SSU:s nya ordförande, afghanen Moska Hassa, intervjuades i Svenska Dagbladet nyligen och där i några stycken fanns den igen, den känsla som mer och mer präglar just Socialdemokraterna – avskyn.
Det finns ett slags raseri där, som gett sig till känna i alla utspel partiet gjort om den tvångsblandning som kommer om de vinner valet. En avsky, mot svenskar. Framför allt kommer den från invandrare men även svenskar inom partiet har anammat den för att partiet och dess väljare blivit så förändrat senaste decennierna att de mer eller mindre måste foga sig.
Här är styckena jag syftar på:
Det är den klassiska svenska avundsjukan som i generationer drivit just Socialdemokraterna, som tagit sig en etnisk form.
Uppvuxen i Orminge, som ligger i Nacka där många med hög inkomst bor, pratar hon i intervjun om ”orättvisorna” och pekar på det ännu mer förmögna Saltsjöbaden som ligger utom synhåll från Orminge som utgör en perfekt kuliss. Solsidan, serien många älskar som driver med en familj i ett av de dyraste husen på Solsidan och deras mindre förmögna vänfamiljer.
Att det är 1,5 mil till Saltis från Orminge och tar 17 minuter med bil utan trafik ska vi inte låtsas om utan det är ”nära” för att de ligger inom samma kommun.
Alla städer har olika slags inkomstbaserade områden och i Sverige har ställen som Djursholm och Saltsjöbaden otroligt länge bara varit för de priviligierade. Vi pratar flera hundra år. Ändå är Sverige väldigt jämlikt internationellt sett och vi har otroligt lite klasskillnader.
Men det spelar ingen roll. Eller så vet hon inte.
Hon tycker att det är orättvis att vissa barn växer upp där, och inte alla barn. Och här dryper det av en slags avsky mot svenskar, för det är underförstått att orättvisan inte bara är att vissa har mer pengar utan att svenskar har mer pengar eftersom de finaste områdena i bland annat Nacka framför allt utgörs av etniska svenskar.
Hennes föräldrar emigrerade från Afghanistan första gången talibanerna tog makten och 23-åringen är visserligen född här men som många första generationens migranter fick hennes föräldrar ta vad som erbjöds. De hade ändå tur som hamnade i Orminge på 90-talet än om de kommit nu för då hade de bott i områden som nu mer eller mindre styrs av kriminella gäng med barnsoldater. Som också är födda här men till muslimska föräldrar.
Hatet mot svenskar som bubblar i just de förorterna kapslas in i de där meningarna i SvD – att det på något sätt är orättvis att många svenskar har mer än de och vissa mycket mer.
När sanningen är att vi alla kommer från armod, fattigdom och hårt arbete i generationer och att det bara är de senaste 2-4 generationerna svenskar som fått det så bra som vi har det idag. Vi har alla familjehistorier om släktingar som var arbetare, bönder, slet i gruvor och på fabriker, som jobbade hårt, bodde trångt och var fattiga men drömde om att deras barn skulle få studera och få ett bättre liv.
Men vi lämnade inte vårt land utan stannade kvar och byggde och byggde och nu kan hon ta del av allt de välstånd som våra förfäder och vi byggt. Hon. Får. Ta. Del.
Av något hon inte byggt alls på själv. Och som hennes föräldrar, om de arbetar, ungefär 5 minuter på vår långa tidsaxel varit del av.
Det är inte orättvist, det är själva definitionen av rättvisa.
Invandrare har ingen rätt att vara avundsjuka utan ska vara tacksamma för att de fick en ny chans på livet i ett land som bara gett och inte tagit.
Jag blir dessutom rätt förbannad själv, för den resan som mina släktingar själva startade fortsätter jag och jag och min man är inte födda med pengar. Vi är födda in i medelklass, våra morföräldrar var i huvudsak arbetare själva – min farmors familj arbetade i fabrikerna i Västerås och hans morföräldrar i skogen i Norrland. I vanliga rad- och kedjehus utan en massa utlandssemestrar och restaurangbesök skaffade vi oss utbildningar och erfarenheter som gjort att vi nu kan ge våra barn en privilegierad uppväxt. Långt mer än min egen.
Jag bor i en fin del av innerstan, gissningsvis tycker Moska Hassa att även detta är orättvist och då vill jag bara skrika att jag har inget fått mitt liv i julklapp.
Jag har mina barn har all rätt i världen att ha det exakt så bra som vi har det, för jag och min man har skaffat oss det själva.
Vi har inte fått ett öre i startkapital och gått i samma avgiftsfria skola som hon. Ni är garanterat många läsare som känner exakt så här, med samma bakgrund.
Vi har jobbat för det.
Betyg för betyg i högstadiet och gymnasiet, sedan tenta för tenta på Handels i Göteborg och slutligen genom en massa motgångar, andra handslägenheter, bostäder i förorter och dåliga chefer lyckats skapa mig ett liv. Lägenheter har köpts och sålts och vi har flyttat upp ett pinhål i taget på bostadstrappan. Tagit ekonomiska risker, lånat pengar. Och fått vissa törnar av livet, för allt handlar inte om ytan och hon har ingen aning om vad de fina villorna i Saltsjöbaden hon hatar så mycket innehåller.
Min gissning är dock att vi kommer så otroligt mycket mer av det här raseriet, den här stora avskyn som bottnar i vänsterns konstanta avundsjuka på all framgång men som likt en tornado växer av etniska skäl. När fler och fler invandrare födda här slutar känna den tacksamhet deras föräldrar åtminstone initialt kände, och börjar känna något annat. Hat.
Frågan bara är vart det slutar. För de är så otroligt många och fler kommer de bli.
