Almedalsveckan är här igen och det är ett år före valet. Även om det var solklart under många år innan pandemin att det inte var hållbart, det håll Almedalsveckan var på väg, med en totalt genom-kommersialisering och ett övertagande av medierna så att det till slut bara handlade om antingen dem eller kommersiella bolag, är inte veckan tillbaka till fornstora dagar.
Eller vecka, det är numera tack och lov bara 4 dygn. Det var absolut nödvändigt att korta och göra om, men man undrar ändå om tiden inte sprungit iväg från Almedalen.
Jag har aldrig själv tidigare trott på undergångsretoriken och försvarat betydelsen alla år. Men efter att ha gjort ett kort återvändande 2023 (från 2019 som var senaste gången innan dess) fann jag mig sittande på Donners uteservering vid 12-snåret och det var…….tomt. Få personer ute på gatorna, baren var inte ens halvfull och det fanns bord lediga överallt. På dagtid var det förstås mitt på dagen och mitt i smeten lagom mycket människor och man kunde morsa och hej:a höger till vänster, vilket var en fräsch återgång till storhetstiden då det handlade om politik.
Men hur viktigt är det egentligen med möten?
Betydligt mindre viktigt än vad vi trodde 2020 kan man ändå konstatera, för i och med pandemin tvingades världen att ta stora skutt mot en mötesfri tillvaro när allt skedde digitalt och den delen har verkligen inte återvänt till hur det var förut. Det fysiska mötets värde devalverades i ett slag. Folk, inte minst i folkskygga Sverige, har insett att jättemånga fysiska möten är onödiga.
Medan Almedalen fortsatt är analogt och bygger enbart på det fysiska mötet. Det är väl kanske därför många med mig tröttnat? Och samtidigt vi åldrats har inte veckan åldrats med värdighet, medan yngre personer inte tycker att det är lika kul som vi gjorde då. Det är ju det som syns i Visbys kvällsmingel, att betydligt färre är ute.
Från att ha långa köer in till alla ställen var det halvfullt och halvdeppigt och fick bara mig att känna mig gammal på ett sätt som jag inte brukar. Jag gillar uteliv, men inte något som mest känns uppgivet. Då är jag hellre hemma.
Inte heller sägs något nytt i Almedalen.
När Alliansen vann valet 2006 lanserade man avskaffande av fastighetsskatten i Visby, det var nog sista gången något lanserades där som fick betydelse på riktigt. Man pratade bara om det hela den dagen. Medan det numera är svårt att ens veta vem det egentligen är som ska stå på scen just nu, eftersom det är två som delar varje dag. All politik som partierna lanserar har de lanserat på andra sätt redan, eftersom bruset i just Visby är öronbedövande. De åker dit, talar, träffar lite journalister och så flyger de hem samma kväll.
Inte ens politiker orkar stanna längre än nödvändigt idag.
Talen orkade jag knappt ens lyssna på i somras via direktsända upptagningar, där jag låg på min solsäng på min gräsmatta istället. Då valde maken också bort besök, i år skyndade han dit en snabbis medan jag avstår igen.
För en person vars hela liv sker på nätet, och vars hela karriär byggt på sociala medier, framstår nu Almedals-veckan som lite trött, dammig och rätt meningslös. Jag undrar hur lång tid det tar innan politiker bestämmer sig för att strunta i det helt och allt klappar ihop som ett korthus? Kvar blir minnet bara av Skandias trädgård, roséminglet i Primes trädgård, köerna till Donners och maten på Surfers.
