Jag vet inte hur era föräldrar var men mina 40-talistföräldrar skojade regelbundet om hela min barndom i kedjehuset norr i Stockholm att de skulle asfaltera all trädgård. Det var en gräsmatta på framsidan, och en stram rabattrosrabatt som klipptes ner varje vår och blommade snällt hela sommaren.
På baksidan en vildvuxnare gräsmatta med mossa och några stora svarta vinbärsbuskar, jag tror att det var något plommonträd där också. Det var med suckar de hanterade den lilla lilla trädgården och när de själva byggde sommarhus på Västkusten när jag var 12 blev resultatet naturtomt.
Jag antar att de som unga med nycklarna till ett helt nybyggt hus ambitiöst tänkte att de skulle kunna bli intresserade av trädgård och hann stoppa ner några buskar och rosor innan det visade sig att allt grönt var urtråkigt.
Jag är således inte uppvuxen med någon tillstymmelse till gröna fingrar eller intresse för något som helst odlande. Jag hade inte ens tänkt tanken tills jag stod där med nyckel till det nya sommarhuset från 1978 som jag och maken köpte som nygifta 2009.
Ägarna innan var dock som mina föräldrar visade sig, för det var det enda huset i området som inte hade en trädgård. Ingenting. Det fanns inte ens en gräsmatta.
Men vi fixade en liten sådan, och lite annat året efter. En stor rabatt, och en mindre. Någonstans där började det kanske. Även om vi mest ville ha en gräsmatta för att det ingår i sommarhuset, man ville kunna ligga och sola någonstans. Och de framtida barnen skulle kunna springa runt där på knubbiga barnben.
Jag tror det startade redan det året, då jag köpte mina första pallkragar. Den där andra sommaren med huset, då hade vi inga barn ännu. Jag tryckte ner potatis i det gamla potatislandet jag hittade vid infarten till huset, och lök och morot i några pallkragar.
Sedan dess har odlingen blivit mitt absolut största intresse egentligen.
Redan den där första sommaren köpte jag massa böcker och tidningar och började läsa. Jag har googlat och googlat genom åren. Och försökt lära mig själv hur man gör eftersom jag inte hade någon att fråga. Jag kände ingen som odlade.
Det har verkligen varit en resa för jag har inget tålamod men vem behöver självutvecklingskurser, terapi och meditation när man har odlingen?
Varje år går något dåligt eller fel. Och då kan man bara försöka lära sig till nästa år, det hjälper inte att bli sur och besviken. När jag är i min trädgård tänker jag bara på det, jag har inga lurar i öronen utan lyssnar bara på naturen och jag är helt i min egen bubbla. Det är fantastiskt.
Dagdrömmer gör jag också, året om nästan, om vad jag ska odla, vad jag ska göra bättre nästa, vilka andra saker jag kanske borde köpa till min trädgård nästa år.
Numera börjar säsongen redan innan jul då jag beställer mina fröer för chilin måste sättas i januari. Jag har idag flera växtlampor som hjälp i stan den mörka årstiden, för alla plantor drivs upp i ett enda stor fönster med burspråk som inte ens har ordentlig sol första delen på våren.
Min stora lycka var när vi för tre år sedan köpte ett 5 kvadratmeter stort växthus i glas och ställde på den tidigare bersån. När vi byggde trädgården fixade företaget vi anlitade en grusgång efter rabatten och en liten berså med skifferplattor i slutet, mot skogen. När barnen blivit för stora för att fika där slutade vi sitta där.
Där står mitt växthus nu, trädgårdens prydnad.
Jag är lycklig varje gång jag tänker på det och just nu står 16 höga tomatplantor där inne av 6 sorter, några växthusgurkor och en melon. Årets bubblare är vintertomaten som jag aldrig odlat innan och som skördas för att sedan lagras på sina kvistar (utan bladen) i stora ihopbundna klasar som ni kan se i Italien.
Jag är mycket förväntansfull över experimentet. Kommer vi få äta färska tomater hela hösten och vintern?
Men känslan av att nypa av ett par salladsblad fuktiga av morgonens dagg och lägga på frukostmackan, vrida av solvarma mogna tomater från mörkt gröna grenar i ett varmt växt eller nypa av ett par trinda korta gurkor är oslagbar. Känslan av rikedom. Jag har gjort de där.
Genom åren har odlarglädjen lett min in på att testa allt möjligt. Majrova, bladselleri, rödbetor, sojabönor, senap. Men numera fokuserar jag på det jag vet att vi äter för att glömma att skörda blev ett växande problem. Det kan låta konstigt att lägga ner så mycket tid och sedan glömma att skörda eller inte veta vad man ska göra av skörden men det tror jag alla odlare kan känna igen sig i.
Det är så kul att testa att man glömmer bort att man faktiskt också ska gilla det man odlar och kunna tillaga det.
Näst efter att få barn är också odling, förutom den bästa avkopplingen, det närmaste man kommer att leka Gud. Du tar ett litet litet frö och lägger det i jord. Sedan vattnar du och ger det kärlek och du har skapat liv. Ett liv som ger dig mat och skönhet.
För er som ännu inte stoppat ner era händer i jorden – ni har missat något.
Odling är tvärtom inte alls bara för oss med små stugor eller hus. Det funkar fint i krukor på balkonger och inomhus också.
När du väl börjat kan du inte sluta, det är något som förtrollar en. Och du kommer hitta en plats i livet där du får meditation, egentid och terapi samtidigt.
