Det är mycket uppenbart allt sedan Nooshi Dadgostar tillträdde som partiledare för Vänsterpartiet att hennes förebild inte är någon av hennes företrädare. Utan Annie Lööf.
Inte politisk sakinnehåll utan strategiskt. Lööf var den som svek Alliansen och vägrade att rösta på Kristersson, istället röstade hon rött till Löfven månad efter månad tills det värsta regeringskaoset vi haft slutade, fyra månader senare i januari.
Resultatet blev JÖK-en som både L och C stod bakom, målet med den var att demonstrera Annie Lööfs makt och den potential hon och hennes hejarklack var övertygade att hon hade – som statsminister. I avtalet fick de igenom en del högerpolitik, som avskaffandet av värnskatten men i huvudsak var det luftpastejer. I verkligheten blev det en slags block bara mot att S kunde förstöra olika saker, som 3:12 och valfriheten i skolan.
Dadgostar inledde i princip med att visa sossarna att hon också, trots ett litet parti, minsann hade makt genom att rösta med SD, KD och M i en fråga.
Liksom Lööf omger sig Dadgostar bara av gamla kompisar och ja-sägare, alla som utmanar henne har hon bytt ut. Lööf var känd för ”bunker-gänget” bestående av enbart män som alla sa ja. Och hyllade henne.
Men efter att hon ville visa ”var skåpet ska stå” har hon ritat upp en ny strategi. Det är uppenbart att Dadgostar, som till skillnad från Ohly och Sjöstedt, försöker vara så lite konfrontatorisk som möjligt gentemot precis alla. Hon vill göra Vänsterpartiet regeringsdugliga helt enkelt, för lössen i den röda fanans veck har ju aldrig fått sitta i regering. De har praktiserat som dörrmatta åt Socialdemokraterna alltid faktiskt, förutom de få år som S hade egen majoritet i riksdagen.
Hon vill inte stöta sig med något parti till vänster verkar det som, och kritiken från partiet är talande – det har länge pratats om toppstyrning, diva-fasoner och att partiet blivit slätstruket och ängsligt. Ingen vågar kritisera henne, ingen vågar kritisera vägvalet. Precis som i Centerpartiet.
Den delen av V som är kommunister på riktigt lämnar en efter en efter att det står klart att Vänsterpartiet tagit stora kliv åt att bli något slags slätstruket allmänvänsterparti och borta är den kommunism och retorik som fick dem att engagera sig. Ali Esbati till exempel, han har slutat. De som inte slutat frivilligt har uteslutits.
Konsekvensen av den här planen att göra Vänsterpartiet regeringsdugligt fick i slutet av oktober ett gäng att göra som socialisterna alltid gjort när de är osams – de startade ett nytt parti.
Escanilla petades från riksdagen 2022, hon är ordförande för Ship to Gaza. Alling uteslöts förra året pga kritik mot Dadgostar och hennes ”ovilja att kritisera Israel”.
Hamas-massakern den 7 oktober hade fått vilken V-ledare som helst att direkt kalla Israel fula saker, men Dadgostar valde även här en icke-konfrontatorisk linje och uttryckte direkt sympati med Israel, också.
Det har gått så långt att V faktiskt uteslutit medlemmar som gjort som vanliga vänsterpartister gör – skriker ut sitt judehat på demonstrationer, det är liksom inget nytt. Men tidigare har det inte lett till något mer än att partiledaren är tyst när alla frågar. Judehat var okej för såväl Ohly som Sjöstedt. Han satt ju till och med och kramade terrorklassade Grupp 194.
Palestina-rörelsen och vänsterpartister runt om i landet är i chock nu och har desperat skrivit ett upprop att ändrar hon sig inte kommer de ta sina röster ”någon annanstans”. Enda tänkbara är då Miljöpartiet. Alice Bah Kuhnke gör till exempel sitt bästa på Instagram att helt ignorera judarnas situation, även om hon inte öppet har delat eller skrivit något hatiskt. Eller så röstar de faktiskt på något nytt parti, som Nyans eller Solidaritet, vilket i sin tur gör att vänsterblocket tappar viktiga röster totalt.
Eftersom nya partier har mycket liten möjlighet att komma in i riksdagen.
Dadgostar riskerar nu definitivt att tappa en hel del röster både från muslimer generellt och från den gamla kärnan av kommunister, inte minst unga, där Palestina-frågan är skälet varför de ens är engagerade politiskt. Eller röstar på dem. Men hon verkar vara beredd att ta den kostnaden.
Målet för Dadgostar är att tona ner Vänsterpartiet så mycket det går för att hon tror att hon bara så kommer få sitta i regering, kosta vad det kosta vill.
De ville nyligen tona ner en massa för extrema saker i partiprogrammet dessutom, kommunisternas själ till exempel. Revolution är redan struket sedan några år men fortfarande betonas klasskampen och det socialistiska drömsamhället, som ledningen tycker är för extremt. Man vill släta ut.
Enfrågepartiet Miljöpartiet slutade under sitt sådant projekt att prata bara miljö och klimat, Fridolin ville göra dem till ”nya skolpartiet” för att ha en bred profil i regeringen. Det slutade i katastrof, till slut hoppade de av. Centerpartiet blåste tillfälligt upp siffrorna i ett val precis som Nya Moderaterna bara för att sjunka ihop som en sufflé nästa, då hon avgick. Idag är Centern ett anonymt 4-procentparti med en helt värdelös partiledare för att de två falangerna spelade ut varandras starkare kandidater.
Det är intressant att se hur långt Dadgostar ändå tänkt gå. Kommer det löna sig? Kommer vi efter en valvinst för Andersson 2026 se kommunister i regeringen?
Miljöpartiet har i alla fall bestämt sig för att inte sitta i någon regering alls framöver. Helldén har visserligen ”bara” sagt att han inte tänker sitta i en regering som medverkar till att ny kärnkraft byggs, men i praktiken utesluter det honom från alla regeringar. För sossarna kommer inte lägga ner ett kärnkraftsprojekt. Och många miljöpartister gillar inte hur MP blev i regeringen, de vill ha kvar sitt oberoende.
Centerpartiet har som vanligt varken sagt bu eller bä, bara att de hatar SD som vanligt och än så länge är de fast till vänster. Men man behöver inte sitta i regering för att bli irrelevant knapptryckare för sossarna, som just C bevisat redan. Sist de förhandlade med sossarna fick de däremot en lista på ”liberala reformer” så de lär kräva motprestation för det.
Dadgostar har inte ställt ett enda krav för att få sitta i en regering, tvärtom är hon barbamamma just nu som försöker passa in i alla miljöer.
Det finns bara ett enda problem med Dadgostars strategi att göra Vänsterpartiet rumsrent – hon kommer aldrig få sitta i regeringen.
Dels finns många sossar som historiskt avskyr kommunisterna oavsett hur mycket smink grisen fått. Dels kommer det politiska spelet inte medge det.
Andersson kommer ha en besvärlig valrörelse 2026 bara på grund av det faktum att hon vägrar berätta vilka hon ska regera med. En koalition mellan C, V, MP och S är otänkbar. Allra helst vill S alltid regera ensamma, det var mycket gnäll internt sist över att man ju inte styrde regeringen.
Sossarnas huvudsakliga plan är att försöka ducka hela ”regeringsalternativ”-debatten och gå till val själva. Man räknar helt enkelt med att C, V och MP inte trycker rött på henne som statsminister, för det räcker med det för att hon ska bli vald om deras block har majoriteten på 175 mandat i riksdagen. Om det inte fungerar vill de allra helst bilda regering bara med Centerpartiet för att för lång tid surra dem vid masten på det socialdemokratiska skeppet.
Hon är bara glad att slippa MP i regeringen så det passar både S och Helldén att de står utanför och förhandlar i sakfrågor. Allra helst skulle MP önska att de hade vågmästarrollen och därmed även skulle kunna få igenom politik med en borgerlig regering men så länge Tidö håller ihop behöver man inte MPs mandat.
Magdalena Andersson kommer inte vid någon tidpunkt erbjuda Dadgostar en ministerpost, det kan hon glömma.
Därför är det nästan lite sorgligt att se hur hon åbäkar sig, utesluter medlemmar och tonar ner allt som hennes vänsterextrema parti egentligen är och tycker. Fram till 1989 tog de pengar, kontanter, av Sovjetunionen. De har tvättat pengar åt Stalin och fått ett hus som tack, samma hus de sitter i. De är i grunden är kommunistiskt vidrigt parti som fram till 2010 hade revolution i partiprogrammet. Allt de pysslar med nu är kosmetiskt.
Dadgostar kommer dock fortsätta slå knut på sig själv i sina rosa kostymer, tills hon efter valet antingen får sitta i opposition (och då med en ny sosse-partiledare att fjäska för) eller storma ut från Anderssons kontor och sedan yla i pressen om att Vänsterpartiet nu kommer rösta rött till alla statsministrar och utlysa regeringskris innan den ens tillträtt..
Tills de tvingas lägga ner sina röster och släppa fram en kanske Sosse-Centersosse-regering. Gissningsvis tycker hon längre inte att det då är värt att förnedra sig. Kanske återuppstår då kommunisterna ur askan.
