Det är mitt i sommaren och många av er läsare sitter precis som jag i ett litet hus någonstans i Sverige. I en sommardröm, en släktgård eller ett andra hem. Svenskarna har för länge sedan tappat sin tro på Gud, det visar Svenska Kyrkans statistik på besökare. Men vår egentliga tro är tron på det lilla huset.
Lantstället eller sommarstugan är svenskens kyrka. Det står i skogen eller vid en sjö eller vid kusten. Och religionen vi tillber är just det, naturen. I varje svensk hjärta bultar en längtan tillbaka. Där vinden susar och vågorna slår.
Vill en person som inte är född i Sverige förstå en svensk ska de åka ut i ett stuga, finns inget att tillgå är det enkelt att hyra ett.
I våra ådror flyter åar, älvar, sjövatten och havsvatten, i våra hjärtan växer träd, böljande ängar och kala klippor och i våra drömmar är vi alltid i naturen.
Vi ska inte dra alla över en kam och visst finns det betong-svenskar som älskar staden men vill man förstå den svenska folksjälen är det just detta. Varje år numera skrivs en krönika av en förbittrad andre generationens invandrare som ”inte har en sommarstuga”. Men våra små stugor har släkter haft i generationer. De var små ruckel ofta från start och varje generation har byggt på och förbättrat.
Det möts alltid med förvåning när unga i olika gröna vågen som uppstår vill flytta ut på landet men aldrig höjs det på ögonbrynen åt alla de framför allt äldre som väljer att permanent bosätta sig i sina sommarhus för att längtan till naturen tagit över.
Själv har jag alltid älskat båda och det första jag och min make gjorde som nygifta var att hitta ett landskap ingen av oss hade band till och köpte en stuga där. Det blev södra Sörmland, efter Bråvikens trollska kustlinje och naturen där har fångat vårt innersta. Jag längtar alltid dig.
Men det är inte bara på de magiska svenska ljusa somrarna som vi i Sverige vill vara i det som slarvigt kallas just sommarstugor men egentligen är lantställen. Tvärtom. Vi trycker ihop oss på 30, 40 50 kvadrat hela familjen även den mörka årstiden. I raggsockor på kalla golv och med veden sprakande i öppna brasor kurar vi med en kopp te eller ett glas vin.
Någonstans i djupet hos många oss blir längtan större och större ju äldre vi blir tills vi inte står ut med att inte ha det året om.
Jag känner det själv. Efter att nu ägt ett eget lantställe, ett andra hem, i 16 år, finns det ingenstans hellre jag vill vara året om. Jag som älskade staden så innerligt.
Tills jag är helt fri att göra som jag vill, som vi vill för längtan är gemensam att bo permanent i ett hus på landet, försöker jag maximera varenda minut.
I sommar hittar ni mig, precis som varje år, utomhus från morgon till kväll.
