Redan för över tio år sedan satt jag bredvid en nu känd psykiater och då frågade jag honom om han trodde att vi i framtiden skulle diskutera överdiagnosticering av NPF. Han var övertygad.
Nu ser vi larm från BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) om köer på flera år och där 70 % av personerna som går igenom systemet är där för en ADHD-diagnos. För till skillnad från autism kan ADHD och ADD medicineras, men bedömningen går till på snarlikt sätt som autism – den är subjektiv. Barnet gör en massa psykologiska tester, det finns inget annat sätt, som till exempel blodprov eller röntgen. Därför bygger diagnosen på vad psykiatrikerna ser på testerna samt i samtal med föräldrarna.
Och många föräldrar söker BUP för att de vill ha en diagnos.
Skälen är flera men några som psykiatrikern nämnde på middagen var rent krasst att en diagnos krävs för att Lisa eller Pelle ska ha rätt till extra stöd i skolan, och det är det en del föräldrar som kräver för sina barn. De kanske har svårt att sitta still, inte lyckas så bra som önskat etc och då står det krävande medelklassföräldrar nära att söka efter rättigheter. Och sedan göra vad man kan för att få dessa av staten beviljade rättigheter.
”Det finns en ökad intolerans för att vara olika” sa han.
Paradoxalt i tidevarvet när olikheter manifesteras på så otroligt många sätt och där ensamheten av vara udda någonstans på fel ställe botats med sociala medier ökar samtidigt föräldrarnas acceptans för barnen. Många kan nämligen inte acceptera att de inte fått en klon, det är det tragiska.
När du får barn får en individ som aldrig funnits på planeten, en helt unik kombination av gener och även om barn visserligen ärver såväl utseende som egenskaper av föräldrar uppstår helt unika sådana, också. Vissa barn är väldigt lika en eller båda sina föräldrar, andra inte alls och de flesta kan se lite här och där men blandat med saker som inte finns hos någon.
Trots att vi idag accepterar människor på ett helt annat sätt, som homosexuella och andra inte normativa sexuella läggningar, olika kroppar, handikapp etc har ängsligheten och en slags märklig tävlingsinstinkt ökat hos inte minst medelklassen och den övre medelklassens föräldrar verkar det som.
Det är i de allra flesta fall inte barnen som ställer sig i kö till BUP för en ADHD-diagnos utan det kommer från föräldrar, ibland uppmuntrade av skolan men ibland inte. Jag skulle nog säga, som mamma till två pojkar, att den kvinnodominerande skolan (särskilt låg- och mellanstadiet) också utvecklat en slags intolerans i mildare grad, där alla pojkar vars barnspring i benen inte försvunnit i mellanstadiet får skolan att åtminstone nämna ADHD och skicka fram kuratorn.
Pojkar har betydligt svårare att sitta i skolan när de är små, det vet alla som har pojkar. Det bara är så. Samtidigt har föräldrar idag konstiga förväntningar på sina barn, att de på något sätt ska leverera enligt en slags mall.
När den skrämmande sanningen är att du kan få barn som du inte alls känner igen dig i, men det är helt normalt.
Vi får som sagt inga kloner. Vi som är akademiker och alltid gillat skolan kan därför få barn som hatar skolan, utan att det är ett endaste fel på honom (för de är betydligt fler pojkar som diagnosticeras). Istället för acceptans att man kan vara olika söker föräldrar svar på frågor som kanske inte har något svar.
Psykiatrikerns profetia om en debatt om överdiagnosticering har redan slagit in. Och även om en diagnos verkligen hjälper de som verkligen har ADHD stjälper faktiskt en diagnos lika mycket för en äldre person som inte alls känner igen sig. Vissa utbildningar och yrken är stängda och du får inte göra lumpen till exempel. Det blir en otäck stämpel lite grann.
Dessutom finns det en allvarligare konsekvens – skolan som ska vara skyddsbarriären för barn som far illa hemma missar barn som behöver kommer från sina föräldrar. För symptomen på ADHD förväxlas lätt med konsekvensen av ett barn som bor i ett otryggt, stökigt och kanske även våldsamt hem. Barn som får sin barndom förstörd på det sättet utvecklar ofta beteenden som lätt förväxlas med just ADHD. Innan det blev nästan ett mål för vissa föräldrar för att få en etikett på barn som inte passar in i deras trånga mall kunde skolan och andra lättare se de här barnen.
Idag är det betydligt svårare för utomstående att kunna agera eftersom man boxar in barnen där, i ADHD-hörnet. Även utan diagnoser är det lätt att bortförklara ”jobbiga” barn i skolan som barn som kanske borde ha en diagnos istället för att bli bekymrad och börja utreda hur det står till hemma.
Samtidigt växer köerna och barn som har riktigt allvarliga psykiatriska problem, som ätstörningar, självskadebeteende eller början på psykiska kroniska sjukdomar får ingen hjälp.
För att det antal barn som hetsas in i kön av antingen skolor med dåligt tålamod eller föräldrar växer och växer för samma år. Och ADHD utmålas som en slags superkraft, samtidigt som medicinen förväntas förvandla alla barnen till mönsterelever, ihop med det eftertraktade extra stöder som ska se till att Lisa och Pelle äntligen får det där lika fina betyget som mamma och pappa hade.
Folk är olika och vi får barn som är olika oss, ibland väldigt olika oss.
Alla som inte kan sitta still eller inte fungerar jättebra i vissa miljöer har inte ADHD, det är också något vi måste börja prata om. Du kan födas väldigt speciell och udda utan att det är ett enda fel på dig. Här är den missade toleransen som han pratade om. För många decennier sedan var det vanligt att ha en ”byfåne”, en person i ditt kvarter eller lilla stad som var ofarlig men konstig. Visst har barn länge varit elaka mot det som sticker ut men poängen med byfånen handlar om att folk i större utsträckning inte behövde etiketteras.
Överdiagnosticeringen kommer med stor sannolikhet även leda till en växande kö av vuxna personer som vill få bort diagnosen eftersom den stänger ute dem från saker de vill göra och de som vuxna starkt känner att de aldrig borde haft en diagnos från början. Att deras problem bara var omognad, svårigheter att acceptera skolmiljön, andra svårigheter, vad vet jag. Det finns många skäl till varför barn inte fungerar som sagt, skolan är en liten fast mall som kräver att alla unika individer ska tryckas in i den.
Du kan vara genial och ändå inte passa in i skolan, en av förra årets Nobelpristagare berättade i en intervju att hon hade usla betyg och till och med hoppade av som ung. Att ändå så många fungerar i skolan är något vi borde vara förvånade över, kostymen är tajt och verkligen inte figursydd. Särskilt inte för barn och unga vuxna som förändras så otroligt mycket tills de är vuxna.
Om de som har allvarliga psykiska problem tvingas köa med alla ADHD-utredningar kommer ännu fler barn fara riktigt illa och tvingas kanske söka privat hjälp.
Jag tror enda lösningen på det här problemet är att dela upp BUP, med den diagnosen för NPF och en för resten så att de med svår ångest, självmordstankar, anorexi och annat snabbare får tid. ADHD är trots allt inte livshotande och även om den del barn verkligen mår otroligt mycket bättre med en diagnos måste resurserna prioriteras för de mest sjuka.
