Kommer ni ihåg förra gången någon startade ett medieprojekt som skulle klara sig själv, som var helt nytänkande och skulle bli större än Svenska Dagbladet?
Det gick fort utför för Bulletin och Tino Sanandaji lyckades göra sig osams med exakt alla, från finansiärer och rekryterade skribenter till de som ersatte dem. Han var en duktig forskare, han skrev en bra och viktig bok i en tid när den verkligen behövdes men han kunde inte driva bolag.
Magda Gad har sedan många år trott på myten om sin egen storhet och det var med besked som hon både gjorde den inställningen publik, och lanserade sitt omtalade medieprojekt.
Det första hon gjorde var att konstruera det svenskaste av allt i debatten – ett kändisupprop. En massa helt oviktiga personer för den politiska debatten i en slags masspsykos inbillar sig att att en enda person där ute bryr sig om lite extra vad just de tycker för att de är kända. Eller journalister, för journalister anser sig alltid vara lite förmer än resten.
Där 500 personer, de flesta totalt okända ”journalister” samsades med namnkunniga kändisar som Peter Jöback och en rad olika medarbetare på objektiva statliga media. Magda Gad skrev själva artikeln, of course, och sedan fick hennes status en massa människor att riskera sin försörjning.
För oavsett vad hon eller de säger förväntas man som nyhetsjournalist i Sverige att åtminstone låtsas vara objektiv. Att sälla sig till folkmords-apologeterna i landets samlade socialistiska läger samt importerade judehat är liksom inte det.
Magda Gad gick med stora släggan. Men inte mot politiker, som man kan tro. Utan listigt nog mot just den media hon cirka fem minuter senare annonserade att hon skulle konkurrera med. Hon skåpar ut samtliga medier, inklusive de som själva skrivit på listan, som ”undermåliga”.
För att redaktionerna inte öppet tar ställning mot Israel och för Palestina, är underförstått, så gör de inte sitt jobb. Och för att ändra på detta måste samtliga kalla det folkmord, eftersom det är vad hon själv samt den italienska antisemiten som FN tyvärr utsett till någon slags expert, tycker att det är.
Hon jämför barrockt nog med Rwanda. Där en folkgrupp bestämde sig för att med machete, ett lik i taget, bokstavligen hugga den andra folkgruppen i landet i bitar tills inga fler återstod. Kriget i Rwanda handlade bara om det, om utplåning. På det vidrigaste sätten de kunde komma på. Kvinnor våldtogs till de dog, spädbarn kastades i väggar, små barn våldtogs, män höggs i bitar en del i taget.
Detta jämför hon med att en nation, Mellanösterns enda demokrati och en fristad för den delen av världens homosexuella, försvarar sig mot en vidrig oprovocerad attack mot flera tusen civila kvinnor, barn, gamla och män.
Alla journalister är usla och här kommer jag med en ny tidning!
Som ska heta Gad. Hon ÄR tidningen. En vecka senare har hon lanserat och låter sig bland annat intervjuas i Svenska Dagbladet. Där blommar vansinnet ut i fyrfärg.
Redan i första styckena lägger hon ribban – hon ska förändra hela mediebranschen, även internationellt, och jämför sig direkt med Spotify.
Megalomani-radarn skulle kunnat slå i taket om det inte vore för fler godbitar i artikeln.
Trots att en massa ord kommer från Gads mun blir man, när man läst artikeln, inte klokare på exakt vad de ska göra och hur. Och vem som betalar. SVTs hård kritiserade och muslimälskande MENA- korre Cecilia Uddéns son Edgar Mannheimer är i alla fall ”kulturchef” och går in med devisen att ingen media rapporterar om döda palestinska barn, därför är alla dessa i grunden rasister. För att vita barn (och judiska) bryr sig folk om, inga andra.
Det luktar konspirationsteori av ångorna.
Eller, allt är rasism som inte är våra åsikter. Där har ni kanske den blivande kulturredaktionens linje. Observera också att just Uddén lyfts fram som en av få som inte är usla på sitt jobb, eller därmed rasist.
Lite grann känner man en blast from the past, från 2015 närmare bestämt, i retoriken och frågan infinner sig direkt – är detta vad hon menar med framtiden?
Magda Gad saluför sedan den bestämda åsikten att det var hennes löjliga hårt kritiserade kändisupprop som nu ändrat rapporteringen globalt i ett slag.
Förutom en nepo-baby känd bara för att hans mamma är känd har hon plockat in en person från DN, som enligt egen uppgift bråkat på sitt förra jobb DN och därför slutat. Hon tyckte att hon som tjänstledig hade rätt att öppet skriva pro-Palestinska tweets på vänster-Twitter, det hade DN problem med eftersom hon var nyhetsreporter och när ingen av kollegorna försvarade henne är redaktionerna som helhet ”ängsliga”.
En bråkstake hittar lätt andra bråkstakar och det ska blir oerhört spännande att se hur Gad och DN-tjejen kommer klara att få in dessa stora egon i ett litet gemensamt kontor.
Eller vänta. De kommer ju inte dela kontor. Magda Gad bor i skatteparadiset Dubai och har tänkt att chefa över tidningen via Zoom. För så jobbar ju vänstern, skatt är kul när andra betalar. Oklart om den där ryggoperationen hon pratat om skedde för svenska skattekronor i Stockholm eller med privata i Dubai. Vad tror ni?
För övrigt är välfärds-turism främsta skälet varför olika utlands-svenskar gnäller i media om att de har svårt att få folkbokföra sig i Sverige. Det kokar alltid ner till att de vill åt den avgiftsfria vården på olika sätt, trots att de skattar i andra länder. Någon annan ska betala.
Storhetsvansinnets grandiosa final kommer när de berättar hur många prenumeranter de siktar på. En halv miljon, till att börja med.
De kommer bli större än SvD.
Gads vänterprojekts största konkurrent ETC, som också drivs av en megalomanisk socialist, hävdar att de har 25 000, men de fuskar alltid med allt. Många är gratisprenumeranter i deras stock så gissningsvis ligger siffran betydligt lägre än så, kanske 15 000.
Jag har 40-50 000 läsare på bloggen, under 5 % är prenumeranter. Inte alls allt är inlåst för att jag tycker det motverkar mitt syfte med att bilda opinion samt att folk ska kunna testa produkten innan de köper. Antikapitalisten Gad ska dock ha allt inlåst från start.
Hon tror att det bara är unga som inte vill betala för innehåll på en sajt, vilket lite grann berätta om hur obefintlig både deras research är och kunskapsnivån om hur det är att driva bolag, driva tidning och jobba enbart digitalt. Med hjälp av sociala medier.
Att hon fick en intervju så snabbt är givet eftersom hon ju är vänster. Men förvånande nog fick hon en och annan kritisk fråga och det är bara för att hon riktat så mycket kritik till kåren. Annars hade de enbart hyllat henne som bekant.
Svara på frågorna gör hon däremot inte, mer än att de ska vara ”annorlunda” och enda exemplet som ges är att allt ska ses genom något slags raster av ”folkrätt och mänskliga rättigheter”. Dvs det socialister brukar referera till när det pratar om socialism.
Eftersom alla andra bara skriver om Putin, Mello och Bianca Ingrosso kommer detta med en halv miljon bli lätt som en plätt.
Varifrån kommer då pengarna?
Jag tror inte att någon hade vågat säga upp sig för att hoppa på det här, även om man gjort sig osams med DN. Men varifrån pengarna kommer är svävande, vilket också antyder att det kanske redan finns en pott från en hemlig finansiär.
Intressant nog fortsätter inte journalisten att fråga, de är väl rädda att göra henne förbannad. Magda Gad är också så övertygad om sin egen förträfflighet att hon tror att annonsörer är de som kontaktar tidningarna, de vill kasta pengar över dyra annonser och allra helst i vänstertidningar.
Om hon någon gång öppnat ETC hade hon direkt sett att mestadels är där annonser från Johan Ehrenbergs andra bolag, vilket lite grann berättar hur lätt det är för en vänstertidning att få in pengar den vägen. Bolag är nämligen paniskt rädda för allt som har med politik att göra. De vill inte ta ens med tång i en tidning som är öppet politisk, om bolaget inte själva är säg Ben & Jerry, när ägarna var grundarna och inte jättekoncernen Unilever.
Hon kommer bli gruvligt besviken när hon inser att inte ens mediesäljare accepterar uppdrag för politiska tidningar för deras säljare tjänar ingen provision på det.
Så varifrån kommer startkapitalet?
Även en icke-kapitalistisk USA-hatande vänstertidning behöver pengar till löner. Är det tre anställa och alla har säg en lön på 45 000 kronor per månad handlar lönekostnaden om ca en miljon per person med tjänstepension, semesterersättning, sjuklön och sedan ev andra förmåner på ett år. Då har jag inte ens räknat med bokföring, teknik, mobiler, prenumerationer, IT etc.
Minst 5 miljoner i grundplåt krävs för första året bara. Och det räcker inte om de blir flera anställda till, då tar pengarna slut.
Jag sätter en femma på att judehataren Roger Akelius hostat upp.
Han verkar så här vid livets ändhållplats besatt av att bikta sig för att han blivit rik. Det är som om han nu har dåligt samvete för allt han gjort för att ha tjänat alla de där pengarna och gång på gång yttrar det sig i en vilja att bli någon i debatten. Han ville ju köpa Academedia för att sedan göra om dem till ett slags ideellt projekt. Och han hatar Israel och judar lika mycket som Magda Gad och hennes polare.
Man tror att han har 85 miljarder, pengar han tjänat på fastigheter och kritiserats för att köpa dåligt underhållna, renovera och vräka folk. Det är väl det han nu vill sona innan pärleporten väntar. Pengarna finns bland annat i en välgörenhetsstiftelse utan insyn så alla bidrag han ger är och förblir hemliga.
Hon gör i alla fall bäst i att fråga för det är svårt att se att hon kommer få pengar från annat håll. Säg en enda rik person i Sverige som skulle ge hennes vänsterprojekt pengar. Och erfarenheten från Bulletin visar hur riskabelt det är, för när projektet börjar få problem är det stor risk att ditt namn dras med i smutsen.
Det är stört omöjligt att få fast tjänst som journalist i Sverige. Gad kommer därför bara få avfällingar, de som redan bråkat sig omöjliga och valet då står mellan förödmjukelse eller utköpt. Människor som hon själv är, bråkstakar med stora egon. Och hon kommer även kunna få oetablerade unga som drömmer om den stora chansen och gärna jobbar nästan gratis.
Jag sammanfattar det lilla vi vet om detta enorma projekt.
- Magda Gad är grundare, chefredaktör och eventuellt också enda ägaren. Hon bor i Dubai och ska leda en redaktion därifrån, via Zoom och mail.
- Den ska också heta Gad.
- Hennes första rekryteringar är en nepo-baby uppvuxen i Kairo och en bråkstake från DN som var klimatreporter.
- De ska få 500 000 läsare.
- Alla artiklar ska vara låsta men ett lägre pris för unga.
- Pengarna ska komma från prenumeranter, annonsörer och rika människor.
- Den ska vara politisk och inte objektiv, med fokus på Gaza, klimatet och mänskliga rättigheter.
Stora planer. Mycket varmluft. Kan väl sammanfatta Magda Gad och hennes medieprojekt. Jag poppar popcorn i väntan på innehållet, på bråken och när Roger Akelius, om han ger pengar, blir arg för att han inte får skriva egna artiklar på sajten.
…………….
Bidra till försvaret av det fria ordet.
Swisha en peng till mina advokatkostnader: 0762096244.
Märk inbetalningen med ISLAMIST.
