1 maj – årets mest historielösa dag

Varje år 1 maj får man skämmas som svensk. Dagen borde kallas historielöshetens dag. När blodröda flaggor vajar i diverse demonstrationståg fulla med en kombination av kommunister, antisemiter och revolutionsdyrkare undrar jag varje år varför skolorna är så usla på att undervisa om vad symbolerna verkligen betyder. 

Man uppskattar att kommunismen totalt dödat minst 100 miljoner människor.

De där röda fanorna som vajar på gatorna idag, det är verkligen blod. 

Vi kommer också få höra ”from the river to the sea” skanderas, för med kommunisterna kommer judehatet så grattis till oss även för det. 

En dag som denna tänkte jag påminna om min poddserie Radio Kamrat. Det är 56 avsnitt som bara handlar om kommunismen som du hittar i alla podd-appar. Den är gratis i folkbildningssyfte. 

Dagen till ära får ni även avsnittet om Lenin i skriven form nedan. Må vi aldrig glömma kommunismens brott. 

……

Lenin

Historien börjar inte med Lenin, den börjar med den ryska revolutionen.

Ryssland var ett underutvecklat bondeland och styrdes sedan lång tid av en tsar, den som kom att bli den siste tsaren var tsar Nikolaj II och hans rike var förutom Ryssland även Finland, delar av Polen, Baltikum, länderna i södra Kaukasus, stora delar av Centralasien samt Ukraina. Ryssland var en stormakt och krigen för att försvara riket och utöka det var många.

På 1880-talet bildades Rysslands Socialdemokratiska arbetarparti, när Karl Marx lära spred sig bland industriarbetarna. 1903 splittrades dock partiet i två falanger – bolsjevikerna och mensjevikerna, vilket betyder ”majoritetsman” och ”minoritetsman” på ryska och uppstod på socialdemokraternas femte kongress. Bolsjevikerna avvisade allt samarbete med liberalerna för att störta tsaren, istället förespråkade man en egen revolution.

1904 befann sig Ryssland återigen i krig , denna gång mot Japan, kriget gick dåligt  och ledde till stora förluster för Ryssland i fält och även till hungersnöd och bidrog till den allt ökande misstron mot de styrande.

Söndagen den 22 januari 1905, som senare kom att kallas ”Den blodiga söndagen”, demonstrerade 200 000 arbetare för bättre villkor i St Petersburg. Tsaren var inte i Vinterpalatset men regeringsstyrkor öppnade eld och dödade flera hundra och sårade tusentals. Efter detta bröt den första revolutionen ut.

Konsekvensen av den revolutionen var att duman inrättades, dvs parlamentet, men i praktiken blev förändringarna mer pappersprodukter och i verkligheten ändrades mycket lite.

Första världskriget började 1914 och Ryssland valde att ställa sig på Frankrike och Stortbritanniens sida mot Tyskland. De led stora förluster även i detta krig – fram till 1917 hade uppskattningsvis 1,7 miljoner ryska soldater stupat.

Hemma hotades resten av hungersnöd och det rådde brist på många varor.  Svälten ökade. Det var i denna grogrund revolutionen fick sitt syre. Det var alltså egentligen tyskarna som knäckte tsar-riket men bolsjevikerna såg sin chans att utnyttja läget.

Den kom att kallas Februarirevolutionen.

Det var i huvudstaden Petrograd (nuvarande St Petersburg) revolutionen startade, den 22 februari 1917 då stadens största fabrik gick ut i strejk.

Strejkarna avskedades vilket utlöste strejker på andra ställen och demonstrationer som bland annat krävde bröd. Den 23 februari, vilket är den 8 mars enligt den gregorianska kalendern) gick kvinnliga arbetare ut i strejken och ”krävde bröd åt våra barn”.

Fler och fler anslöt sig till protesterna, både arbetare och soldater. Våldet eskalerade mellan demonstranter, som plundrade polisstationer och regeringsstyrkor.

I veckan uppmärksammade man den så kallade internationella kvinnodagen, den 8 mars. Alla vet nog inte att det är en kommunistisk helgdag från början.

Dagen instiftades nämligen av KomIntern för att uppmärksamma Februarirevolutionen då kvinnliga textilarbetare gick ut i strejk den 8 mars 1917. Bara några år senare instiftades Internationella Kvinnodagen för att hylla inte kvinnor generellt utan specifikt de revolutionära kommunistiska kvinnorna.

Den 2 mars 1917 tvingades tsaren att abdikera och familjen sattes i husarrest. Några ledamöter av den då upplösta duman bildade en provisorisk borgerlig regering ledd av furst Lvov. Men samtidigt började en massa råd av arbetare, soldater och bönder bildas runt om i Ryssland, kallade ”sovjeter”. Vilket är det ryska ordet för ”råd”.

Första gången sovjeterna uppstod var under 1905-revolutionen och 1917 återuppstod de och idén var att bygga partiet enligt principen om att råden tillsammans hade makten. Ett folkstyre. Under tiden den provisoriska regeringen fanns tilläts också yttrandefrihet och andra partier, som inte tidigare tillåtits.

En helt ny politisk frihet tog plats och tusentals politiska flyktingar kunde återvända till Ryssland.

En av dem hette Lenin.

Vladimir Ilyich Ulyanov, som han egentligen hette, föddes 10 april 1870 i Simbirsk vid Volga. Hans pappa Ilya var son till en familj av låg klass men tog sig ändå själv till medelklass genom högre studier i matematik och fysik vid Kazan Universitetet.

Han gifte sig med Maria Alexandrovna Blank, som var svensk-tysk och båda Lenins föräldrar var monarkister och liberalkonservativa. Ilya dedikerade sitt liv till utbildning och blev provinsens skolchef, med 450 grundskolor. De tillhörde alltså en övre medelklass i Ryssland.

Vladimir föddes som det tredje av åtta barn men två av hans yngre syskon dog som spädbarn. När han var 15 år dog plötsligt hans pappa av en hjärnblödning 1886.

Hans äldre bror Alexander studerade i St Petersburg och blev allt mer engagerad i vänsterrörelsen. Till slut gick han med i en revolutionär cell som planerade att döda tsaren, Alexander fick i uppgift att konstruera en bomb men cellen greps innan de hann genomföra attacken och han dömdes i maj 1886 till döden genom hängning.

Trots de två trauman som påverkade Vladimir starkt lyckades han genomföra skolan med bra betyg och 1887 började han som sin far på Kazan Universitetet där han studerade juridik.

Men tack vare den avrättade broderns martyrstatus i terroristkretsar bjöds Vladimir att som student gå med i en revolutionär organisation. Efter att ha deltagit i en studentdemonstration blev han relegerad från universitetet.

De följande fyra åren tillbringade sedan den relegerade unge mannen med att inte bara läsa juridik utan även den socialistiska litteratur som då var översatt till ryska samt radikala ryska romaner . 1891 tillät myndigheterna honom att avlägga examen i juridik vid universitetet i S:t Petersburg. Men istället för att börja jobba som jurist väljer Vladimir att bli politiker och blir medlem av de illegala ryska socialdemokratiska arbetarpartiet RSDRP.

1897 arresterades han för ”politisk agitation” bland industriarbetarna i huvudstaden och dömdes till tre års förvisning till Sibirien.

I Sibirien förvandlades Vladimir till en hänsynslös yrkesrevolutionär och han antog där på tidens manér ett täcknamn – eftersom han under förvisningen bodde vid floden Lena i östra Sibirien valde han namnet Lenin”.

När han avtjänat sitt straff gick han i landsflykt för att ostört kunna arbeta vidare för en revolution i Ryssland. Han flyttade till västeuropa och bodde i Prag, London och Bern. Han startade där tidningen Iskra (Gnistan) och organiserade 1903 en utbrytning ur partiet – bolsjevikerna, vars mål kan sammanfattas med tre ord: avantgarde, demokratisk centralism och våld.

Avantgarde innebär att en självutnämnd elit ska leda massorna, demokratisk centralism att alla andra blint måste lyda denna elit och upprätthålla revolutionen med våld.

Det är under exilen han skriver sitt manifest.

”It is not at all our task to descend to the level of the ‘working masses.”

För ledaren Lenin ansåg inte att vanliga bönder och arbetare skulle kunna genomföra den totala omdaning av samhället som enligt honom krävdes eftersom de hela tiden skulle försöka nå kortsiktiga förändringar.

Istället skulle revolutionen drivas av professionella, av yrkesrevolutionärer.

”Endast bildade representanter för de besuttna klasserna, de intellektuella, kunde verkligen förstå arbetarnas långsiktiga intressen och leda dem på rätt sätt.”^[1]

När Lenin 1917 får meddelande om Februarirevolutionen lät tyskarna Lenin och ett större antal andra dissidenter passera Tyskland i en låst vagn från Zürich till Sassnitz. Det låg nämligen i Tysklands intresse att undergräva den ryska  staten så att de skulle dra sig ur kriget.

Sedan åkte de färja till Trelleborg och tåg genom hela Sverige. Lenin stannade i Stockholm för att träffa svenska socialister innan han fortsatte till Haparanda-Tornio, ner genom Finland och Helsingfors tills de kunde hoppa på sista tåget till St Petersburg.

Det var missnöjet med allt krigande och konsekvenserna detta gav i form av hungersnöd, varubrist och armod som blev gnistan för bolsjevikerna att störta tsaren. Men när furst Lvov avgick enligt plan och Kerenskij tog över i juli 1917 intensifierades istället krigföringen mot Tyskland.

Protesterna i Ryssland ökade och det rådde vid tillfället nästan revolutionär stämning i Moskva. Medlemmarna började strömma till och En av de nya medlemmarna i partiet hette Lev Trotskij. Många bolsjeviker tyckte att tiden var mogen för att fullfölja revolutionen. Lenin ville bida sin och partiets tid och invänta det perfekta läget.

Det kom i oktober samma år.

Bolsjevikerna red på folkets missnöje och utlovade omedelbar fred. Och att all makt borde utgå från Sovjeterna och inte en regering.

Med slagorden  ”All makt åt sovjeterna” och ”Fred, jord och bröd! Ned med den provisoriska regeringen” växte bolsjevikernas parti från en relativt liten okänd grupp på sommaren 1917 till landets största parti. Lev Trotskij steg snabbt i graderna och organiserade upproret.

Regeringschef Kerenskij insåg vart det barkade och försökte desperat förbjuda partiet och fängsla den andra ledande personen Trotskij men för sent.

Den 25 november 1917 avfyrade revolutionära soldater skott från pansarkryssaren Aurora.

Skotten ekade över Petrograd om att revolutionen nu hade inletts. Bolsjevikerna kunde ta makten i en oblodig revolution men än dock en statskupp.

Kommunister idag lyfter ofta fram hur fantastisk och folklig Oktoberrevolutionen var eftersom den var oblodig och att folket reste sig genom sovjeterna mot överhögheten men i praktiken var det en statskupp orkestrerad av kommunistiska partiet lett av Lenin och Trotskij.

I november 1917 skapade bolsjevikerna Sovjetstaten under ledning av ”Folkkommissariernas råd ”där Lenin utsågs som ordförande.

Men alla var inte nöjda.

Efter att kommunisterna störtat regeringen och bildat en enpartistat där alla andra partier förbjöds samlades oppositionen och ett inbördeskrig utbröt – den vita kontrarevolutionen.

Det var under inbördeskriget tsar Nikolaj II och hans familj avrättades. Kommunistledaren Sverdlov tog det plötsliga beslutet att tsaren skulle skjutas den 17 juli 1918 då vita styrkor närmade sig Jekaterinburg och risken att tsarfamiljen skulle befrias hotade.

Lenin informerades först efter avrättningen.

Trotskij organiserade och ledde Röda Armén som grundades 1918 och som framgångsrikt efter 4 års strider slog tillbaka kontrareovlutionen, trots att flera länder hjälpte den Vita armén.

I november 1920 evakuerades de sista vita trupperna och Röda Armén segrade för gott. Här hör ni ett tal Trotskij höll:

Tal Trotskij: https://www.youtube.com/watch?v=cNJJmYaLgDU

Snabbt efter maktövertagandet och Oktoberrevolutionen grundade Lenin den hemliga polisen ”tjekan” som började rensa ut oliktänkande och motståndare och dömde dem antingen till döden eller förvisning till Sibirien. Det räckte om man bedömdes vara klassfiende.

Lenin ändrade 1918 partiets namn från RSDWP till Ryska kommunistpartiet (Bolsjevikerna).

Det första den nya regimen under ledning av Lenin gjorde var att utfärda en serie av dekret. Den första var landdekretet som avskaffade all äganderätt och expropriering av all mark som skulle fördelas till bönder. Om någon som ägde något försökte förstöra det innan staten tagit det var detta ett grovt brott.

I januari 1918 undertecknade han en ”ukas” dvs påbud om att den ”skadliga ohyran på landsbygden skulle utrotas”. Med detta menade han tidigare medlemmar av byråden, husägare, läroverkslärare. Präster, munkar, nunnor, pascifistiska tolstojaner etc.

Lenin betonade ofta nödvändigheten av våld för att säkra revolutionens succé.

I ett tal för partiets Exekutivkommitté i november 1917 sa han till exempel:

”the state is an institution built up for the sake of exercising violence. Previously, this violence was exercised by a handful of moneybags over the entire people; now we want […] to organise violence in the interests of the people.

Lenin utsattes den 30 augusti 1918 för ett mordförsök, en lönnmördare sköt honom med tre skott men han vägrade av rädsla för fler mordförsök att uppsöka sjukhus utan behandlades av läkare i hemmet. Han återhämtade sig men kulorna satt kvar i kroppen, något som tros bidragit till hälsoproblemen senare.

Efter attentatet blev terrorn värre och mer systematisk i Sovjet.

1918 led landets befolkning av svält och Lenin valde att skylla allt på ”kulakerna”, de mer välbeställda bönderna som ägde mark, han anklagade dem att de tjuvhöll på spannmål för att driva upp priserna. Men bönderna tänkte inte ge upp sin mark frivilligt utan protesterade så i augusti 1918 skickade Lenin ett telegram till bolsjevikerna i Penza:

Idag finns telegrammet i original i den amerikanska kongressens bibliotek.

Nu ska ni få lyssna på ett av Lenins tal: om ”the middle peasant” en slags perfekt bonde som inte lever på andra arbete och som det enligt Lenin var få av innan revolutionen men som tack vare bolsjevikernas revolution nu fanns många av: https://www.youtube.com/watch?v=lzf3FRSbEUk

I September 1918 kom ett nytt dekret, om Röd Terror. Ett system för förtryck som skulle utföras av Tjekan. Majoriteten av offren var människor som arbetat för tsarriket och medelklassen och överklassen. Men även icke önskvärda som prostituterade avrättades. Tjekan var polis, domstol och bödel.

På uppmaning från Lenin och Trotskij togs redan 1918 initiativ att återskapa de s k ”katorgas” som använts av tsar-ryssland mot politiska fångar och brottslingar som dömdes till straffarbete. Men Sovjet kallade dem Gulag.

Mellan åren 1919 och 1920 ökade antalet inspärrade i arbetsläger och koncentrationsläger och i slutet av 1920 hölls 50 000 inspärrade i 84 läger. 1923 var det uppskattningsvis 70 000 i 315 läger. Samtliga tvingades till hårt slavarbete.

Det finns få dokument kring hur många tjekan avrättade och uppskattningar från historiker har varierar men ett antal som är allmänt vedertaget är 3 miljoner totalt. Lenin pratade dock aldrig i sina tal om våldet och försökte officiellt att distansera sig från det men bevisen finns i kodade telegram och anteckningar. Dock är Lenins största bidrag till den totala terror Sovjet utövade under sin livstid som diktatur är att det var han som byggde upp vålds- och terrorapparaten inklusive Gulag, som Stalin sedan bara kunde bygga vidare på.

Det var Lenin som grundande den internationella kommunistorganisationen KomIntern 1919 som la grunden för Sovjets ambitioner för världsherravälde och där svenska VPK var medlemmar.

Ryssland drabbades 1921 av en svår torka som ledde till en omfattande svält då befolkningen redan led av matbrist pga krig och landdekretet. Man beräknar att 5 miljoner ryssar svalt ihjäl 1921-1922 under Den stora svälten.

1921 bad Lenin omvärlden om hjälp med spannmål och bröd och mediciner till det ryska folket. USA var det land som svarade först och som bidrog mest – 10 miljoner personer fick varje dag mat. 330 000 personer fick kläder och 912 ton mat distribuerades.

I juli 1922 bestämde Lenin att alla i opposition till bosjevikerna skulle deporteras, avrättas eller interneras i läger. Detta inkluderade alla anti-bolsjevikiska präster. 14 000 – 20 000 personer avrättades.

Vid den tidpunkten var Lenin redan svårt sjuk. 1922 förvärrades hans hälsotillstånd då han under året fick två strokes, man tror att hans dåliga hälsa påverkades av kulorna från attentatsförsöket.

Den 21 januari 1924 fick han återigen en stroke och avled 54 år gammal.

Hans inledande våg av terror banade väg för en av de värsta kommunisterna i historien – Josef Stalin.

…………….

Jag tänkte avsluta med ett stycke om Lenin och hans relation till Sverige. Följande text finns publicerad på Stockholmskällan, som är Stockholms stads sajt:

Stockholmspolisens Utlänningsavdelning upprättade i april 1906 en fil över ryssen Ivan Fedorowitsch Petroff. 

Bakom nämnda namn gömmer sig Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd som Lenin. Våren 1906 besökte han, liksom omkring nittio andra ryssar, Stockholm för att deltaga på de ryska socialdemokraternas partikongress.

Filen eller persondossiern är skriven av de båda konstaplarna Adolfsson och Eneström, som den 26 april höll förhör med ”Ivan Petroff”.

I förhöret frågades ”Ivan” ut om yrke, bakgrund och framtidsplaner. Utdrag från persondossiern:

”Han är politisk flykting och till sin politiska åskådning socialdemokrat. Han har agiterat i Moskva för pressfrihet, församlingsfrihet och i öfrigt för socialistiska åskådningar, samt som förut nämnts i smärre folktidningar skrifvit uppsatser af socialistiskt innehåll. Han hade af polisen i Moskva eftersökts; och ha de jemväl gjort undersökning i hans omskrifna bostad, dock utan att finna något. Som han viste sig vara eftersökt och han anhölls, Ivan säkert  skulle hafva skickat till Sibirien, hade han därför flytt, åkande järnväg till Petersburg genom Finland och Åbo öfver till Stockholm”.

Persondossiern innehåller även en beskrivning av ”Ivan Petroffs” utseende, bl.a. får vi veta att han har ”mörkt hakskägg och mustascher” samt är ”något kal i hjässa”. 

Lenins Stockholmsbesök 1906 var inte den blivande sovjetiska diktatorns enda; han var tillbaka i den svenska huvudstaden för kortare besök 1907, 1910 och 1917

I en artikel i Svenska Dagbladet från 4 december 2017 av historikern Dick Harrisson kan man läsa följande om Lenins besök i Stockholm:

”Bland svenska socialister i allmänhet och vänsterradikaler i synnerhet var den kände ryssens resa en stor begivenhet, och Lenin hann träffa flera av dem. Otto Grimlund, senare en av hyresgäströrelsens och HSB:s främsta namn, var på plats redan i Trelleborg och delade kupé med Lenin och Jakov Fürstenberg (alias Jakub Hanecki), den socialistiske affärsmannen som ordnat den rika förplägnaden på Savoy, på vägen till Stockholm. De diskuterade det spända politiska läget i Sverige och Hjalmar Brantings möjligheter att agera efter ministären Hammarskjölds fall. I Stockholm väntade Fredrik Ström, Ture Nerman och borgmästare Carl Lindhagen.

Stockholmsuppehållet, som är förevigat på fotografi, varade från gryning till skymning den 13 april. I väntan på kvällståget till Norrland tvättade och vilade sig ryssarna på Hotel Regina på Drottninggatan. Lenin sökte övertyga sina svenska vänner om vikten av väpnad kamp och inte bara fredligt prat och predikade energiskt om proletariatets diktatur. Dessutom tiggde han pengar.

Pengarna kom väl till pass när ­reskamraten Karl Radek drog med honom till PUB för att köpa lågskor och kostym; Lenins klädsel lämnade åtskilligt att önska. Radek ville också att han skulle köpa en överrock och nya underkläder, men Lenin vägrade med argumentet att han skulle åka till Petrograd för att göra revolution, inte öppna en herrekipering.

I stället åter­vände han till hotellet och inmundigade en välpepprad stek. När ryssarna tog kvällståget norrut samlades ett hundratal sympatisörer med röda fanor på Stockholms centralstation för att vinka av dem, och medan Lenin ledsagades till sin sovvagn spelades Internationalen. Någon gav honom till och med en blombukett.”

Svenska Dagbladet publicerade vid tidpunkten för besöket även en bild på när Lenin den 13 april 1917 korsar Vasagatan i Stockholm i sällskap med svenska vänstersocialdemokrater som Carl Lindhagen och Ture Nerman. Innan han hoppade på tåget och gjorde revolution i Ryssland.

Den bilden använde konstnären Björn Lövin som förlaga när han 1977 skapade monumentet ”Leninmonumentet” som fortfarande idag står utanför Moderna Museets entré, bedrövligt nog.

Före detta partiledare för Miljöpartiet Isabella Lövin är dotter till Björn Lövin.

Jag tycker att vi borde byta ut Lövins hyllning till Lenin utanför Moderna till ett annat konstverk och förpassa Lenin i källaren där han hör hemma.

Lenin hade många kontakter med svenska socialdemokrater och i boken ”Hemmabolsjvevikerna” av Alexander Kan som kom ut 2006 går han igenom dessa detaljerat. Kan född i Ryssland och är svensk-rysk historiker och beskriver i detalj framväxten av ett revolutionärt nätverk mellan Stockholm och Moskva mellan 1914 och 1920.

De ryska och svenska socialdemokraternas relation fördjupades efter första världskriget och Sverige blev ett viktigt såväl exil som transitland för ryska revolutionärer.

Bolsjevikernas representant i Norden fick t o m materiellt stöd av Socialdemokratriska partiet (SAP). Zeth Höglund och Ture Nerman, tillhörande den lilla vänsterfalangen av SAP som kallads SSV, anslöt sig 1915 till Lenins falang på internationella Zimmerwaldkonferensen och kort därefter utvecklades tidningarna Stormklockan och Politiken till propagandakanaler för bolsjevikerna. Tack vare ryssarnas nära kontakt med svenskarna blev Stockholm en viktig plattform för propaganda under ryska inbördeskriget.

Zeth Höglund blev sedermera bolsjevikernas talesperson i Sverige, honom och andra svenska kommunister ska jag ägna ett särskilt avsnitt åt.

Det är en vanlig föreställning, en av socialdemokraterna noga odlad myt, att det var socialdemokratin som gick i spetsen för det demokratiska genombrottet i Sverige. Medan högern ”strävade emot” var det socialdemokratin som drev på.

Det var bland socialdemokraterna som ”demokratin hade sina bästa vänner”. 

I själva verket var socialdemokraterna mindre intresseradea av demokrati än de nu vill låtsas om. Bland tongivande sossar under Lenin återfinns bl a Hinke Berggren, som avvisade ”strunt som allmän rösträtt” och föredrog terror som kampmetod.

Svenska Dagbladet recenserade också Alexander Kans bok när den kom ut och skrev följande:

”Därmed kom de svenska ”hemmabolsjevikerna” att ge sitt bidrag till att gruppen kring Lenin lyckades kidnappa den ryska revolutionen och kanaliserade den bort från demokratin i riktning mot den proletära diktaturen.”

Personer som Fabian Månsson, Kata Dalström, Zeth Höglund, Ture Nerman, Karl Kilbom, Otto Grimlund och Fredrik Ström kom att för en längre eller kortare tid slå följe med bolsjevikerna.

För dem var det den ryska oktoberrevolutionen som blev ledstjärnan. Att också Sverige skulle bli kommunistiskt var förhoppningen.

Till den revolutionära ledningen i Ryssland skrev Grimlund 1919: ”Vi vänta nu på att revolutionen skall internationaliseras. Så fort detta sker slår Sveriges timma.”

Det hela slutade inte oväntat i en begäran om pengar: ”Vi hemställa därför till eder att i världsrevolutionens intresse utanordna så stora anslag som möjligt.”

Under rysk-polska kriget 1920 när den röda ryttararmén för en stund tycktes gå segrande fram skrev Ström i dagboken: ”Må Budennys hästar snart dricka både Spees, Seines och Temsens vatten!”

Recensionen i SvD avslutar med socialdemokraternas inställning till demokrati:

”Orsakerna till den tidiga svenska arbetarrörelsens vacklande inställning till demokratin är inte svåra att komma underfund med.

Målet var den socialistiska revolutionen. Demokratin var på sin höjd ett medel, vars ändamålsenlighet eller brist på ändamålsenlighet man kunde ha delade meningar om.

Till och med hos en man som Branting var det först så småningom som demokratin kom att framstå som ett ändamål i sig, sidoordnat eller till och med överordnat socialismen. För andra inom socialdemokratin var det lika självklart revolutionen och socialismen som var målet, demokratin och rösträtten bara en gångbar taktik.

Inställningen till oktoberrevolutionen i Ryssland blev
proberstenen.”

Hjalmar Branting sade vid Lenins död 1924: ”Han bedömde utan tvivel läget i Ryssland riktigare än mensjevikerna – därom vittnar vad som sedan hände… Han har som ledare naturligtvis haft en oerhörd betydelse för det nya Rysslands skapande.”

Socialdemokraten Gustav Möller fyllde i med följande ord samma år: ”I det gigantiska verk, som bolsjevikerna utfört först genom den totala nedbrytningen av tsarismens Ryssland och sedan genom sitt återuppbyggnadsarbete kommer Lenin att leva. Han var en mäktig ande och en genial politiker.”

Det finns långt många fler kopplingar mellan kommunistiska diktaturer och den svenska vänstern, genom SAP och VPK än detta, som jag berättar om i alla poddseriens avsnitt. 

Jag avslutar med – död åt socialismen. 

Liked it? Take a second to support Rebecca Weidmo Uvell on Patreon!