Det är lätt att glömma hur det var men när jag började som debattör och skribent var identitetspolitiken det hetaste, parallellt med feminismen. Året var 2014 och alla med utländsk bakgrund som pratade om ”separatism” och ”vita kroppar” fick vara med i TV och berätta om hur hemskt det är att vara rasifierad (korrekta är egentligen bli rasifierad). Även adopterade drev den här debatten, för de kunde inte känna sig som svenskar eftersom andra inte tyckte att de såg ut som svenskar.
Men företrädarna då var inte religiösa. Den rörelsen handlade istället om en påstådd strukturell rasism som enligt inspirationen från amerikanska förlagor, skulle vara nedärv hos svensken. Som ”kolonisatörer” (en ö i Västindien) hade vi plötsligt blods-ansvar och var rasister för att debattörernas föräldrar valde att på 90-talet flytta till Sverige från Somalia eller Eritrea.
Rösterna som skrev högst tystnade när de uppnådde det egentliga målet – att själva kvoteras in i media och på positioner när de bedrivit tillräckligt mycket gratis-PR för sina egna varumärken.
Men nu har en mer lågmäld opinionsbildning tagit vid och den är betydligt värre, för den är religiös och smyger sig in i massa olika sammanhang.
Nedan ser ni ihopsamlade bilder från några månader, ögonblicksbilder jag tagit själv. Från offentlig reklam, vanlig reklam, tv, media och senast idag från riksmötets öppnande.
Den islamistiska hijaben, som inte är ett vanligt klädesplagg utan bara bärs av alla konservativa muslimer som tror på sharia-lagar, är idag överallt.
Det offentliga Sverige är nu ett slags hijab-Mecka.
När myndigheter och kommuner väljer reklambilder som ska föreställa en muslim, väljer de en kvinna med den mest extrema klädseln. Samma för reklam, när media intervjuar muslimer om olika saker och vi kan även se att någon man i riksdagen har en fru som klär sig så. Det är såklart inte förbjudet utan skälet jag tog med även den bilden är att visa normaliseringen, att hijaben på några år bara blivit något normalt som finns överallt och det är fel utveckling.
Hijab är inte okontroversiellt. Visst är det så att alla hijab-bärare inte är islamister, men samtliga islamister har hijab och det är inte ett plagg som ens är självklart för massa muslimer som emigrerat från sina hemländer och hit att bära.
Tvärtom bär långt ifrån alla muslimska kvinnor den.
Att dölja kvinnans skönhet genom att dölja hennes hår handlar i grunden om en sexualisering, att män inte klarar av att kontrollera sina lustar om kvinnorna är vackra och därför måste kvinnan stängas in i fula slöjor och bara visa sig för sin make.
Du kan vara en god och troende muslim utan att ha slöja. Så varför ska det gång på gång bli en bild på en kvinna i hijab när muslimer ska porträtteras? Varför kan inte kommuner tänka att integrations-team där kvinnan bär hijab kanske det facto skrämmer bort en del migranter?
Och varför ska media lyfta fram olika profiler i TV, inte sällan folk som lagar mat, som bär plagget? Det finns gott om amatör-kockar utan hijab att ringa men istället är det Camilla och Khadidja som får representera i TV. Ihop med Zeina utgör dessa tre majoriteten av kockar med utländsk bakgrund i TV, vilket blir absurt.
Hijab måste visserligen varje vuxen kvinna själv få välja om hon vill bära, men i så fall acceptera att då anpassa sitt yrke efter klädsel och att inga bidrag borde betalas ut om man inte gör sig själv anställningsbar. Det är ingen mänsklig rättighet att leva på andra på grund av religiösa val.
Men media och offentliga insitutioner borde inte hylla den gång på gång. Det finns gott om bra företrädare för mångkulturen om det nu är viktigt på bild och vill man ta en muslim, välj en utan slöjan.
De som kallar sig ”hijabister” har i det fördolda flyttat fram positionerna och istället för att gapa och skrika om det har man övergått till ”nudging,” att flytta fram positionerna och se till att hijaben finns representerad på så många ställen som möjligt. I tysthet.
Den utveckligen är farlig för Sverige för den normaliserar islam och är ett slags missionerande med kläder.
Islam är en mycket dominant religion som kräver underkastelse, att slöja ska bli en accepterad del av det offentliga Sverige är ett led i det. Och den vägen ska vi inte ta. Inte minst av respekt för alla de invandrade kvinnor som flytt från både muslimskt förtryck i andra länder, och även från sina familjer.
