Jag har något förbluffad bevittnat debatten sedan i lördags, då Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gifte sig. För första gången kan tilläggas, han var sambo med sitt ex.
Nog för att jag är medveten om nivån i den svenska debattoffentligheten och den är stundtals plågsamt låg, direkt elakt faktiskt, men jag trodde i min enfald att det mestadels skulle röra sig om Twittertrollens tvångsmässiga hatarmé. Folk som gömmer sig bakom anonyma konton och som i sin bitterhet över sina egna misslyckanden har som största fritidsintresse att hata på internet.
Istället har föraktet drypt från sidorna. Från media. Kulturklägget och media har visat en ny nivå på hur det är att vara icke-människa, för de personlighetsdrag en person måste besitta för att frammana det som vissa skribenter publicerat kräver något sådant.
Jag har samlat de värsta exemplen.
Kulturfina Malm på Expressen, som säkert var sur över att nyheter skickade två personer som skrev vanliga tabloid-nyhetsartiklar, smackade till där han tror det gör ont på en Sverigedemokrat – svenskhet. Detta i sig visar hur dålig kunskap Malm har om svensk politik men innehållet var, som skulle stödja tesen, om möjligt en ännu större snedskjutning. Malm vet inte vad svenskhet heller är.
Kultureliten föraktar Verklighetens folk, som kristdemokratledaren Göran Hägglund, så genialt kategoriserade dem för många år sedan. Det Svenne-Banan-Sverige, sådana über-kulturmänniskor som Victor Malm aldrig skulle stoppa sin mockabeklädda fossing i, oavsett om de själv har rötter i samma svennemylla eller e. Usch nej.
Fullt med dålig smak, billiga kläder, dåligt vin, Finlandskryssning och pinsam musik. Polyester, taco-kväll och karaoke. Usch och fy.
Åkesson serverade äckligt billigt vin ur box och ”bjöd på churros och mackor”. Inte husmanskost och fiolspel och då är det ju osvenskt. Han hade för bövelen inte ens folkdräkt på sig!
I själva verket bjöds inte bröllopsgästerna alls på churros och baguetter från foodtrucks. Alkoholen var gratis och alla fick visserligen en ”köttig landgång” (vad är svenskare än köttbullar, rödbetssallad och kokt skinka med legymsallad?” men sedan var den sympatiska idén att alla när som helst från 17 och fram till 1 kunde köpa mat när de ville. Malm glömde berätta om korvgubben som också fanns.
Temat var ju festival. Och på festival är det foodtrucks och korvstånd, billig alkohol och musik som spelas på en scen hela kvällen.
Sådana som Malm skulle hellre dö än ses dricka billigt vin ur en bag-in-box. Ändå tror jag att han gör det ibland, för det svenska som sådana han i fina krönikor öppet föraktar finns för de allra flesta vägg i vägg. Antingen i barndomens pinsamheter som kultureliten och andra gelikar så desperat försökt komma ifrån, den bonniga bakgrunden och dumma dialekten.
Eller så via någon gammal polare som gått en helt annan väg i livet. Enda undantaget från dessa hårt snörade livskrav, som förmodligen egentligen kväver Victor Malm och hans kollegor som en valbensstärkt hårt snörad korsett, är just festivaler.
Där kan även Malms klan kasta en del stilideal och snobbism om mat och dryck för att det är ”härligt” och ”fritt” på festival. Musiken står i centrum, resten blir perifert. Alla som hånglat framför en scen i leran full på ljummen burköl och iklädd praktiska saker som gummistövlar, jeans och hoodie, vet vad jag pratar om.
Det Malm kallar osvenskt är egentligen det svenskaste som finns, det som är mainstream hos stora delar av befolkningen men som man aldrig kommer i kontakt med på Södermalm.
Irena Pozar vill även hon leverera en smaklös krönika på samma tema men ändå ett annat.
Hon valde bort att ondgöra sig över baguetter och Tre små apor utan gav sig istället på favorit-hat-objektet bland vänsterns framstående feministrövar – Ebba Busch. Att en kristdemokrat som dessutom är kollega väljer att delta i den största privata festen i folks liv kan ju inte alls handla om något privat. Det måste handla om att hon, som redan varit partiledare i ett decennium, så hemskt gärna vill ta över SD.
Även Pozar upprörs över hårdrockstecknet Busch skojade med fotograferna med vid 21 när hon drog hem igen. Efter att ha spenderat timmar med att prata med alla som ville, och ta en hel del selfies med folk. För att hon är en genuint trevlig person, något som feministrövarna inte kan hantera. Hennes kollega Hans Eklind vigde brudparet och hon ville delta när hon fick en privat inbjudan att närvara i det stora ögonblicket i Jimmie Åkessons liv. När han gifte sig med sitt livs kärlek inför alla han älskar, och det är många. Omvänt är det uppenbarligen många som gillar honom eftersom 500 personer valde att delta, en del åkte långt till Sölvesborg.
Dagens Nyheters ledarsida och Lisa Magnusson ville inte vara sämre och hon konstaterade bittert att rapporteringen var ”underdånig”, nästan kunglig.
Om hon nu tycker media skulle ha ignorerat bröllopet, något jag inte hade förvånats över eller tyckt varit märkligt, gör hon ett rätt mediokert jobb själv där genom att skriva om det. Äcklet hon känner över att Åkesson får press som inte är kritik utan helt vanligt Hänt i veckan kan hon inte dölja.
Äckel, det är det mest framträdande med hennes krönika.
De vidrigaste kommentarerna hittar vi också i internets undervegetation där en del avpolletterade vänstertroll inom mediesfären hamnat, som Kajsa Ekis Ekman (arbetar för Konkret) och Lars Lindström. Detta är vad de tycker är lämpligt som kommentar till ett bröllop, när två människor lovar att älska varandra livet ut.
Många med mig är tacksamma för att vi slipper läsa dem i mainstream-media längre, de gjorde sig omöjliga (Lindström påstod att han pensionerade sig men jag tycker att det ser ut som om han är en helt vanlig bitter föredetting-gubbe på internet).
Han tycker att en vacker tavla av kvinnokroppar föreställer…….drag queens. Parodier på kvinnor som män med extrema kläder, peruker och sminkning roar sig med. Konstnären är känd för sina vackra kvinnoporträtt med fokus på burlesk, cirkus och underhållning.
Kul Lars, jättekul. Undrar om du tycker samma sak om Pernilla Wahlgrens tavla hon köpt?
Detta är en ny nivå av elak.
Det är som offentliga vänster-Sverige inte kan hålla sig, som fyllon vinglar de ut över anständighetens dikeskant gång på gång, ramlar i, smutsar ner sig och cyklar vidare. Att han gift sig har ingenting att göra med oss andra. Men den vanliga reaktionen är att kul att de hittat kärlek.
Även människor vars åsikter man föraktar är nämligen människor men det kan verkligen inte ”jag gillar olika”-kompaniet i svensk media acceptera. Otaliga är gångerna jag själv genom decenniet avhumaniserats, när folk på riktigt tycker att jag är en usel mamma, hemsk fru och sinnessjuk, som är höger. Även jag har anmälts till socialen på grund av saker i mitt jobb.
I debatten är inte heller jag snäll men jag går verkligen aldrig in på pungsparkar, på det privata och jag skulle aldrig i livet hävda att någon politiskt kombattant skulle vara en sämre människa i livet än jag. En sämre förälder, partner eller något annat. Sak och person. Vilka människorna bakom sina jobb och åsikter är struntar jag, det är inte min sak att recensera.
Det jag bevittnat i media sedan i lördags är förfärligt.
Ett bottenlöst omänskligt förakt som inte anstår människor som själv anser sig ha så jävla hög moral och fina värderingar. Ni borde alla skämmas över att ni inte ens när han hittat kärleken kan behärska er och bara hålla klaffen i så fall.
Jag förstår att ni myste när han var utbränd och utmattad, nyskild och småtjock för ett antal år sedan. Den bästa nyheten för vänstern efter valet 2014, var att Åkesson gått in i väggen och Mattias Karlsson fick ta över partiledarskapet på obestämd framtid. Jag förstår det.
Men detta är en ny nivå av låg.
