Det har brutit ut en slags fejd mellan självgoda kulturnissen på Expressen, Jens Liljestrand, och Paulina Neuding på SvD, efter att hon rekommenderat en bok på Twitter som han sedan läst. Boken är skriven av britten Douglas Murray och heter ”The strange death of Europe. Immigration, Identity, Islam.
Författaren har givetvis av Liljestrand och hans gelikar beskyllts för att vara högerextrem och trollens husgud, men utan att någon av dem egentligen läst författaren.
Så mycket får vi veta redan i de inledande styckena av hans artikel, där han medger att långt innan han ens hade koll på Murray avfärdade honom så, vilket han i och för sig även gör efter läsningen också.
Men Murray har rätt, invandring är inte något som är och har varit bra för Europa.
De som hävdar motsatsen, som den elit Liljestrand tillhör ihop med alla de politiska eliter i västvärlden som utan folkligt stöd i decennier beslutat att stor migration, faktiskt enorm, ändå var något önskvärt, saknar ett viktigt perspektiv – tid. Genom att helt ignorera tidsaspekten kan de jämföra med det så vanliga USA och säga ”titta på Amerika, det byggdes i själva verket av invandring och utan den skulle USA inte finnas. Allt amerikanskt, från hamburgaren till Levis kommer från invandrare.”
Absolut, efter 5-6 generationer när invandrarna är så integrerade att blott efternamn, lite mattraditioner och annat består men där övriga 99 % är amerikanskt är det verkligen så. Dessutom byggdes landet, som bara befolkades av ett givet storlek på landet, litet antal indianer, upp av de som kom dit.
Precis på samma sätt som till exempel valloner är en del av Sverige, men när de kom på 1600-talet var de inte det. De pratade bara franska och det var Louis de Geer, själv vallon, som ”importerade” en massa valloner att arbeta som smeder och på bruken framför allt i Uppland. När de kom var dock inte en självklar del av Sverige, givetvis.
Invandring idag är framför allt flyktinginvandring, och har så varit i många decennier, och majoriteten av de som befolkar de europeiska länderna är muslimer från Mellanöstern, Asien och delar av Afrika. De har levt i länder som på nästan alla sätt är diametralt annorlunda än kristna västländer i den kalla norra delen av jorden. Skälet varför de ändå valt att åka så långt är att våra länder är rika och rent krasst erbjudit mycket gratis.
Vi tar inte emot flyktingar för att det är bra för våra länder, utan det har alltid handlat om moral. Det är rätt att hjälpa folk i nöd även om vi förlorar på det.
Flyktinginvandring innebär nämligen alltid förlust, stora finansiella förluster på alla plan men även andra sorters förluster. Vi och andra länder har hjälpt miljontals människor på flykt, och en hel del som ljugit sig in och påstått att de flytt när de i själva verket flyttat av hela andra skäl. Som Hans Rosling förutspådde ökade invandringen i takt med att de allra fattigaste fick det något bättre, tillräckligt för att ha råd att fly fattigdomen, för det har alltid varit dyrt att fly till länder långt bort från ditt eget, paradoxalt nog. Du måste betala smugglare och transporten från den södra delen av klotet till den norra är krånglig, tidskrävande och kostar ännu mer pengar.
Hur litet än socialbidraget blir eller hur högt än återvändandebidraget blir i Sverige kommer därför de flesta av de ekonomiska migranterna som gömt sig i flyktingstatus ändå stanna, för de kommer alltid vara rikare i Sverige än i hemlandet.
Eftersom mottagarländer inte tjänar något på flyktinginvandring utan det är på alla tänkbara sätt en kostnad finns det givetvis en skarp gräns när man inte kan hantera fler och den har både vi och många andra länder för länge sedan passerat. Där är vi nu, och där är Storbritannien.
Migrationsivrare som Liljestrand bor självklart långt ifrån migrationens vardagliga konsekvenser och kan från sina elfenbenstorn fortsätta vägra att erkänna att flyktingar tar vi in för att vi hjälper, inte för att vi har något att tjäna på det.
Invandring historiskt mellan länder, inte minst till USA, framför allt handlat om ekonomisk migration. Över en miljon svenskar lämnade moderlandet för att de var fattiga och ville starta nya liv på andra sidan havet. Hur dessa personer hade det kan man bland annat läsa i socialisten Ola Larsmos mycket bra bok ”Swede Hollow”, som skildrar nyanlända svenskar i Chicago och den veritabla kåkstad som byggdes av fattiga svenskar där. Skitigt, kallt och eländigt fick svenskarna som inte kunde engelska och inte förstod kulturen hanka sig fram längst ner på jobbstegen. Med farliga och dåligt betalda jobb. Och så hjälpte även svenskar att bygga det USA som idag finns.
Det var många som dukade under av sjukdomar och missbruk, men de som klarade sig har givetvis nu ättlingar på många ställen i USA som har en skärva svenskt i sin amerikanska själ, deras släktingar bakåt i tiden har bidragit mer och mer till landet både finansiellt och kulturellt. Men första generationerna var något annat och de fick absolut ingenting av USA när de släppts in.
Invandrare från länder kulturellt, språkligt och religiöst långt från värdlandet integreras mycket långsammare än övriga, och det är skälet varför Storbritannien, Belgien, Tyskland och Sverige för att nämna några länder, nu har stora problem med de stora muslimska invandrargrupperna. Lägg på det faktum att just muslimer dessutom, med den mest dominanta religionen som kräver underkastelse och inte missionerande som de andra stora, i sig är svårintegrerade och du har sammanfattat Murrays bok – Europa har delvis förstörts av migrationen.
Tyvärr vill en högljudd grupp i Europa dessutom inte alls egentligen leva så som vi gör, de vill ha våra pengar, bostäder, skolor etc men kräver att vi inför sharialagar och att de ska få leva i små egna enklaver inom våra länder och våra rättssystem.
Det är ingen högerextrem myt, det är sanning.
Den migrationen har nämligen inte på långa vägar bidragit med så mycket positivt som den orsakat negativa konsekvenser, och framför allt är det faktorn tid som saknas. De som utgör det svenska samhället är i huvudsak första och andra generationen och det räcker inte på långa vägar för att väga upp allt negativt.
När de kommer hit jobbar i princip ingen och det tar upp till ett år för att få besked om man får uppehållstillstånd pga av de historiskt många sökanden (idag går det snabbare). Så svenskar måste betala för deras boende, för deras mat, språkundervisning, kläder, transporter, deras barns skola, barnvagnar åt bebisar, vård, tandvård etc. Även kostnader för frisör och annat betalar vi som arbetar och betalar skatt. Invandrare som kommer hit lever enbart på andra svenskar.
Under första åren handlar det om hundratusentals kronor i utgifter per individ och noll kronor i intäkter. I snitt tar det sedan 7 år innan en nyanländ är sysselsatt, men ännu längre att de jobbar heltid och därmed är netto-inbetalare till systemet. Trots detta har de från uppehållstillståndet 100 % rätt till hela vårt enorma välfärdssystem, rätt till tolk, modersmålsundervisning, bidrag till föreningar, och fortsatt rätt till heltidsförsörjning om de inte jobbar. Deras barn kostar 100 000 per bar i skolan och år i bara skolkostnader. Jag kan fortsätta en bra stund att rada upp alla rättigheter de har, som vi andra betalar.
Problemen vi idag har med den enorma kriminaliteten handlar till 90 % om första och andra generationens invandrare, som kommit hit just som flyktingar.
Föräldrar som inte pratar svenska eller usel svenska, för att ingen ens ställt det kravet, fostrar inga barn som är och känner sig svenska, det säger sig självt. Minst en miljon människor har kommit till Sverige från framför allt muslimska länder under 2000-talet bara, och lägg till den miljon som kom före det av mer blandad sort.
Invandring är en ren förlustaffär för Sverige, det måste vi kunna erkänna. Att barnbarnen till invandrare och deras barn och så vidare integreras, bygger landet och på andra sätt bara bidrar positivt är en annan sak – invandringens positiva aspekter, när vi pratar om flyktinginvandring, kommer först efter flera generationer. Vi tar emot flyktingar trots förlusterna.
Liljestrand är svaret skyldig varför det är positivt för hans och mina barn att vi har utsatta förorter, enormt stort antal invandrare som varken arbetar eller knappat kan svenska, som inte är självförsörjande, bor i bostäder med för många i hus som är i dåligt skick eftersom det inte lönar sig att rusta upp dem. Moskéer och horder med ungar födda här som trots detta pratar så dålig svenska, och läser så dålig svenska, att en stor andel är fungerande analfabeter enligt PISA. Invandrare som har mycket högre brottslighet än infödda, som är mer våldsamma, som kommer med hederskultur och klaner. Äldrebegräderier, och ungdomsrån, sexualbrott och gäng med 14-åriga mördare.
Det är den krassa verkligheten. Invandringen vi haft senaste 30-40 åren har nästan bara kostat oss, med mycket få undantag.
Vi kan inte ens säga att den bidragit med saker som mat, kebab och falafel och pizza har vi haft i Sverige sedan 80-talet när de första generationerna kom från länder som Turkiet, Palestina, Libanon och assyrier och syrianer. Inte ens när en invandare efter många år börjar jobba bidrar de netto, för ofta har de lågbetalda jobb och de kostar livet ut inklusive för sina barn, mer än de någonsin betalar in i skatt till välfärdssystemet. Det bygger också på att jobbet inte är på Samhall eller något subventionsjobb från Arbetsförmedlingen, utan att de är självförsörjande.
Lika ofta som migrationsivrarna i eliten hänvisar till USA som positivt exempel på invandring, lika ofta blandar de ihop lågpresterande flyktingar med arbetskraftsinvandrare med specialistkompetens, trots att de är något helt annat.
Sveriges arbetskraftsinvandring kostar inte pengar, de personerna (om de försörjer sina familjer det vill säga) är från dag ett netto-inbetalare till systemet.
Flyktingar är dock i princip alla som kommit till Sverige, och därför ska debatten handla enbart om dem.
Kostnaden för migrationen är som bekant inte heller bara i kronor och ören utan långt fler kostnader uppstår. Som otryggheten vi sett breda ut sig från 2010 och framåt, belastning på välfärden när enormt många fler ska ha vård, skolplatser etc, den kulturella kostnad som faktiskt uppstår i krock med den svenska kulturen då och då. Som alla de utlandsfinansierade moskéer som tillåtits byggas med oklara pengar från skurkländer och som fungerar som konservatorer för muslimerna – ett sätt att isolera grupper från allt svenskt. Skolor som anpassat avslutningar och annat för att blidka minoriteter trots att svenskt kultur måste tillåtas att dominera Sverige även med invandring.
Det finns ingen krock mellan svensk kultur och andras kulturer om Sverige inte tillåter krockarna, så enkelt är det. Anpassningen ska ske från de som kommer hit och inte minst invandrade barn måste vara en del av svenska traditioner och kultur för att känna sig som en del av det.
Douglas Murray har rätt, migrationen har bara kostat och muslimer i synnerhet är dåliga på att anpassa sig och integrera sig i nya länder.
Vi kan inte backa bandet men det vore klädsamt om kultureliten kunde prata om frågan på ett korrekt sätt i alla fall. Invandring av flyktingar tjänar ett land på efter ett flertal generationer, lite mer för varje generation, ju mer assimilerad gruppen blir. Just nu måste vi i Sverige fokusera på de som redan är här och ställa helt nya krav på dem för att mildra konsekvenserna av tidigare fattade dåliga beslut. Och inte låta den mycket dominanta religionen islam få ta mer plats i våra länder utan betydligt mindre.
Det är den krassa verkligheten.
