Den 8 september 2014 startade jag den här bloggen och det första blogginlägget lades upp.
Det var valår och Alliansen kandiderade för en tredje mandatperiod. Sossarna hade avverkat såväl Mona Sahlin som Håkan Juholt på kort tid som partiledare innan kompromissen och den ovillige IF-metallbossen Stefan Löfven sa ja.
Jag vet inte hur många av er som läste det där första inlägget eller som varit med mig från början , från den första hösten 2014, men ni är ett gäng och för det är jag evigt tacksam.
Det är oklart hur många av er läsare som känner till hur jag egentligen blev opinionsbildare. Men jag kom bokstavligen upp som gubben i lådan, plötsligt hände det. Det fanns ingen plan, det bara hände.
Under min föräldraledighet blev jag kontaktad av Aftonbladet Debatt och fick ofattbart nog en krönika där, bara på grund av att en redaktör läst mina privata Facebook-statusar 2010-2011.
Innan dess hade jag inte ens skrivit en debattartikel.
Jag som drömde om att bli författare som 8-åring och alltid haft skrivande inom mig, en dag efter många år jagandes drömmar som egentligen aldrig var mina hittade skrivandet tillbaka till mig utan att jag sökte det.
I valrörelsen 2014 blev Twitter rätt oväntat en faktor, inget parti hade något organiserat där mer än möjligtvis SD som ju var utestängda från all etablerad media och tvingades bli bra på sociala medier. Men våren 2014 blev Twitter för första gången ett politiskt nav, en roll det haft ända sedan dess.
Själv hade jag precis tagit tag i det där med Twitter för andra gången vintern 2014. Jag hade försökt komma in i det två år tidigare men fattade då aldrig grejen riktigt. Plötsligt klickade det och min stilistik passade 140 tecken, jag skriver dessutom fort, följarna rasslade in. I maj hade jag gått från drygt 700 följare till 3500, vilket var mycket då.
All framgång bygger på en kombination av tur, skicklighet och tajmning.
Det var då jag började skriva debattartiklar, och efter min genombrottsartikel på SVT Opinion om Feministiskt Initiativs partiprogram, som på en timme hade delats 1000 gånger (även om delningar på den tiden även var gilla-markeringar) började jag etablera mig på allvar som en ny högerröst i debatten. Jag skrev rätt många debattartiklar den våren och sommaren, på Nyheter24, SVT Opinion, Expressen och andra kanaler som då fanns. Innan SVT Opinion lade ner var summan 50 000.
Man kan verkligen säga att jag först blev upptäck på sociala medier, sedan lärde mig skriva under tiden på Aftonbladet för att till slut starta den resa jag fortfarande är på.
Den politiska bloggen hade varit stor under 2000-talet men på 2010-talet dog den.
Men formatet passade mig eftersom det var enkelt att starta och driva. I valrörelsens slutskede såg jag mer och mer ett behov av att äga en egen plattform för mina texter.
Det var tack vare det som ledde till att jag utvecklade min unika arbetsmetod som nu många kopierat – att använda den grävande journalistens arbetsmetoder för att paketera opinion i nyheter, och göra det med hyperlänkar och skärmdumpar.
Det är lätt att glömma att det var faktiskt ingen som arbetade så här då, framför allt inte på egen plattform. Idag har många även i media kopierat arbetsmetoden jag utvecklat och förfinat, och att publicera skärmdumpar från årsredovisningar och annat är idag vanligt.
Grävjobb som olika opinionsbildare publicerar fanns med några få undantag inte innan min blogg startades. Jag är också den opinionsbildaren, som inte kommit fram med hjälp av traditionell media, som funnits med längst i debatten.
I grunden är jag civilekonom som många av er vet och det har kommit naturligt att granska ur ett ekonomiskt perspektiv främst.
Det är därför ingen slump att mitt allra första inlägg på bloggen faktiskt var just ett sådant, ett grävinlägg som byggde på ekonomi.
Jag tänkte, för att hylla bloggens 10-årsdag, publicera mitt första blogginlägg igen. Varsågoda!
……………………………………………………………………………………………………………………….
Följande artikel skrevs till SVT Opinion men togs inte in med motiveringen att den var för lik min artikel på Nyheter24 om FI och Lotten Sunna.
Rosanna Dinamarca från Vänsterpartiet skriver tillsammans med Hans-Åke Scherp att ”vinstintresset dränerar skolan på resurser”. Vänsterpartiet har, som säkert ingen mislänge haft som huvudfråga att förbjuda alla privata företag inom vård, skola och omsorg. Men för att ett förbud inte ska verka som om företagen kommer försvinna kommer SVB-bolag vara tillåtna, företag med en särskild vinstuttagsbegränsning på statslåneräntan plus 1 %. Vilket i dagsläget motsvarar en nivå på 2,43 % i utdelning av omsättning.
Intressant i sammanhanget är att Hans-Åke Scherps själv har ett aktiebolag sedan 1987. Som säljer utbildning. Till lärare. Han säljer alltså sina tjänster till skolor, som i sin tur betalar honom med skattemedel. Som ju är alla skolors enda intäktskälla, även friskolorna. Det är inte tillåtet att ta en enda krono mer än vad skolpengen är.
Han har även drivit företaget så framgångsrikt att han gjort vinst. Betydliga vinster faktiskt. Sedan 2008 har hans företag i snitt haft en vinstmarginal på 60 %. Och 2013, ett år före valet som alltså hans eget parti gjort till valet då utdelningar och vinst av skattemedel ska förbjudas, gjorde hans företag hela 75 % i vinst. Han har dessutom tagit utdelningar varje år. Bara sedan 2010 har Scherp ”dränerat” skolor på 578 000 av skattebetalarnas kronor, för att använda hans egen retorik. Hans genomsnittliga utdelning har varit 32 % av omsättningen. 32 % är väldigt långt ifrån 2,43 %, som han hade fått ta ut om han hade haft ett SVB-bolag.
Det finns knappt 1000 friskoleföretag, de allra flesta små. De hade en genomsnittlig rörelsemarginal på 3 % och delade ut i snitt under 1 % av omsättningen.
Som ni ser passade inte Scherp på att göra om sitt aktiebolag till SVB-bolag när dessa infördes 1 januari 2006. Han har kvar sitt aktiebolag. SVB är nämligen är dålig bolagsform, något som KPMG nyligen undersökt på uppdrag av Almega. Trots att bolagsformen funnits i 8 år finns det bara 45 stycken idag. Det är en total flopp. Anledningen är att man inte har någon möjlighet att som ägare få ersättning för investerad tid, kunskap och inte minst pengar. Uteblivna löner, inställda semestrar, förlorad tid med barnen. Det som man kanske kan få tillbaka lite av den dagen man gör vinst och kan börja ta utdelning. SVB har dessutom mycket svårt att få externt kapital, från exempelvis banker och investerare. Så många tvingas ta privata banklån och höga risker om de ska kunna finansiera. Och de är omöjliga att sälja. För att värdet som skapats går inte att realisera i form av utdelning.
De knappt 1000 friskoleföretagen och 11 000 vård- och omsorgsföretagen som finns kommer alltså inte att finnas kvar.
För om inte ens Vänsterpartiets egna företrädare, som ändå driver en politik de tror gör samhället bättre, vill driva SVB hur kan de då förvänta sig att andra ska göra det?
Ett förbud mot privata företag inom välfärden kommer innebära att valfriheten försvinner. Något annat är att föra väljarna bakom ljuset.
………………………………………………………………………………………………………………………….
Tack till var och en av er som följer och delar mina texter!
Från ni som gjorde det från start till du som nyss börjat läsa. Ni är skälet varför jag fortsatt att skriva ett helt decennium och inte har några planer på att sluta.
Ni har varit en avgörande del i att jag kunnat påverka politiken genom debatten så länge. Det spelar roll.
Och ni som prenumererar – ett extra tack till er.
Ni är idag hela min inkomst, utan er hade jag på riktigt fått lägga ner när jag bestämde mig för att sluta som konsult och bara skriva.
Nu kör vi minst 10 år till!
