LO har länge hållit på med byggbolag. Ett av dem var det helägda bolaget BPA – Byggproduktion Aktiebolag. Grunden till bolaget lades redan 1922 av tolv byggnadsgillen men aktiebolaget bildades först 1967.
I gamla DDR-Sverige var nämligen detta inga konstigheter, och LOs eget bolag var jättestort. Bara Skanska var större. 1969 hade BPA 14 000 anställda och omsatte 1,5 miljarder. Man kan nog säga att BPA byggde folkhemmet så att LO och S tjänade stora pengar på offentlig upphandling också, för under den här tiden byggdes många miljonprogram.
1986 noterades bolaget på Stockholms fondbörs. VD för BPA var Gunnar Lövgren. Han hade tagit över som chef när bolaget krisade och tagit det hela vägen till börsnotering. Om Lövgren hade egna aktier förtäljer inte historien.
Stig Malm var inblandad även i den här pamp-skandalen genom att han var ordförande för LO under den här tiden.
Lövgren beslutade som VD att BPA skulle bygga ett hus i Funäsdalen i Härjedalen 1986 – 1988. Kostnaden blev enligt företaget totalt 6,8 miljoner kronor. Men huset hade Gunnar Lövgren tänkt att ha själv och 1989 köpte han det av BPA för blott 1,3 miljoner kronor. Han beställde under tiden BPA ägde huset möbler för 460 000 kronor.
När han köpte huset fick han hyra möblerna för 25 000 kronor ett år och sedan köpa loss dem för endast 90 000 kronor året efter.
När hela historien avslöjades fick han sparken men gick givetvis inte lottlös för det.
1993 fick Göran Lövgren nämligen en fallskärm på ca 22 miljoner kronor, en enorm summa även idag men mot bakgrund av att det då var finanskris och massarbetslöshet i Sverige var det ännu mer absurt. Dessutom var det ett LO-ägt bolag. LO-ordföranden Stig Malm, som satt i styrelsen för BPA, drogs med i skandalen.
Lövgen hade även ett mycket förmånligt pensionsavtal som började gälla redan vid 55 års ålder, så totalt gick han med 50 miljoner kronor.
I dagens penningvärde en summa på över 80 miljoner kronor, som Stig Malm och andra tyckte att just han var värd.
Avtalet hade sin upprinnelse i ett avtal från 1991 mellan styrelseordföranden tillika ordförande för Byggnadsarbetarförbundet Bertil Whinberg och Lövgren, att Lövgren skulle få fem årslöner på sammanlagt 18 miljoner kronor om BPA valde att byta styrelseordförande.
Kort därefter mördades Bertil Whinberg i Tallin, där han i januari 1991 var på resa med Ove Fredriksson, ordförande för Träindustriarbetarförbundet. De var enligt uppgift där för att knyta kontakter med sina motsvarigheter i Estland, då fortfarande en del av Sovjetunionen. De rånades och misshandlades och hittades utan kläder på en badplats, där de dog av sina skador i kombination med kylan. Det ryktades att de lurats i ett bakhåll av prostituerade men historien tystades fort ner.
Åke Wänman blev då ordförande både för Byggnads och BPA. Lövgren hade nu enligt avtalet rätt att sluta och inkassera sina miljoner, vilket han också hotade Wänman att göra. De kom då överens om att han skulle stanna till 1997 och han lyckades tvinga till sig ännu en uppgörelse – en pensionsförsäkring placerad i England.
Men när affärerna med stugan blev kända 1992 fick han sluta och då löstes fallskärmen ut, till ett värde av 22 miljoner kronor. Han var bara 51 år då.
Fallskärmen blev känd året efter då den avslöjades i media. Detta tvingade Gunnar Lövgren att även sluta som styrelseordförande för statliga LKAB, efter protester från facket.
BPA var nära konkurs 1993 och LO-förbunden hade tvingats skjuta till 1,6 miljarder under två år för att hindra bolaget från att gå under. BPA köptes sedan av PEAB, mot ägande i ett annat bolag. Facket bytte helt enkelt sina aktier i BPA mot PEABs aktier i Wihlborgs, ett mindre fastighetsbolag.
Gunnar Lövgren hade 35 miljoner kronor i förmögenhet när han slutade på BPA. Men bara ett år senare hade 25 miljoner kronor ”försvunnit” och år 2000 var det bara 981 000 kronor kvar enligt deklarationen i Sverige.
Det året stämde BPA honom för att få tillbaka 22 miljoner kronor. Men i den hemliga skiljedomsförhandlingen krävde Lövgren i sin tur att få de 40 miljoner kronor som pensionsförsäkringen han fick av Wänman innehöll.
Aftonbladet granskade vid tidpunkten Lövgrens ekonomi.
Det visade sig att han hade nolltaxerat åren 1996 till 2000. Den exklusiva skärgårdsvillan på Rådmansö hade sålts samma vår för 6 miljoner kronor och bostadsrätten i Stockholm såldes också. Skånevillan i Höganäs där de var skrivna hade skänkts till dottern.
En märklig slump att hans förmögenhet gick upp i rök precis samma år han stämdes, eller hur?
