Alla som följer mig vet att jag var den första att skriva om granskningen av den gröna bubblan som forskaren Christian Sandström gjort tidigare men inte lyckats få gehör på. Sedan hakade SvD på, och även Henrik Jönsson. Det är synd att media var så usla, återigen, på sitt jobb att de inte klarade av att granska den gröna bubblan själva men nu har i alla fall bollen äntligen börjat rulla.
Affärsvärlden bestämde sig långt efter mina granskningar, som jag gjorde hösten 2022, att själva börja skriva, i mars 2024 gick de ut via chefredaktörens krönika och berättade att de nu tänkte satsa på att granska den gröna bubblan.
Idag är det inte en unison hyllningskör vad gäller Hybrit, H2 Steel och Northvolt. Kejsaren är naken.
Därför är det olyckligt att Affärsvärlden och Henrik Jönsson nu spinner konspirationstrådar som inte riktigt stämmer. Eftersom alla med erfarenhet och lite insyn kan bevisa motsatsen.
Affärsvärlden skrev nyligen den här artikeln som ett led i den satsning de nu gör på den gröna bubblan, som sedan inspirerade Sandström att skriva en krönika och Jönsson att göra ett program om det. Problemet är de många felaktiga antagandena.
Granskningen siktar in sig på JKL-grundaren Anders Kempe, en av pionjärerna inom den svenska PR-branschen, och Harald Mix, som tjänat en förmögenhet på sin talang att hitta företag som är eller kan bli lönsamma. Det är den talangen som lett honom in i den gröna bubblan, inte ideologi. Mix vill inte rädda världen, han går dit pengarna finns och sedan ett decennium har de funnits i den av politiska beslut skapade gröna branschen.
Affärsvärlden har helt rätt i att det tyvärr fanns stor politisk enighet kring de här vansinnesprojekten men Socialdemokraterna och Miljöpartiet var ju regeringen 2014-2022 och helt drivande för att understödja det här. Moderaterna satt i opposition i 8 år och hade ingen makt att ge dem subventioner och krediter.
Kempe behövde inga kontakter för att övertyga Moderaterna om att inte vara emot grönt stål och stora batteridrömmar.
De hade fullt upp med att skaffa sig en relevant klimatpolitik för att få väljare. Fånigare blir det av att Affärsvärlden nu använder att Jessica Rosencrantz skulle vara en av de som är för den gröna bubblan. Det är sant att hon var det, när hon 2020 och 2021 var miljöpolitisk talesperson.
Affärsvärlden missar den viktiga tidsfaktorn.
Men efter valet blev hon ordförande i socialförsäkringsutskottet, och sedan i EU-nämnden. Igår utsågs hon till EU-minister, hon är knappast för grönt stål nu och det har ingenting med hennes make på Bellbird att göra. För övrigt gissar jag att inte heller han som aktiv moderat har någon annan inställning än samma tveksamhet regeringen uttryckt, nu när projekten är hårt kritiserade av väljarna, oavsett vad ägaren av bolaget har arbetar har för aktieportfölj. De kommer till exempel inte att hjälpa Northvolt nu.
Affärsvärlden tycker att de leder i bevis att Kempe hjälpt Mix att få politiska fördelar för Northvolt och H2 Steel trots att Mix bara äger en liten del av Northvolt som han heller inte startade. Och att Moderaterna inte hade någon egentligen makt när Northvolt fick samtliga av sina jättebidrag och investeringar ignoreras helt.
Att Kempe har ett mycket gammalt förflutet i MUF är en självklar bakgrund bland de första inom svensk PR. Alla hade politisk bakgrund och de första PR-byråerna startades av folk från borgerligheten. Kreab av moderaten Peje Emilsson, Diplomat av bland annat folkpartister, Narva av en före detta MUF-are och så vidare. Sebastian Navab, Rolf Kroon och Harald Ullman är namn på sossar som startat PR-byråer.
JKL såldes och Kempe startade Bellbird och där dyker första felet upp. Per Rosencrantz var inte presschef utan kommunikationschef för Moderaterna. Och är nu kommunalpolitiker för Moderaterna i Stockholm.
Det intressanta är att Kempes goda kontaktnät, en förutsättning för att lyckas inom PR-branschen som han gjort, bara är föredettingar i partiet och inga personer som idag har makt lyfts fram mer än att han, liksom många jag känner, har bra kontakt med Ulf Kristersson. Som till skillnad från Reinfeldt vårdat och odlat ett stort kontaktnät eftersom han är en social talang. Alla inom PR känner massa folk, det är liksom förutsättningen. Och det är därför vi inom den politiska sfären så ofta arbetar med PR, jag har själv gjort många sådana konsultjobb.
Det är någonstans här det börjar gå snett i Affärsvärldens avslöjande, när de blandar in före detta MUF-ordförande Benjamin Dousa.
De insinuerar att Dousa skulle ha slutat för att Kempe ville ha någon mer ”grön person” på posten. Och att Dousa skulle fått sparken, av Kempe men med Svenskt Näringslivs goda minne.
Att bli ny VD för Företagarna är en process som gissningsvis tog åtminstone ett par månader. Hans avgång från posten som VD på Timbro annonserades 3 juli. Anders Kempe utsågs till styrelseordförande i Stiftelsen Fritt Näringsliv 15 maj.
Alla som förstår processerna ser direkt att dessa två händelser inte hänger ihop. Dousa var redan långt inne i processen när Kempe utsågs.
PM Nilsson skulle ha fortsatt att arbeta på statsrådsberedningen om han inte hade fiskat ål och blivit haffad av myndigheterna och polisanmäld. Dousa ville gå vidare och såg en möjlighet att samla poäng till CV:t utanför politiken, innan han återvände idag som statsråd. Allt är bara en slump. Kempe bytte givetvis inte ut dem mot varandra för att Timbro skulle driva en ”grön profil”. För att gynna gröna bubblan han har investerat i.
Affärsvärlden dristar sig också till att gissa hej vilt om hur mycket omsättning Bellbird har av konton som direkt eller indirekt rör Svenskt Näringsliv. Med det antar jag att Affärsvärlden också menar alla de många bransch-organisationer som organisationen också består av.
Sanningen är att det alltid är mycket hemligt hur mycket varje kund fakturerar och journalisterna därför inte har den blekaste aning om det. Visst har även Bellbird säkert kunduppdrag hos någon branschorganisation eller centralt men hur stor andel av omsättningen vet bara de. Jag kan dock med säkerhet säga att PR-bolag mycket ofta bygger majoriteten av sin omsättning på uppdrag från privata näringslivet även om branschorganisationer mycket ofta anlitar dem eftersom hela deras uppdrag just är att påverka politiken för sina medlemmars skull.
Företag som vill påverka lagstiftarna på olika sätt eller ha hjälp med allt från politisk analys till krishantering. Eller kampanjer.
Det är den här tunna soppan som tyvärr Christian Sandström, och sedan Henrik Jönsson, fortsätter spinna på och i helt fel riktning.
Ni läsare är väl medvetna om att jag är den som förmodligen längst inom opinions-Sverige just använt vänskapskorruption som linje och bevisbörda så i sig är givetvis arbetsmetoden, och legitimiteten i detta god. Jag uppfann dessutom metoden att använda granskningar som opinionskanal, redan i augusti för 10 år sedan. Men jag har aldrig använt det som enda bevisbörda och alltid förkastat sådana spår när de leder ingenstans, eller åt fel håll.
Att folk känner varandra är i sig nämligen inte komprometterande, det handlar om kontext och andra bevis eller indicier som backar upp att vänskap och kontakter är relevant. Inte minst tajmingen, när saker hände, är viktig för att behålla eller förkasta sådant i en granskning.
Sandström ifrågasätter om Timbros ägarstiftelse kan agera oberoende av Kempes intressen i det gröna stålet och Northvolt. Det vill säga, kan Timbro vara objektiva.
Men då förstår man inte hur det är uppbyggt. Stiftelsen äger visserligen tankesmedjan och tillsätter formellt VD men består förutom av ordföranden av en rad andra personer. Och VD detaljstyrs över huvud taget inte.
Jag vet det med säkerhet eftersom jag är gift med en person som under fyra år just var VD på Timbro.
Då går man ifrån poängen med Timbro. Som alltid har och ska agera självständigt. Alltså är det VD som anställer och väljer områden man driver, varför nuvarande VD PM Nilsson valt att framför allt inte prata grönt stål utan cykel. Faktum är att Smedjan, deras egen nätpublikation, haft mycket kritik mot den gröna bubblan av olika skribenter, bland annat just Sandström.
Ännu värre blir det med sned-cyklingen när Jönsson ska göra sin version, för hans kunskap om de faktiska omständigheterna verkar vara ännu lägre just här.
Han har döpt sitt program till klatschiga Klimatkuppen – kompisar, korruption och krediter.
Givetvis var det synnerligen omdömeslöst av Kempe att maila Jönsson med kritik, han borde förstått att detta skulle användas i hans egen opinionsbildning. Men att det var korkat innebär inte att det pågår någon konspiration där Kempe är inblandad.
En av sakerna som ska bevisa korruptionen mellan gröna stålet och Harald Mix, via gamla polaren Kempe och regeringen är att den före detta pressekreteraren Jesper Wigart jobbat åt Northvolt och nu arbetar åt Kempe på Bellbird.
Precis om frågan i Affärsvärlden om tajmingen, där Dousas beslut att sluta som VD fattades helt oberoende Kempe, är det inte så relevant att Wigart arbetat åt Moderaterna. Eftersom han slutade för nästan 10 år sedan.
Att han var pressekreterare åt helt andra Moderater än de som fattar beslut nu, för 9 år sedan och längre tillbaka, bevisar ingenting faktiskt. Han har absolut bra kontakter kvar men ingen av hans chefer eller kollegor har samma poster som när han var pressekreterare. Han slutade ju strax efter att Alliansen förlorade makten.
Henrik Jönsson avslutar sin långa film med att visa den här bilden och säga att Affärsvärldens bild, där Svenskt Näringsliv och Moderaterna skulle utgöra något slags nav, är ”tveksamma strukturer”. Att för att en känd PR-guru i Sverige känner, framför allt kände dåtidens mäktiga i Moderaterna, så skulle ”ingen idag ifrågasätta miljardrullningen” och att det är på grund av dessa kontakter såväl H2 Steel som Northvolt fått statliga resurser.
Som om beslut om att olika företag inom ”gröna omställningen” fått bidrag för att Anders Kempe och Harald Mix lobbat sig fram till det.
När sanningen är att branschen skapats av Miljöpartiet i kombination med sossar som drömde om fornstora dagar då Sveriges ekonomi framför allt leddes av industrier. Och staten pumpade in pengar i den på olika sätt.
Allt är inte en konspiration nämligen.
Enkelt uttryckt har den här gröna bubblan uppstått så här:
2014, när sossarna vann valet efter 8 år av Alliansen, handlade valrörelsen inte alls om klimatet eller gröna omställningen. Den handlade om Feministiskt Initiativ, om identitetspolitik och inte minst om SD-hatet. Alla var rasister och om inte alla röstade på S, MP eller V skulle tredje världskriget inträffa.
Det var inte i valet 2014 som Greta Thunberg satt med sin fula skylt. Det var 2018. Då hade Miljöpartiet redan infört världens hårdaste reduktionsplikt för att Preem skulle lägga ner sitt raffinaderi i Lysekil och skapat en massa subventioner till allt från elcyklar och laddstolpar till biogasanläggningar. Och Löven hade redan haft och avskaffat en Framtidsminister och en Industrikansler (som sedan inte kallades det).
Löven som före detta IF Metall-ordförande älskar tung industri.
Han älskar bolag som LKAB och SSAB och det var därför mycket lätt att sälja in megalomaniska idéer om ”världsledande på grönt stål” och enorma batterifabriker till, allt placerat i sitt älskade Norrland.
Det var hans drivkraft. Att sossarna äntligen skulle ha en industripolitik igen. Med fokus på den landsända där sossarna har flest väljare dessutom Och att sossarna skulle kunna skapa ”massa nya gröna industrijobb” åt de väljarna som nu gått till SD från S. Löfvens dröm var att återställa sossarna till fornstora dagars maktposition, det var hans motivation här.
Miljöpartiet såg möjligheten i klimatdebatten som blossade upp 2018. Och skapade gröna krediter, placerade kärnkraftsmotståndanren Kåberger i Vattenfalls styrelse, la ner kärnkraft, höjde bensinskatten etc.
De pratade om grön omställning som ett magiskt trollspö att fixa ”klimatet”.
Miljöpartiet har alltid struntat i jobb och sådant, de vill förverkliga sina egna drömmar om en politik som helst bara fokuserar på miljö och klimat. Skit i allt annat.
Och om politiker visar näringslivet var det finns pengar att hämta uppstår alltid branscher och företag i kölvattnet. En viss kategori entreprenörer är som flugor och sockerbiten med pengar tillhandahåller politiker som vill plocka poäng i frågor som just nu är trendiga. Politikerna sa ”kom och hämta pengar om du är grön entreprenör” och vi fick Hybrit, H2 Steel, Harald Mix och inte minst Peter Carlsson som startade Northvolt. Politiken skapade branschen, inte tvärtom.
Här hittar du Moderaterna. Som i valet 2018 började skaffa sig en uppfattning i klimatpolitiken.
Hur menar Jönsson, Sandström och Affärsvärlden att Northvolt och H2 Steel skulle fått pengar via Moderaterna?
De har inte fått pengar av statsbudgeten, som de inte kontrollerade, utan bidrag från diverse myndigheter i uppstartsfasen och sedan krediter.
Allt är ju en sosse/MP-grej för det första och de hade enda makten över vissa saker. Men inte ens de kan ju bestämma vad till exempel Vattenfall ska göra precis lika lite som de kan lägga ner flyglinjer som SAS flyger. Vinnova, Energimyndigheten etc är myndigheter och ministerstyre heter det om en minister lägger sig i enskilda beslut om bidrag. Men givetvis styrs de av regleringsbrev, som dessa år prioriterade ”grön omställning” och dessa skrevs av sossar och miljöpartister, inte moderater.
Men mest av allt vad gäller skattepengarna bolagen tillskansat sig handlar det om krediter. Inte rena skattebidrag, dessa är småpengar i sammanhanget.
214 miljarder har Northvolt till exempel plockat in i kapital, en hisnande summa pengar. Men ”bara” 88 miljarder är offentligt kapital, och då ingår kaffepengar från Vinnova på 10-15 miljoner kronor.
Det absolut största bidraget är gröna krediter via Riksgälden på 1,5 miljarder dollar. Om de inte kan betala tvingas Riksgälden via ägaren staten att ta smällen. Som i sin tur från pengar av Riksbanken, inte statsbudgeten. Går Northvolt i konkurs tvingas staten att låna mer pengar så indirekt är det ju skattepengar men de tas inte direkt från statsbudgeten.
Ofattbart dumt så klart men beslutet är inte heller något Moderaterna kunnat påverka, eller Kempe. Utan Riksgälden får uppdrag av regeringen via regleringsbrev. Som sossarna skrev, och Miljöpartiet.
Det finns ingen konspiration mellan Svenskt Näringsliv, Anders Kempe, Timbro och Harald Mix. Det bevisar varken Affärsvärlden eller Jönsson.
Det är bra att den gröna bubblan håller på att spricka men bara för att man önskar att något vore sant innebär inte att det är det. Det vore såklart en jättebra historia om ”klägget” i form av mystiska PR-gurus med okänt mäktigt kontaktnät in regeringen, som sitter nu, fixat deg åt sina vidlyftiga gröna start-ups men ni vet vad man brukar säga – kolla aldrig upp en bra historia.
Alla politiskt konstruerade bubblor uppstår först på grund av politiker som av ideologiska eller väljarpopulistiska skäl fattar beslut om att ”satsa” på något.
De uppstår inte för att föreslagna bidragsentreprenörer dricker cocktails med gamla polare.
Nog för att ”klägget” är ett reellt problem men vi ska inte ge dem överjordiska magiska krafter på grund av det utan rikta ansvaret där ansvaret ska ligga. Och för den gröna bubblan ligger ansvaret tveklöst på industri-kåta Socialdemokrater, som alltid med socialist-matte-kunskaper tror att företag bara uppstår för att politiken fattar olika beslut, om pengar. I kombination med utopiska miljötomtar som aldrig låter verkligheten stå i vägen för att förverkliga sina drömmar.
