Det är hög tid att sammanfatta det gångna året, som var högerns första verkliga verksamhetsår. När man vinner ett val blir första årets budget klen med egna reformer eftersom dessa behöver utredas. Men 2024 har man regerat på en budget som har haft andra förutsättningar, dessutom har många nya lagar kunnat klubbas, då utredningarna man tillsatte direkt har börjat komma in.
Störst fokus har givetvis legat på Nato-processen och rättspolitik, på trygghet och säkerhet. Budgeten för 2025 som presenterades nyligen kommer med vallöften om sänkta skatter, som platspåseskatten och sänkt skatt på arbete. Men som alla smarta politiker sparar man de verkligt bra grejerna till slutet av mandatperioden så väljarna har det i färskt minne under valet.
Räkna med att budgeten som presenterar hösten 2025 för 2026 kommer att vara en helt annan kaliber.
Fokus på trygghet, säkert, försvar och rättspolitik är inget unikt för Sverige, alla länder i Europa har tvingats göra en reträtt.
Det är jag väldigt glad över. Väst börjar nyktra till efter över ett decennium av fokus på knäppa saker.
Kriget i Ukraina och sedan Israel har satt efterlängtat fokus på det som faktiskt varit viktigast hela tiden. Men fredsskadade Europa har alldeles för länge tagit sin rikedom för givet och blivit proppmätta och bekväma. Det är skälet varför 2010-talet på många sätt faktiskt var helt galet.
Identitetspolitik, där olika påstått marginaliserade grupper gapade och skrek i offentligheten kom till exempel då. När det gick så långt att svenskar med bakgrund på Balkan på allvar kallade sig själv ”rasifierade” för att de har mörkt hår, när vita med utländsk bakgrund pratade om svarta kroppar och separatism och kraven som framfördes var både kvotering och ”egna rum”. Där vita (läs svenskar) inte var tillåtna.
Feminismen deltog också i segertåget, eller snarare ledde ett eget. Kulmen var valet 2014, då Feminstiskt Initiativ kom in i EU-parlamentet tack vare hjälp av media som konsekvent hyllade ”den rosa revolutionen” utan granskning. Historiebeskrivningen är att de nästan kom i riksdagen, sanningen är att det 70 000 röster ifrån ungefär.
Islamismen skördade sina största framgångar i Sverige tack vare studieförbundet Ibn Rushd, som fick studieförbundsstatus och därmed full tillgång till garanterade stora miljonbidrag från staten varje år. Pengar som de kvickt skickade vidare till oklara medlemsorganisationer. Alla partier rekryterade muslimer som företrädare, även Moderaterna som hade den förfärliga Waberi som riksdagsledamot (han avslöjades på 2020-talet ha använt skolpengen från Rödmosse-skolan för att gå på porrklubb, bland annat).
Islamisterna öppnade också en rad separatistiska skolor ”med muslimsk profil” (men inte konfessionella alltid, för att undvika debatt), och kunde därmed ta även skolpengen till andra saker. Projektet att isolera svenskboende muslimer var i full gång, de skulle tas redan i förskolan, via grundskolan och sedan gymnasiet. Man krävde även en statlig imamutbildning, som tack och lov stoppades fem minuter i tolv.
2014 blev en av de ledande islamisterna Mehmet Kaplan minister och peaken var nådd. Att vi hade så många även jihadister blev dock ett bryskt uppvaknande för de flesta när vi insåg att flera hundra svenskmuslimer, många födda här, frivilligt vallfärdade till den vidriga terrorsekten IS i Syrien och Irak.
Bomber sprängdes även i Europa och folk blev mördade i Belgien, Tyskland, Frankrike, Danmark, Storbritannien och Sverige. Ett inre terrorhot, från yttre personer. Långsamt började vi vakna från den djupa Törnrosa-sömnen, vi som inte haft problem med terror sedan 70-talet.
Migrationskrisen utlöstes och delade Europa, mellan aktivister och resten, som kallades rasister.
Innan klimatrörelsen pratade vi miljö och ekologisk mat fick ett aldrig tidigare skådad genombrott. Det utmålades av miljörörelsen som det enda ”giftfria” alternativet, konventionellt odlad mat lurade man människor att tro var dåligt för hälsan såväl som planeten. Vegetarianer och veganism blev trendigt och Köttfri måndag fick genomslag hos vanliga familjen. Giftpaniken spred sig och plast påstods förgifta barnen, ordet ”plastsanering” nådde Medel-Svensson som raskt bytte ut allt de kunde till trä.
Black Lives Matters-rörelsen exploderade som en slags följd av identitetspolitiken när en svart kriminell man dödades av polisen (kvävning) vid ett gripande där han gjorde motstånd. Woke-rörelsen andades ännu mer morgonluft och kulmen var den svenska kvinnliga polis som gjorde bort hela kåren när hon ställde sig på knä med knuten näve. En solidaritetshandling.
2018 kom klimatrörelsen igång på allvar med hjälp av Greta Thunberg, och det mäktiga entourage som byggde upp henne. Woke-rörelsens största framgång efter Black Lives Matters. Nu skulle företag inte bara tvingas betala för ”svart förtryck” utan för att inte anses elda upp planeten.
Det blev jordbävning i Japan och Tyskland valde att stänga all kärnkraft i ett svep. Bara så där.
Det är symptomatiskt att dessa ytliga politiska rörelser skedde parallellt, för när länder har för mycket pengar och tid och inte drabbats av verkliga problem på länge har man tyvärr en grogrund för allt möjligt dumt som får fäste.
Västvärlden tappade helt enkelt fokus under 10 år, tills pandemin slog till och världen blev galen. Förmodligen blev reaktionerna ännu värre just för att så många länder inte haft verkliga problem på decennier utan tvärtom ökat välstånd, blivit rikare och bekvämare för alla.
Att vi har krig i Europa är förfärligt men äntligen har väst vaknat upp från sin fredsskadade dvala.
2024 har fokus i Sverige och Europa legat på områden som inte haft fokus sedan 90-talet. Det var för mysigt, det gick för bra och uttråkade människor hittar därför på problem att lösa. Det var det som hände. Vi har alltid haft riktiga problem men för få och för icke akuta.
Nu är världen normal igen. När politiker nyktrat till från tillfällig woke-berusning pratar vi idag om kärnkraft, försvaret, om vanliga människors rätt att slippa utsättas för brott än brottslingars rätt att alltid få en till chans. Om allas absoluta rätt att slippa drabbas av brott, om vägar som inte är hål i, om tåg som går i tid, om att Sveriges största fokus inte är att försörja korrupta länder med bistånd utan att ta hand om de som bor här.
Gröna bubblan håller på att spricka, oljebolag backar från löften att sluta producera olja, bilbolag som nyss bara skulle tillverka elbilar satsar på fossildrivna och fler och fler ifrågasätter klimatmål.
Sverige är ett vettigare land än på länge att leva i.
Det kan vi tacka tiden vi lever i, för omvärlden och händelser i den har avbrutit en lång period av mer eller mindre vansinne. Men vi kan också tacka demokratin för att vi äntligen fick en höger-regering.
Det må vara andra problem vi har idag, som ett förstört elsystem när vänstern la ner kärnkraften, kriget i Ukraina som aldrig verkar ta slut och att hatet mot judarna växter globalt.
Men vi har å andra sidan inte problem med massmigration, beskyllningar om rasism, köttfri måndag eller skolstrejk för klimatet. Vi har heller inte längre någon rosa revolution eller separatistiska rum för svarta kroppar. Eller köttfri måndag och flexitarianer med ekologisk brysselkål och TV-program med veganmat.
Ikväll ska vi därför skåla för 2025 – ett år när allt kommer fortsätta att bli bättre.
Och att 2024 var det bästa året på länge, för det tog oss ännu längre ifrån 10-talets woke. Världen har gått åt rätt håll på massa plan. Trots krig och den bild av USA som media så desperat försöker förmedla.
