Han var en kompromiss, den kandidat som hade minst antal människor emot sig men också minst antal för. Demirok var den kandidat som de kunde enas om, Daniel Bäckström var för konservativ och Thand Ringqvist helt färsk. Hon hade dessutom tillgång till utomstående hjälp, som mäster-spinnaren och fd Prime-räven Feffe Andersson så hennes kampanj spelade medierna och spelade rätt fult. De tog på detta sätt ut varandra på klassiskt vis, kvar stod killen mitt emellan.
Men Demirok hade också en hopplös position, för den som efterträder en framgångsrik ledare kommer alltid klafsa runt i för stora skor och för litet mandat.
Det var lätt att räkna ut att Murre var en tillfälligt ragg vars roll var att komma över Lööf. Tyvärr var har inte ens skicklig, men så går det när man låter en narcissist växa ur sin partiledarkostym och till större än livet självt, som Annie Lööf gjorde. När hon avgick hade hon länge gått på myten om sig själv, delvis skapad i media, och källor jag pratade med 2018 bekräftade att hon verkligen trodde att hon kunde bli statsminister då.
Han gjorde det bästa han kunde men som ny riksdagsledamot med visserligen lång erfarenhet som heltidspolitiker men bara från en mindre stads kommunpolitik var han hjälplöst borta redan från start och kom aldrig i kapp hur många tågresor han än gjorde eller hur många bilder med lamm och grisar han än försökte få ut på Instagram.
Den tråkiga starten där Muharrem från Vårby, som hade ”anger management”-problem och lite praktik i kriminella kretsar fick fronta första månaderna och inte den beigegrå medelålders tvillingpappan från Linköping som han idag är hjälpte verkligen inte. Men han var fel person på många sätt, trots läget. Oerfaren, blek och anonym utan karisma och egna visioner. Han hade ingenting att erbjuda den komplicerade rikspolitiken, som tuggar och spottar ut folk på löpande band.
Synd bara att han inte verkar ha insett det själv för han slutade inte frivilligt, och det var därför han duckade alla frågor.
En bra ledare ser till att det finns folk att välja på efter ens period är över och när den kommer vet man faktiskt aldrig riktigt, det svänger fort. Ett dåligt resultat, som Lööf fick, eller Reinfeldt, erbjuder en perfekt reträtt. En överlämning kan däremot med fördel göras en bit efter valet eller typ två år före nästa, vilket både Göran Hägglund och Jan Björklund gjorde.
Annie Lööf föredrog Annie Lööf och ingen fick utmana, alltså stod Centern där med inga toppnamn när partiledaren skulle väljas och därmed säkrade hon en flopp efter sig själv.
Hennes ”surra sig vid sosse-masten”-strategi gynnade först Centerpartiet, när sossarna leddes av en gubbe och LO-pamp men så fort de bytte till mer moderna Andersson valde vänsterkvinnorna henne istället och valfiaskot var ett faktum.
Strategin ”anti SD framför allt” hade nått vägs ände redan 2021 och var tredje centerpartist fick lämna riksdagen, det var masslakt. Partiet stod som Moderaterna 2014 handfallna, raserade och utan riktning när den store ledaren plötsligt hoppade i livräddningsbåten och drog.
Hon lyckades genom åren trötta ut allt motstånd hos de som hellre slutade än att bli sosse-dörrmattor så slutade gjorde folk, en efter en även på tjänstemannanivå. Folk som ägnat hela sitt liv att kämpa för en politik som inte var socialdemokratisk utan borgerlig kunde inte längre se sig själva i spegeln och Helena och Helena satt i norr och grät av uppgivenhet på bron med utsikt över tall, gran och snö.
Det var fel redan då att bygga hela sin politik på att vara emot SD men nu framstår det som rent av korkat.
Centern har inte kommit fem centimeter åt något håll sedan valdagen så det är ytterst märkligt varför Demirok, trots att det varit uppenbart för alla att han inte klarar jobbet, hängde kvar så länge och även nu inte avgick frivilligt utan mer eller mindre tvingades bort.
Det finns givetvis folk i partiet som vägrar acceptera den nya verkligheten att ”vara anständiga” inte flyger eftersom väljarna inte längre tycker SD är oanständiga utan de vann istället valet ihop med högern. Sedan dess har SD gått från klarhet till klarhet och fler och fler ser att de nästa mandatperiod är mogna för regeringsplats, något de inte var innan. Om de vill, det kommer leda till att de tappar siffror precis som för alla partier som startat som enfrågepartier.
Centern borde gå vidare med en sluten process för den cirkus som den öppna processen erbjöd gynnade ingen och allra minst partiet.
Det är en fin tanke med transparens men partier är redan demokratiska institutioner och faktum är att bara Miljöpartiet har öppna processer, i resten föreslår valberedningen en kandidat.
I en sluten process kan dessutom folk som inte idag sitter i riksdagen kandidera lättare, det är egentligen bara folk som driver eget eller arbetar med politik som kan kandidera öppet, utan att riskera sin försörjning.
Läget som nu är när Demirok fortsatte Lööfs linje och öppet deklarerade lojalitet med den store ledaren till vänster visade sig leda till absolut ingenting, vilket borde kunna ge en ny person betydligt starkare mandat att rädda Centern ur den här soppan.
Emil Källström är stjärnan som fick nog av vänsterkramandet och gick till näringslivet, och dessutom fick ett liv som funkade bättre med familjen i Norrland.
Han kastade in handduken för fyra år sedan, vilket är gott om tid för honom att hinna vända lättnad över att sluta till saknad av det som vi alla som sysslar med det här konstiga jobbet politik. Ett kall mer än ett jobb, en hatkärlek och en konstig blandning av privat och jobb jämt.
Det var klokt av honom att inte ge sig in i det som blev en shitshow efter valet, för prognosen var usel att lyckas men nu har partiet redan avverkat den tråkiga tiden som ett tröstpris får. Manegen är krattad för en partiledare som har en mycket bättre chans att bli framgångsrik och stanna länge på sin post.
Emil Källström ville redan då inte medverka till ett Centerparti som lämnade högern och borgerligheten. Jag hoppas verkligen att han kan tänka sig en comeback för är det något läge som partiet verkligen behöver honom är det nu. För att ena ett splittrat vilset parti och få ordentligt mandat för att fatta nya kloka beslut, och lämna vänstern bakom sig.
Centerpartiet hör hemma i borgerligheten, inte som stödhjul åt makthungriga socialdemokrater som bygger sin politik på Marx och sitt regeringsinnehav på gamla kommunister och nya kommunister.
De behöver någon som har mycket erfarenhet, som kan ena splittringen internt och som har goda kontakter med regeringspartierna. Emil Källström är bara 38 år gammal och har alla egenskaper och det perfekta CVt för att vända skutan och göra partiet framgångsrikt igen.
Men om han verkligen ledsnat för gott på politiken och bestämt säger nej hoppas jag att partiet enas om någon annan som har den potentialen.
Han kommer aldrig få en bättre chans att göra det största inom politiken som det innebär att vara partiledare, det är nu eller aldrig.
Med tanke på valet 2026 och att enda chansen för Socialdemokraterna att vinna det hänger på om Centerpartiet stannar i deras makt kan valet av partiledare bli avgörande på många andra sätt också.
Därför kommer vi nu få se en rad socialdemokratiska opinionsbildare att propagera för en eller vissa kandidater, varna partiet för att lämna dem och med alla medel tillgängliga försöka att påverka partiets interna val.
Det kommer inte bli snyggt när maktpartiet på Sveavägen 68 sätter igång. För mellan dem och valseger står just nu ett 6%-partis partiledare och de tar inga fångar.
