tävlade Folkpartiet, Centern och Fredrik Reinfeldts nya moderater om vem som kunde ta mest avstånd från SD. Som bekant avstod Reinfeldt en tredje mandatperiod för att han behövde en av SDs röster för att få igenom sin budget.
Trots att SD låg nära S politiskt och bestod av många missnöjda fd sossar valde Socialdemokraterna den väg som kändes bäst just då, den med det moraliska övertaget – kalla alla rasister.
Strategiskt och långsiktigt var det inte, men det kändes bra just då eftersom vänstern ju skapat detta härliga klimat där varje person till höger om Stalin kunde beskyllas för rasism och fascism och jag förstår att detta var oemotståndligt roligt under dessa glansdagar i debatten, som dessutom flyttat till sociala medier vid valet 2014.
Ännu lättare att hetsa fram ett uselt debattklimat och sossarna tar som bekant inga fångar när det vankas val. De lyckades få makten tack vare den strategin, att omöjliggöra SD så mycket det bara gick så att högern hellre avstod makten än gjorde sig beroende av dem.
De ville verkligen regera igen efter åtta år i opposition och tog den här genvägen kan man säga. För sedan satt de i riksdagen utan majoritet och fick börja med att förnedrade regera på Alliansen budget 2015. För då spelade SD sina kort rätt och valde bort att rösta på sin egen budgetmotion för att lägga rösterna på Alliansens, som de chockade nog fick igenom plötsligt.
Löfven, och hela S-teamet, borde gå till historien som den S-ledning som spelade bort makten långsiktigt, för att få regera två mandatperioder till.
Många trodde nämligen att det någon gång under mandatperioden 2014-2018 ändå skulle komma inviter till SD. På den tiden gillade SD nämligen fortfarande bidrag och a-kassan och arbetsmiljöpolitik och allt annat sossarna och LO-männen som röstar på SD gillar. Om S hade knutit SD till sig då, när de fortfarande var uteslutna från andra partiers sammanhang, hade Maktpartiet kunnat säkra evigt maktinnehav precis som under Erlanders tid.
Det är ju det sossar runt om i landet drömmer om, när de beslut som fattades på S-kongresserna blev lagstiftning året efter. Och när LO kunde beställa nya lagar som andra beställer strumpor. Palme blev martyr men var egentligen floppen som tappade makten, innan Palme vann sossarna alltid alla val, och fick strax under eller över 50 %.
Hade sossarna bytt strategi då, 2015 ungefär, och börjat bygga relationer med SD hade de bara behövt förhandla med dem om budgeten och de hade kunnat få egen majoritet idag.
Istället grävde de djupare i rasist-hålet de stod i samtidigt som borgerliga krafter inom SD flyttade fram sina positioner och Moderaterna släppte tankeförbudet med Anna Kinberg Batra, som öppnade dörren på glänt. För Ulf Kristersson att öppna på vid gavel och sätta sig i samma rum som Åkesson. Det var detta som gjorde att Lööf och Björklund slöt den där pakten året före valet 2018 att de skulle bryta sig loss från Alliansen.
Nu kan man inte bortse från Miljöpartiet och Vänsterpartiet i den här analysen, och deras besatthet kring SD gjorde det inte lätt för sossarna även om de hade velat gå den vägen. Men de försökte inte ens.
Vi har haft en icke socialistisk majoritet i riksdagen sedan SD kom in 2010, det är 15 år nu. Ändå har vänstern styrt 8 år av dem.
Men tåget har gått för under tiden som sossarna fortsatt med rasist-kampanjen år efter år, senast i valet 2022 handlade det om stöveltramp och fascister som ska montera ner demokratin, har SD helt på egen hand men också inspirerade av de allt djupare kontakterna med KD och M, gått från socialkonservativt till liberalkonservativt. Åtminstone om man läser vilken sakpolitik de gått fram med i Tidö-avtalet och hur det låter när Timbro och Oikos föreslår nästa mandatperiods reformer.
Sverigedemokraterna är inte längre sossiga, de har släppt kraven på höjda bidrag, på fokus på fack och arbetare och sådant de tidigare drev i debatten. De borde i och med den här mandatperioden räknas som borgerliga faktiskt, för det finns ingenting kvar av det SD som kom in 2010. Och fd LO som lämnat S blir enligt massa mätningar mer höger i ekonomiska frågor efter att ha lämnat S.
Sossarna tyckte det var skönt och roligt att skrika rasist i 15 år men samtidigt spelade de bort sitt bästa kort att säkra makten för lång tid framöver. Vem vet, de kanske hade förmått SD att behålla sosse-politiken då och hindrat partiet från att bli det parti de är idag.
Man blir som man umgås nämligen och efter att SD umgåtts med högern från 2017 då Ulf Kristersson blev Moderaternas partiledare, lite mer för varje år till att som idag ha en verklig relation och regera ihop, har de blivit som högern.
Tyvärr kommer Sverige alltid ha ett stort antal socialister, de flockas däremot nu även i Centerpartiet. Deras resa är en lång, för de åker runt i cirklar mest sedan 2015. Anna Karin Hatt har problemet att själv vara borgerlig men regera ett parti som består mestadels av gamla sossar och miljöpartister idag, så hur hon ska kunna få igenom borgerlig politik men samtidigt behålla dem är en gåta ingen hittills löst. Inte ens Annie Lööf lyckades med det.
Men det gör också att Magdalena Andersson även i valet 2026 står mot en enad höger, men själv sitter med ett gäng judehatare och Palestina-aktivister på ena sidan, bil- och kärnkraftshatare på andra sidan och ett Centerparti som mest flaxar runt i mitten utan riktning.
Hade någon sagt till mig 2016 att Sverigedemokraterna skulle bli som Gösta Bomans-moderater i kombination med Alf Svensson hade jag faktiskt inte trott det men det är det som håller på att hända. Folkhemmet de började sin politiska karriär i har brunnit upp.
