Anna Johansson-Visborg är en förgrundsgestalt inom fackföreningsrörelsen. Hon var bryggeriarbetare och grundande en av landets första fackföreningar för kvinnor.
På en udde i Saltsjön i Nacka ligger ett sommarstugeområde med ett hundratal små röda stugor. De byggdes på 1930-talet av Johansson-Visborg som sedan skänkte dem till stiftelsen som bildades 1950, för att mot en låg hyra ge behövande kvinnor möjlighet att koppla av på semestern. Ägare är stiftelsen Anna Johansson-Visborgs stiftelse som kontrolleras av LO:s Stockholmsdistrikt och Livsmedelsarbetarförbundet avdelning 4.
Stiftelsen äger förutom sommarstugeområdet 420 lägenheter i ett antal fastigheter i Stockholms innerstad. Även de ska främst gå till behövande kvinnor, och 30 procent ska enligt stadgarna gå till bryggeriarbetare.
Den 9 november 2004 kom första skandalen, i Dagens Nyheter.
Agneta Johansson, aktiv socialdemokrat och facklig förtroendeman inom Livsmedelsarbetarförbundet, var stiftelsens ordförande 1995 – 2004. År 1996 gav hon sig själv en lägenhet på Lindvallsplan på Södermalm och tre av hennes barn fick också fått lägenheter.
Hon gav dessutom jobb till sina barn i stiftelsen, en son fick låna 10 000 kronor av stiftelsen, och hennes dotter beviljades två stipendier från stiftelsens stipendiefond på sammanlagt 10 000 kronor.
Stiftelsens kassör fick en attraktiv etagevåning, den förre vice ordföranden fick också en central, attraktiv bostad, liksom stiftelsens kamrer Margareta Sjöstrand. Flera av styrelsemedlemmarna förmedlade lägenheter till sina släktingar. LO-revisorn Lena Agneby-Boström fick även hon en lägenhet, till sin son. Fastighetsskötaren Lars Öhlund fick också en lägenhet.
Agneta Johansson lämnade sitt uppdrag i maj 2004 och övergick till att vara styrelseledamot. Den nya ordförande var Anna Kopp, socialdemokratisk politiker.
Även hon fick ett förstahandskontrakt på en attraktiv lägenhet genom stiftelsen, en fyra vid Lindhagensplan som hon kunde flytta in i strax innan hon valdes till ordförande.
Fram till skandalen var det ordföranden som ensam förmedlade lägenheterna när de blev lediga, ett tiotal per år.
Den 18 november 2004 var det dags för nästa avslöjande, i Expressen.
Även stugor hade istället gått till facktoppar och socialdemokratiska politiker.
- Kenneth Sjökvist, LO-man och politiker för Socialdemokraterna.
- Annika Pettersson, aktiv i Livs avdelning 4.
- Siv Nordengrim, före detta ordförande i stiftelsen och före detta ordförande i LO-distriktet.
- Kent Lundberg, före detta ombudsman i Livs avdelning 4.
Sjökvist och Pettersson satt i stiftelsen vid tidpunkten för avslöjandet och de övriga två hade suttit i styrelsen, Nordengrim var före detta ordförande. Kenneth Sjökvist bodde dessutom i den mest attraktiva stugan med glasveranda mot vattnet och egen brygga.
Man försvarade beslutet med att hänvisa till stadgarna där de hävdade att det stod att minst två av styrelsens ledamöter hade rätt att bo i stugorna.
Men enligt Länsstyrelsen var detta en vantolkning. Paragrafen var till för att två av arbetarkvinnorna som hyrde stugorna skulle få plats i styrelsen för stiftelsen för att kunna ta tillvara på deras intressen. Inte att styrelseledamöter skulle ha rätt till stugor. Det blev sedan känt att stiftelsen under lång tid förvägrat kvinnor som bodde i stugorna de två platser de hade rätt till.
I december 2012 avslöjade SVT Nyheter att stiftelsen ansökt om att få stycka av och sälja en tredjedel av stugorna, vilket styrelsen sedan backade ifrån.
I samma artikel avslöjades att stiftelsen flera gånger tidigare styckat av mark och sålt stugor och bland annat gynnat den närstående byggjätten Riksbyggen. Redan 2006 och 2007 hade man sålt två tomter för drygt två miljoner kronor. Sedan hyrdes stugorna ut privat, för 13 000 kronor per vecka. De fattiga kvinnorna som hyrde kastades ut.
Vid samma tidpunkt avslöjades det att stiftelsen tänkte riva området med stugor för att bygga bostadsrätter. Rätten att köpa skulle arbetarrörelseanknutna Riksbyggen få. Men när kritiken kom drog man tillbaka erbjudandet. Stiftelsen sålde sedan två tomter för två miljoner kronor, varav halva summan gick till Riksbyggen som kompensation för att de inte fick bygga bostadsrätter med sjöutsikt och sälja till bättre bemedlade.
Stiftelsen lämnade i februari 2013 in en ansökan om att få stryka hela kvinnoparagrafen. En av de som då satt i styrelsen var LO Stockholms dåvarande försteombudsman Elisabeth Brandt Ygeman. Ordförande var Livsomdbudsmannen Niklas Nilsson.
De fick sedermera godkännande på att stryka paragrafen.
Den 14 juli 2017 var det dags igen.
Då avslöjade media att en manlig före detta anställd i stiftelsen hyrde en av stugorna. Han bodde där på heltid, i en av de mest attraktiva stugorna med strålande utsikt över Saltsjön.
Dåvarande ordförande för stiftelsen tillika ombudsman för LO:s Stockholmsavdelning Carina Paulsson bekräftade men sa att det var ett undantag för att han fortfarande ”hjälpte till då och då”. Hyran för stugan var 11 000 kronor per år. Sedan ändrade sig Paulsson och hävdade efter granskningen att mannen betalade 3 500 kronor per månad i hyra, inte 11 000 kronor per år.
I juni 2017 meddelade stiftelsen att man skulle sälja alla stugor. Ordföranden Paulsson menade att man tvingats stänga stuga för stuga för att renoveringsbehoven varit för stora och hyresintäkterna för små.
Ett besked från Skatteverket 2013 hade också lett till att den högsta inkomstgränsen sattes till 178 000 kronor per år för dem utan barn. En del av de som hyrde stugorna fick alltså inte hyra på grund av för hög inkomst. Och hyrorna fick därför heller inte höjas, för att de med lägst inkomster skulle ha råd att hyra. Ett klassiskt moment 22.
80 stugor på totalt 3 700 kvadratmeter såldes hösten 2017, med planer på att sälja resterande 84 000 kvadratmeter senare. Pengarna ska placeras i värdepapper och förvaltas av stiftelsen, omgjord till avkastningsstiftelse, som sedan ska dela ut stipendier.
Idag möts alla som besöker stiftelsens hemsida av följande text:
”Stiftelsen Anna Johansson-Visborgs Minne är en avkastningsstiftelse som fr.o.m. 2019 delar ut bidrag till behövande. Stiftelsens målgrupp är främst lågavlönade, kvinnor utan egen förmögenhet. Bidrag utgår i första hand till semester och rekreation, men även till andra typer av liknande resor och aktiviteter relaterade till semester och rekreation.”
