I en debattartikel i Aftonbladet skriver en person, född i Sverige men till eritrianska föräldrar, om sin upplevelse senaste gången hon födde barn. Hon är en svensk person men afrikanska rötter helt enkelt. Hon hade ingen bra upplevelse tyvärr men ännu mer tragiskt är att hon tror att det framför allt beror på hennes hudfärg.
Här vill jag ändra hennes ingress lite grann.
För föda barn är farligt, delvis krångligt och en av de farligaste sakerna svenska kvinnor behöver utsätta sig för, i detta så trygga land.
Trots att vi har bra vård skadas och även dör kvinnor i Sverige av just det, att föda barn. Det är fler av oss som inte hade en fantastisk upplevelse och många som lider av skador de fått men inte får någon hjälp för ”att de ska göra ont att föda barn”.
Jag förstår att jag som icke-svart förstås inte kan relatera till den rasism som faktiskt finns men det är rätt magstarkt att anklaga vården för rasism för att hon inte fick en bra förlossning.
Jag och Segen Meles delar andra saker än just hudfärg, som att förlösas med kejsarsnitt och en upplevelse som kanske inte var helt hundra.
Jag höll visserligen inte på att dö men jag fick en mycket märklig behandling. Gravid med tvillingar i vecka 36 + 0 hade vi legat inne en vecka på grund av havandeskapsförgiftning och kejsarsnittet planerades därför om. När barnen väl var ute började det märkliga. Jag fick inte vara med längre. Från att ha varit i centrum till icke existerande på nolltid.
Barnen försvann, pappan med mobilen försvann och jag syddes ihop, helt naturligt såklart eftersom det ju är lite efterarbete efter att ha skurit upp hela min mage och plockat ut inte ett utom två barn som bott där länge.
När det var klart rullades jag iväg, till en slags källarkulvert med draperier mellan sängarna som rullats dit. Fråga mig inte hur många som var där, fler än en men inte många. Och där fick jag som nyförlöst förstagångsmamma ligga. En enda sköterska, som satt vid ett bord längre bort kom och kollade tyst en gång i halvtimmen om bedövningen släppt. Hon sa inget, presenterade sig inte, hon var som en vaktmästare och jag var en värmepanna.
Nu skulle jag ju kunna säga att det bara för att jag var vit som jag blev ignorerad men den historien håller ju inte. Där låg jag med växande panik. För jag var ju inte nersövd, utan hade ryggmärgsbedövning, helt klar i skallen och mina två små söner var…….ja, var var de någonsin? Hur mådde de? Var de friska? Levde de ens? Och min man, var höll han hus?
Den största frågan – var i helvete var jag själv? Låg jag verkligen i en källare? Och varför då?
Men chocken av att just ha fött barn övertrumfade väl energin och det annars närvarande temperamentet så jag låg ju bara tyst och kände hur paniken och oron bubblade och fräste i min bedövade kropp, och till slut, när jag började känna mig lite mer som mig själv frammanade ett ”var är mina barn? Kan du kolla vad mina barn är???” till sköterskan där borta.
Hur länge låg jag där? Ja, vem vet? Jag hade ju ingen klocka och ingen mobil. Men solklart var att det var noll fokus på mig, ingen brydde sig nämnvärt och ingen lyssnade heller.
Till slut fick ändå min nödrop vingar och mina två små nyfödda söner rullades ner i varsin kuvös så att jag fick se dem och klappa dem. Sedan försvann de och rullades jag upp på exakt samma ställe jag låg på innan, specialistmödravården, tror det var våning 16 på Danderyd om jag inte minns fel.
Fick jag någon bricka då? Med mackor och flagga?
Såklart inte. Min första och enda förlossning i livet.
Allt var jättekonstigt. Där var jag, och min man, i samma rum och jag hade nästan lika stor mage som på morgonen, men bäbisarna var väck. Samma sköterskor som typ sa ”hej hej”.
Det var liksom som om inget hänt. Men jag hade givetvis ingen möjlighet att reagera, jag var ju fortfarande i chock över hela grejen och den märkliga fysiska oron över barnen som infann sig låg som en dimma över allt. Efter alldeles för lång tid fick vi veta att vi skulle flyttas allihop. Jag i en ambulans, sönerna i varsin och Markus fick köra vår bil med alla våra grejer. Till Huddinge.
Den enda gången jag åkt ambulans och jag passade på att småprata med killen som åkte med mig, nu hade det gått rätt många timmar sedan kejsarsnittet 10.30 på morgonen.
Inge heller där fick jag någon bricka. Det dröjde elva timmar från förlossningen tills jag fick hålla mina barn. Eftersom ena sonens knä var lite paj (det var inget allvarligt och gick till sig nästan direkt) och andra sonen skrek söner en lungblåsa under snittet (rätt vanligt).
Fick jag då träffa dem för att någon i vården frågade?
Såklart inte, jag bröt ju ihop till slut och storbölande och snorade och var helt förstörd, mellan hulkningarna och tårar och snor som sprutade fick jag fram att jag inte träffat mina barn alls egentligen. De togs ifrån mig vid halv 11-tiden, sedan var de borta. Någon i vården uppfattade ändå signalen då och sprang och hämtade barnen i sina kuvöser, eller så skjutsade de mig i min rullsäng, jag minns inte. Jag var ju sängliggande.
Och äntligen fick jag hålla mina barn, mina första barn. Nästan ett halvt dygn efter de togs från min kropp. Det enda jag hade fått att äta av svensk sjukvård vid tidpunkten var morfintabletter och vatten, min man fick gå och köpa middag eller choklad i någon apparat i köket på neonatalen.
Jag är ledsen att Segen Meles också fick en upplevelse att inte bli lyssnad på eller sedd men det inget med hennes hudfärg att göra.
Jag svettades för övrigt som om jag duschat de där första dagarna. Dels var det varmt, dels var det alla hormoner tror jag som rusade ur kroppen i dubbel dos. Och kroppens reaktion över det stora ingreppet även om jag i det stora hela hade en bra upplevelse rent fysiskt. Inga komplikationer. Jag behövde inte ens mer morfin än de jag skickades hem med en vecka senare.
Det tråkiga i hela historien är att sådana som Segen, som är svenskar men med utländsk bakgrund, och som inte ser svenska ut, verkligen tror att vi är ett land fullt av rasister och varenda negativ upplevelse kan härledas dit.
Jag förnekar inte att det finns, för det finns verkligen idioter och svarta har det oftast värst runt om världen, men jag tror att det är väldigt dåligt för personerna själv att gå runt och känna sig attackerade hela tiden.
Allt sker inte med en baktanke och väldigt lite har med hudfärg att göra, hon bor i enligt alla mätningar världens minst rasistiska land.
Just vården, skola och omsorg tror jag dessutom att ansträngningarna är som högst för att just ingen människa ska känna sig som annat än just det. En människa som alla andra som är där, utan att bemötas av fördomar.
Man kan ha ännu värre upplevelser än hon haft utan att det har ett enda dugg med rasism att göra. Att svarta kvinnor drabbas oftare av förlossningsskador och även dödsfall i Sverige beror enligt forskningen framför allt på kommunikationsproblem, de kan inte svenska. En annan faktor är dolda medicinska bakgrundsfaktorer eftersom personerna inte bott i Sverige hela livet. Eller att man helt enkelt har sämre hälsa av samma skäl, de stora invandrargrupperna i landet har i huvudsak låg utbildning.
De drabbas inte för att vårdanställda är rasister.
Men det finns alltid en baktanke och inte minst eftersom historien knappast är aktuell (det skedde 2013) och hennes är den fråga Afrosvenskarnas Riksförbund drivit länge – tvinga SCB och i slutändan alla andra att föra Jämlikhetsdata.
Det är ett finare namn för rasregister.
Svarta svenskar vill nämligen att staten får i uppdrag att räkna folks hudfärg för att genom den databasen sedan först bevisa att de är diskriminerade och sedan tvinga till sig olika lagstadgade fördelar, precis som i USA. Det är och har alltid varit en skitidé i ett land som Sverige eftersom vi har en invandrad svart befolkning och inte som i t ex USA en svart befolkning från slavar. Som tvingades dit och behandlades fruktansvärt.
Eftersom det tog 11 år för henne att skriva om sin förlossningsuppelvelse antar jag dock att den egentligen var något hon kom över fort och man gör ju det, när man åker hem med sitt, eller som i mitt fall, sina barn. Jag deppar inte över att jag i stort hade en skitupplevelse, psykologiskt sett, eftersom jag överlevde utan bestående men och även mina barn, som idag är 13 år.
Tråkiga saker kan hända. Punkt.
Jag hoppas att många andra svarta svenskar istället lär sina barn att dra hudfärgskortet för dåliga saker som händer en inte tar dem någonstans alls. Tvärtom, det är kontraproduktivt.
